Throwdown, Hard Rock Cafe, Las Vegas - baby!

Bröderna och kompisarna Per och Magnus Ö är på resa till Las Vegas. Njuter av gigantiska drinkar, dragracing, spelande och mat. Och konserter, tydligen.
Fem minuter innan klockan skulle ringa igår landade följande sms hemma hos Rebellängeln...

"Tänk att jag tror att precis när du ska gå till jobbet så blir det Throwdown här"
Straffbart, förstås.
Som tur är så följde killarna upp det med dels ett mess om att de säkrat en snygg tee till undertecknad, likväl som ett knippe bilder från spelningen.
Finns väl inget att tveka på, det är bara att dela med sig av härligheten.
Spelningen var tydligen ett jättepaket med 8 band, och även om de för egen del saknade en del låtar i setet så gav just Throwdown järnet och gjorde en bra spelning.

Vill du ha mer Throwdown så rekommenderas väl Veckans Tips "Venom & Tears" eller recension samt 3 Röster om senaste släppet "Deathless".

Vegas, baby!

Veckans Tips: Melechesh "The Epigenesis"

Det var Kim som först började prata om Melechesh så att jag registrerade det. Ett black metalband med härkomst från Jerusalem...?
Recensionen på Werock var positiv, och någonstans väcktes intresse nog för att jag skulle lägga bandets femte platta "The Epigenesis" på listan att kolla upp - men det tycktes aldrig komma tid eller ork för det.
Så blev det dags för Hårdrockskväll 2011, och hux flux spelade Stones låten "Ghouls Of Nineveh" (som Bästa Detalj", tror jag, med just faktumet att gänget kommer från Jerusalem som detaljen...), och JÄVLAR!
Sällan har jag suttit så förhäxad av musik i ett rum fullt med folk!
På insidan av skivan står det "This is Sonic Magick", och det var precis vad det var. Köpte skivan via nätet veckan efter, och sedan dess har den varit en ständig följeslagare samtidigt som jag förbannar mig själv för att jag inte kollade in det tidigare.
Nu ska du få chansen att undvika mitt misstag.
Detta är nämligen musik med en unik ton.
I denna svängiga och melodiska - ja, rent av lättlyssnade, utan att vara tillrättalagd - black metal finns nämligen spår av bandmedlemmarnas ursprung.
Det orientaliska ligger där likt, mer eller mindre närvarande. Ungefär som rester av rökelse i ett rum, lurande med en doft i bakgrunden.
Bandet är numera bosatta bland annat i Amsterdam (frontmannen Ashmedi, som även gjort ett storartat jobb med produktionen på denna platta) och Frankrike (Moloch), men fortfarande har man ett tema som bygger på summerisk och mesopotamsik mytologi, och det serverar oss låtar som tidigare nämnda "Ghouls Of Nineveh" (plattans bästa spår, förhäxande bra!), "Grand Gathas Of Baal Sin", "Mystics Of The Pillar", "The Magickan And The Drones", "Negative Theology" och avslutande episka kolossen "The Epigenesis".

Skivan är lång.
Det är mycket musik att absorbera, men eftersom det aldrig för en enda stund är tråkigt eller svagt så går det lätt. Skivan kom 2010, och hade jag haft vett nog att upptäcka den i tid så hade den garanterat knipit en plats på årets topplista.
Jämn och hög kvalitet med unikt sound. Det räcker långt som Veckans Tips.
Kolla själv.
Melechesh "The Epigenesis" på Spotify!

3 Röster om Mastodon

Den förra 3 Röster sparkade igång en livlig och härlig diskussion avseende hur man sätter betyg, och så småningom kommer (nog) en krönika om det. Nu är det dags igen!
I "lagret" har Metalbloggen färdiga röster om även Machine Head, men det sparar vi lite - för denna gång är det Mastodon som ska få stå i fokus.
Recensionen landade på en betygsfyra, och rent litterärt är det en recension jag känner mig ganska nöjd med. Det betyder ju dock inte ett smack - för nu är det övriga panelen som ska få säga sitt. Vad är egentligen facit när det gäller "The Hunter"?
Låt oss kolla!

R2: Kärlek vid första ögonkastet. Men kanske beror det på att jag chansköpte The Hunter för att jag var sugen på nytt med Mastodon, efter jag kämpat ett tag med Crack the sky. Jag hade börjat gilla Crack the sky efter flertalet försök men ville ha något lite fläskigare och lite lättare... Precis det fick jag. Ljudet faller mig mycket mer i smaken än tidigare, det är riktigt bra. Skivan svänger som vanligt men är lite lättare att ta till sig än tidigare släpp. För ett icke inbitet Mastodon-fan. Detta är med säkerhet ett topp 5 släpp under 2011 för mig.

