I lööööv Sound Pollution!

Hm. Igår var det ju vinylarna som fick lite kärlek, Record Heaven och allt det där.
Idag måste jag få slå ett slag för min andra kärlek när det gäller skivor.
Sound Pollution.
Fan, jag älskar det stället!
Nej, jag har inte varit dit idag. Jag borde ha varit dit idag. Varje lördag borde man vara dit.
Men det är ett ställe fullt av kärlek och skivor av modell stjärtspark, och alla gånger jag varit där (typ) så har jag hittat guldkorn.
Den senaste tiden verkar förresten Emil på stället ha fått för sig att kärleksbomba Metalbloggen med. Eller i alla fall skicka en massa tips, så som att Ministry släpper singel eller en teaser inför Hystericas kommande album. Sånt är trevligt.
han kan ju inte rå för att jag är efterbliven och seg och inte skriver något om det. Något vettigt i alla fall. Mest beror det väl kanske på att jag varken älskar Ministry eller Hysterica, men ändå.
Ska jag vara ärlig anser jag nog att det jag hört av Ministry är prick uselt, till och med, men det är också rätt länge sen jag lånade dem ett öra. "Jesus Built My Hot Rod". Så illa att jag fortfarande minns titeln!
Fast nu förlorar jag mig.
Det här skulle ju handla om Sound Pollution och hur bra de är.

För det första - gilla dem på Facebook. Det är en ovärderlig guldgruva av tips och humor som du kan gräva länge i.
För det andra - rabattsystemet. Man får ett stämpelkort. Av papper. Med riktiga, knappt synliga stämplar för varje fullprisskiva. När kortet är fullt (10 stämplar) så bjussar de på en platta. Inga kundklubbar och plastkort och medlemspoäng. Old school!
För det tredje - butiken på nätet och deras distributionskanaler.För dig som inte kan ramla in på Lilla Nygatan i Gamla Stan och insupa atmosfären. Och för oss som vill ha något som inte finns inne för tillfället. Eller läsa vad som kommer den närmaste tiden. Du hittar den här.
Topplistan i februari slutade med mest sålt av.. Imperial State Electric "Pop War" på röd vinyl.
Också old school, och en bra bit bort från Absolute Schlager 1000. Typ.

Lördag idag. Elitserien rullar vidare, mot det självande slutet. Sjukt spännande!

Till er vinylfreaks: Transubstans Vinyl Club!

Ni är ju några stycken som älskar den svarta snurrande plattan. Vinylen.

Jag förstår er, Stones, SpinningBlack med flera.

Och nu ska ni få ett riktigt bra tips såhär på fredagen - Transsubstans Records har startat en vinylklubb! Såhär skriver de själva:

TRANSUBSTANS VINYL CLUB
At the end of 2011, we started the Transubstans Vinyl Club,
consisting of the very first Transubstans vinyl singles.
The intention of these 7’’ –singles is to release splits with Transubstans bands
and other more or less known bands.

By now we have released:
- Three Seasons – Escape / Wood To Sand
- Electric Moon / Hypnotized Not Paralyzed

And in the middle of March we release the
BLACK PYRAMID / ODYSSEY split!

We have much more to come in this retro-design vinyl club; you won’t be disappointed!

Det låter va? Precis vad jag gissar att många av er vill läsa, och klickar du på bilden längst upp så hamnar så som genom ett mirakel rätt genom hela internet och till just Record Heavens vinylavdelning från Transubstans. Dessutom ger det mig anledning att påminna om intervjun med gubbarna bakom just Record Heaven och Transubstans Records. Som en liten fredagsbonus!

Veckans Tips: Godsmack "IV"

Och nu blir det något ovanligt som Veckans Tips.
Lättsmält rock'n'roll från Staterna med anstrykning av nu-metal, nästan.
Godsmack och plattan "IV" är dock så bra att den sluggar sig fram till denna position, trots att jag egentligen har speciellt stor förkärlek för denna typ av musik.
Bandet i sig består av Sully Erna (sång), Robbie Merril (bas), Tony Rombola (gitarr) och Shannon Larkin (trummor... eller, drums & concussions, som det står i bookleten!) - samtliga avbildade i linnen, solbrillor och med tatuerade armar.
Amerikansk hillbilly-style modell rockstjärna i framtoningen som kan föda alla fördomar man som Svensson (eller, Gustafsson, som jag ju faktiskt heter på riktigt) har.
Ser man bortom det och lyssnar på vad Bostonbaserade bandet åstadkommer så är det rätt driven postgrunge/nu-metal av hög klass, i alla fall på den här skivan. Min erfarenhet av tidigare plattor är inte alls samma sak, men det kan vi lämna därhän. Nu är det ju "IV" som står i fokus.
"Living In Sin" som inleder skivan är rätt okej och fungerar som öppningsspår. Efterföljande "Speak" blev en hit när det begav sig, men personligen tycker jag absolut inte att låten hör till de starkaste på skivan.
Dit räknar jag istället "Shine Down", "Hollow", "Bleeding Me" och "One Rainy Day".
Låtarna när bandet drar ner lite på tempot och låter själen blottas en aning.
Visst, spår som "The Enemy" och "Voodoo Too" är inte illa heller, och överlag är dte rätt trevligt att kunna presentera en relativt annorlunda skiva som Veckans Tips.
"IV" kom 2006, och bandet i sig får väl räknas som veteraner inom genren. Du hittar rätt mycket om dem ifall du söker på ex Spotify, och givetvis finns även denna skiva där.
Godsmack, fin omväxling och easy listening!

