Musikåret 2012: Okända kändisar

Okej, detta är sista veckan innan jul. Vi har ju tidigare börjat titta lite på vilka plattor som kan vara i vinnarhålet när det gäller årsbästalistan, och eftersom Werock har deadline på friggin' julafton när det gäller den där listan så utlovas härmed en intensifiering av denna koll under veckan.
Dessutom har Veckans Tips spelat ut årets sista kort, och Remasters och Live! lagt ut de sista korten någonsin (När, åh när kommer arkiven att uppdateras? Svaret är - när jag orkar och hinner. men snart!), så det passar ju väl.
Och vi kan väl starta denna tisdag med icke-kandidaterna.
Alltså, de jag helt enkelt inte har hunnit ge speltid, eller i vissa fall så lite att det är löjligt och därför inte kan räknas.
Varje år finns det förstås ganska många skivor som man missar och upptäcker i efterhand, så kommer säkert även detta år att vara. Därför har jag valt att kalla detta för okända kändisar, och fokuserar på ett knippe skivor som kommit från stora akter eller akter som jag egentligen gillar och helt enkelt bara...ja...inte fått tummen ur och satt mig in i.


Ja, du kommer att tycka att jag är hopplös.
Ja, du kommer att hitta flera skivor jag borde ha lyssnat på.
Nej, det finns inte tid till det nu.
Okej? 
bra, då kör vi.
Såhär ser de ut:

Från toppen då.
Aeon "Aeons Black". Rå döds, och jag gillar verkligen de tidigare skivorna. Fredriks recension på Werock borde dessutom inneburit att jag köpt skivan, men till mitt försvar får jag väl säga att den är rätt ny.

Coheed And Cambria "The Afterman: Ascension" har jag inte orkat med helt enkelt, trots att jag ju egentligen gillar bandet. Martins recension fick mig lite avog ändå, och jag tror den här kommer att få vila rätt länge innan jag plockar upp den. kanske. Eventuellt. 

Deftones har ju upptäckt rätt nyligen (!), och senaste "Koi No Yokan" har fått fina vitsord från alla jag hört. Får skaffa den, men även den är ju ganska ny så här skäms jag inte speciellt mycket ändå.

Europe "Bag Of Bones", den skäms jag dock lite över att jag inte har hört. Den kom tidigt under året och är en sån där skiva man kan handla på ICA, typ. Fattar fan inte varför jag inte lyckats egentligen.

KISS "Monster". Rätt ny, i alla fall relativt, och en sån där skiva som jag nog inte tänkt köpa men sno till mig en kopia av, eller lyssna på via Spotify. Det har dock inte blivit av, av nån anledning...

Meshuggah "Kolossus". Nej, det finns inga ursäkter, men ändå är det sant. På nåt sätt har den alltså gått mig förbi?!??!!

Neurosis "Honour Found In Decay" är ju så löjligt snygg både till omslag och till titel att den borde man förstås ha införskaffat på stört. Dessutom bra recensioner överallt. Kan det vara dåligt? Nej, antagligen inte, så det är nog bara att försöka plocka upp den. Jag ska bara., som Alfons Åberg sa...

Propagandhi "Failed States". Här vet jag ju att jag missat något, även om rapporterna talar om en ojämnare skiva än den helt lysande föregångaren "Supporting Caste".
Bara att hala upp lädret. Här med.

Stone Sour "House Of Gold & Bones Pt1" har jag en elektronisk kopia på, men jag har tyvärr inte hunnit ge den nästan någon speltid alls. Inte ens ett helt varv i skrivande stund. Det torde väl ändå kunna åtgärdas lite under de kommande helgerna!

Ja.
Som sagt.
Det är inte en vacker lista (allvarligt, jag fattar faktiskt fortfarande inte själv att jag inte lyssnat in mig på Meshuggah, vad fan är det frågan om?), men så är det.
Det betyder att jag lovar att ingen av ovanstående skivor kommer med på Topplistan i år, oavsett deras kvalitet. Och det kan mycket väl vara fog för ånger när vi väl säger hej till 2013....

Veckans Citat: Glenn Hughes

Okej, nästa vecka är det julafton på måndag.
Det betyder att Veckans Citat tar puknt här, i alla fall för denna säsong.
Blir det någon mer säsong, efter nyår?
Jag vet inte. Vi får se.
Med tanke på tankarna om Remasters och Live! så förstår du att det är dags att förnya och förändra lite, och kanske blir det så att Veckans Citat stryker på foten. We'll see.
Hur som helst, vi avslutar med ett citat som anstryker till just julafton.
Då föddes ju Snickar'n, enligt boken.
I tidigare fall har Metalbloggen bjudit på en och annan blasfemisk Tvekamp på just julafton, men så blir det nog inte i år.
Istället får Glenn Hughes sätta punkt.

"Jag kallar det inte religion.
Jag kallar det medveten kontakt med min Högre Makt.
Jag väljer däremot att kalla honom Gud.
Jag brukade kalla honom Glenn, men det gjorde honom bara förbannad".
Glenn Hughes

Fint så. Även en gammal missbrukare med fantastisk röst och sväng i basfingrarna kunde visst hitta Gud så småningom, och det tycker jag är lite mysigt.
Ett bra sätt att avsluta Veckans Citat 2012!

