Bildspecial: Carcass & Amon Amarth på Arenan, 7/12

...förra lördagen var ju ett av de hårdare turnépaketen i stan.
Hell, Carcass och Amon Amarth.
Jodu.
Utlovade bilder höll inte på bli av, eftersom min telefon bestämde sig för att strejka denna kväll, och jag räddas härmed av R2 som donerar ett helt knippe bra saker.
TACK!

Av Hell såg jag inte speciellt mycket.
Det lät bra, men visst är det lite fjantigt att sjunga i headset?
Nä, det var i samband med Carcass det drog igång på riktigt.
Bra spelning, bra ljud och man är duktigt nöjd.
The Woan var så nöjd att han drog hem. 20 års väntan var över, och han ville inte sabba något med mer upplevelser den kvällen...!
Personligen kan jag konstatera dels att bandet var bra live, och dels att "This Mortal Coil" är en ruggigt bra låt. 
Några bilder på de brittiska grindbandet:

 

 

 

 

 

En aning beskurna, men jag tänkte att ni skulle slippa se publiken.
Du får zooma! 

Härnäst - Amon Amarth.
Jag har inte sett dem som egen huvudakt förr, enbart på festival - och det märktes direkt att det här gänget har spelat en sjuhelsickes massa gig ihop.
Tajt.
Svängigt.
Ösigt.
Och en rätt bra scenshow i all sin enkelhet.
Olavi Mikkonen måste vara en av hårdrocksvärldens bästa rytmgittarister, han spelar fasen allt helt klockrent samtidigt som han röjer hårt.
Och att man fick se såväl L-G Petrov (Entombed) som Messiah (ex-Candlemass, Memento Mori) på scen var bara kul.
Det märktes att det var hemmaplan för bandet!
Bilder - igen, tack vare R2!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

...all in all en väldigt bra kväll, med bra spelningar.
Jag var mycket nöjd, och handlade dessutom på mig en svinsnygg Carcass-tischa!

Recension: Saxon "Unplugged And Strung Up"

En bra låt är en bra låt.
Där har du kärnan i hela resonemanget bakom vad som verkar vara lite av en trend i år: att göra om egna låtar med ett annat och mer akustiskt anslag (Katatonia har gjort det med "Dethroned & Uncrowned" och Black Label Society har svarat med "Unblackened").
För veteranerna i Saxon innebär "Unplugged And Strung Up" inte att man drar ur elkontakten och sätter sig för att mysa vid lägerelden direkt, snarare att man tar befintligt material och kör det genom diverse filter för att skapa nya och spännande slutresultat.
Det är som allra bäst när det blir episkt orkestralt, tycker jag, och ibland lyckas man faktiskt överträffa originalversionen.
Det  säger ju en del, med tanke på bandets skattkista när det gäller låtmaterial..

På min version får man två skivor.
Den "riktiga", samt en bonus med samlingsplattan "Heavy Metal Thunder", med andra ord en värdepackad paketering. Själva huvudnumret en blandning av vanliga remixar ("Stallions Of The Highway", "Battle Cry"), nyinspelningar ("Forever Free" och "Just Let Me Rock"), akustiska versioner ("Frozen Rainbow", "Iron Wheels Live", "Requiem", "Coming Home") men för mig är det just de orkestrala versionerna som står i fokus och ger skivans dess riktiga krydda.
"Crusader" (inte riktigt lika bra som originalet, men mycket spännande)
"The Eagle Has Landed" (bra!)
"Red Star Falling", "Call To Arms" och "Broken Heroes" (samtliga nog bättre än ursprungsversionen).
Det är häftigt, det är pampigt, och det slår verkligen fast inledningsmeningen på den här recensionen.
En bra låt är en bra låt.

Ska jag vara petig så kan jag tycka att det är lite trist att man inte lagt mer krut på bookleten. Det finns inga liner notes om varför man valt vissa låtar att bygga om, och kanske kanske beror det på den frenetiska takten bandet håller i sin karriär (förra släppet "Sacrifice" kom bara tidigare i år), nu får man nöja sig med ett knippe "konstnärliga" bilder samt en enkel sida som förklarar vem som gjort remixarna (nästan uteslutande Andy Sneap) och vem som står bakom det orkestrala (Matthius Ulmer).
Får man dessutom önska sig en valfri sak så vore det givetvis att man kunde få en hel platta med riktig orkester istället för konstgjord, men ändå.
Detta är en bra platta som dessutom är en aning udda i skivhyllan.
Gillar du Saxon, gillar du det storslagna och gillar du bra låtar är det en alldeles utmärkt julklapp till dig själv!

Du har plattan på Spotify så att du kan lyssna, och med tanke på det snåla materialet i den fysiska produkten så är det här en sån där skiva som funkar minst lika bra i enbart elektroniskt format.
Betyget påverkas också av det.
Jag tycker nog att själva låtarna, produktionen och konceptet kan förtjäna en knapp betygsfyra, men eftersom det övriga materialet är så snålt så blir jag lite närig och håller slutomdömet på en trea.
Bästa Spår: De akustiska. Jag är löjligt svag för såväl "Call To Arms" (visserligen samma version som fanns med på plattan med samma titel, men den är lika bra nu med) samt "Broken Heroes". 