Refused på scen, Dolving lämnar The Haunted. Torsdagsyra.

Det var Jonte som skrev det. Att Peter Dolving lämnar The Haunted (bilden ovan måste alltså ritas om, genast). Vafan? Ingen verkar egentligen fatta något, varken bandet eller fansen. Något är konstigt - för såhär skriver Dolving på sin Facebooksida:
”I am officially quitting The Haunted. After years of working with the band, I am out. I have had it. I will NOT answer questions to why. It's no one elses business. Thank you very much. I am looking forward to seeing you people at other shows with other projects.”
Bandet står helt frågande (du hittar mer läsning på bloggen Kling Diamond), och nu undrar man ju vad som händer. Det skapas ett band som heter At The Haunted? Eller The Haunted Gates?

Dessutom. Gillar man The Haunted kanske man gillar Refused också. Tänker jag.
Och då ska du få ett tips som heter duga nu - bandet tjuvspelade på Scharinska Villan i Umeå igår. Eller spelning och spelning, bandet själva kallar det för en repetition som kompisarna får kolla på.

Det slutade förstås med att ryktet gick ut i stan innan, och halva Umeå dök upp. Typ.
Fotoförbud och recensionsförbud rådde, men.. ja.. Västerbottens Folkblad var där. Artikeln ser ut så här, och visst kallar man detta för en krönika istället för en recension - men... det är väl atta bända på reglerna. Det bådar i alla fall gott för dig som vill bandet i sommar. Way Out West är platsen!
Det är ju förresten Metal Towns systerfestival, och just Metal Town har fan gått fullständigt bananer i år. Bokningarna är ruggigt tunga, och känslan är att det är lite "sista chansen". Efter förra årets kaos med bussar som inte dök upp på natten och en flytt från centrala Göteborg till en bit utanför så har jag hört massor med folk som helt enkelt bojkottar festivalen.
Oavsett vilka band som spelar.
Och ska man stoppa den opinionen så är det bara en sak som gäller - OFFENSIV!
Visst, man kommer att kunna köra en riktigt bra festival med nästan bara publik från Göteborg med omnejd ändå, men vill man etablera sig som en festival med inresande publik så är det rätt tänkt.
Satsa järnet detta år, och se till att arrangemanget flyter så man får tillbaka ett gott rykte.
Annars tappar man nog 08-områdets publik till Getaway (som ju också släppte band nyss, Behemoth och Graveyard bland annat!).

Annars är det lite torsdagsyra på kontoret hos Rebellängeln.
Rock'n'roll med 70-talet som idealtid. Noctum, Blowback, Graveyard. Hey, sköna skäggiga värld!

Full Of Hate. Bilder, recension - och Werocks månadsrecensioner!

Tidigare i veckan fick du bilder från Behemoths spelning på Full Of Hate-turnén, och jag lovade då mer bilder och tankar från resterande band. Dags för det nu, och mer än så!
Werockkollegan Martin har nämligen recenserat hela spelningen samt bjuder på ytterligare fina bilder, och det är bra jäkla läsning. Den artikeln finns här, och stämmer rätt väl med mina egna tankar. I alla fall på det stora hela. Om Behemoth ska jag inte orda så mycket, det mesta har sagts förr. Kort kan man säga att jag ansåg bandet dominera Full Of Hate, men att jag ändå sett dem i bättre form både visuellt och framförallt i framförandet. Både en och två gånger, faktiskt, och det säger ju en hel del om vilken larvigt hög nivå polackerna har på sitt liveframträdande.
Det om det.
Bilden överst - och de två efterföljande - är från kvällens andra höjdpunkt. Misery Index.

Vilket sjukt jäkla ställ det bandet hade, och snortajt. Alla låtar lät som på skiva - fast bättre.
Jag tänkte flera gånger på hur jävla bra framförandet var, och dessutom ska en eloge ges till ljudgubbarna. Det var ett fläskigt men ändå tydligt ljud som bandet fick leverera, och att få höra favoriter som "The Spectator", "You Lose" och "Traitor" på det där sättet... ouch!
På trummorna arbetade herr Jarvis febrilt, och dessutom var det en annan sak som noterades.
Killen nedan heter Mark Kloeppel.
Han borde ha ett nickname som är "spott".

Samtliga i de första raderna måste ha blivit grymt nedsprayade av hans saliv i samband med att han sjungit/skrikit/vrålat/hetsat sig genom setet! Vi stod lite från sidan, och i ljuset stod edt liksom en plym av saliv rakt ut, hela tiden. Kanske var det därför mikrofonen pajjade tre gånger i Göteborg, som Martin skriver om...
Sen hade man bestämt att efter denna överkörning - som de flesta ville se - så släpper vi på lite meningslös pausmusik. Legion Of The Damned.