Betyg: 4/5

SheerFaith: Jag har aldrig insett "hypen" kring Mastodon. Finns helt klart bättre band i samma kategori. Baroness för att nämna ett.
Det som är kul med Mastodon är ju att det verkligen finns ett koncept kring varje platta, även om man kanske måste knapra lite svamp för att verkligen sätta sig in i det.
Senaste plattan "The Hunter" bjuder egentligen inte på några störe nyheter egentligen. För min egen del så tycker jag att Stargasm och Curl of the burl är de bättre låtarna på plattan. Gillar man Blood Mountain och Crack The Sky så kommer man säkert gilla denna.

Betyg 3/5

Tom S: De episka styckena och konceptet från föregångarna är borta i förmån för en mer kommersiell gångbar produkt. Låter det orimligt? Det är det inte. Mastodon fortsätter att utvecklas. Det är mer back to basic, stundtals lite lugnare än på de förstlingsverken, melodiösare men annars lika flummigt som alltid. Bandet ville skapa en avslappnad skiva och det märks. Arenametal när den är som bäst. Trots att Mastodon redan har en omåttlig popularitet tror jag att vi kommer se bandet på de största arenorna och det kommer pratas om Atlantagänget likadant som gemene svenne pratar The Big Four, fredagssmys och Siwert Öholm. Stort plus i kanten att Brann Dailors fantastiska fills är tillbaka.

Betyg: 4/5

Jaha, två fyror och en trea ger alltså ett snitt på 3,66.
Rätt lågt ändå, med tanke på att Mastodon länge varit hela världens gunstlingar.
Frågan är ju bara - är det rätt?
Därom tvistar de lärde.
Och håller du inte med så tveka inte. Kasta dig istället in i kommentarsfältet och ge din synpunkt, eller ta det ännu ett steg... skicka din bonusröst avseende "The Hunter" till min e-post!

NP: Vomitory "Carnage Euphoria"

Det var Metallbibliotekarien som förklarade det hela för mig.
Att det är brottsligt att missa Vomitory generellt, och just "Carnage Euphoria" mer specifikt.
Sagt och gjort - man ska lyssna på auktoriteter.
Beställde skivan.
Lyssnade.
Fast.
Vilken dödssmocka!
Det påminner mig faktiskt en hel del om facit:

..och som vi alla vet KAN MAN JU INTE vara dålig om man påminner om Bolt Thrower!
Nä, detta var bra skit som förgyller högtalare as we write. Vomitory. "Carnage Euphoria". Lyssna på Metallbibliotekarierna från syd och sparka lite stjärt med denna klass-platta! Bättre torsdagsnjutning kan nog vara svår att hitta just nu. Trots att omslaget i sig är... rätt fult, faktiskt.

Demorecension: Armless Alice "All God's Children Go To Heaven"

Gävlebandet Armless Alice spelar något så - för undertecknad - uppfriskande som industri-metal. Det minner stundtals inte så lite om Deathstars på den tre låtar långa demon "All God's Children Go To Heaven", och det är förstås bra. Allra störst är liknelsen i låten "(R)Evolution", som verkligen har den där lite skitiga ljudbilden och hårdheten som gör att tankarna far iväg mot nästan industridöds, och att nacken börjar knycka när huvudet vill skaka med i takten.
Bra det!
Bandet som består av starke mannen Hyde (sång, piano, låtskrivande), M2 (gitarr), Voodoo (bas) och Zerum (trummor) har varit i farten sedan 2007, och detta är deras fjärde demo.
Det märks också initialt att bandet börjat hitta sin fåra, och de två första spåren är bra.
Inledande "Deadstar Boulevard" kan ibland kännas lite långsam i versen (och, stundtals tycker jag faktiskt att det låter David Bowie, runt hans smutsiga tid...), men den har en smittsam och bra refräng som väger upp. Andraspåret "(R)Evolution" har vi konstaterat är demons vassaste, och jag gillar när industrimetal får den där lite smutsigare och hårdare kanten.
Den sista låten "The Great Dead Heart" är en ballad, och även om låten i sig inte är dålig så faller den ganska platt. Anledningen till det är att sången helt enkelt är för svag för att bära en låt av den sorten, tyvärr.
Utan att ha hört bandets tidigare demos så undrar jag lite om det är första försöket med en ballad, och om man var nyfiken på om det är något man ska lägga sig till med.
Svaret är i så fall nej - om man inte kan lägga sången i en annan tonart eller ta in en gästsångare - främst i versen.
Nå, en liten plump i protokollet, och man kan istället ge en tumme upp för modet att ge sig på det!

Bandet är annars rätt samspelta och gör musikaliskt en god insats. Man ska också absolut ha en eloge för hur demon är utformad. Snygg tryckt skiva, obigatorisk bandbild med gasmasker på (vilket förstås i en del fall kan bli ostigt, men i fallet med musik som denna är precis och prick enligt plan) och snygg omslagsbild.

Förmågan att skriva låtar finns uppenbarligen också, och är det något jag personligen skulle kunna önska så vore det mer tyngdpunkt på stämning av keyboard, kanske.

Fast det kanske också skulle förta något av bandets hårdare sound, så lite kluven är jag.

