Mastodon "Blood And Thunder"

Close Up fortsatte äntligen sin nedräkning av de bästa skivorna 00-talet hade att bjuda.
Vann gjorde Mastodon med mästerverket "Leviathan", och man kan ju diskutera i en evighet om det var rätt eller fel.
Oavsett, det innebar en intervju med bandet som bland annat innehöll kommentarer om öppningsspåret "Blood And Thunder", en låt som besitter ett av världshistoriens mest geniala riff. I alla sin enkelhet.
Det roliga var då historien om videon, som är inspelad på en bar med bandets kompisar utklädda till clowner. Dyngpackade.
Sånt är ju alldeles för kul för att inte följa upp, förstås. Här har du videon!

Ramblings from an old man

Igår var det ju födelsedag. Fina saker fick man i present också, så uppenbarligen har jag gjort nåt vettigt det senaste året. En skjorta så jag kan räcka min blekfeta lekamen på jobbet, en riktigt härlig bok om whisky med tillhörande provningsglas samt At The Gates fina box "The Flames Of The End". Inte illa, inte illa alls!

Dessutom innebär det att köpstoppet är hävt (jo, vi har så i min familj, man får faktiskt inte köpa saker innan jul eller födelsedag..), och att undertecknad därmed kan ta tag i problemet med den döda iPod:en. Det blir bra, och skönt att ha med sig sin musiksamling igen.

Stort tack alla, för gratulationerna!

För övrigt är det idag bara 2 två veckor innan Opeth står på Cirkus för jubileeumsspelningen. Och jag har VIP-biljett. Fy faaaaaaan, vad jag är lyckligt lottad! :)

Med tanke på hur fort tiden går numera så lär det väl bara smälla till innan man är där dessutom. Och på tal om tid - jag har fått lite frågor om hur mycket tid jag lägger ner på bloggen.
Svaret är förstås att jag inte vet.
Exakt.
Sånt håller man ju inte reda på.
Däremot försöker jag skriva varje dag, och de dagar jag har tid så skriver jag mer. Mest tid tar ju hur som helst lyssnandet (fast det är ju en angenäm tid, förstås). Jag försöker verkligen lyssna in mig på en skiva in den ska recenseras, t ex, och helst vill jag ge den chansen i flera olika spelare och i flera olika omgångar innan jag tycker till.

Och jag fuskar också, skriver saker i förväg för publicering. Långt från allt, förstås, men såna saker som recensioner, Veckans Tips, Remasters och längre artiklar (typ Tvekamper). Dels för att sånt tar lite tid att skriva, dels för att jag vill hålla fasta dagar som en del grejer publiceras - och ibland är jag upptagen en söndag, t ex. Och Veckans Tips kommer varje fredagmorgon - men då är jag på sjået = publiceringen är planerad & schemalagd för att det ska bli kontinuitet.

Det intressanta är ändå att alla inlägg och konstiga infall ploppar upp i min hjärna ändå. Alltså, oavsett om jag skulle blogga eller inte så går min hjärna i spinn, så då kan man ju lika gärna skriva om det. Senaste exemplet är väl den här tanken jag har avseende SM-slutspel i Hårdrock.

Den tanken hade dykt upp ändå, men nu kan jag göra något med den.

Min tanke är att ställa upp ett antal grupper mot varandra och låta alla läsare rösta i respektive "match" för att till slut få fram en final och en vinnargrupp - alltså Sveriges bästa hårdrocksgrupp just nu.

Frågan är bara hur många grupper ni vill ha till att börja med.

8 eller 16? Och vill ni ha en en division väst och en öst, eller en enda rak lista?

Långt inlägg, och allt i en salig röra känner jag. Så, varför inte fortsätta på den inslagna vägen.
Trafiksituationen här i El Stockholmo kan ju ibland få en att vilja gå bananer, speciellt med SL's förmåga att hantera snö (eller, INTE hantera snö om man ka vara korrekt). Här är en talande video för hur vill hantera allt, i alla fall vissa dagar... Detta är taget från Sibirien. Där kan man köra tåg i snö...

Tvekamp: Ozzy vs Dio

Dags för ytterligare en Tvekamp, och även denna gång är det en rejäl fight som bjuds.