Live!: Slayer "Live Undead"

"They say the pen is mightier than the Sword.
I say fuck the pen, 'cuse you can Die By The Sword!"
Överlägset mellansnack signerat Tom Araya, frontman i Slayer och vid detta tillfälle - 1984, i New York, under bandets Haunting North America Tour - förevigat på skivan "Live Undead".
 Sista skivan i serien om liveplattor du behöver, och eder Rebellängel ämnar att sluta cirkeln på ett speciellt sätt. Den allra första skivan som hamnade under luppen var nämligen också en platta med Slayer.
Världens bästa liveskiva, "Decade Of Aggression" från -91, och på sätt och vis kan jag ibland ångra att jag blåste iväg den pärlan det allra första som hände. Jag hade då egentligen ingen styrfart eller tanke när jag skrev, det bara blev. På gott och ont.
Numera blir det oftast lite mer sammanhållna texter, och kanske framförallt med mer innehåll. Mer på djupet. Bättre, tycker jag själv, även om det kanske inte är speciellt mycket bättre.
Utveckling.
Och det kan väl få vara ett gemensamt tema med bandet i fokus?
Lyssnar man på "Live Undead" tätt följt av "Decade Of Aggression" så inser man nämligen att dte hänt saker på de 7 år som skiljer skivorna åt.
Bandet är STÖRRE, låtmaterialet mer avancerat, publiken fler.
Ändå finns det en stor charm i den tidiga inspelningen också.
Omslaget säger egentligen det mesta, faktiskt. Levande långhåriga hårdrockszombies. Det blir liksom inte så mycket bättre, faktiskt, och kollar man baksidan av skivan så får man ett bandfoto med mycket unga herrar, tätt ihopklämda på en scen. Dave Lombardo syns inte ens bland elden, men man har ändå skrivit ut hans namn lite sådär bakom de andra. Jeff Hanneman och Kerry King står båda som lead guitars. Och så Tom Araya då. Man känner knappt igen honom om man jämför med sentida bilder, och på plattan så slås man av att han sjunger jävligt bra här.
Han sjunger iofs fortfarande bra live, men ändå.
Han låter nämligen inte alls så ung som han ser ut på bilden, utan redigt farlig.

Låtmaterialet är pre-"Reign In Blood", så det är spår som "The Antichrist", "Black Magic", "Die By The Sword" (förstås, med tanke på inledningen av detta inlägg...), "Captor Of Sin" som dominerar., Totalt 7 livespår, och sen en version av "Chemical Warfare" som låter lite som om det är live i studion eller så. Bra det, det behövs inte så mycket mer, och det roliga är ju att Slayer som band fortfarande spelar de där låtarna. Man kan alltså jämföra rätt enkelt, antingen om man nu spelar en liveinspelning från senare tid, eller bara släpar sin röv till ett av bandets gig.
Det är kontinuitet.
Ungefär som att bandet varit mer eller mindre oförändrat i sin settning under hela karriären. Det är väl Lombardo som vacklat ett tag (Bostaph besatt ju trumpallen ett tag), men annars stabilt som fan. Kontinuitet.
Det har ju även Live!-serien bjudit på. En ny platta varannan söndag förmiddag sen 2009 (med sommar- och jullov varje år, men ändå). Totalt 64 stycken, denna inräknad.
Det är väl ett gott sätt att sluta cirkeln på?

Musikåret 2012: De gamlas år?

Jaha, okej.
Igår var det rock'n'roll-skivorna som stod i fokus - och idag ska vi kolla på en massa gamlingar. Eller, kanske fel sagt, en massa rutinerade grupper som detta år har smaskat ur sig rent löjligt starka alster.
Denna klump av skivor som ska nagelfaras inför sammanställningen av Årsbästalistan är sådana. Veteranernas år!

Här har du dem, i bokstavsordning, med bilder först och lite text sen.
Som du kanske märker så saknas en del akter. Marduk, till exempel, och Tiamat och Soundgarden. Det beror egentligen på enkla saker. Marduk kommer i vevan med extrem metal, och de andra två är...ja...helt enkelt inte tillräckligt bra. Tycker jag. Lite av besvikelser, rent av, men det kanske är fog för ett annat inlägg...

Accept "Stalingrad"
Accept har med nya sångaren Mark Tornillo fått värsta uppsvinget och går från klarhet till klarhet. "Stalingrad" innehåller dessutom en av de bästa låtarna bandet lyckats klämma ur sig...ja....någonsin, i form av "Shadow Soldiers", så det är full respekt på den insatsen. Räcker det till Topp Tio ändå?
Nä, säger jag. Inte riktigt. 

Candlemass "Psalms For The Dead"
Svenska doomhjältarna har levererat sin svanesång, i alla fall på skiva. Och om man får tro bandets starke man Edling. Man går dessutom ur skivsvängen med en praktsmäll, jag tycker att detta är en riktigt stark skiva. Just utom de magiska tio, skulle jag vilja påstå!

High On Fire "De Vermis Mysteriis"
När den här skivan kom tyckte jag att den var skitbra, omän inte lika bra som sin föregångare. Sen dess har jag knappt lyssnat på den, framförallt inte i sin helhet. De bra låtarna åker på ibland när jag rullar runt i min iPod, men det säger väl en del om skivan ändå. Den är fortfarande bra, men kommer förstås inte att klarar av bedriften som "Snakes Of The Divine" lyckades med; den placerade jag allra överst på årsbästalistan. Detta är inte i närheten av den placeringen.

Katatonia "Dead End Kings"
Svidande vackert och beckmörkt. Depparnas nationalsångare levererade starkt år 2012, och jag tycker att skivan är både bra som helhet och i enstaka spår. Helt klart en kandidat till Topp 10 när det ska migreras till en enda lista!

Kreator "Phantom Antichrist"
Överraskande nog en av årets absolut bästa - om inte den bästa - thrashplattan. Tyska gamlingarna levererar här ett knippe urstarka låtar, och även om man kanske inte är lika ilsken som en gång i tiden så verkar man ha mognat lite som ett fint vin. Med värdighet, och med effekten av djupare lyster. Bra skiva - men inte tillräckligt bra för Topp Tio ändå, skulle jag tro. Det är i alla fall inte känslan just nu.

Paradise Lost "Tragic Idol"
Britterna fortsätter sin formtopp, och lägger ännu en sten i högen av grymma skivor på ålderns höst. Sen 2005 och den självbetitlade skivan har man stegrat sig i kvalitét, och "Tragic Idol" är inget undantag. En bra skiva som nog ändå inte klarar av att i årets konkurrens knipa en placering på Topp Tio. Om jag ska vara ärlig.