Alltså.. bandet har en del riff som är sköna, men sången... den är undermålig. Dessutom är det musik som det görs prick hur mycket som helst av, och holländarna sticker inte ut alls.

Det mesta av tankarna under spelningen gick väl till att fundera varför de fick ha en bättre speltid än Misery Index?

Rätt snygg backdrop dock, och skärmarna såg elaka ut. Överlag var bandets merch helt okej och rätt elak i sin image. En motsats till musiken, alltså.

Cannibal Corpse då? Tja, jag såg inte speciellt mycket av den spelningen. Det låter ju helt okej, sångaren (?) George "Corpsegrinder" Fisher slår världsrekord i antalet headspinn, men ändå.. det bleknar i jämförelse med Behemoth. Dessutom tycker jag att just sången är bandets akilleshäl (i övrigt är det ett stadigt, tungt och habilt gitarrspel). Det låter bra när han går upp lite i tonart, men blir för monotont för min smak när det bara låter hund som gläfser. Dags att krama kudden istället, måndag och allt. De flesta där var väl nöjda ändå, det kanske var ett bra val av headliner.

Så, vill du ha mer elak musik så rekommenderas Werocks månadsrecensioner. De är publicerade precis nu, och innehåller alseter av Terrorizer, Napalm Death och Asphyx. Bland annat, alla recensioner som är nya för mars hittar du här.

Själv bidrar jag denna månad med... inget!

Ganska märkligt, faktiskt. Jag har ett par recensioner på gång, men månadsskiftet lyckades liksom smyga sig på mig denna gång. Hux flux så var det visst mars, och inte har jag publicerat mina bidrag. Nåväl, jag får gottgöra det. Håll ögonen öppna för Werock-recensioner av Noctum och The Wretched End. Det är bara resten kvar, sen är det klara...! :)

Demorecension: Headsic "Trials"

Headsic har medverkat tidigare i Metalbloggens serie av demorecensioner. Första demon som bandet presterade fick fina ord när det begav sig, och det var därför en trevlig överraskning som väntade i postlådan när bandet helt spontant (och i hemlighet) skickade sin andra demo "Trials" för bedömning. Fortfarande är bandet samma gäng, Andreas Ljung hanterar sången, Rickard Cederqvist står för gitarrspelet, Robert Ahlin och Kim Magnusson utgör rytmsektionen i form av bas för den förre och trummor för den senare. Fint så.
Förra gången var det två spår som serverades, och nya "Trials" gör inte avkall på att det ska vara kvalitet hellre än kvantitet.
Tre låtar, och denna gång har bandet lagt ner extra krut på själva konvolutet (lite slarvigt fotat av undertecknad nedan). Det innebär att man faktiskt får en booklet - eller, i alla fall ett omslag som går att vika ut och som innehåller texterna såväl som information om inspelningsstudios och bandet.
Snygg detalj, och ett givet plus i kanten för ambitino och proffsighet!

Skivan i sig då, vad har hänt sen senast?
En del, faktiskt, och låt oss börja med att konstatera följande:
Headsic besitter fortfarande en god känsla för ljudbilden (ska man vara gnällig tycker jag att man kunde ännu mer klös i gitarrljudet, men det är ändå bra för en demo, helt klart), man har en snygg leverans och förmågan att skriva låtar är grundbulten.
Sen senast har nämligen två saker stuckit iväg än mer:
Låtkvalitén och de instrumentala insatserna.
Samtliga tre spår - "Below Ground", "Trials", "Know This" - håller mycket hög klass. De är varierade både i sig själva och mellan varandra, och det är befriande att få en snabb låt som "Know This" på slutet, likväl som relativt långa och ambitiösa "Trials" är ett naturligt titelspår.
Inledande "Below Ground" är nog bäst ändå, och bjuder bland annat på ett akustiskt parti i mitten med lite rensång, vilket ger behövlig dynamik till hela paketet.
Låtarna har dessutom fått lite mer egen karaktär, tycker jag, och drar stundtals mer åt metalcore i verserna. Har man lyssnat en del på August Burns Red, månne?
Oavsett så funkar det bra, för bandet står fast vid sina mer thrashiga influesner i refrängerna.
Bra så, låtmaterialet tar sig så säkert på ett imponerande sätt.

Dessutom har både sång (blev det sånglektioner som jag lite plumpt föreslog?), trumspel och framförallt gitarrspelet tagit ännu ett snäpp fram.
Snyggt levererat och med framförallt en bra känsla avseende timing, tycker jag.
Headsic är på väg att tåta ihop en riktigt bra debutskiva om man fortsätter på den inslagna vägen.
Kul!

Vill du läsa mer så kollar du förstås Legerats recension av första demon, eller bandets MySpace.
För det är såhär - Headsic kommer att vara ett band som du vill ha koll på.
Till bandet själva har jag egentligen samma uppmaning som senast, fortsätt spela live, skriva låtar, våga utmana varandra och jobba på. Skillnaden nu mot förr är att ni kommit längre på resan, och att det ser än ljusare ut. Ska vi säga... 2 demos till innan den "riktiga" debuten slår ner som en bomb?