Det rätta spåret kanske är att fortsätta framåt. Onwards, Onwards?

Du hittar i alla fall bandets MySpace här, och där kan man konstatera att det är en stadig och seriös satsning som man gör, inklusive musikvideo (med obligatorisk armémössa, FTW!) av låten "Where The Stars Grow".

Kanske i Gävle?

Inte omöjligt.

Industri-metal med potential verkar kunna växa där, och att vi får se mer av Armless Alice känns helt självklart!

Tjuvläs från Kee Marcellos biografi

I november fyller Werock 5 år.
Fantastiskt kul, och en av de saker som kommer att hända är att man går bananza vad gäller tävlingar och utlottningar. På spel kommer bland annat två exemplar av boken om Kee Marcello stå. Den gamle Europe-gitarristen levererar en riktig "skandalbok" med "Rockstjärnan som Gud glömde", eller vad sägs om följande avsnitt som inledning och teaser?

Los Angeles, hösten 1990
Jag vaknar.
Nån skrattar. Vem? Jag vet inte.
Jag ligger i en sunkig soffa i en lägenhet någonstans. Det dunkar
i skallen. Huvudvärken strålar ner i käkbenen.
Torr i munnen. Kallsvettig. Skakig.
Var i helvete är jag? I en lägenhet i San Fernando Valley, tror
jag. Vilka är människorna? Ingen aning. Men alla verkar veta
vem jag är.
Solen har gått upp, men festen är i full gång.
På bordet ligger en stor spegel full av linor. Jag drar i mig fyra.
Två i varje näsborre. Jag känner den välbekanta smaken i munnen.
Ser mitt American Express Gold på bordet. Skulle kunna
köpa en Lamborghini på kortet, men använder det mest för att
hacka upp kola.
Går ut i köket. Häller upp frukost. Ett dricksglas med Johnnie
Walker Black Label.
Jag sveper halva glaset.
Whiskyn bränner i halsen. Den bränner tio gånger mer då den
ger näring åt magkatarren. Luftvägarna är helt avdomnade. Jag
känner ingenting när jag andas. Knappt någon känsel i ansiktet.
Jag märker att det rinner vätska från näsan.
Näsblod igen.
Jag torkar bort det. Ovansidan av handen blir blodröd.
Skit samma. Jag är van.
Drar två linor till. Klarvaken. Whiskyn gör vad den ska: alkoholen
börjar strömma upp i axlarna. Tack, Johnnie W.
Nån ger mig en joint. Jag drar långa drag.
Hjärtat dunkar i bröstet på mig. Rusar i 180. Jag ser svarta
fläckar. Jointen kickar in. Hjärtat saktar ner. Saliven rinner till.
Jag springer till toaletten. Spyr hejdlöst.
Jag blaskar av ansiktet med iskallt vatten. Går ut i köket. Tömmer
resten av whiskyn. Drar ett par linor till.
Hur länge har jag varit här? Två dagar? Tre? Ingen aning.
Borde egentligen åka hem till Barham Boulevard och duscha.
Jag stinker som fan. Marijuana, cigaretter, kokain och svett.
Nu är det dags igen. Saliven rinner till. Jag måste spy. Jag springer
in på toaletten. Det svartnar för ögonen. Jag ramlar ihop.
Jag vaknar upp ömt kramandes en toalettborste som jag äcklad
kastar ifrån mig när jag upptäcker vad det är. Var fan är jag? Just
ja.
Det känns som om jag har varit borta länge. Det är kväll. Jag
tvättar mig i ansiktet och under armarna, och kammar håret med
fingrarna.
När jag kommer ut från toaletten ser jag välbekanta ansikten.
Jeff, Ash och Yan.
”Hey, Kee, whazz up, dude … want a line?”
Fan. Klarar jag mer?
”Sure thang! Bring it on, dude!”
Drar fyra linor blixtsnabbt.
Hjärtat dunkar i bröstet. Snabbare. Snabbare. Sedan lugnar det
sig. Går saktare. Ännu saktare. Fan. Kan inte andas. Jag får inte
luft. Det snurrar i skallen. Tar pulsen på mig själv. Jävlar. Ingen
puls. Hjärtat har stannat.
Kört.
Jag dör nu.

Ganska brutalt. Stämma bandet har han visst tänkt också, den gode Kjell. Förresten, gillar du inte Europe och drar åt det tuffare hållet musikmässigt så är antagligen den här boken mer din smak.

Själv ska jag försöka klämma in den till jul (eller, spara godbiten till dess...), men innan dess har du väl inte missat den recension som publicerats i Aftonbladet?
Riktigt bra läsning.
Hepp!