Testament "Dark Roots Of The Earth"
På tal om gamlingar med formtopp - Testament kom äntligen ut med sin platta som det ryktats om så länge. Den var bra. Den innehöll moment som var mycket bra, men den var inte så bra att det räcker ända fram. Inte i år.

Så.
Var är vi med detta då.
Jo, med en hel klump skivor av rutinerade herrar som nog levererat inspirerade insatser allihop, och som faktiskt gör att man kan fundera på om 2012 var de gamlas år.
Nästan.
Ändå är min känsla så här när sammanställningen närmar sig att det inte kommer att räcka till en placering på Topplistan för någon enda av dem?
Vi får som sagt se när det är dags att slå samman alla fina plattor...

Veckans Tips: The Crystal Caravan "Against The Rising Tide"

It's better to burn out than to fade away.
Därför ska vi nu avsluta denna höstsäsong av Veckans Tips med den skiva som kanske svänger hårdast av alla som hamnat i min väg de senaste åren: The Crystal Caravans "Against The Rising Tide".
Vi ska denna gång INTE landa speciellt mycket i hur bandet levererar (det hittar du istället mer om i recensionen som en gång i tiden skrevs för Werock).
Vi ska INTE heller prata så mycket om den borttappade intervjun vid julbordet för ca två år sen, eller hur man kan koppla ihop den här skivan med en öl som smakar frukt (det hittar du istället här om du nu är nyfiken).
Vi ska däremot låta musiken stå i centrum.
Öppna Spotify.
Ladda denna skiva.
Häng med!

Svänget och drivet i inledande "We Always Lose". Lyssna på det. Känn det.
Svårt att sitta still?
Precis. Höj volymen och dansa!

60-talsvibbarna i "Love And Direction, det smygande vemodet i fina "Apple Hotel"?
Visst. Framförallt den senare är en sån där som växer med lyssningarna, och där sången verklikgen kan ge gåshud.

Det obarmhärtigt ösiga gitarrspelet som inleder "I'm A Stone". Hur "Blues Blues" lågmälda stämning bygger en egen plats i tid och rum eller hur fort man kör bil till en låt som "Take What's Yours" - allt är antagligen ett resultat av ett band med spelglädje som sätter skivan live i studio.
Och då har vi ändå kvar mäktiga avslutningen "Wrecking Ball", dryga 8 minuter som hämtat från en av Black Sabbaths försa fem-sex plattor...fast med bättre sång. Den låten har jag varit nära att plocka med i samband med sammanställningen av skivan till Hårdrockskvällen både 2011 och 2012. Återstår att se om jag tar med den till det kommande evenemanget 2013, omöjligt är det verkligen inte.
Magi finns det nämligen nästan alltid plats för.

"Against The Rising Tide" är bandets andra platta, och jag hoppas verkligen att vi snart får se en uppföljare. The Crystal Caravan måste nämligen räknas till en av de mest spännande rock'n'roll-akterna vi har i detta avlånga land!

Musikåret 2012: Rock'n'roll-plattorna

Jaha, nu närmar vi oss. Alltså, det här året drar sig mot sitt slut. December är här (och, om man ska tro en del partypajjare så tar det ju allt slut den 21/12 i år, i alla fall slutar Mayakalendern då), och det börjar vara dags att spika fast den klassiska Årsbästalistan.

Vad har varit bra, och vad har inte det?

Vilka skivor återfinns på Topp 10, och vilka missar?

Förhoppningsvis orkar jag med en sammanställning likt förra året, med "Årets..." som sedan gör nedslag i allehanda grejor (öl, snacks, blog, rock, liveskiva och annat. Du har del ett, två och tre på länkarna), men det får vi se om.

man vill ju inte gärna skriva en sån sak nu för publicering i mellandagarna, och så blir det inga mellandagar för att världen går under.

Jobba i onödan. Det vore verkligen en förlust. 

Fast å andra sidan, det har jag ju redan gjort. Med serien som jag nu mer eller mindre bestämt kommer att heta "Besatt", och starta söndagen den 13:e januari, så det kanske bara är att ta chansen/risken och börja formulera det?

Hur som helst, det är dags att starta sin egen sammanställning. Deadline för Werockskribenterna är i sedvanlig ordning julafton, så det är bara att börja ställa upp de potentiella plattorna och mangla igenom dem.

Detta år tänkte jag mig försöka ta dem per "klump" som jag har i mitt huvud, och först ut är de skivor jag tänker på som rock'n'roll-plattor.

Jag vill peka på 8 stycken som är värda att lyftas fram (ja, om jag nu inte som vanligt missar någon, den risken finns ju hela tiden...). De är, i bokstavsordning efter gruppens namn, följande:

 

För att göra det hela lite intressantare så tänkte jag här och nu avslöja mina tankar om skivorna i just denna smet, och hur de ligger till för att knipa en placering på den sammanställda Årsbästalistan. Alltså, från toppen enligt alfabetet:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
När den här skivan kom gillade jag den som fan. Den är fortfarande bra och jag kan nästan lova att den så småningom kommer som Veckans Tips, men den räcker inte riktigt ända fram ändå i år. Inte till Topp 10, inte till Årets Rockplatta.

Graveyard "Lights Out"
Jo. Göteborgarna levererar, även om det inte är samma magiska sprakande föreställning som på föregångaren. Detta är annorlunda, mörkare och mer mångbottnat, och banne mig om de inte gör det igen. Just nu är det nog tanken, att detta är Årets Rockplatta. Tycker jag. Däremot tycker jag inte att det är årets bästa platta, inte ens den övre halvan av Topp tio. Just nu. Det kan ju ändra sig innan det är skrivet i sten....