Bildspecial: Behemoth, Münchenbryggeriet 2012

Igår stod han igen på en svensk scen, Nergal.
Behemoth gick på som band nummer fem av sex, och i samband med att denna världsklass gick på så stod det klart att det är klasskillnad på dem och de andra som medverkar på turnén Full Of Hate (band så som Misery Index, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Suicidal Angels). Det är en helt annan klass på de polska hjältarnas framförande och scenshow, helt enkelt.
Det visste man ju, men det blev ändå vansinnigt tydligt en sådan här kväll.
Nergal själv verkade dock väldigt tagen av den avklarade leukemibehandlingen, och jag tyckte inte alls han hade samma tryck i pipan som han brukar ha. Rätt mycket stödsång av främst basisten Orion. Dessutom såg han mindre ut än han brukar, och jag vet inte om det "bara" var för att håret var kort eller om det helt enkelt har tagit hårt på honom. En sådan behandling tär nog även på superhjältar!
Som vanligt så gav dock Nergal med mannar allt.
Bjöd på sig själv och kämpade som fan för att ge publiken valuta för pengarna, och det med en rätt kul setlista för oss som sett dem ett gäng gånger. Mycket äldre material, och det innebar också att de modernare klassikerna från "Demigod"-plattan ("Conquer All", "Slaves Shall Serve", "Demigod") samt från "Evangelion" (Ov Fire And The Void" och "The Seed Ov I") lyftes ännu ett snäpp. Givetvis fick vi också se masken, som du ser på bilderna nedan.
Förhoppningsvis är det inte för tidigt för bandet att börja turnera heller, och att Nergal kan återfå krafterna allt eftersom - men jag undrar jag, om jag ska vara ärlig.
Har vi sett och hört det sista om detta?

Sist men inte minst - undrar om Behemoth slog världsrekord i antal motiv på merch?
Sinnessjukt stort urval!
Själv valde jag den galet snygga tischan med korpen, översta bilden (som, faktiskt är en bild av tröjan...tagen med iPhone... det ser väl rätt bra ut ändå?).
Övriga bilder med telefonen, så kvalitén är som den är. Stå ut med det.
Tack till Magnus Ö för kompletterande bilder.
Vill du se bilder och höra lite om resten av lineup:en (eller, i alla fall de jag såg) så får du ge dig till tåls lite. Det kommer senare i veckan - njut lite av dessa bilder så länge!

Veckans Citat: Nergal, Behemoth

Ikväll blir det kärleksvisor i Sveriges huvudstad.
Behemoth kommer hit, äntligen igen! Nergal är frisk från sin sjukdom och har tagit en av de bästa liveakterna i världen ut på vägarna igen - och inte blir det sämre av sällskapet man har med sig. Misery Index, Cannibal Corpse, Suicidal Angels och Legion Of The Damned står på listan också, så det lär ju bli en lång kväll.. Och, varför inte ta ett Veckans Citat från kvällens begivenhet?
Nergal har ju utkämpat en och annan strid i sitt liv, för rätten att få uttrycka sina tankar om religion i sin musik och från scen, en kamp som låter självklar för många av oss men som är kantad med mycket vedermödor om man bor i Polen.
Därför tar vi denna gång både en textstrof och en video från utmärkta "Ov Fire And The Void" från senaste given "Evangelion" som Veckans Citat. Bilden ovan är förresten tagen från förra gången bandet var här. Bilder här, och visst kommer det att bli bra ikväll!

"I - The Sun Ov Man
The Offspring Ov The Stellar Race
My Halo Fallen And Crushed Upon The Earth
That I May Bring Balance To This World"

Nergal, Behemoth

Remasters: Queensryche "Empire"

En gång i tiden stod de starka, stolta och mäktiga, Seattlebandet Queensryche. Storhetstiden har sedan tidigare medverkat i denna serie, både i form av relativt underskattade "Rage For Order" och världens bästa konceptskiva (kanske världens bästa skiva alla kategorier) "Operation: Mindcrime".
Som ett led för att tvätta öronen från 2011 års haveri "Dedicated To Chaos" så är det nu dags att ge bandets största försäljningsframgång "Empire" en stund i rampljuset.
Detta är skivan som innehåller dunderhiten - och kanske en av världens bästa ballader - "Silent Lucidity", likväl som det episka titelspåret och rakare rocklåtar än förr, exempelvis "Jet City Woman" och inledande "Best I Can".
I övrigt är det en skiva som, faktiskt, innehåller väldigt mycket bra låtar som hamnat i skymundan. Trots försäljningsframgångarna. "The Thin Line", "Another Rainy Night (Without You)" och "hand On Heart" är tre exempel på det, och överlag så är skivan genomgånde stark.
Óriginalet kom 1990, och i den remastrade versionen 2003 får man en tvättad ljudbild samt lite extramaterial i form av bonusspåren "The Last Time In Paris", "Scarborouogh Fair" och "Dirty Lil Secret". Gott det, men egentligen är det ju ursprungsmaterialet och bandets form som är anledningen till att denna skiva blev den klassiker det blev, och att du behöver den i din hylla.
Queensryche visar en på "Empire" en suverän balans mellan mognad och hunger.
Man lyckas leverera med erfarenhet utan att ge avkall på sin äkthet och genuinitet.
Geoff Tate sjunger bra som fan, och musiken innehåller mer kvalitet i varenda inledande riff än vad bandet lyckades prestera på hela senaste skivan.
En platta som hör till nödvändigheterna, och självskriven i Remastersserien!