Världens Bäste Trummis - Kvalgrupp 3 & 4

Okej, sen tidigare har vi alltså röstat fram Thomas Haake, Gene Hoglan, Tommy Aldridge och Tim Yeung till "slutspel" avseende vem som egentligen är Världens Bäste Rock/Hårdrockstrummis. Två kvalgrupper avklarade, och nu är det dags att sätta tänderna i nästa gäng. Där hitar vi bland annat snubben på bilden ovanför, men mer specifikt följande:

KVALGRUPP 3

Nicko McBrain, Iron Maiden

Paul Bostaph, Testament

Frost, Satyricon/1349

Daniel Svensson, In Flames

Scott Rockenfield, Queensryche

Brann Dailor, Mastodon

Dariusz Brzozowski, Dimmu Borgir

Shawn Drover, Megadeth

KVALGRUPP 4

Igor Cavalera, Cavalera Conspiracy

Dave Grohl, Them Crooked Vultures

Taylor Hawkins, Foo Fighters

Zbigniew "Inferno" Prominski, Behemoth

Mikkey Dee, Motörhead

Jens Fjellström, The Wretched End

Dirk Verbeuren, Soilwork

Chad Smith, Red Hot Chili Peppers

Som vanligt gäller att det är de två skinnpiskare som får flest röster i varje gruppering som går vidare, och de kommer sedan att rankas efter sina totala antal röster (kolla aktuell ranking till höger, längre ner på sidan...).

Dessutom är det värt att INTE lägga så mycket tid på vilken grupp respektive trummis står noterad för. En del är verksamma i flera, andra - så som en viss Grohl - spelar i sitt huvudband inte ens trummor... men, det är du som avgör vem du, enligt dina kriterier, tycker är bäst!

Mastodon Rocks Stockholm!

Det smäller rejält i januari.
Mastodon kommer hit.
Den 14:e januari är det dags för spelning på Annexet, och det är väl bara att hala upp lädret och tjacka plåt. Det kommer att bli bra. Det vet man efter senaste plattan och bandets överkörning på Sonisphere i somras.

Andra saker som händer då?
Tja, Metallica fortsätter sin resa i sitt egna universum. Nu är det dags för 3D-film (eller, egna och egna universum, är inte Nightwish på gång med en film också... "Imaginarium", eller nåt sånt...) som uppföljare till "LuLu".
Jag vet inte jag.
Jag är rent av skeptisk, om jag ska vara ärlig...

I Backspegeln: Bring Me The Horizon

Nästa torsdag kommer de hit, britterna Bring Me The Horizon. Visserligen får de finna sig i att spela en biroll eftersom de åker i sällskap med Machine Head (och bland annat DevilDriver, men jag tror de unga britterna rankas näst högst i paketet...).
Nå, förra gången just Bring Me The Horizon var här så var jag besviken. Med Veckans Tips "Suicide Season" och den färska spelningen på Metal Town i minne hade senaste plattan med omöjliga namnet "There Is A Hell Belive Me I've Seen It, There Is A Heaven Let's Keep It A Secret" hade drivit upp mina förväntningar till 11.
Ni blev det inget vidare, tyvärr, mest för att bandet i sig kändes ganska... avslagna. Nå, det om det, om en dryg vecka får vi se om de är mer laddade nu när de får slå lite ur underläge och inte vara största akten på papper.
Perfekt läge att alltså göra en I Backspegeln på den skiva som jag placerade på plats nummer 6 när det kom till Årsbästalistan 2010. Hur har den egentligen stått sig detta år?

I ärlighetens namn är det ganska sällan jag har lyssnat på hela skivan från början till slut - något som oftast är ett tecken på att skivan inte riktigt håller.
Å andra sidan har jag lyssnat på mina favoritspår väldigt ofta, utbrutna i spellistor eller via scrollande i iPod. Denna skiva präglas nämligen fortfarande av sina extrema toppar.
"Don't Go", "It Never Ends", "Home Sweet Hole", "Blessed With A Curse" och "Crucify Me" är bara några av dessa fantastiska spår, och när jag nu tuggar igenom hela plattan i ett svep så är det tydligt: jag borde göra det oftare.
Nä, jag gillar inte metalcore speciellt mycket, men ibland kan jag tydligen inte värja mig.
Till exempel när det är mycket bra. Som det här.
I den ursprungliga recensionen skrev jag att detta kommer att bli en definierande skiva för bandet, ett tillfälle att se tillbaka på och konstatera att det var denna skiva som lyste upp deras karriär.
Betyget får stå kvar.
Detta är tillräckligt bra för maxbetyget fem, banne mig!

Världens Bäste Hårdrockstrummis...

..kan mycket väl bli en av nedanstående killar:

Thomas Haake, Meshuggah - 26 röster
Gene Hoglan, Testament - 16 röster
Tommy Aldridge, Whitesnake - 15 röster
Tim Yeung, Morbid Angel - 11 röster

Det är nämligen dessa fyra herrar som tagit sig förbi första hindren i omröstning avseende vem som är just bäst.
Utslagna makter innefattar Georg Kollias från Nile (som var närmast med 10 röster) och Adrian Erlandsson från Paradise Lost med 6 röster.