Jess And The Ancient Ones "S/t"
Rätt märklig platta, slätstruken och briljant på samma gång. Låten "Sulphur Giants" är fortfarande helt jävla fenomenal, och skivan är verkligen trevlig. Helt klart värd att nämnas i denna klump av rockplattor, men jag kan faktiskt ändå inte se mig placerade den på Topp Tio. Inte i år. Så bra är den inte.

Lord Fowl "Moon Queen"
En fullkomlig överraskning för mig, den landade i brevlådan utan att jag ens visste att den var på väg. Bra jäkla platta, skänt sväng och en trevlig ny bekantskap. Till syvende och sist håller jag nog ändå den här skivan i lite samma stil som "Dancing Madly Backwards", alltså att den är riktigt bra och kommer att dyka upp som Veckans Tips vad det lider - men inte riktigt på Topp Tio.

Royal Thunder "CVI"
Den här plattan är skitbra, på ren svenska. Låtarna är såna där som välter träd och kastar sten runt sig - brottartunga och smittande och alldeles ruggigt bra för det mesta. Skivan är dessutom något så ovanligt som en rockplatta med rejält djup, och som tar lite tid innan den fastnar. Helt klart en stark utmanare till en av årets Topp tio!

Spiders "Flash Point"
Här gäller faktiskt lite av det omvända mot ovanstående giv. Detta är låtar som INTE kräver att man lyssnat massor på dem innan, och som svänger skönt i alla lägen. En stabil platta som jag nog vill hissa lite, men ändå håller lite för svag för att knipa en Topp tio i årets konkurrens.

Rival Sons "Head Down"
Njaejo. Alltså, av alla skivor som kommit i år är det fasen svårast att bestämma hur det här landar. Det är inte dåligt, inte dåligt alls, det är rätt bra, men... alltså... inte så bra som förra given. Eller jag vill att det ska vara. Värd att nämna, men i år kommer inte Sönerna att besitta någon topp tio-placering för undertecknads del.

Witchcraft "Legend"
Ooohhh... den här skivan är bra. Spelas ofta, och på hög volym. Det är en av de absolut bästa rockskivorna i år, strax efter Graveyard och kanske Royal Thunder, men huruvida det räcker till en plats på den trånga listan? Det vete fasen. Kanske just så pass, det får bli en sån där grej som avgörs nära inpå när jag lyssnar på de olika kandidaterna igen. Och igen. Och igen...

Sådärja. Det var rockskivorna. Läser man mellan raderna kan man ju börja ana hur en slutgiltig lista kommer att se ut, så den kan vi ju sakta mejsla fram tillsammans allt eftersom de olika klumparna av skivor navelskådas. Fortsättning följer!

Det regnar in tips. Benevolent, Plector, Supralunar, Jack's Residence, Bottlecap, Madness Of The Night och Overworld!

Oj.
Vissa tidpunkter i bloggens liv är det som att det kommer i skurar.
Tipsen alltså, rekommendationer och förfrågningar om åsikter avseende ny musik. Ibland händer inget, ibland ramlar det in hur mycket som helst - och just nu är vi inne i en sådan sak.
Det har de senaste veckorna rasat in en massa härliga tips, och det tackar undertecknad allra ödmjukast för.
Visst, jag har inte hunnit lyssna och ge feedback på allt, men ändå. Det är otroligt kul - och låter alla läsare vara med på spåret i detta inlägg så gott det bara går.
Häng på!

Vi börjar med Plector. Nedlagda, men mer aktiva än någonsin, typ. Recension av svanesången "Punishment Day" gavs på Werock (hey, där har du en skiva som antagligen kommer att dyka upp som ett Veckans Tips vad det lider), och från den skivan har följande video hämtats. Riktigt färska ""Overthrown"!


Sen då? Ja,vi kan väl ta Overworld. Elvira tipsar om dem, och nämner bland annat att deras debut-EP klöste sig in på iTunes Topp5 när det släpptes, samt att det växer kraftigt runt bandet. För egen del kan jag tycka att det är lite som med Stone Sour för min del. Det är rätt bra men fäster liksom inte.
Du kollar in dem enklast via Spotify (Overworld – Perfect Anomaly), och personligen anser jag förstås att det är ett av de bättre namnen jag sett på en ny rockgrupp på ett tag. 
Till den kategorin här väl också Madness Of The Night, tycker jag.
Skön vibb på det namnet, och jag måste säga att jag faktiskt gillar den udda korsningen och egenheten i bandets sound rätt bra också. Rätt spännande, och visst finns även debuten ""Voices Of The People" på Spotify.

Mer då?
Ja men vad sägs om akter som Benevolent, Supralunar, Bottlecap och Jack's Residence?
Vilka, säger du då kanske.
Precis. Det är ju det som är grejen, att man inte vet. Låt oss börja mitt i högen.

Supralunar beskrivs som en "blandning av Foo Fighers och Sweet" eller "som Beatles fast hårt". Lovande referensramar förstås, och debutEP "Unzip To Rock" finns på Spotify. Titeln på EP'n är rätt kul i dessa dagar, och själva musiken bjuder på ganska snyggt producerad smart rock som verkligen låter så som beskrivits. Kul!

Vill man smaka på det kommande musikåret 2013 så kan man få det med. Benevolent heter Göteborgsbandet som signat med Gains dotterbolag Rambo Music (som bland annat jobbat hårt för att skicka gratisskivor med en av de stora svenska rocktidningarna under det gångna året), och som släpper debuten "The Wave" i slutet av januari. Denna teaser skickar de som julhälsning.

...låter väl rätt intressant och bra det där? 
Ska faktiskt bli riktigt spännande att ta del av det slutgiltiga materialet, måste jag säga. Kul, igen!

Bottlecap (bilden på deras platta ovan!) har jag inte hunnit lyssna alls på tyvärr. De beskriver sin musik som ”mustig in-your-face-rock med en släng av ADHD”, men jag kan som sagt varken bekräfta eller dementera det. Du får lyssna själv istället och berätta för mig om det är sant eller inte. Det gäller tyvärr också Jack's Residence, vars EP man hade releasefest för så sent som för någon dryg vecka sen. 