Både Ozzy Osbourne & Ronnie James Dio är legender inom hårdrocken, och både har ett förflutet som frontman i Black Sabbath - men vem har haft den bästa solokarriären?

Det ska vi ta reda på!

Tvekamp: Ozzy Osbourne vs. Ronnie James Dio - Bästa Solokarriär!

Rond 1 - Studioalbum

Det finns förstås ingen anledning att flamsa runt - vi sparkar igång dödsmatchen med en tung rond. Båda herrarna har förstås hunnit med en hel del studioalbum sen de startade sin solokarriär!

Ozzy har lyckats klämma ur sig hela 9 plattor sen första sologiven "Blizzard of Ozz" kom 1980. De riktiga höjdpunkterna är "Blizzard of Ozz", "The Ultimate Sin", "No Rest For The Wicked" samt "No More Tears", men på det hela taget har Ozzy levererat en hel del bra material. Tyvärr finns det plumpar i protokollen, och framförallt så pekar formkurvan inte direkt spikrakt uppåt. "Ozzmosis" var ojämn, "Down To Earth" likaså, och senaste släppet "Black Rain" följer samma mönster.

Betyget för den galne fladdermusbitaren får bli 4!

Dio har hunnit med 10 album sen 1983, med höjdpunkter som "Holy Diver" och "Last In Line". Produktiviteten imponerar, speciellt som karl'n faktiskt hunnit med återspel med Black Sabbath och Heaven And Hell under tiden sen han lämnade skutan. Dock - även här finns det material som den gode Dio inte direkt skyltar med. "Angry Machines" är ett direkt bottenskrap, och trots att skivor som "Magica", "Killing The Dragon" och "Master Of The Moon" stundtals når höga höjder så är det ändå inte riktigt som i fornstora dagar.

Även elaka dvärgen drar hem en 4:a i betyg!

Oavgjort efter första omgången alltså, 4-4.

Rond 2 - Livealbum

Båda dessa herrar har ju en hel del år på nacken, och har alltid tillhört gardet som härjar planeten runt för att spela. Det är ju bra. Ännu bättre är det att de dessutom klämt ur sig en hel del av dessa spelningar på skiva & DVD!

Ozzy har den helt fantastiska miniliven "Just Say Ozzy" samt fullängdarna "Speak Of The Devil", "Tribute", "Live At Budokan" och "Live And Loud". En både imponerande kvantitet och en högkvalitativ samling, och eftersom Ozzy alltid får något speciellt i blicken varje gång han kliver upp på en scen så kan ju inte betyget bli annat än... 5! (Min bror hävdar på allvar att Ozzy har en skada som gör att även om han skulle vara så borta att han knappt kan prata så sparkar hjärnan igång autopiloten varenda gång han hamnar på en scen. Jag undrar om han inte har rätt, brorsan...)

Dio i sin tur svarar med "Intermission", "Inferno - Last in Live", "Evil Or Divine - LIve In New York" samt "Holy Diver Live". Personligen är jag helt fascinerad över att de 2 senaste släppen som karl'n gjort är just NY-liven samt hyllningen till "Holy Diver" - och att de 2 tillhör de bästa livealbum som släppts under de senaste decenniet! Trots det, starten är betydligt mer tveksam hos Ozzy, och Dio hamnar lite, lite på efterkälken...

Ozzy: 5, Dio: 4!

Rond 3 - Sångröst

Birminghams stolthet John Osbourne har alltid haft en väldigt säregen röst, och den har konstant varit otroligt passande till den musik som han varit inblandad i (vem kan t ex glömma insatserna på "Sabbath Bloody Sabbath"?). Dock, det hårda leverne som han fört har verkligen satt spår, och numera låter han inget alls som i fornstora dar. Det är en falnande stjärna, röstmässigt, och betyget stannar på 3.

Ronnie James Dio, den lille mannen med den stora rösten, börjar också bli till åren. Det märks i de höga registren, men inte ett smack i övrigt, och live sjunger han faktiskt i stort sett lika bra. Det är inget annat än ett mindre mirakel, och uppenbarligen vet han hur man tar hand om sin röst - tänk om din egen morfar kunde sjunga så???`Maxbetyget är givet, förstås!