Passa på att kolla in hur rösterna fördelades i kvalgrupp 1 (totalt 54 röster) och kvalgrupp 2 (totalt 60 röster) innan imorgon. Då byts de nämligen, och upp på siten kommer kvalgrupp 3 och 4. De innehåller storheter som Paul Bostaph, Daniel Svensson, Mikkey Dee, Brann Dailor och Jens Fjellström. Bland annat...

Hong Faux - "Feign Death To Stay Alive"

Eder Rebellängel har tidigare skrivit lite om Stockholmsbandet Hong Faux - ett gäng jag gissar kommer att slå rätt stort. Du har haft chansen att lyssna på den streamade 3-spårs-EP bandet började med, men den stora frågan har ju varit när bandet kommer med sin fullängdsdebut...
....och svaret är: denna höst.
Skivan kommer att heta "The Crown That Wears The Head", och idag släpps första smakprovet från plattan, singeln "Feign Death To Stay Alive".




Jodå.
Det finns ingen anledning till att tro att bandets satsning kommer på skam av deta här. Inte den bästa låt jag hört med gänget, but then again... hur ofta är singlar just det?
Nog så viktigt att låten har rätt längd, är lagom klistrig och kan spelas i radio - vilket inte nödvändigtvis betyder att det är den vassaste låten på plattan.
Nå, det ska blir spännande att se hur fullängdaren ter sig.
Snart vet vi ju!

NP: Hardcore Superstar

Körde lite musik för hjärtat i gymmet imorse.
Hardcore Superstar och deras fantastiska självbetitlade giv från 2005.
Snacka om att de fick till det där, göteborgarna!
Egentligen inte så konstigt att man inte nått den nivån på vare sig "Dreaming In A Casket", "Beg For It" eller "Split Your Lip", det är ju liksom förbannelsen med att få till en sån där magisk fullträff med en platta.
Att det inte är så lätt att följa upp. Fråga Slayer hur många gånger deras skivor efteråt jämförts med "Reign In Blood" (som ju för övrigt inte ens är bandets bästa platta egentligen, det är ju istället "Seasons In The Abyss"...)?
Nå, hur som helst.
Dagens möte med klassiska spår som "Bag On Your Head", "She's Off-Beat", "We Don't Celebrate Sundays", "Wild Boys" och "Kick On The Upperclass" gav mig mersmak, så nu är det vad som serveras till frukost.
Och det är magiskt bra.
Nästan så att man blir sugen på att lämna en röst på Adde i den pågående omröstningen om vem som är den bästa rocktrummisen - men bara nästan. Vore skumt att rösta på sin egen omröstning.
Du har dock chansen. Ett litet tag till.
Ta den.
Och så kan du ju alltid spela lite Hardcore Superstar med mig. Här!

3 Röster om Opeth "Heritage"

Opeths "Heritage" är nog en av de skivor som jag har haft svårast att bedöma på bra länge. Recensionen vacklade en del i sitt betyg, och det är en skiva som jag fortfarande inte riktigt vet vad jag ska göra av.
Den kommer garanterat att blir en av de som jag återvänder till så småningom och tittar på i efterhand, men jag vill att det ska gå ganska mycket tid innan dess. Låta den sjunka in. Se hur pass mycket jag spelar den med tiden.
Däremot behöver du inte vänta längre på att få ytterligare tankar om plattan - det är dags att kolla vad panelen i 3Röster säger!

SheerFaith: Jag har länge varit ett troget Opeth fan. Första gången jag hörde bandet var på samlingen Candlelight Collection som släpptes strax innan debuten Orchid.
länge misstänkt att det är i denna stil som Opeth kommer att utvecklas och jag förstår varför. Mastermind Mikael Åkerfeldts kärlek till
70-talet är ju inte direkt någon hemlighet. Trots detta så kan jag inte förmå mig att omfamna denna platta. Det enda jag känner när jag lyssnar på den är tristess och jag har svårt att lyssna klart på den. Det problemet har jag verkligen inte haft med Opeths andra plattor. Borta är growlet, synd med tanke på att Åkerfeldt är en av de bättre growlarna i världen.
Trots detta så finns det ett par bra spår men en hel del sömnpiller

Betyg 3/5

Tom S: Kompetent och vackert men ack så trist. Opeth gör en pudel, vänder puritanerna ryggen (till mångas förtret) och vurmar för 70-talets progressiva era. Flörtar med svensk jazz i all ära; introspåret och ”The Devil’s Orchard” är fantastiska stycken musik och signerade ett Opeth som känns igen men ju längre skivan lider desto mer anonym blir den. Jag vill så gärna gilla detta och jag ser Mikael Åkerfeldts anledning till att göra en platta som ”Heritage” (är förvånad över att den inte kommit tidigare faktiskt) men kanske vill han för mycket eller så fattar vi andra inget. Ju mer jag lyssnar desto mer svävar tankarna bort åt annat håll. Detta kommer dessvärre bli en skiva som om några månader inte kommer få speciellt mycket speltid. Väldigt trist då jag alltid hållit bandet högt.