Var du där?
Var det bra?

Och, förresten, på tal om bra...
Det är ju omröstningarna på Werock, de om den bästa debuten. Så småningom ska det röstas om bästa svenska debut, men för tillfället kan du säga ditt om bästa nordiska (som till slut mynnade ut i en uppgörelse mellan Norge och Finland eftersom de länderna sopåade rent i samband med nomineringarna) debut.
Och ja, det finns lite höjdare där.
Lakei, God Seed, Nettlecarrier och Hellish Outcast till exempel.

In och rösta. Nu!

Recension: Behexen "Nightside Emanations"

Finska Behexen hamnade inom hörhåll när de medverkade på samlingsskivan från skivbolaget Debemur Morti Productions, och där var riktigt lockande. Det som serveras är hederlig black metal i stil med exempelvis Watain och Dissection - men ändock med ett eget uttryck. Det som slår en efter det traditionella introt (kyrkoorgel känns som en klassiker i sammanhanget, så varför ändra ett vinnande koncept?) är ljudbilden.
Det inledande riffet på den första riktiga låten "Wrathful Dragon Hau-Hra" baseras på ett gitarrljud som låter som om det spelas på helt sladdriga strängar. Det är briljant och smutsigt på samma gång, och stundtals knappt hörbart. Med tiden som skivan spelas så vänjer man sig vid ljudbilden, men i början tänker i alla fall jag en hel del på det. Som sagt, det låter verkligen som om strängarna är... sladdriga.
Skivan som sådan startar rätt traditionellt (och faktiskt som mest trist) i de två första spåren. Det rensas lite, det åkallas onda makter, det är bra och funkar och så, men det är från det fjärde spåret som det verkligen börjar hända saker. 
"Circle Me..." startar som en uppmaning till Samael, Lillith, Azazel och The King, och vecklar sedan ut sig i ett skönt sväng. Mindre pisk, mera sväng gäller för ett par stycken som följer sen. "We Burn With Serpent Fire", "The Luciferian Will" och framförallt plattans bästa spår "Awaken Tiamat" ligger som ett pärlband i det starka segmentet i mitten. Skivan avslutas sen med "Temple Of The Silent Curses", "Shining Death" och sista "Kiss Of our Dark Mother" och slutar som en mycket trevlig bekantskap.
Lyriken och bildspråket är inte så mycket att undra över, du ser ju hur titlarna på låtarna är satta, och omslaget är i sig rätt talande för vad som bjuds på i resten av bookleten.
Extra plus för att min digipack är snyggt förpackad och tillverkad, och på det hela taget så är jag ganska förtjust i Behexen.
Årets bästa black metal-platta?
Nej, det är det nog inte. Jag håller exempelvis veteranerna i Marduk högre, likväl som Winterfylleth - men det är en av de nya och mycket trevliga bekantskaperna detta år, och det är en skiva som både växer med antalet gånger man lyssnar på den, likväl som att det ju faktiskt känns som en given platta att lägga på minnet.
Att plocka fram som Veckans Tips vad det lider.
Eller bara njuta av såhär i vintermörkret.
För så är det ju, letar du efter lite ny och högkvalitativ musik och har en febless för denna sorts musikaliska och antikristna uttryck så är Behexen "Nightside Emanations" faktiskt helt klockren.

Bästa Spåret är "Awaken Tiamat", det är lättlyssnad svängig black metal av "hit"-modellen. Det är mer än en gång som jag har nynnat på det riffet och den refrängen efter at skivan tagit slut.

Betyget känns ganska givet det med. Det blir 4, varken mer eller mindre, och det ska bli spännande att se var det tar vägen för Behexen. Rätt bra namn på ett band i denna genre också, för övrigt. Lyssna på skivan på Spotify här.

Behexen "Nightside Emanations" - 4

Veckans Citat: Anthony Kiedis, Red Hot Chili Peppers

Jag gillar ju Red Hot Chili Peppers, det vet du nog om du läst recensionen av senaste albumet "I'm With You".
Inget märkligt med det, vi har alla våra svaga punkter som vi inte riktigt kan hjälpa och förklara.
Det innebär också att en av de bästa rockbiografier jag har läst är den som Kiedis skrivit, "Scar Tissue". Jag har läst den mer än en gång, vilket jag verkligen inte kan säga om de andra jag äger (andrahandsvärdet på dem?).
Veckans Citat kommer från just Kiedis, och behandlar svårigheten får en hel rockgrupp att hålla sig på vagnen....

"Att John var nykter, jag var nykter och Flea var... nästan nykter gjorde det väldigt spännande och inspirerande att göra senaste albumet"
Anthony Kiedis, Red Hot Chili Peppers

Vän av ordning noterar då genast att:
1) Detta var inte det senaste albumet, då ju John inte hette John (Frusciante), utan Josh Klinghoffer, och
2) Räknas inte Chad Smith, trummisen?

Nåväl.
Det må vara som det vill med det.
Jag får ändå sug av att tatuera den fyrkantiga Chilipeppersrosen såhär en måndag.
Det skulle nog vara den bandlogga jag helst fäste någonstans på min kropp, om jag var tvungen att välja blott en. Vilken väljer du?