Saxon "Unplugged And Strung Up" - 3

Veckans Tips: Vince Neil "Exposed"

Dags att avsluta Veckans Tips för höstsäsongen 2013, och hur gör man det på ett lättsamt sätt?
Jo, genom en skiva som inte är helt allvarlig.
Mötley Crüe och frontmannen Vince Neil bröt ett tag med varandra (vems fel det var, och exakt hur det gick till lämnar jag därhän, det finns säkert de av er läsare som läst biografin om bandet som har koll på det och kan upplysa oss andra. Har i alla fall för mig att det var när John Corabi ersatte Vince, det låter ju logiskt i alla fall.) och det medförde en soloplatta från sångaren.
Man kan förstås tro att den musik som serveras är glammig hårdrock av samma snitt som Mötley Crüe, och det är inte fel.
Till stor del är det så, öppningslåten "Look In Her Eyes" är en sån där låt när Vince gör plagiat på sig själv rakt av, men det finns faktiskt bra mycket mer på den här skivan än så. 
Skrapar man lite på ytan så visar det sig att gitarrspelet (signerat Steve Stevens, Billy Idols gamla parhäst... Stevens hanterade för övrigt alla strängar på skivan och har sällskap av en Vic Foxx på trummor) är riktigt bra, det låter inte alls olikt en viss Jake E Lee (lyssna på riffet i "The Edge" och hör hur det här kunde ha varit placerat på en platta med Ozzy Osbourne!), och att det finns en power ballad av ren Aerosmith-klass i form av "Can't Change Me" (och ja, Vince sjunger här betydligt bättre än vad man tror). Den följs sedan av en cover på Sweets "Set Me Free", som är like enkel som effektiv i jobbet att plocka upp tempot och mungiporna efter balladhumöret. 
Kul!

Omslaget är silvrigt, eller rättare sagt borde vara det. Skivan kom 1993, och jag fick mitt exemplar i högen med massor av CD-plattor skänkta av Magnus Ö...och det exemplaret har sett bättre tider. Smutsigt, slitet och ganska medgånget, så färgen är inte direkt silver längre. Det är mer... tja... grå. Men det känns ändå inte fel, för trots allt är det ju fortfarande så att en del av charmen med Vince Neil är den smutsiga sidan.
Ja, alltså, det ska ju vara lite smutsblandad glam, det ska vara låtar om sprit, fest och lättklädda kvinnor. Och då passar väl kanske en sliten förpackning?

"Exposed" känns i alla fall som ett gott val som säsongsavslutning. Man får en låt som "Can't Have Your Cake" som lika gärna kunde varit med på "Theater Of Pain", eller klacksparken "Sister Of Pain" sida vid sida av bluesiga "Living Is A Luxury" (lyssna på versen, det är klart spännande för att komma från en sådan som Vince Neil, komplett med blås och allt). Det svänger, det kränger och det är en enda blandning av såväl väntat som oväntat, känt som okänt. Precis som Veckans Tips vill vara.

Du hittar Vince Neil "Exposed" på Spotify, så klarar du dig till vårsäsongen kommer igång...!

Recension: Necrophobic "Womb Of Lilithu"

Svenska Necrophobic har ett alldeles eget och unikt sound inom sitt gebit. Det är svärtad döds, mörkrets krafter besjungs och de mörka strömningarna är påtagliga - men lik förbaskat lyckas man göra musik som svänger och gungar på ett alldeles eget sätt.
Lyssna på ett spår som majestätiskt episka "The Necromancer" så förstår du nog vad jag menar.
Det känns inte som ondska direkt, och sen spelar det ingen roll att man på nya "Womb Of Lilithu" tillägnar de mörka furstarna som "Astaroth", "Asmodee" "Paimon" och "Matanbuchus", bandet är liksom lite för bra på att skriva medryckande och allsångsvänlig döds för sitt eget bästa.
Och det är enbart av godo och menat som en komplimang, eftersom resultatet blir bra skivor.
Jag anser, som ni säkert vet, att bandets form på senare år varit alldeles glimrande. "Hrimthursum" (2006) är ett smärre mästerverk, och "Death To All" (2009) är en sån där platta som bara blir bättre ju mer man lyssnar på den.
"Womb Of Lilithu" hamnar ungefär mitt mellan dem.
Skivan är rätt lång, det är 14 spår och även om inledande titelspåret och avslutande "Amdusias" är av det inramande slaget (dvs intro och outro) så återstår en bra mängd riktiga låtar. Från början kan det kännas lite trevande, jag tycker egentligen att första "riktiga" låten "Splendor Nigri Solis" och de direkt efterföljande "Astaroth" och "Furfur" (skivans svagaste spår) är relativt trista och mest bara går rakt på sitt mål - men sen tar det sig. Från "Black Night Raven" och framåt så är det egentligen bara bra låtar, och de riktiga topparna som tävlar om utmärkelsen skivans bästa spår är flera.
Nämnda "The Necromancer" är svår att värja sig mot. 
"Marquis Phenex", "Marchosias", "Black Opium" (där Sidegård ger sig på att sjunga rent en hel del, det verkar vara trenden bland black metal-banden i år med tanke på Watains och Satyricons släpp tidigare i höst) och "Infinite Infernalis" är alla riktigt riktigt bra.