Uppbrott som inte förvånar

Jag läste i senaste numret av Sweden Rock Magazine att sångaren Howard Jones lämnar Killswitch Engage. Det förvånar mig faktiskt inte ett smack, och det fick mig att fundera lite på om man faktiskt kan höra ett uppbrott innan det sker?
På skiva, alltså?
Howard Jones är nämligen i teorin den perfekte sångaren för ett band som Killswitch Engage. Han har varit med länge, är en god scenpersolnighet och framförallt - en bra sångare i både skrik- och rensångsmode. Han passar alltså bandets material väl.
Ändå är jag inte förvånad över uppbrottet, inte efter senaste blodfattiga och självbetitlade given som kom 2009. Där står det klart att något inte är som det ska i huset Killswitch, helt enkelt. Låtarna går på kryckor, lyriken osar livskris och 40-årsfunderingar, och fan vet hur usel plattan hade blivit om man inte haft Brendan O'Brien som producent?
Den recenserades på bloggen, och trots att det var ganska tidigt i bloggens leverne så känns det som om den enkla texten satte fingret på vad som skulle komma att hända (ja, du hittar recensionen genom att klicka på bilden av omslaget nedan).

Nu ska bandet åter sammanstråla med Jesse Leach som sångare, men jag vet inte jag... jag spår nog faktiskt att bandets saga är all. Nä, de tvärdör väl inte, men jag tror att Killswitch Engage kommer att tyna bort och bli ifrånkörda av hungrigare konkurrenter. Och det innebär att skivan ovan, "The End Of Heartache", står som deras höjdpunkt i karriären.

Den plattan borde jag skriva mer om. Som Veckans Tips, kanske, eller bara allmänt. Vilket år som helst. Vänta bara. Inte nu dock.

Nu ska vi nämligen avhandla ännu ett band där man i stort sett kan höra att något inte står rätt till.

Eller, i detta fall, att allt inte står lika bra till som vanligt.

Vi pratar om Nevermore.

Bandet med så löjligt hög lägstanivå att när "The Obsidian Conspiracy" får dassig kritik i jämförelse med resterande av bandets diskografi så är det ändå bättre än mycket annat.

Men ändå.

Med facit i hand - det dröjde ju faktiskt inte speciellt länge från släppet av skivan innan Jeff Loomis aviserade sitt avhopp från bandet. Rent krasst känns det alltså som om det kommer att dröja innan dessa två herrar står på samma scen igen. I alla fall samtidigt...

Kanske är det ingen fara på taket, men man undrar ju hur man ska kunna ersätta en gitarrist som Loomis i Nevermores intrikata låtar? Det är ingen lätt uppgigft alls. Och inte hade det varit lättare att ersätta Warrel Dane heller, om det varit han som lämnat. Den sångstilen växer ju inte på träd, direkt.

Det finns väl dock inget att göra. Är man inte överrens så är man inte, och det går helt enkelt inte att gå igenom livet och lägga allt energi på att upprätthålla något som inte är bra.

Då är uppbrott bättre.

Men - inget av dessa två uppbrott förvånar mig faktiskt. Inte med det senaste materialet i lurarna.

Kan man höra att ett uppbrott är på gång?

Och, i så fall... vilken blir nästa akt att spricka?

AW!

Igår träffade jag lite old school-kompisar för AW. After Work. Mycket trevligt var det, att prata gamla minnen från Bureå (slå upp det om du undrar) och dessutom njuta lite fin mat och dryck. Ardbeg Embassy i Gamla Stan var platsen, ett riktigt drömställe för dig som gillar whisky och öl med karaktär. Petade dessutom i mig en riktigt bra pepparstek med gammal hederlig potatisgratäng. Smaskens! Och lite dryck då, förstås.

Bilden ovan är en Jämtlands Bryggeri IPA samt Strathisla 25 YO. Båda var fina, riktigt mjuk whisky det där. Hann också med en Ardbeg Embassy rököl, en Eskilstuna Bryggeri Anna Red Ale samt lite Longrow 18 YO... på det hela en toppenkväll, då.

Det var första gången jag var där, men det är klart speciellt.

Kolla noggrannt på klockan, till exempel.

"You are now entering Islay Time"... och sen går klockan baklänges.

...dessutom skadar det ju inte att det ligger i Gamla Stan. Det ger tillfälle att slinka förbi Sound Pollution, och även om det blev 5 minuter igår så kom jag förstås ut från det stället med en liten påse. Den här skivan, bland annat.