Remasters: Death "Individual Thought Patterns"

Hur avslutar man en serie om remastrade skivor på en blogg som denna?
En serie som rullat mer än tre år, som slagit ned på klassiker inom de flesta genrer som hårdrocken har att erbjuda?
Det är inte en alldeles lätt fråga att besvara, och efter en hel del funderingar och tankemöda så kom beslutet en morgon.
Det gör man inte genom en av de upenbara klassikerna från någon av de största akterna i hårdrockens mittfåra.
Det gör man genom en av de största akterna på ena kanten, en akt som inte längre finns, som frontades av en ikon som inte längre är i livet, och med en akt som naturligtvis bär det mycket passande namnet Death!
Jänkarna medverkade så sent som i våras med "Human", och denna gång ska vi kolla in "Individual Thought Patterns", en fullmatad dubbelskiva i remastrat format.
Naturligtvis får man ursprungsskivan på den ena disken, i all sin mäktighet och hållbarhet (här snackar vi relativt komplicerad men ändå fullständigt enkel och briljant dödsmetall som inte känns daterad till -93 när skivan egentligen kom).
Naturligtvis finns ruggiga låtar här, så som "Overactive Imagination", "Jealousy" och "The Philosopher".
Naturligtvis kan man höra influenserna som går genom åren (lyssna till exempel först på "Out Of Touch" med Death innan du slänger på en platta med Gojira så kommer du antagligen att reagera över likheten i låtkonstrukturen).
Naturligtvis finns bländande musikaliska insatser. Chuck Schuldiner, R.I.P, hanterar både sång och gitarr på ett imponerande sätt. Gene Hoglan - som numera trummar för Testament - utgör tillsammans med Steve DiGiorgio ett av de bästa rytmsegmenten som kan höras (och ljudbilden är underbar här, speciellt DiGiorgios bas är en njutning). Andy LaRocque hanterar andragitarren.

Räcker sedan inte det så kan vi mata på med en tjock, extrautrustad booklet, en andra skiva som bjuder på bandet live i Tyskland -93 (10 låtar med helt okej ljudbild) samt en studiouttagning av "The Excorcist", cover av Possessed. Och ett avslutande citat som lyder "Destined, fated, meant to be - when you're not looking but your eyes are open nonetheless".

Detta är en av de snyggaste remasterplattor jag äger, och ett värdigt sätt att döda serien. I alla fall för nu, som bekant är det helt ovanligt att de döda reser sig från sina gravar när vi pratar metal.
Till den dagen sker så får du istället gotta ner dig i de gamla texterna som finns i arkivet.

Live! och Remasters går i graven

Vänner - nu ärdet bestämt.
Serierna med Remasters och Live! har rullat i dryga tre år, varannan söndag vardera.

Nu är det slut.
Imorgon publiceras den sista Remastersskivan (det blir något passande, förstås!), och nästa söndag knyter vi ihop säcken med den sista i serien Live. I alla fall för denna gång.
Varför?

Tja, en sak är säker, det beror verkligen inte på brist på urval och kandidater. När det gäller liveskivor har vi inte haft ett enda nedslag i KISS "Alive"-svit, vi har missat Rainbow "On Stage", JORN, Megadeth, Metallica och dessutom alla läckra kombinerade DVD/CD-utgåvor som finns. För att bara ta ett spontant axplock.
Remasters har inte berört klassiker som "Number Of The Beast", "Back In Black" för att ge exempel, eller ens touchat vid artister som MSG. Den totala högen av skivor som skulle kunna få sina veckor i ljuset är tjock, och det kanske innebär att serierna återuppstår vad det lider.
Det vet man inte.

Det jag däremot vet är att jag behöver vila lite från dem.
Jag hoppas att ni tyckt om serierna, och hänvisar framöver till de arkiv som finns i högra marginalen på denna blogg, där är alla artiklarna samlade bakom respektive bild som syns ovan.
Jag umgås med arbetet att skriva en annan serie istället.
En serie om diverse skivor jag varit besatt av under mitt liv, och med ett mer personligt nedslag från uppväxt, liv och leverne. En serie som i mitt huvud har arbetsnamnet Besatt - men vi får se hur vi landar när det väl är dags. Den kommer att gå igång på andra sidan årsskiftet, efter Trettonhelgen någon gång, så du behöver inte vara rädd.
Det är inte som för grisen.
Det finns ett liv efter jul...!

Veckans Tips: Fight "War Of Words"

Judas Priest, fast inte.
Så kanske man kan beskriva Rob Halfords första platta efter avhoppet från de brittiska legendarerna, och naturligtvis är första låten på plattan ("Into The Pit") ett spår som lika gärna hade kunnat ligga på prästernas bästa album "Painkiller".
Ändå.
Fight och plattan "War Of Words" är inte riktigt samma sak tycker jag. Låtar som "Nailed To The Gun" och "Little Crazy" hade nog aldrig passat in i den mall som Halford var tvungen att hålla sig till innan.
Här finns också ett drag av mer industriellt och, i brist på bättre ord, tidstypisk ljudbild. Skivan är från 1993 och osedvanligt ful.
Jag hade den på kassett, avspelad från någon av vännerna (vi gjorde lite så, en köpte skivan och så spelade alla av den. Vi hade alla ett par grupper som vi följde och förväntades köpa skivan av...), och har faktiskt inte haft skivan i min ägo förrän tidigare detta år.
Ändå har jag alltid gillat den, och tyckt att den var underskattad.
Fight består av Halford, förstås, samt Russ Parrish och Brian Tilse (båda gitarr, keyboard), Jay Jay (bas) och Scott Travis (trummor).
Det är ändå mer eller mindre att betrakta som en soloplatta, tycker jag. Halford har skrivit materialet, producerat och bidrar med sin karakteristiska röst.
Och låtarna är bra! "Life In Black" och "Immortal Sin" ä'r nog de bästa spåren, där man mixar blytyngd med bra melodi, men rent allmänt är det hög nivå på låtarna. Det är också rätt roligt att höra när bandet försöker låta som Prong (typ) i ett spår som "Contortion".
På det hela taget är det ett bra album, och vill du lyssna via Spotify så är det en remixad och remastrad version som serveras!