Bandet är numera relativt stabilt i sin sättning (att det sedan händer saker privat och utanför bandet är en annan sak, och det avser jag inte kommentera mer här - detta är en musikrecension och inget annat) och det kanske är därför man skapat en så homogen och stark platta. Många kilometer på vägarna tillsammans tycks ha gett bandet en bra glöd, och Tobias Sidegård (gitarr, sång) styr sin skuta på ett fint sätt. Han har med sig Fredrik Folkare (gitarr, och han står även för mixning och mastring av plattan), Alexander Friberg (bas) samt Joakim Sterner (trummor), och samtliga gör ett habilt jobb.
Med tanke på skivans kvalitet och de låtar som presenteras bland topparna så tror jag att den här skivan skulle ha fått en del uppmärksamhet på årsbästalistor om den kommit tidigare. För min del så kan det faktiskt bli lite samma sak, den är riktigt riktigt bra (betygsfyran har mersmak och lutar snarare åt en femma), men med risk för att vara en gubbe nu: det känns lite sent.
Jag vill egentligen leva längre med en skiva för att se hur relationen utvecklas för att sedan kunna sätta den högt på en årsbästalista.
Nu är det ju visserligen lite tid kvar, deadline för Werockskribenterna är julafton, så hur det blir med saken återstår ju att se.
Kontentan tror jag nog att ni snappar ändå.
Necrophobic har med "Womb Of Lilithu"  åstadkommit en riktigt jävla bra platta som svänger å det grövsta, och gillar du bandet är det bara att hala upp lädret snarast för att inhandla skivan.
Vill du provlyssna så är det Spotify som gäller.

Necrophobic "Womb Of Lilithu" - 4

NP: Q5 "Steel The Light"

Det senaste året har jag köpt en del plattor på Discogs, en marknadsplats där man hittar de där lite udda alstren som inte finns i de vanliga nätbutikerna. Utgångna, slutsålda, men som kanske finns begagnade eller från samlare.
Senast i raden är en riktig 80-talspärla som jag i ärlighetens namn aldrig hade hört talas om innan bandet ifråga var med i en ganska stor artikel i Sweden Rock Magazine rätt nyligen.
Q5.
Hopplöst namn, förstås, men plattan "Steel The Light" är en sån där fantastisk skiva som bara sitter som en fläskläpp. Attityden och inställningen påminner mig om Killer Dwarfs, eller High Spirits om du vill ha en nyare referens.
Spår som "Lonely Lady", titelspåret, "Pull The Trigger"... härligt! Det är egentligen svagast i öppningsspåret, där det helt uppenbart ska vara en ganska snabb låt (enligt standardmallen för upplägg på skivor), "Missing In Action" heter låten och den får ni ta er förbi för att komma till det gottaste.
Tro't eller, plattan finns dessutom på Spotify.
Med samma omslag som ovan. Det från Music For Nations.
Det finns ett annat också.
Det här:

Ganska...ja... inte så tjusigt. Från Albatross Productions.
Verkar som om MFN gjorde vad som helst för att byta det när man gav ut skivan i Europa, och det skadar ju inte.
Även om jag väl i ärlighetens namn inte alls tycker att det omslag du ser ovan är speciellt vackert heller....

Hur som helst - döm inte hunden efter håret.
Vrid upp volymen så rockar vi med lite klassisk 80-talshårdrock!

Årsbästalistan - Close-Up Magazine

December, och listorna börjar ramla in. Årsbästalistorna.
Som vanligt tänkte undertecknad att vi skulle kika lite på dem, och vi börjar med vad som jag tycker är höjdpunkten från de stora siterna. 
Close-Up Magazine.
Anledningen till det är rätt enkel, det är så många skribenter med så olika smak att man om man lusläser de olika skribenternas listor (och dessutom följt med lite under året så att man vet vilka man tycker lika som) så hittar man många guldkorn.
Därefter aggregeras allt i en samlad lista, och det är den listan som du ser nedan (ja, du behöver förstås köpa tidningen ändå för att få reda på allt som står i de enskilda listorna, samt del två av U.S.B.M-inlägget).

1) Ghost "Infesstisumam"
...inte så förvånande, faktiskt. Det är en bra skiva som dessutom klarar av att attrahera såväl de som gillar lite mjukare rock som stenhård extremmetal, och när allas röster så läggs samman så blir det förstås bra. Leker själv med att ha den på topp tio, faktiskt!
2) Bombus "The Poet And The Parrot"
Här överraskar det dock mig en del. Så bra tycker jag inte att den är...
3) In Solitude "Sister"
Du har recensionen här. Mer behövs nog inte sägas.
4) Cult Of Luna "Vertikal"
...och den här har jag hela året tänkt lyssna in mig på,a men det har inte blivit. Skämmes?
5) Watain "The Wild Hunt"
Bra, men inte lika fantastisk som tidigare plattor. Tycker jag då.
6) Bad Religion "True North" 
De hamnar ju alltid högt hos Close-Up. En riktigt bra platta dock!
7) Hatebreed "The Divinity Of Purpose"
Inte hört!
8) Jex Tooth "Blood Moon Rise"
..och inte den här heller.
9) Carcass "Surgival Steel"
Men den här har jag hört! Lyssnade rätt mycket när den kom, sen har den fallit lite i glömska för att återfå sin lyster i samband med spelningen häromdagen.
10) Tribulation "Formulas Of Death"
Ja. 
Jag och Tribulation har ju en av-och-på-relation i år...
11) Queens Of The Stone Age "...Like Clockwork"
12) Kongh "Sole Creation"
13) Clutch "Earth Rocker"
14) Bring Me The Horizon "Sempiternal"
15) Autopsy "The Headless Ritual"
16) Black Trip "Goin' Under"
17) Subrosa "More Constant Than The Gods"
18) Portal "Vexevoid"
19) Immolation "Kingdom Of Conspiracy"
20) Demonical "Darknkess Unbound"

Ja.
Som du ser har jag lagt lite mer krut på de första tio, med länkar och lite tankar.
De övriga  får samsas lite, men det jag kan säga är:
Jag ska kolla in Subrosa mer.
De verkar spännande!