Ozzy: 3, Dio: 5

Rond 4 - Mediala framgångar

Trots allt - nyheter säljer. Dio är mycket välkänd inom branchen, gästar filmer som Jack Black är med i, gästsjunger på andra stora gruppers skivor och har ett grundmurat förtroende från alla i hårdrockens vänkrets.

Men - det spelar ju ingen roll.

Denna rond förlorar han förstås. Ozzy Osbourne är Ozzy Osbourne, the man, the myth, the concept. Han är typen som Mötley Crüe ville imponera på när de härjade som värst. Han har varit skitfull när han träffade USA''s president. Han har haft en egen dokusåpa. Han har bititi huvet av fladdermöss, klistrat hela kroppen full av varulvshår och brutit nacken i en motorcykelolycka.

ALLA vet vem Ozzy är, helt enkelt.

Ozzy: 5, Dio: 3!

Rond 5 - Sologitarrister

Ryms det mer än en fixstjärna på scen när såna här superstjärnor? Svaret är väl tveksamt, men helt klart behövs en sologitarrist som har tillräckligt med karisma och självförtroende för att utgöra ett bollplank och få en bra dynamik. Båda gubbarna har försökt omge sig med duktiga gitarrister genom åren, och flera av de som kommit fram genom detta samarbete har nått kultstatus.

Ozzy har en trio tunga namn att lägga i vågskålen, och trots att fansens personliga smak kan variera så finns inget att klaga på när man ser den i skrift - eller vad säger ni om Rhandy Rhoads, Jake E Lee och Zakk Wylde? Kvalitet hela vägen!!!

Dio har en brokigare skara som han kamperat ihop med, men Jake E Lee återkommer faktiskt även här, 1982. Dessutom en blandning kända och okända namn som Vivian Campbell, Rowan Robertsson, Tracy G, Doug Aldrich och Craig Goldy. Bra förstås, men ändå inte lika fantastisk om Ozzy, och inte samma fantastiska kontinuitet!

Ozzy: 5, Dio: 3

Rond 6 - Band

Denna rond handlar om övriga medlemmar, förutom gitarristen. Förmågan att skapa ett tajt, sammansvetsat band som klarar att leverera ett bra sväng - det är fundamentet för att vokalisten ska kunna glänsa.

Även här har Ozzy ett ganska konstant gäng runt omkring sig, speciellt om man betänker hur länge han har varit i gemet. Bob Daisley återkommer på bas under totalt 5 av de plattor som karl'n lyckats klämma ur sig, och även trumpallen har relativt tunga namn som Tommy Aldrich, Randy Castillo och Mike Bordin på sig. Roligast kanske ändå är att keyboards varierat så mycket, och på senaste given "Black Rain" hanterats av... Zakk Wylde! Oväntat, i alla fall för undertecknad.

Dio har tajtare samarbete vad gäller rytmsektionen än med sina gitarrister. Trumpallen har Vinnie Appice och Simon Wright turats om att hantera, och på bas har allt som oftast Jimmy Bain, Jeff Pilson eller nuvarande Rudy Sarzo återfunnits. Ett bra gäng, och eftersom keyboards hanterats av Scott Warren sen 1993 så betyder det att bandet på det hela taget måste ha haft en ganska bra kemi över massor av år. Det imponerar!

Ozzy: 4, Dio: 4

Rond 7 - Ståpälsfaktor!

Sista omgången är inget annat än en ren egotripp för eder Rebellängel - alltså, hur mycket ståpäls ger mig de två gubbarna när deras musik spelas?

Ozzy är för min del alltid bra, i sina bästa stunder riktigt bra - men aldrig superb på samma sätt som han lyckas med under Black Sabbath-eran. Det beror förstås på att den innehåller sådana otroliga höjder, men ändå... Dio har däremot under sina 2 första plattor "Holy Diver" och framförallt "Last In Line" lyckats muta in en lite del av mitt hjärta för all framtid. Jag skulle vilja hävda att just "Last In Line" är en av de 5 bästa skivor som någonsin gjorts, och med sånt i bagaget kan betyget förstås inte bli annat än maxat!