Recension: God Seed "I Begin"

God Seed släppte tidigare i år en liveplatta, tagen från Wackenspelningen. Den bestod enbart av material från Gorgoroth-perioden, och nu kommer egentligen debuten. 
Bandet har uppstått i askan av rättstvisten om namnet Gorgoroth, och har under ganska uppmärksammande former varit en sån där "på/av"-historia med huvudmännen Gaahl (sång) och King Ov Hell (bas) i spetsen.
Stundtals nedlagt, stundtals aktuellt.
Hux flux kom dock beskedet - "I Begin" heter debuten, och det man uttalat är att man vill fortsätta det God Seed sägs stå för - människans rätt till total frihet och möjlighet att lösgöra sig från begränsande normer och regler. Bandet består av just King Ov Hell samt Gaahl, i sällskap med Geir Bratland, Lust Kilman, Sir och Kenneth Kapstad, och skivan i sig består av ungefär till hälften en naturlig fortsättning på Gorgoroths skiva "Ad Majorem Sathanas Gloriam". "Awake", "From The Running Blood", "The Wound" och halva "The From The Past" känns precis så.
Halva "This From The Past"?
Ja, ungefär. 
Resterande del är nämligen en aning annorlunda, och man bjuds på en uppblandning av den traditionella black metal-fåran. Folkmelodi, episkt anslagen musik som mest är en föraning av efterföljande "Alt Liv".
Den låten börjar nämligen som om det vore Krux som spelar, närapå. En doomig, släpig känsla med dominerande keyboard byts sedan ut mot en mässande Gaahl som mot ett elakt basspår förkunnar sin åsikt. Låten växer sedan till plattans starkaste och mest säregna spår, och jag önskar verkligen att detta var något vi fick mer av.
Det är nästan en särart inom extremmusiken, vill jag påstå, och kanske egentligen vad bandet strävade efter.
"Hinstu Dagar" lutar åt samma håll men saknar den där magin, "Aldrande Tre" är mer röjig och avslutande "Bloodlust" är ren dynga, där man i stort sett får höra en upphetsad kvinna andas i några minuter.
På det hela en fantastiskt ojämn skiva, alltså, och förutom den uppenbara behållningen att Gaahl är tillbaka inom den mer extrema musiken så är det kanske ändå det faktum att detta kan utgöra det första kapitlet inom God Seed. Jag hoppas verkligen att de fortsätter utforska rännan som "Alt Liv" kommer ifrån, och att vi får följa med på den färden. Det vore långt mer intressant än ytterligare ett band som spelar traditionell norsk black metal.

Betyget då?
Inte helt enkelt, faktiskt.
Det är en ojämn skiva (jag är seriöst upprörd över det meningslösa och svaga slutet!), med både toppar och dalar, och lite känner jag mig som en fegis när jag till slut landar på en trea. Bra, inte i närheten av en årsbästalista - men heller inte svagt eller dåligt.
Bästa spår är givet som "Alt Liv".

Vill man läsa mer om huvudpersonerna så kanske en Tvekamp om just Gorgoroth kan vara en bra fortsättning på dagen. Den finns här!

God Seed "I Begin" - 3

Istället för Opeth - insnöad?!

Skulle sett Opeth på Södra Teatern ungefär nu.
Det blev inget med det, eftersom jag bor i den stad på jorden som har sämst självuppfattning.

Det kommer snö vaje år.

Det undviks att köra snösvängen - varje år.

Bilden ovan är stulen från DN, men det spelar mindre roll. Alla bussar inställda till Tyresö, och en långtradare som fastnade på vägen som effektivt blockerar annan trafik. 
Ja, man kan nog åka runt, men i min enfald så drack jag en öl (två, egentligen, men vem räknar...?) till maten, så bilen blev utesluten.
Jävla skit.
Den här hösten har faktiskt mest bjudit på bajs, måste jag säga, så det ska bli lite skönt att vända blad till ett nytt år. Eller vad sägs om följande sen i augusti:

2 st punkteringar på bilen
Tvättmaskinen pajat
Torktumlaren pajat.
Diskmaskinen pajjat. Två gånger!
Datorn dog.
Hustruns telefon kaputt.
Tre konserter oss emellan inställda pga sjuka barn/snökaos/what-not

...som ett axplock.
Jojo, visst har bra grejor hänt, men i alla fall. 
Så där kan det ju inte fortsätta, vem fanken har råd med det? Både ekonomiskt och för den mentala hälsan? 

Nå. Det goda i kråksången?
Jag har skrivit klart recensionen av God Seed "I Begin". Den kommer upp på bloggen imorgon bitti. Samt att det kunde vara värre. Brorsan la upp en bild på sin termometer i morse, på fejjsbååk. Den visade -33 ute. Och 4,8 inne.
Det är fan INTE att leka med!

White Lion. Bästa tips?

Okej, nu ska vi se om du sätter morgonkaffet i vrångstrupen - det här inlägget kommer att handla om... White Lion. Ja, "When The Children Cry"-White Lion. Pudelrockarna. 
Tänkte jag.

Hårdrockskvällen närmar sig ju med stormsteg. 5:e januari smäller det, och den första kategorin som ska avhandlas heter "Tack För Tipset". Det är en av de kategorier jag fotfarande velar om, och kanske ska jag ha just White Lion här.
Grejen var ju den, Magnus Ö skänkte alla sina CD-plattor till undertecknad för... ja... det måste vara två år sen, drygt. Bland dem fanns dessa tre skivor med White Lion.
Jag har tävlat ut massor av skivor som var dubletter, eller som jag aldrig skulle ge speltid i olika Torsdagstravar, men den här trion har jag faktiskt spelat en del. 
Det började som ren nyfikenhet, den enda låten jag hade hört var ju den rätt dassiga balladen om de gråtande barnen...
...och... vänner, det här är ju inte pudelrock?
Jag hade förväntat mig "Cherry Pie"-klingande b-betonade spår, men icket.
Det här är snarare rock som nästan påminner mig om något så fint som Mother Love Bone!
Det förvånar mig. Mycket. Dessutom tycker jag det är lite humor att döpa en skiva till "Mane Attraction" om man heter White Lion, men det är en annan sak..