Annars då?
Är listan rätt, tycker ni?

Bildspecial: Amorphis, Klubben 2013-12-08

Rebellängel hamnade på spelning igår. Finska Amorphis på KLubbem, ett gig jag ville se men hade strukit för att det helt enkelt inte gick att få ihop.
Plötsligt händer det.
Allt faller på plats.
Barnen somnar, frugan vill sova, grannen ska dit och har plats i bilen och Stones jobbar och kan sätta mitt namn i dörren (tack till er alla). Hux flux är man där...
...och det var ju en jävla tur.
Det här giget är ett av de bättre jag sett på längre, och även om det var relativt skralt med publik (kanske var de flesta på Ghost samma kväll?) så körde bandet järnet. Turnéavslutning på Europavändan, och som vanligt kanonljud och bra ordnat på Klubben.
Frontmannen Tomi Joutsen imponerar så hårt att man nästan blir vimmelkantig.
Han har en riktig rockstjärnekarisma, såväl vad gäller utseende som aura, och herrejävlar vilken pipa kar'ln har. Att sätta all growl och all sen sång medan han växlar obekymrat mellan kanske går att fixa på skiva, men han var helt fläckfri även live.
I sanning imponerande! 
Braq låtmaterial, bra mix av gammalt och nytt, och det är väl bara att konstatera att jag missat att kolla nya "Circle". Det är en sån där platta som jag hela året tänkt mig att kolla in - men liksom aldrig kommit mig för att göra.
Märkligt, speciellt som jag ju verkligen gillar bandet..?

Nu.
Hur som helst.
En riktigt jäkla bra spelning av Amorphis, och man får hoppas att de kommer tillbaka snart till en större publik. Här har ni lite bilder så länge... (ja, det sista är Esa Holopainens plektrum som jag fick i skallen när han slängde ut det)!

 

 

 

 

 

 

 

Besatt: Gorgoroth "Quantos Possunt Ad Satanitatem Trahunt"

Mörker.
Inte musikaliskt till att börja med, utan bokstavligt.
Alla i huset sover. Utanför är det natt, och med den vinter som råder i Svea Rike så tar mörkret över.
I sängen ligger jag.
Det hörs, gissar jag, knappt något mer än lite prassel av täcket, och ett svagt ljud av kraftigt dämpad musik.
Jag gissar, eftersom den dämpade musiken kommer från stora hörlurar som sitter på mitt huvud, mina öron, och på insidan av dessa så är volymen dånande.
Det är natt, mörkt, och egentligen alldeles för sent. Jag borde sova, men kan inte hålla mig.
Jag bara måste höra sångaren Pest en gång till, när hans stämma med desperation och övertygelse bryter tystnaden och han uttalar det som hela skivan andas: rebirth of Gorgoroth!

Besatt tar slut här.
Detta är det sista inlägget i serien, i alla fall under så lång tid framåt som undertecknad kan skåda, och den tar slut med en av de där skivorna som fullständigt tagit över mig en tid. 
Som inte bara trängt undan all annan musik, utan även inkräktat på övrig aktiviteter på ett sätt som egentligen inte kan sägas vara normalt.
Med andra ord, det som varit hela essensen av Besattserien, och som finns latent i Rebellängeln hela tiden.
Genom hela serien har det varit ganska stort fokus på det andra, det som hände precis då, när skivan i fråga stod i fokus. Det har varit nedslag i känslor och händelser i samband med min skilsmässa, föäldrarskap, första skivorna i vinyl. och CD-format, kassetband och besök i pojkrummet - huller om buller.
Denna gång är det egentligen inte en enskild händelse som ska få stå i fokus, utan allt som hänt sen jag flyttade familjen till Tyresö, sen bloggen startade.
Den här skivan kan vara den som är allra mest förknippad med just det.
Jag upptäckte den märkligt nog inte under 2009 när den släpptes, utan i början av 2010.
När det var vinter och mörkt, precis som anges i ingressen av detta inlägg.
Då hade vi bott i radhuset i Tyresö, min lilla familj och jag, i dryga ett år. Flyttade in december 2008, och i samband med att jag spelade den här skivan på nätterna så gick jag även åter till jobbet efter närapå 9 månaders föräldrarledighet.
Det var... inte helt enkelt. 
Tog lång tid att få skallen att funka som vanligt, yrkesmässigt, igen - och det blev antagligen inte lättare av att jag låg vaken och lyssnade på musik i nattmörkret.
Till saken hör också att det faktiskt är sen jag kom hit, till Tyresö, till en ort som jag inte hade någon som helst anknytning till innan, som jag verkligen har kommit hem.
Det är en småstad.
Mina killar har rusat in i snart sagt varenda affär i vårt lilla centrum så jag hälsar och småpratar med tamejfasen alla här. Vet vem som är vem. Hör hemma.
Och det hör ihop med att jag funnit mig själv, efter alla turer i livet (jo, ni vet ju om ni läst Besatt...), och att jag mitt sätt att få vardagen att fungera.
I vardagen finns den här bloggen.
Metalbloggen. Metalyze. Metal!
Den har gett mig så löjligt mycket.
Vänner som startat som digitala och slutat som verkliga. Uppmuntran. Kritik. Möjlighet att intervjua stjärnor - och kanske framförallt upptäckten av så sjukt mycket ny och bra musik.
Det gör att det känns fint att sätta punkt för Besatt här.
Gorgoroth-plattan tänker jag inte dissekera så mycket mer här och nu, det finns en Tvekamp som gör det sen tidigare, och använder istället skivan för att symbolisera såväl min egen återfödelse som det maniska mörkret som finns hos oss skivnördar.
Det kommer alltid att bli fler händelser i mitt liv som knyts samman med en skiva eller en annan. 
Det kommer alltid ny musik att knyta till livslinjen.