Betyg 2/5

JonteRoyal: Ghost Reveries" - min inkörsport till OPETH - krävde tio genomlyssningar innan den fastnade. "Blackwater Park" likaså. Förra livstecknet "Watershed" var jag tvungen att återvända till minst tjugo gånger innan det briljanta utkristalliserade sig.

"Heritage" har nu snurrat ett tjugotal varv - kanske mer - och den allmänna känslan är... nja. Det är faktiskt lite väl långtråkigt. Den progressiva ådran passar förvisso OPETH som gjutet men det saknas glöd i kompositionerna. Kompetensen är som vanligt hisnande hög men passionen lyser inte igenom ordentligt. The Devils Orchard är undantaget som bekräftar regeln då den onekligen kan kvala in som en av bandets bästa låtar i karriären.

Betyg: 3/5

För Opeth innebär det svaga 2,66 i snitt, ett betyg som jag aldrig någonsin trodde att bandet skulle hamna på. De är ju kritikernas och fansen gunstlingar, och håller så larvigt hög lägstanivå att det i förhand var en given kandidat till årsbästalistan.

Nu ser det inte riktigt så ut, men kanske ger det sig med tiden? Den som lever får se. Eller, man lär så länge man får lever, som den vegetariske köttätande växten sa!

Veckans Citat: The Presidents Of The United States Of America...

Veckans Citat är denna gång hämtad från en låttext - och inte vilken som helst.
Det är från "Peaches" med skruvade bandet The Presidents Of The United States Of America och deras självbetitlade fantastiska platta (jodå, räkna med att den kommer att dyka upp som Veckans Tips så småningom...)
Hela skivan är smockfull med pärlor till texter, knasiga saker som driver med hela musikscenen, bandet själva och ett allt för seriöst förhållande till musik.
Det valda citatet hamnar här eftersom det klistrar sig fast som tugummi under skon.
Hör man låten med detta citat en enda gång så sitter den hela dan.
Minst.

"Moving To The Country, I'm Gonna Eat A Lot Of Peaches.
Peaches Come From A Can
They Where Put There By A Man
In A Factory Downtown"

The Presidents Of The United States Of America

Sugen på att lyssna?
Du har skivan här. Det svänger, ju katten!

Demorecension: Dethrone

Det band som varit överlägset mest "på" när det gäller att få sin demo recenserad är Värnamos Dethrone. Ovetande av varandra så har flera bandmedlemmar kontaktat undertecknad för att få sin sprillans nya debut bedömd.
Sånt tycker jag är lite kul, och det visar på en härlig glöd!
Bandet som sådant är också nytt, och har rest sig ur resterna av lokala förmågor som Rawride, Deathgate och Silence Unbroken. Redan ett kvartal efter bildandet gick man in i studtion Hoborec och klämde ur sig fem spår som utgör EP´n.
Bandet består av Mattias Vestlund på sång, David Hartikainen och Jonas Carlsson på gura, Kenni Öjebrant på bas och Simon Lundh på trummor, och den musik som levereras är enligt egen utsago ett steg bort från den nya vågen av deathcore och metalcore, och istället inspirerad av exempelivs tidiga The Haunted, The Crown, Defleshed och Witchery. Själv tycker jag absolut att man kan addera Slayer till mixen, låten "Facebreaker" låter stundtals väääldigt mycket av just den akten.
Man kan ju - som bekant - aldrig få för mycket Slayer, men i just "Facebreaker" är tyvärr en riktigt tråkig låt samtidigt, och det svagaste spåret på skivan. Den stilen har gjorts 100 gånger förr, och i bättre versioner.
I andra spektrat så är inledande "Chemical Apathy" riktigt bra, och bjuder både på knogmacka och en riktig fullträff när vi kommer till refrängen. Där har bandet hittat sin optimala träffyta, anser jag, när man lyckas kombinera det lite episka - närapå black metal i ljudet - med det melodiska som bryter av thrashandet. Riktigt bra.
Det händer även mot slutet av "When I Decide", runt 2, 2:30 in i låten så tuggar gitarristerna snyggt på E-strängen, typ, och träffar den där punkten som lyfter låten.
"The Global Profit" är skön och rak smocka som funkar okej, medan avslutande "Forced Paranoia" är ganska svag och med en grövre growl i refrängen som jag personligen inte riktigt tycker funkar med bakgrund av det övriga materialet.

Bandet ska ha en extra tumme upp för två saker.
Det ena är sin kunskap instrumentalt och vokalt. Det funkar fint, och jag tycker att man presterar på en jämn och bra nivå - speciellt är jag förtjust i samspelet mellan gitarristerna och tajtheten i trumspelen. En stabil grund att bygga vidare på.
Det andra är demoskivans utformning. Bra ljud, och även en snygg layout och bild.
Smått färgblind som jag är så har jag lite svårt att läsa låttitlarna i röd text på den mörka bakgrunden, men det är ett genomarbetat och snyggt koncept i övrigt.