Ozzy: 4, Dio: 5

Sammanfattning

Jahapp, det visar sig alltså att även om jag personligen gillar Dio lite bättre så får han ge tappt när man väger in alla ovanstående faktorer. Ozzy Osbourne har haft den bästa solokarriären!

Ozzy: 30 poäng

Dio: 28 poäng

Vad tycker du?

Hurra för mig!

Idag fyller Rebellängeln år.
36 stycken, närmare bestämt. Hipp hipp hurra för mig!

Det ska firas - i eftermiddag får du en ny Tvekamp. Denna gång ställer bloggen 2 legendariska solokarriärer mot varandra i en riktig Clash Of The Titans.

Ozzy Osbourne vs Ronnie James Dio!

Dessutom får du förstås en passande spellista på Spotify.
Metalyze Old Mans Rock Extravaganza... :)

Kvartsfinaler, ishockeyns SM-slutspel

Nu är det klart, "lottningen" om vilka lag som möter varandra.
Start på torsdag, och det blev till slut ganska väntade serier.

HV71-Timrå
Medelpadingarna fick kämpa hela vägen, och är beväpnade med en bra keeper och ett stort hjärta.
Men det räcker inte mot seriesegrarna. Jag tror det blir en ganska lätt seger för HV till slut.

Djurgården-Brynäs
DIF har gjort en fantastisk säsong, och har avslutat bra, men jag undrar om man inte gjorde en miss när man valde Brynäs istället för Frölunda. Jag tror gästrikarna kan bli en obehaglig överraskning - bra keeper, rutinerade vassa forwards, surt och gnetigt spel som i första hand går ut på att säkra hemåt... nä, ishockeyns motsvarighet till Backyard Babies (meningslösa, alltså... hehe...) Brynäs är ett lag jag är nöjd över att slippa. Tror faktiskt de luggar Djurgården!

Linköping-Frölunda
Sprakande kvartsfinal, och hur mycket det än glädjer mig att se pengarnas högbord Linköping misslyckas så tror jag inte det blir fallet i år. Frölunda har bra gubbar på papperet, men har verkligen inte fått ihop det i år. Östgötarna till semifinal.

Skellefteå-Färjestad
Usch, det här kommer att bli tajt, och även om jag vill tro att mitt lags hjärta och bredd är avgörande så är jag inte övertygad. Inte alls. Tvärtom har jag en gnagande känsla av att de rutinerade rävarna i Värmlands stolthet kommer dra längsta strået till slut. Ska vi gissa efter en förlängning i 7:e avgörande?

För övrigt planerar bloggen ett eget SM-slutspel. Mellan de största svenska hårdrocksnamnen. Fortsättning följer...

Remasters: Deep Purple "Burn"

Det här är förstås en av de mest klassiska Deep Purple-skivorna, med låtmaterial som innefattar tungviktare som "Burn", "Mistreated", "Sail Away", "You Fool No One" och "Lay Down, Stay Down". Men det är inte därför du ska köpa denna remastrade hyllningsutgåva som släpptes 30 år efter originalet - alltså 2004 istället för 1974.

Du får förstås Deep Purple när de är på absolut topp, med BÅDE David Coverdale och Glenn hughes på sång - men det är inte heller därför du ska köpa den här plattan.

Du ska köpa den här plattan för att den innehåller 4 stycken remixar från 2004, av "Burn", "Mistreated", "You Fool No One" och "Sail Away" - och det är riktigt bra versioner. Så pass att undertecknad vill falla i glädjetårar när sången kommer in på versionen av "Mistreated"!
Att du dessutom fick de två första anledningarna på köpet är bara grädde på moset, liksom den fylliga bookleten samt extraspåret av den instrumentala singel-b-sidan "Coronarias Reding".

Idén att ta med både originalversionen av de fyra spåren som nämnts som remixar, samt den nya versionen på samma skiva är förstås genial för oss som gillar att lyssna på detaljer, och det är något jag önskar att fler remastringar hade - varför inte lägga med originalinspelningen när man ändå håller på?

"Burn" är helt enkelt Deep Purple när de är - var - som bäst!

Du hittar plattan här. En av de bästa investeringar du kan göra!

Enter Sandman

SVT kör ju ibland bra program - och allt som oftast brukar i alla fall jag missa dem.
R2 tipsade om den här godbiten, en specialare om låten "Enter Sandman" av Metallica.