Men det tar vi då. När det är dags. 
För nu släcker vi lampan för Besatt, och gör det genom att än en gång lyssna på den där magiska textraden som så bra förkunnar hur det känns när man varit ute på en lång vandring och nu är hemma. 
Rebirth of Gorgoroth. 
Rebirth of the Rebelangel...

Festivalkriget i full gång

Du har väl knappast missat det?
Det där med den nya endagsfestivalen i Stockholm, med Metallica och Slayer som huvudsakliga dragplåster (även om jag då personligen är mer peppad på de tre tillkomna akterna Mastodon, Gojira och Ghost) där biljetterna lär gå som smör i solsken.
Vi får se om jag kan ta mig dit själv, det ligger en del annat planerat den helgen som jag faktiskt inte vet riktigt hur det landar än (och biljetterna släpps ju snart, den 10:e december), men visst är man sugen på en festival som faktiskt innehåller BARA band man VILL se?

I väntan på det så har jag säkrat min biljett hit:

Så får vi se om jag tar mig iväg i år.
Vågar liksom inte längre ta ut något i förskott när det gäller den festivalen, med tanke på min historik. Eller, icke-historik eftersom jag inte tagit mig dit när det väl gällt.
Bra band till att börja med dock, Volbeat, Watain, Opeth, Dimmu Borgir, Arch Enemy. Bara där är det en fin uppställning, och det lär väl tillkomma lite fler akter.
En sak är i alla fall säker.

Det kommer att bli ett krig i år.
Festivalerna lever under make-or-break, typ, och som Mattias Kling beskriver i sin blogg så är det rätt självskrivet att FKP Scorpio (som driver bla Bråvalla) kommer att svara.
Och när man har biljett så är det väl bara att öppna en påse chips och låta kriget starta.
Hoppas Getaway vinner...

Till dess är min plan att trotsa stormen Sven ikväll, och bege mig in mot schtaan.
Carcass och Amon Amarth står på menyn. Värre kan man ju ha det..:!

Veckans Tips: Abstrakt Algebra "S/t"

Omslaget kan, i ärlighetens namn, vara ett av de fulare som världens skådat.
Innehållet är däremot helt fantastiskt.
Och det är väl insidan som räknas?

För er som hängt med ett tag så vet ni att det här var en av de skivorna som jag tyckte saknades när Record Madness sparkade igång från allra första början med bokstaven A, och att jag hade letat den.
Nå - nu är den funnen, och ett tag tänkte jag nästan att jag skulle hålla den lite hemlig för att ha med på den stundande Hårdrockskvällen och ingå i mitt lite hemliga projekt för Veckans Tips under våren (dvs där jag i förväg skriver om fantastiska skivor som jag hållit lite hemliga, och på så sätt får lite av en överraskning för såväl er läsare som för mig själv när tipset väl publicera), men sen tänkte jag att... phaaa! Varför spara på en sån här pärla som dessutom egentligen inte torde vara speciellt okänd?
Nä.
Just det.
Därför hamnar den i fokus nu.

Detta är ju ett av Leif Edlings kärleksbarn, och som sådant innebär det att musiken inte är diametralt motsatt till Candlemass eller Krux, speciellt eftersom sången hanteras av Mats Levén. Det är stundtals väldigt lätt att dra sådana paralleller, men ändå tycker jag att Abstrakt Algebra har ett eget sound och verkligen förtjänar sitt egna namn (jag har i intervjuer läst att det stundtals var prat om att driva Candlemass vidare, trots att det vid denna tidpunkt bara var just Edling som var konstanten - jag tycker att det var klokt att ge detta en egen identitet, framförallt såhär i efterhand).
Bandet består av en skön mix av kända och mindre kända figurer förutom de två nämnda.
Mike Wead hanterar lead och sologitarr, och hans namn känner du ju till (Memento Mori är ju bara ett exempel på snubbens CV). Han backas dessutom upp av Simon Johansson, något mindre namnkunnig kan man säga, på gitarr och Jejo Perkovic på trummor.
Inget fel på kompetensen på de två, och det blir ju en skön mix.
Bandet kompletteras, som vanligt i Edlings projekt, av "additional keyboards" av Carl Westholm (vars egna projekt heter Jupiter Society), och man kan ju nästan tycka att han borde fått vara en fullvärdig medlem.
Nå, det är som det är med det.