Så, kanske.
Kanske startar Hårdrockskvällen 2013 med just något spår från någon av de här tre plattorna. Och gör det inte det så är det ändå tack för tipset till Magnus Ö. Mina förutfattade meningar höll på att stjälpa det hela, men det gick ändå vägen.

Ja, just ja.
Vilka kategorier har vilken status nu då, undrar då förstås?
Såhär är det!

1) Tack för tipset. Undecided, enligt ovan.
2) Bästa Rock/Punk. Klar!
3) Kvinnlig Fägring. Klar!
4) Bästa trumspel. Klar!
5) Bästa Nordiska Akt (ej Sverige). Klar!
6) Bästa Liveupplevelse. Klar!
7) Bästa Powermetal. Ohhh... inte klar!
8) Bäst Just Nu. Inte klar, och blir ju inte det förrän de sista dagarna.

Som vanligt ska jag försöka få lite balans i skivan. Jag vill att det ska vara en mix, så att man bjuder på både lite brötig extrem metal och klassisk smörig hårdrock, typ.
Och kanske White Lion då!

Dios sista Sverigespelning?

..som kanske är bekant så har jag bytt arbete under hösten.
Under mellanperioden av mitt gamla arbete och mitt nya så använde jag ett kontantkort och en gammal telefon jag hittade i en byrålåda.
En av bilderna på den telefonen var denna suddiga sak.
Registrerad 2008-06-04, och banne mig - är det inte från Dios spelning på Debaser Medis?
Det borde vara det, eller är jag stollig?

Det är i så fall den enda bild jag har från den lille gudens sista Sverigespelning.
Detta var ju innan bloggen startades, och jag hade tyvärr ingen kamera med mig på detta gig. Det ångrar man ju idag, liksom att jag nog var rätt bladig den där kvällen, vill jag minnas. Hade ju varit bättre att kunna njuta helt opåverkad, men hey...det är svårt att ändra saker i efterhand.

Var du där?
Har du bättre bilder att dela med dig av?

Veckans Citat: Soundgarden

....otroligt bra platta, detta. "Badmotorfinger" med Soundgarden.
Sången är fantastisk, låtarna är magiska - och jag har ett helt speciellt förhållande till denna skiva och min första bil, en skogsgrön Volvo 242. Friheten när jag tog lappen och fick och kunde köra själv (ja, så länge pengarna räckte till bensin då, vilket inte var så länge eftersom jag ju gick i skolan) är helt obeskrivlig.
Nåväl, härifrån hämtar vi citatet denna gång, och kanske är de två sista stroferna de tuffaste som någon gång skrivits!

"I got up feeling so down
I got off being sold out
I've kept the moving rolling
But the story's getting old now
I've just looked in the mirror
And things aren't looking so good
I'm looking California
But feeling Minnesota"
Soundgarden, "Outshined"

Jodå. Jag ser ut som Kalifornien men känner mig som Minnesota.
Sug på den ett tag, så inser du nog hur fantastiskt poetisk och smart den enkla raden är!

Live!: Annihilator "Double Live Annihilation"

"Det låter som en rockkonsert i din bil!"
Orden uttalade av en av mina kollegor på parkeringen utanför jobbet när jag svängde in.
Skivan ifråga var denna. Disk 2, den där man får klassiska Annihilatorlåtar som "I Am In Command", "Never, Neverland", "Phanasmagoria", "Crystal Ann" och "Alison Hell".
Ett sånt uttalande blir man ju förstås glad av, extra mycket så när det faktiskt är en liveplatta som rullar. Long live loud music, eller hur - Socialstyrelsen?
Nå, kanadensiska Annihilator då. Jeff Waters allstars, om man ser det genom åren.
Ett sånt där band som egentligen aldrig blivit megastora, men som var rent av fantastiska i början av sin karriär.
"Alice In Hell" och min favorit, en gång i tiden Veckans Tips, "Never, Neverland" är ruggigt bra skivor.
Karriären för bandet har varit lång, och jag har inte följt dem hela vägen. På denna dubbellive från 2003 så finns därmed en del spår som jag inte tidigare hade någon nämnvärd relation med. Hela första disken har fler sådana, spår som "Murder", "The Blackest Day", "King Of The Kill", "Ultra-Motion" och "The Box" är såna exempel - och även om de är bra låtar i sig så blir det alltid lite extra när man har hört tusen gånger innan, på den vanliga skivan.
Därför är det den andra disken som nästan alltid rullar när jag spelar den här given. Hade jag fått önska så hade jag förstås fått med "The Fun Palace", "Road To Ruin" och ""Imperiled Eyes", men det är nog snarast min febless för just "Never, Neverland"-plattan som talar.
Hur som helst.
Annihilator har bra musiker, bra ljud, bra låtar. Då blir en liveplatta som denna närapå en samlingsplatta där man får uppleva bandet i sitt esse. Snyggt förpackad som digibok också, från AFM Records, och det skadar ju aldrig när den står där i hyllan!

Recencioner Tiamat, Soundgarden och Vivid Remorse...

 Såhär ser de ut, denna månads skörd på recensionsfronten avseende mina åtaganden för Werock.

Ja, vi pratar om två stycken legender, Soundgarden som återvänder med "King Animal" och svenska Tiamat som också är tillbaka (om än inte efter lika lång tids frånvaro som sina amerikanska kollegor) med "The Scarred People".
Två stycken rätt stora besvikelser på det hela taget, om jag ska vara ärlig.
Till det läggs spanska Vivid Remorse, med sin thrash som är allt ifrån egen.
På dte hela en rätt medioker månad avseende mina recensioner, helt enkelt. Det är tur att du kan få alternativ. Propagandhi, Year Of The Goat och Aeon till exempel. Tunga och bra namn. Dessutom ny omröstning om den bästa debuten för året samt intervju med Deathening, Jodå, det är på Werock det händer den här lördagen, den första i december!