"Hordes Of Zombies" med Terrorizer. Fantastiskt bra efter första lyssningen i morse, jävlar vilket gitarrspel! Utmanare till topplistan redan nu? Mycket möjligt, vi får se hur den klarar nötning med tiden...

Veckans Tips: Misery Index "Heirs To Thievery"

Somliga av Veckans Tips är gamla bortglömda, mer eller mindre okända pärlor.
Andra är skivor och och grupper som inte kan ses som okända, men som passar väl att tipsa om just vid ett speciellt tillfälle.
Denna Veckans Tips är en sån, då ju helvetet brakar lös på Münchenbryggeriet den här veckan. Behemoth, Cannibal Corpse och Misery Index gör livet sur för hörselgångar med ömma väggar, och för egen del blir det första gången jag får se jänkarna Misery Index live.
Det ska bli en upplevelse, för förra given "Heirs To Thievery" är verkligen en riktig hästspark - det ska bli mycket spännande att se om Adam Jarvis kan levererar lika imponerande trumspel live, om Mark Klöppel, Sparky Voyles och Jason Netherton kan hantera sång och strängbändande lika bländande.
Skivan är ju en extrem käftsmäll, men på ett så skönt sätt att det mest känns uppfriskande.
Det spelar ingen roll om det är det oväntade vackra hänget som solot ungefär 2,5 minut in på "Fed To The Wolves" visar, den makalösa överkörningen som är "Embracing Extinction" och "You Lose", svänget i trumspelet på "The Carrion Call" eller den Bolt Thrower-minnande halvtempodominansen som visas i "The Spectator" och ""The Seventh Cavalry" - allt levereras med perfektion och känsla.
Riktigt bra, och en av 2010 års bästa upptäckter.
Jag återvänder riktigt ofta till den här plattan, och det borde du också göra.
Även om det inte är en helt okänd pärla. På denna blogg har den fått både en recension och 3 Röster om sig, ifall du missat det.
Den finns förstås också på Spotify, om du vill lyssna.
Gör det!

Recension: Lamb Of God "Resolution"

Jänkarna Lamb Of God är inga duvungar direkt. Efter att ha tagit rygg på The Haunted en gång i tiden så har man växt ut till en akt med en egen nisch utkarvad för sig, och etablerat sig som en liveakt med mycket gott rykte. 2012 ser den sjunde fullängdaren "Resolution" dagens ljus, och med tanke på vilka höjdare de två senaste plattorna "Wrath" och "Sacrament" är så har undertecknads förväntningar varit minst sagt uppskruvade.
De infrias inte riktigt, ska det visa sig, men låt oss återkomma till det.
Först ska vi konstatera att den musikaliska insats som bandet gör är otroligt imponerande.
Sången av Randy Blythe är inspirerad och varierad, strängbändarna Mark Morton & Willie Adler på gitarr samt John Campbell på bas gör ett mycket gott hantverke och levererar snygga och tekniskt avancerade saker hela skivan lång.
Längst bak sitter en viss Chris Adler och dikterar villkoren bakom sitt trumset, och allt som oftast kommer man på sig själv att bara lyssna på svänget som han lyckas inkorporera i piskandet.
Imponerande!

Skivan startar också med att Blythe andas in djupt innan hela bandet kastar sig ut i blytunga och relativt korta "Straight For The Sun", en låt som inte känns helt vanligt för just Lamb Of God. Det ordnar upp sig ganska fort när den övergår i "Desolation" då allt blir som det ska igen. Högt tempo, Pantera-minnen i bakgrunden och ett bra gung. Sen är det dags för "Ghost Walking", en låt som inleder med lite akustisk bluesgitarr, typ, och sen bjuder upp till dans.
Lyssna på den låten på hög volym och sitt still, I dare you!
Bra text dessutom, och refrängens "You lived through Hell, Now you're trying to Die - The skin is healed but you're bleeding inside" är ett exempel så gott gott som något.
Sedan kommer många låtar. 14 stycken, för att vara exakt, och i ärlighetens namn är inte alla kanonspår - vilket är anledningen till att jag inte riktigt tycker att skivan lever upp till mina förväntningar. Visst finns här riktigt bra låtar också - jag är synnerligen förtjust i "Terminally Unique", refrängen på "Insurrection", svänget i "To The End" och Cheated" - men det vägs upp av att spår som "Visitation", "Invictus", "Barbarosa" och "The Number Six" bara är.. ja.. vanliga låtar.
Avslutand "King Me" förtjänar en extra kommentar, detta är et av de längre spåren bandet har presterat om jag inte är ute och cyklar, och det är rätt annorlunda i sin uppbyggnad. Stilla plockande och olycksbådande inledning med kvinnlig körsång i bakgrunden växer under dryga sex och en halv minut ut till en sån där episk stadionavslutare.
En mycket tjusig avslutning på skivan.