Alltså - får vi då höra mer av Dethrone?
Absolut.
Detta är en vass start, och jag skulle vilja säga att om bandet klarar att hålla den här takten på låtskrivande och produktion så har vi ett skivkontrakt om ett år, sisådär.
Till det krävs dock fler låtar, och att bandet kan välja och vraka av kanske 15-20 stycken till en "riktig" debut.
In i replokalen, alltså, och låt den där glöden flamma upp igen!

Du hittar bandets MySpace här, och som vanligt är det upp till dig att avgöra om det är svammel från undertecknads del, eller om det finns några korn av sanning i alla påståenden ovan...

Live: Candlemass "Live At Stockholm"

Denna söndag kollar vi in en gammal skiva i serien om liveskivor du behöver i din hylla, och varför inte ta fasta på att svenska doompionjärerna Candlemass aviserat att det nu är slut?
1990 kom denna pärla, inspelad på Fryshyset i Stockholm, och det är den gamla "klassiska" sättningen med Messiah Marcolin bakom mikrofonen som doomdansar i Stockholmsnatten.
Säkert finns det några av bloggens läsare som faktiskt var på giget, det var inte undertecknad tyvärr - det hade ju gett extra krydda till den här skivan.
Dock, den står bra på egna ben ändå, och det är framförallt genom det låtmaterial man slänger sig med.
Det är verkligen exceptionellt bra!
13 låtar avhandlas, och inte ett enda spår är utfyllnad.
Tagna från bandets första mästerverk "Epicus Doomicus Metallicus", "Nightfall", "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" hämtar man upp låtskatt efter låtskatt.
"Bewitched", "Well Of Souls", "Samarithan", "Mirror, Mirror" - och då skrapar vi ändå bara på ytan.
Detta är nog en av de liveskivor som jag har där jag anser att man valt det absolut bästa materialet, givet vilka skivor man sedan tidigare släppt och därmed har tillgång att välja låtar från.
Jag saknar i stort sett ingen låt.
Dessutom gör bandet en finfin insats, och jag gillar Janne Lindhs trumspel lika mycket som Edlings betongfundament till basgångar. Ovanpå detta allt det snygga gitarrarbetet av Johansson/Björkman, samt galningen Marcolins operaliknande sång.
Extra intressant blri det förstås om man jämför en sån här skiva, med mer än 20 år på nacken, med förra sommarens "Ashes To Ashes".
Rob Lowe är i mitt tycke en lång bättre sångare än just Messiah, och jag gillar den vändning Candlemass tagit sedan det definitiva uppbrottet med sin förra sångare - men ändå råder det ingen tvekan om att "Live At Stockholm" är en mycket bättre skiva än sin efterföljare.

Till sist - du har väl inte missat min rapport och alla bilder från när bandet firade 25-årskjubileum på Debaser Medis häromvintern?
Riktigt härlig kväll det, och trots att det inte är samma sångare så klingar "Live At Stockholm" verkligen igång de minnena!

Way Up North!

Lördag, och familjen är på besök hemmavid. Skellefteå.
Home of the brave, origin of heroes.
Skönt.
Som lördagsunderhållning kommer dock något helt annant än familjesamkväm med Rebellängeln.
Nämligen det här.



Fredrik tipsar om Sen kväll från Norge, och lyssna på va fan de här två snubbarna har för sig. De spelar Led Zeppelins "Whole Lotta Love" med... en akustisk gitarr. Fast det låter som ett helt band. Helt sjukt. Och sådär lagom komplicerat en lördagkväll.
Hepp!

Gästtipset: YOB "Atma"

Det roligaste med att skriva en blogg är helt klart interaktionen med läsarna.
Idag tar vi just den aspekten ännu ett snäpp, och bjuder på ett gästtips från ingen annan än SheerFaith.
YOB!

YOB kommer från Eugene Oregon och består av Mike Scheidt på gitarr och sång, Aron Reisberg på bas och Travis Foster på trummor. Bandet bildades 1996 och spelade in sin första demo 2000. YOB har släppt sex plattor och den senaste heter alltså Atma.

Atma har ett lite skitigare ljud än den förra plattan "The Great Cessation" (årets platta 2009 enligt mig) men det passar YOB som handen i hansken. Plattan inleds med Prepare the ground. Ett tungt repetetivt riff maler på i drygt en och halv minut. Hypnosen sätter in. 1,38 övergår den i huvudriffet. 2,18 kommer det repetativa riffet tillbaks. 2,35 kommer sången in:

One hundred thousand
Repetitions
Recite the mantra
Flowers unfold
Loosen the grip
Undo the fiction
Release the power
Trapped in the story

Jag är golvad! Egentligen så beskriver dessa ord allt vad YOB handlar om, att släppa lös känslorna. De Hinduistiska och Buddistiska inslagen är tydliga i nästa låt Atma som bryts av med en röst som förklarar vad Atma betyder och ett riff som verkligen låter orientaliskt.