Det kanske kan vara nåt, såhär på lördagkvällen. För inte finns det väl nåt annat att se på dumburken?

Förhandslyssning - Avantasia!

Gillade du Tobias Sammets förra Avantasia-släpp "The Scarecrow"?

Då har du något att se fram emot - dubbla fortsättningar på den plattan levereras snart. OMslagen ser ut som ovan, och de båda plattorna har fått namnen "The Wicked Symphony" samt "Angel Of Babylon". Även på dessa släpp får du fantastisk gästsång, bland annat av Jorn Lande, Russel Allen och Michael Kiske.

Kan du inte hålla dig?

Kolla in Werock-kollegan Manhammers utmärkta artikel då, från förhandslyssningen av de båda alstren. Riktigt kul läsning, och det lovar gott för dessa två plattor!

3 Röster om High On Fire

Hoppla, Metalbloggen överraskades över kvalitén på Oaklandgänget High On Fires grymma platta "Snakes For The Divine". Intressant då att kolla om det var en tillfällig LIdnersk knöäpp (slå upp det) eller om fler håller med. 3 Röster säger...

Per:
Pang sa det så kom 2010 års hittils bästa platta.
Briljant rätt igenom med Bastard samurai som höjdpunkt, garanterat högt upp på listan när 2010 ska summeras.
Betyg: 5

The Woan:
HoF gör allt rätt. Tuffa riff, sköna melodier, bra attityd och skönt driv. En klockren 5:a. Passar till det mesta, t ex öl och grogg.
Betyg: 5

R2:
Vilken känga... Lagom skitigt, lagom hårt och jävligt bra. Vilken överraskning. Helt klart en skiva som kommer få mycket speltid. Vad fan är det för något? Vem är geniet?
Betyg: 4

Se där. Rörande eniga hyllar den tillfälliga panelen High On Fire ganska reservationslöst. Ett snittbetyg på fantastiska 4,66 får avsluta veckan och denna orgie i serien 3 Röster om.
Värdigt!

3 röster om Dark Tranquillity

Det kan vara första kvartalets "största" skivsläpp, Göteborgarna Dark Tranquillitys nya "We Are The Void". Metalbloggen gav alstret en 4:a, och kommer att följa upp så småningom med en reflektion efter ett antal mil i löpspåret med detta i lurarna. Panelen i "3 Röster" säger såhär:

Per:
Bandet som jag verkar vara den enda i hela världen som inte fattar ett dyft av.
Riktig skvalmetal som bara maler på och inte ger mig ett dyft.
Hade Larz Kristerz lirat döds hade de förmodligen låtit såhär.
Rebellängeln m.fl. lär väl strypa mig men det är smällar man får ta. :)
Betyg: 1

The Woan:
Jämn skiva som låter riktigt bra. Dubbeltramp, bra attack i gitarerna och bra sång. Den här skivan kommer lyssnas mycket på.
Betyg: 4

R2:
Lever inte upp till förra släppet. Det är en jämn och bra skiva, utan något som sticker ut. Om ett år kommer det inte vara skivan jag väljer om jag ska lyssna på DT, men just nu får den många varv.
Betyg: 3

Det spretar, sa Bill. Det tycks olika, sa Bull.
Betygssnitt 2,66, men helt klart den skiva i serien 3 Röster som det råder mest delade meningar om. Ja, hittills alltså...

Veckans Tips: Airbourne "Runnin' Wild"

Skrevbent, pumpande rock'n'roll som verkar skriven och framförd för svettiga förfester - det är vad som bjuds i denna Veckans Tips. Airbourne är från australien, och det tar ungefär 1 sekund av skivans titelspår innan man förstår att en av de viktigaste influenserna för bandet är landsmännen AC/DC. Senare på skivan lyser även influenser av ex rockigare Judas Priest igenom, men det står fortfarande klart att det är just Angus & grabbarna som är de stora förebilderna.
Och sämre förebilder kan man ju ha, speciellt när hemläxan är så pass väl genomförd och samtidigt vässad av ett eget låtskrivande av den här klassen.
För det är hög klass på det här, i all sin enkelhet.