"Resolution" som titeln på skivan lyder kommer från FN's sätt att hantera konflikter, FN-resolutioner, och omslagets tema går i det tecknet. Det ger omslagsbilden mer kontext. Jag gillar också papersleevelösningen, där man på mitten får ett mycket läckert öga - men vad har man gjort med det som ska vara booklet? En utvikshistoria med texterna tryckta. B, var ordet.
På det hela taget är skivan bra, men tyvärr lite ojämn.
De vassa låtarna är riktigt bra, men det är för många spår. Lamb Of God känns inte som om det ska vara synonymt med utfyllnad, och det blir det stundtals denna gång. Martin konstaterar dock i sin Werock-recension att det ändå är ett band som levererar vad man förväntar sig, och visst ligger det en hel del i det. Stringens är ett i sammanhanget mycket bra ord, och visst kommer jag att ha detta i lurarna under otaliga träningspass!

Bästa Spår är förstås "Ghost Walking", med närmast konkurrens från "Terminally Unique".

Betyget hamnar till slut på en trea, även om det nog är med lite mersmak. Du hittar skivan här på Spotify, så att du kan avgöra själv!

Lamb Of God "Resolution" - 3

Jag har saker att säga!

Onsdag. Mitt i veckan.
Och denna gång finns det saker att säga. Att avhandla. För det första - om man åker iväg över helgen och glider på skidor och dricker öl... så märks det sen när man kommer igång och tränar.
Svag.
Orkeslös.
Slapp.
Ändå har barnen sovit som klubbade nu den senaste tiden (förresten, kanske är det därför som det har varit svårt att ta sig upp ur bingen på morgonen och släpa sig till gymmet?).
För det är gymmet som gäller i starten av dagen nu.
Det är jag där, och så lite roliga figurer.
2 snubbar som jag kallar "sittarna", en gubbe med Jörnsfrilla och så några volymiösa tjejer som trampar cykel ibland. "Sittarna" är tatuerade och där varje dag. Och sitter.
De drar lite i vikter - när de väl kör så lastar det iofs på rätt tungt - och sitter. Pratar.
Och sitter.
På den tid jag kör igenom dagens pass, typ 6-8 övningar på 30-40 minuter, så hinner de med... en. Ja, och så en massa sittande.
För mig är det skitkonstigt att man pallrar sig ur sängen så tidigt för att...sitta.
Men men, det är upp till var och en. Själv kör jag iPod med musik och är i min egna värld. I morse: Entombed "Wolverine Blues".
Mest vill jag springa lite dock.
Det är inte så himla lätt bara, för det ska stämma med övriga familjens schema. Och det är inte tillrådligt att ge sig ut när det är mörkt ute, i alla fall inte på vägarna i Tyresö.
Nej, inte för att det bor galningar där (eller, det gör det i o f s), men för att det är fläckvis snorhalt.
Och jag är åt helskotta för gammal för att ramla!
Annars är det ju som M tycker här nedan.

Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder. Och plaskpölar är roliga.
Gissa om det är roligt att hämta från dagis (eller, förskola som det heter egentligen, även om i alla fall jag inte kan förmå mig att säga det i vardagsspråket)?
I kostym?
Gabba gabba kemtvätt.
Jaja, suget efter att avsluta dagen med lite musik i lurarna i sängen börjar i alla fall återvända efter att ha varit nästan borta under en månad. Läser just nu "Nattpatrullen", rätt bra bok, och då passar det med musik till. Igår - Lamb Of God. Både nya plattan och lite annat, äldre. Recension av "Resolution" kommer på denna site... imorgon.
Annars är det följande som rullat mest den senaste veckan:

Lamb Of God "Resolution" är inte mycket att orda om. Det krävs ingen hjärnkapacitet av övermänsklig sort för att lista ut vad man får. Alcest och Nekromatheon har du fått recensioner av på denna site (länkar om du kollar här ute i högra marginalen på bloggen). Badlands är ju bland annat Jake E Lee's projekt som bjuder på spelglädje modell extraordinaire. Den självbetitlade plattan har medverkat i Remastersserien, och både den och efterföljaren "Voodoo Highway" har spelats flitigt. Jävligt bra hårdrock!

Fair To Midland-plattan släpptes 2011 men jag issade den då. Synd, men tur att jag har koll på den nu då. Detta är nämligen helt skruvad rock/hårdrock/vansinne. Lyssna själv! Jag gillar det. Skarpt.

Något jag däremot inte vet om jag gillar är det där med Black Sabbath och Ozzy & Friends. Alltså, jag fattar ju att de ställde in eftersom Iommi inte klarar en turné. Det kan man inte säga mycket om, mer än att man hoppas att han kryar på sig.

Först var jag dessutom förbannad för att jag trodde att Ozzy-grejen var ett sätt att slippa betala tillbaka pengar, men det är det inte. Visar det sig. Man får nämligen välja hur man vill göra om man har biljett, och då blir det ju helt plötsligt en annan grej.

Saken är den... jag hade nog inte köpt plåt om jag från början visste att det inte skulle vara originalsättningen. Och ändå... Ozzy Osbourne, Geezer Butler och en viss Zakk Wylde.

Det är klart att det lockar lite. Ändå. Jag har ju intervjuat Zakk Wylde, gett senaste given bra betyg och dessutom fotat en del från senaste spelningen i Stockholm. Och han spelar gitarr bra som fan.