Av de sex låtarna på Atma så tycker jag att den verkliga heliga graalen av låtar är den avslutande Adrift in the ocean. Den är kort och gott något av det underbaraste jag någonsin hört. Scheidt smeker försiktigt på gitarrens strängar, det känns som han exponerar alla sina känslor för världen. Det är försiktigt ömt och vackert. Detta pågår nästan i tre minuter innan trummorna kommer in. Den verkliga explotionen kommer vid 4,15 när ett snuskigt snyggt riff gifter sig med bas och trumma. Man får känslan av att Scheidt tämjer sin gitarr och tvingar den att leverera riff efter riff för att efter dryga sex minuter ställa sig vid micken och vi får höra sång. Det är så sjukt jävla bra! I min värld så är han kungen av riffologi!

En sak som jag alltid gillat med YOB är att man får en känsla av att Mike Scheidt hela tiden improviserar sig fram i låtarna, det låter spontant. Givetvis så är det inte så, det har Scheidt själv sagt i intervjuer. Jag förstår att det kan vara svårt att ta till sig YOB för det är ingen lättsmält musik. Den kortaste låten på Atma klockar in på drygt sju minuter och den längsta på sexton. För mig så handlar YOB om känslor. När jag sätter mig ner och lyssnar och sluter mina ögon så plötsligt ser jag vackra landskap, jag flyger, jag lär mig mer om mitt inre, jag ser sanningen, meningen med livet. Stora livsfrågor, jag vet. Det är vad YOB handlar om. Men, och ett stort men. Det gäller att ta sig tid och verkligen lyssna.

Anders/SheerFaith




Härligt med skribenter som verkligen brinner för en platta, eller hur?
Sitter du förresten själv och ruvar på en hemlig pärla och vill ge ett gästtips?
Plita ner dina rader och skicka dem till chief-rebel-angel@hotmail.com då!

Bonustipset - Tribulation!

Det allra första av alla Veckans Tips som den här bloggen bjöd på var svenska Tribulation.
Otroligt snyggt omslag (så pass att undertecknad hade med det i sviten över de läckraste totalt sett) och en skiva som är en fullständigt klockren 5:a i betyg.
Dessa unga grabbar har verkligen lyckats knåpa ihop en skiva som inte bara bjuder på fantastisk döds, men också på snyggare kopplingar och övergångar än nästan någon annan skiva.
Att lyssna på den i sträck ger verkligen känslan av att vara i en skräckfilm!
Låtar som "Crypt Of Thanatophilia", "Curse Of Ressurection", "The Vampyre" och "Seduced By The Smell Of Rotten Flesh" (vilken titel!) har gjort mig sällskap på otaliga löprundor och bussresor.
Riktigt bra, och mixen av rå, svängig och melodisk dödsmetall blir inte bättre än såhär.
Hoppas bandet kommer med en uppföljare snart, det vore mumma!

Kolla in den gamla, synnerligen modesta texten till Veckans Tips, samt bandet på Spotify. Detta är nämligen alldeles för bra för att missa...

Veckans Tips: Blowback "Eight Hundred Miles"

Retrorocken har ett mycket starkt år 2011.
Graveyard firar stora triumfer, och det plopar upp band som vill rida på vågen lite varstans. Dessutom återkommer gamla favoriter med starka alster för att lägga än mer ved på brasan.
Ett band som fått oförtjänt lite uppmärksamhet och framgång är Örebros Blowback, vars platta "Eight Hundred Miles" är denna Veckans Tips.
Själv hade jag prick ingen koll på bandet innan Transsubstance Records satte ett ex i nävarna på mig, och tur var väl det.
Detta är nämligen "släpp alla hämningar, ge dig hän"-rock'n'roll som svänger farligt mycket.
Dessutom kan jag förutom denna artikel bjuda på inte så lite extraläsning för dig som gillar den här typen av musik.
Börja med att spela igång plattan på Spotify (även om den faktiskt är konstig, och inte har hela låtarna?!?) så ska vi se... först ut - en recension förstås. Du kan då välja mellan en svensk på Werock, eller en engelsk på denna blogg. Sen följer du upp med "3 Röster" om plattan som finns här, samt en ganska fläskig intervju med bandet.
Borde täcka en hel del av din fredag om du vill.
Räcker inte det så har vi ju förstås själva skivan.
Musik man verkligen inte behöver tänka till, utan bara kan njuta av.
Inledande "The Only Thing I Have" sätter tonen, sen följer svänget med "The Big Black Hole", "No Soul" och den finfina avslutningen med sköna "Away From The Planet" och "Water In My Wine".

Varje gång jag lyssnar på denna giv så undrar jag till och med lite varför den inte lett till större framgångar för bandet.
Speciellt med tanke på retrovågen som går just nu.
Fast å andra sidan.
Det är inte fel att kunna bjuda på en lite småhemlig pärla heller, som Veckans Tips!