Den här plattan har totalt 8 spår, och det är i början som man bränner av det bästa krutet.
"Stigmata", "Shadowplay" och framförallt titelspåret "Abstrakt Algebra" är ruggigt bra.
Tunga, svängiga (trots att inledningen på just titelspåret kanske är lite avvaktande och väl mycket intro innan låten kommer igång på riktigt) och med den där nerven som jag tycker uppstår när just Levén sjunger Edlings låtar.
Det klickade precis så när Candlemass spelade live på Sweden Rock Magazines jubileum.
Det klickar så här med, främst i början.
Resten av låtarna skiftar från bra till okej (förutom ovan nämnda spår får man även "Bitter Root", "April Clouds", "Vanishing Man" och långa "Who What Where When"), men som sagt...
...efter inledningen sitter man mest bara och gapar, fullständigt knockad.
 Söker man på Abstrakt Algebra på Spotify får man bara ett enda förstoringsglas tillsammans med texten att det inte blir något, så vill du lyssna får vi lösa det på annat sätt.
Hör av dig i så fall.
Eller gör som jag.
Fortsätt jaga skivan till dess att du kan lägga rabarber på den.
Den är lätt värt ett blindköp, trots omslaget!

Hårdrockskväll 2014 - En månad kvar. De sent inkomna!

...det är ju hur magiskt som helst hur fort allt går.
Idag är det den 5/12, och således enbart en enda månad kvar till Hårdrockskväll 2014.
Jag tänkte fira det med att köra en snabbgenomgång av de 8 låtar som kommit in från kanten såhär på slutet. Många av dem riktigt riktigt bra dessutom!

Du vet säkert konceptet. 8 låtar, detta år helt valfria, som läggs på en CD. Sen samlas gänget och dricker sig berusade medan man spelar en låt från varje skiva i taget.
I vanliga fall är det kategoristyrt (typ, bästa trumspel), men detta år är ett helt friår.
Jag har valt att satsa på helt hemliga projekt, så under det gångna året har jag samlat på mig en hel del pärlor som jag väljer och vrakar ifrån.
Det betyder att ingen av nedanstående spår kommer att vara representerade från min sida, men det är lik förbaskat en platta jag med lätthet och stolthet skulle kunna presentera.
Okej.
Nu kör vi!
 --------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 1: Avatarium "Moonhorse"

Finns ingen anledningen att börja fundera eller vela.
Detta är en bra start, lite smygande men ändå blytungt.
Avatariums självbetitlade platta är riktigt bra, tycker jag, och just den här låten är en sån där som bara växer. Vete fan om det skulle vara så smart att ha ha med en sån på en kväll där åhörarna får höra den för första gången, men... äh, fuck it. Det är nämligen sjuk bra.
Och, det tål att upprepas: Leif Edling är ett musikaliskt geni när det kommer till doom metal!
 -----------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 2: Horisont "Writings On The Wall

Okej, jag kanske inte var helt överväldigad av helheten på Horisonts tredje platta "Time Warriors", men det går inte att förneka hur hårt öppningsspåret "Writings On The Wall" svänger. Det är en kanonlåt, och visst kan det vara mysigt att släppa trycket över strupen en aning efter Avatariums kvävande tyngd?
 --------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 3: Death Angel "Execution - Don't Save Me"

Det är som skrivits i recension för "The Dream Calls For Blood" - det kittlar extra när en gammal favorit som Death Angel släpper nytt.
Den här gången har man, precis som vanligt, fyllt en skiva till bredden med tuffa riff och attityd. Finge jag önska något så vore det att man hade mer av sitt gamla jag kvar, där melodin var lika viktig. Det finns där ibland, och ett spår som "Execution - Don't Save Me" är precis så där mystufft som jag gillar med bandet.
Och det är ju inte fel med lite thrash på Hårdrockskvällen!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 4: In Solitude "Pallid Hands"

Dags att bli lite allvarliga.
Med Uppsalas In Solitude, från "Sister" som recenserades på denna site så sent som igår.
En skiva som ploppar upp högt på årsbästalistor till höger och vänster.
Skulle jag ta med ett spår från den så är det antingen detta, "Pallid Hands", eller "Death Knows Where". De är lika bra, och det är väl dagsformen som avgör. Typ.
"Pallid Hands" känns helt enkelt som om den passar bra i spelordningen om den ligger här, mitt mellan Death Angel och Sahg.
Och ja.
Det är en fantastisk låt.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 5: Sahg "Firechild"

Med fjärde given "Delusions Of Grandeur" så tar norrmännen i Sahg ett steg i sidled. 
Man blir... meckigare.
Och det är bra, för skivan i sig får mer djup och fler dimensioner.
Eftersom bandet sen tidigare har en fantastiskt rockig och solid grund att stå på så innebär det att när man väl finner formen - det sker inte alltid på plattan - så blir det riktigt bra.
"Firechild" är ett bra exempel!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 6:  Tribulation "Spell"

Nä.
Vänta nu, säger nog du.
Det där är ingen ny skiva - och dessutom, kära Rebellängel, har du sågat Tribulation "The Formulas Of Death" i din recension. Vadan detta?
Jo.
Sant.
Och jag håller nog inte skivan så högt nu heller, men det hände en lustig sak.
Jag spelade Metal Bastards Topp 30 i veckan, och gissa vad?
Just det.
Låten "Spell" som kommer från just Tribulation stod ut. Rejält.
Och då är inte jag sämre än att jag kan plocka in den såhär, lite som en överraskning!
----------------------------------------------------------------------------------------------
SPÅR 7: Necrophobic "The Necromancer"

Recension av Necrophobics sprillans nya "Womb Of Lilithu" kommer till veckan, men jag har kört den rätt många varv redan. Det låter bra, det svänger, det är svä'rtad döds och det är absolut inget annat band än just Necrophobic.

De kan, som nästan inget annat band, få till det där med körer i en episk känsla som samtidigt gungar som fan, och i den här låten har man verkligen lyckats med just det.

"The Necromancer" kanske inte är bästa låten egentligen, jag har ännu inte bestämt mig om det, men det är en sån där låt som sitter direkt när man hör den.