Geezer gillar jag ju också.

Men det är ändå inte samma.

Antar att det till slut kommer att hänga på vilka andra man släpar med sig. Slash pratas det ju om, men han verkar inte komma till Stockholm. Må vara, det bryr jag mig mindre om faktiskt, men jag gissar att vi kommer att få se flera gäster så småningom när det börjar klarna...

På tal om biljetter. Du kan vinna ett par till Sweden Rock Festival om du vill. Det är Kiviks Musteri som kör en tävling tillsammans med festivalen, och det verkar hyggligt lätt att vara med. Gå med företagets Facebooksida och följ sen instruktionerna, typ.

Annars är ju Sweden Rock mer sammakopplat med lite annan dryck, tycker jag. Jag provade första vinet, men har inte gett mig på den Merlot som finns. Någon av er läsare som har det, och kan ge tume upp eller ner?

Och, tumme upp... nu har Spotifylistan från Werock uppdaterats.

Det är tumme upp. Nu hittar du en hel del gottigt i den, matad med band och låtar från senaste knippet recensioner. Hitta lite ny favoritmusik genast, kolla in länken som du hittar på huvudsiten.

Och, på tal om Werock. När vi ändå är inne på världens bästa minsta lilla högkvalitativa eldsjälssite så kan du ju konstatera följande saker:

1) Tävlingen med Deathening är avgjord. Synd för dig som inte vann, men hey... that's life.

2) Tävlingen med boken "Blod Eld Död" pågår ännu. Den vill du ha. Var med nu!

Dessutom har Kim lyckats fixa en intervju med författarna Ika Johannesson och Jon Jeffersson Klingberg, som så¨småningom kommer att komma upp på Werock. Den ska bara göras först. Och det innebär att du har möjlighet att påverka den, att ställa just den där frågan som du alltid har funderat på. Gör det!

Detta är nämligen ett stycke fantastisk bok, och mängden uppslag inför en intervju är vansinnigt stora... ett faktum som kan bli nästan förlamande för den som ska hålla i intervjun. Var börjar man? Vilka saker får man inte missa? Glid in hos Kim och skicka dina frågor, helt enkelt.
När du dessutom ändå är där kan du ju läsa lite om Rock Science och dess expansioner med specifika genrefrågor. Extremmetal låter väl något?

Extrem metal bjuds det också på i konsertrecensionen av Martin.

Band som Origin, Psycroptic och Leng Tch'e.

Nä, jag har fasen inte koll på någon av dem, men en sak vet jag: när Martin säger att det är hög kvalité på rensmusik, så är det ett faktum. Jag har en oerhörd respekt för den mannens kunnande och smak när det gäller musik i den brutalare skolan. Läs recensionen, kolla in bilderna och inse att detta är livet på en pinne!

EP: Eyes Wide Open "Revelations"

Karlstadsgänget Eyes Wide Open är ett ungt band. Augusti 2011 står som födelsedatum enligt deras egna biografi - men medlemmarna har ett förflutet inom scenen och en hel del erfarenhet, så att första EP'n "Revelations" låter mycket moget kanske inte är så konstigt då.
Lättuggad Banditmetal med musikaliska drag åt ett snällare In Flames parat med en tillrättalagd och snygg produktion introducerar bandet till en bredare publik.
Samtliga fyra spår på första given klockar in mellan 3:03 och 3:51, och från inledande "One Last Chance" till avslutande titelspåret "Revelations" så är det välspelat, snyggt och vansinnigt trist.
Tillrättalagt.
Att bandet kommer att lyckas råder det inget som helst tvivel om - detta är alldeles för snyggt och välpaketerat för att misslyckas, formatet är klockrent för radio och kompletteringsspelningar på festivaler till att börja med, samtidigt som jag kan se att detta går hem hos många - men för min del har jagkämpat med att lyssna... och lyssna... och lyssna för att hitta något som skevar.
Som avviker.
Som lockar och drar. Något fult i det snygga som gör att det blir mer intressant.

Jag hittar inte det. Den enda låt jag minns lite av i efterhand är "Revelations" och dess refräng, annars är det blankt.

Eftersom det är bandet själva som skickat materialet för bedömning så är detta säkert inte vad de hoppades höra, men förstå mig rätt.... detta kommer att gå hem i stugorna. Det är snyggt och bra på så sätt, men för undertecknads del höjer det helt enkelt inte pulsen eftersom det är för snyggt, för tillrättalagt. Eyes Wide Open får mer än gärna bevisa att jag har fel, och får jag chansen ska jag se er live - då kan det bli en annan femma och mer klös och elakare - det tror jag passar mig.

Nyfiken på hur detta låter nu då? Du hittar det hela på Spotify, men det verkar vara upplagt per låt. På nåt sätt. Alltså, länkar till följande spår här: "One Last Chance", "I Am The Void", "Waiting To Burst" och till sist "Revelations"!
I gengäld vill jag att du kommenterar detta inlägg. Vad tycker du om Eyes Wide Open?