Det går inte att värja sig om man gillar hårdrock med lite hårdare kant.

Och som sådan helt självskriven i ett sånt här sammanhang!

-----------------------------------------------------------------------------------------------

SPÅR 8 - Red Fang "Dawn Rising"

Tredje given "Whales And Leeches" är väl tänkt att bli Red Fangs genombrott på bred front.

Jag vete fan om det kommer bli så, skivan är som helthelt faktiskt inte lika bra som förra given "Murder The Mountains" tycker jag, men det finns ett ess i rockärmen.

Det är en av årets bästa låtar.

"Dawn Rising".

Herrejävlar vilken rykare, och ett bättre sätt att avsluta en sån här skiva och en sån här samling spår vet jag nästan inte.

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.

Hur låter detta då?

Tro't eller ej, undertecknad har faktiskt pillat ihop en spellista på Spotify med just dessa spår, i just denna ordning.

Den finns här.

Eller här nedan.

Mycket nöje!

Recension: In Solitude "Sister"

Uppsalabandet In Solitude kan väl sägas ha fått sitt genombrott med 2011 års "The World, The Flesh, The Devil", och hypen fortsätter intensivt med 2013 års "Sister" - även om det är en skiva som i mina öron låter fullständigt olik sin föregångare.
Där det tidigare var Mercyful Fate och brittisk 80-talshårdrock som var mallen så låter det här snarare... poppigt. Det luktar den där speciella korsningen av goth och rock och synth som brittiska band som akter som Joy Division och The Cure.
Musiken är delvis omstyrd utan att man gör avkall på sitt egna sound, men det som antagligen gör störst skillnad är sångaren Pelle Åhmans insats. han låter inte längre som an folkölspackad tonåring, och för mig är det enbart av godo.
"Sister" är dock för min del en varannanlåts-skiva.
Varannan låt är bra, varannan är rätt trist och känns som mellanmjölk.
Uppdelat per låt så tänker jag som följer..

Sida A (som det står på konvolutet):
"He Comes". Intro. Hyggligt stämningsfullt och ganska okej, men ändå bara ett intro. Efter en fyra-fem varv med skivan så har jag hoppat över det för att gå direkt på spåret efter.
"Death Knows Where". Vilken låt, så här skriver man en hit. Träffar helt rätt, och här tycker jag att bandet har den perfekta mixen av sväng, tilltalande enkelhet och integritet.
"A Buried Sun". ...är sen trist. Det händer för lite, det finns för min del ingen krok att hänga med, alldeles oavsett hur många varv den fått snurra.
"Pallid Hands" tar oss tillbaka igen, och känns i samma anda som "Death Knows Where". Det svänger, riffet ärriktigt bra och det är så otroligt svårt att inte sjunga med.

Sida B (som jag tycker är jämnare än den första, de bra låtarna är generellt lite sämre och de dåliga låtarna lite bättre)
"Lavender" är första låten ut, och en av de som inte fastnar för min del.
"Sister" är däremot ett rätt bra spår, och en låt som känns fin som titelspår.
"Horses In The Ground" är väl egentligen rätt bra, kanske har jag valt att hålla den till de svaga för att försöka få till min poäng med varannanlåtsprincipen, men faktum är att även det är en av de låtar jag inte är riktigt säker på vilken det är om jag bara lyssnar en kort stund. Trots kanske 20 varv med plattan. Det är i min värld inte sinnebilden av en riktigt bra låt.
"Inmost Nigredo" avslutar skivan, och det är en stark låt som dessutom känns helt rätt placerad där mot slutet.

Summa summarum så är det märkligt nog så att jag faktiskt gillar den här skivan en aning bättre än föregångaren (särskilt när jag lyssnar på dem i rad nu när jag har tillgång till dem båda), men att jag egentligen kommit fram till att jag inte håller In Solitude så där vansinnigt högt som jag trodde.
Märkligt?
Jo, men såhär - bandet är hårt hypade (kolla in förstaplatsen på Metal Bastards Topp 30 för 2013, och jag kan ge mig på att den hamnar högt på flera andra årsbästalistor) och jag har ju gett dem bra betyg själv ("The World, The Flesh, The Devil" fick betyget 4).
När jag lyssnar på "Sister" så är det stundtals riktigt bra, men under långa stunder så tappar bandet mig.
Jag har i stort sett inte lyssnat på föregångaren en enda gång sen det begav sig, och jag kan nästan lova att "Sister" kommer att gå samma öde till mötes, förutom möjligtvis undantagen med de bästa spåren.
De heter "Pallid Hands" och "Death Knows Where", men egentligen gillar inte jag när en skiva förvandlas till bidrag till en spellista.
Jag håller verkligen med Metal Bastard om faktumet att ett tecken på en riktigt bra skiva är när man vill ha den representerad på en samling, men knappt kan bestämma sig vilken låt som är lämplig.
Då är skivan som helhet bra.

Allt detta sammantaget innebär att jag velar. Betyg stark 3:a eller svag 4:a, där någonstans ligger mina tankar. Till slut får det bli ett par saker som lutar över till det högre betyget.
Omslaget. Det är snyggt och stilrent.
Bandets insats, framförallt gitarrspelet av herrar Henrik Palm och Niklas Lindström är riktigt bra. Dessutom känns man fortsatt övertygande i sin kamp.
Till sist vill jag inte framstå som ett komplett arsle och tycka att den här skivan är bättre än föregångaren och sen ge den ett sämre betyg. Kalla mig fåfäng....

Kolla in "Sister" på Spotify och tveka sen inte att ge dina tankar i kommentarsfältet!

In Solitude "Sister" - 4

Om Behemoth och trumspelet

Kolla på bilden direkt här till vänster.
Det är en trummis.
Man kanske inte tror det när man ser just den här bilden, men det är Adam "Baal Ravenlock" Muraszko som hanterade trumspelet hos den polska dödsskvadronen Behemoth 1991-1996, och alltså är den som spelar på samtliga tidiga demos, EP'n "And The Forests Dream Eternally" samt de två första fullängdsplattorna "Sventevith (Storming Near The Baltic)" samt "Grom".
Jag har i stort sett ingen som helst relation till de plattorna, jag har kommit in på Behemoth senare än så, när han inte längre var med i sättningen.
Den senaste veckan har dock nedanstående platta gått ganska varm. 
"Demonica", en extramatad dubbelgiv med massor av spännande olika mixningar och nyinspelningar och annat. Det är spännande att höra hur bandet i sig utvecklats, och hur pass stor skillnad det ändå är på bandets nuvarande musik och de tidiga åren.

Jag faller betydligt hårdare för de senare åren, men måste säga att det är bra samlarvärde och intressant att ett band plockar upp så mycket gammal skåpmat och presenterar det på ett så pass värdigt sätt.
Det har också fått mig att fundera lite på varför jag gillar Behemoth, och det leder oss in på dagens inlägg (trots den aningen omständiga inledningen): trumspelet.
För närvarande har jag dessutom avslutat en Tvekamp (publiceras Julafton, och är inte dte en cliffhanger så säg...!) där just Behemoth är den ena parten som tampas om slutsegern, och i samband med det blir det extra tydligt att just trumspelet är en sån läcker krydda till musiken att det är rent av löjligt.
Och just nu står den här herrn för det.

 Zbigniew Robert "Inferno" Promiński.
Trummis extraordinaire.
Fascinerande när han själv kom ut i liksmink och soundcheckade innan bandet brakade igång sin fantastiska liveshow, men mest fascinerande av allt kanske är karl'ns förmåga att spela med en närapå unik kombination av hastighet, precision, sväng och detaljer.
Live och på skiva.
Och det är en viktig beståndsdel till att jag verkligen gillar bandet, dess extremmetall hade inte varit samma sak utan så pass bra trumspel.
Och jag tror inte bandet hade klarat att ta det där extra klivet med "Baal Ravenlock" (inte så tufft namn) på trumpallen, utan att för den skull vilja såga honom.
Det är ändå skillnad med hur hela bandet har tagit steg mot en större scen och ett mer naturligt sätt att agera med "Inferno" på samma pall.
Eller så inbillar jag mig.
Det kan vara Nergal som står bakom bandets tillväxt också, han har ju etablerat sig som en smått fantastisk frontfigur.

Är han den bästa extremmetal-trummisen av alla?
Kanske.
Klart att Nile-piskaren George Kollias och Satyricons Frost kommer tidigt i mitt huvud, men ändå. Jag håller nog faktiskt Inferno som bättre än dem båda, även om jag en gång i tiden utnämnde just Frost till trummis i mitt hårda All-Star band.
Har du en annan åsikt?

Werockrecension av Red Fang - och några fler!

Månadsskifte igår, men eftersom det var söndag så hade Citatet förkörsrätt.
Dessutom var jag rätt avloggad, kollade fasen ingenting online.
Det gör ju att måndagen får börja ganska konkret - det har varit månadsskifte, och det märks även på Werock-skribenterna att fokus just nu nog mest ligger på att försöka sammanfatta året snarare än att kolla in och recensera nya alster.
Ganska få recensioner, totalt bara fyra stycken.
Kollegorna bidrar med Netherbird, Mael Mortha och Pestilience, medan jag för egen del till slut sätter ner fötterna om Red Fangs tredje giv "Whales And Leeches".
Jag har verkligen våndats för den recensionen, eftersom jag inte haft speciellt enkelt att bestämma mig helt. Jag vill att den ska vara bättre än vad jag tycker att den egentligen är.
Och ändå har den av årets bästa låtar, "Dawn Rising".
Jäkla märkligt.

Hur som helst, december nu, så snart ska det börjas med listor och sammanfattningar och grejer. Till dess kan du ju alltid glida in och kolla in thething när det gäller den saken.
Metal Bastards Topp 30 år 2013, med en rätt oväntad toppduo...

Citatet: Joe Elliot, Def Leppard

Idag är det första advent, första december och inte den första dagen på mitt pågående Def Leppard-missbruk. Jag kan egentligen inte svara alls på vad som hände, men sen den där lördagen en två-tre veckor sen så har det liksom inte gått ur, och det åker på en platta med de brittiska mjukrockarna lite då och då.
Nästan lite skämskudde på det, för ibland är det skrämmande tillrättalagt (speciellt på "Hysteria"). Mer ruffigt på de tidigare skivorna, men jag tänkte oaktat det låta Joe Elliot stå för Citatet denna gång, och belysa det där med att en bra låt är en bra låt , även om den kanske inte är så creddig i de kretsar man rör sig.


"Crazy Horses" av The Osmonds är en bra låt.
Många band har gjort covers på den. Jag köpte den och tog hem den i en brun papperspåse, för jag ville inte att någon skulle veta att jag hade den."
Joe Elliot, Def Leppard