"Runnin' Wild" är bandets andra platta från 2007, och tredje given "No Guts, No Glory" är aktuell precis nu. Gillar du rock som är pang-på-rödbetan och inte kräver intensiva lyssningar innan det sitter så är det här något för dig. Det är musik som tilltalar hjärtat och gör det svårt att inte höja näven i luften. Precis som man vill ha det, alltså!

Kolla in bandet på deras hemsida eller via den här MySpacesidan (som nog i o f s inte är officiell, men bjuder på en hel del gratisvideo med bandet). Eller köp skivan - du vet att du vill ha den!

3 Röster om Throwdown

Amerikanska Throwdown föll Metalbloggen i smaken. Recensionen stannade med en 4:a i betyg, och det är en skiva som får en hel del speltid för Rebellängeln. 3 Röster kollar av vad panelen säger!

Per:

Bandets förra platta Venom & tears tyckte jag var en riktig kanonplatta trots att det mer eller mindre var ett Panteraplagiat.
Denna platta gör mig dock bara förvirrad. Det spretar åt alla håll och det känns som om de inte vet riktigt själva vad de vill längre.
Betyg: 2

The Woan:

Låter som mycket annat i genren, t ex Pantera och Slipknot. Melodiösa låtar, tungt, svängigt och ganska ospännande. Det känns som Throwdown vore bestämma sig, aggressivare eller mjukare. Det här är mellanmjölk.

Betyg: 3

R2:

Hårt och med attityd. Men ändå lent. Bra sång och coolt gitarrspel. Jag gillar det och det växer vid varje lyssning.
Betyg: 4

Högst snitt hittills i serien "3 Röster om..", 3,00. Trots variationerna hos panelens medlemmar så verkar Throwdown vara något på spåret, tydligen!

Coheed & Cambria samt Amon Amarth till Metal Town

Metal Town - dit jag ju tyvärr inte åker - utökar med fler band.
8 nya band är klara, och de mest namnkunniga får nog Coheed & Cambria och Amon Amarth sägas vara, men förutom dessa är även Garcia Plays Kyuss, Hatebreed, The 69 Eyes, Brian Head Welch, Raunchy, Adept, Antichrist och Between The Buried And Me klara.

Totalt sett fortsätter Metal Town att boka artister utan att bränna va en riktig bomb, tycker jag.

3 röster om Astral Doors

Borlänges stolthet Astral Doors fortsätter sin resa med musik som hyllar hårdrock av samma snitt som Rainbow, Yngwie och Dio. I alla fall enligt Metalbloggens recension - men vad tycker andra? 3 röster om "Requiem of Time" säger följande:

Per:

Att här finns kvalitet råder ingen som helst tvekan om men min kopp te är det inte direkt.
Sen kunde de ha kapat bort 5 låtar.
Finns ingen mening med att göra skivan längre med låtar som inte håller måttet.
Betyg: 3

The Woan:

Detta är egentligen inte dåligt. Det finns melodier och det är bra producerat. Men det är fruktansvärt tråkigt, oinspererat och själlöst. Bra för sömnlösa nätter.
Betyg: 2

R2:

Hade ingen aning om vad detta var när jag satte skivan i spelaren. Vilken chock jag fick efter introt, verkligen min kopp te. Vilken sångare! Svängiga låtar. En solklar 4:a hade det varit om det hade hållt genom alla 15 låtar.
Betyg: 3

Totalt sett ingen superhit bland den lilla panelen alltså, och Astral Doors stannar på ett snittbetyg på 2,66. Noterbart är att även panelen tycker att antalet låtar skulle ha minskats till förmån för den totala kvaliteten på skivan. Värt att fundera på kanske -för rent krasst, många av de odödliga klassikerna har inte speciellt många låtar. Det kanske finns en anledning till det?

Recension: Jupiter Society "Terraform"

Söker du svulstig musik som gjord för hörlurar, gärna liggandes på rygg i ett nedsläckt rum?

Gillar du bra sång, dynamiska låtstrukturer och konceptalbum?

Sluta leta - Jupiter Society "Terraform" är svaret!

Detta är andra given från kaptenen Carl Westholms besättning, men den första jag bekantar mig med, och det är en giv som andas kvalitet rakt igenom. Musiken är byggd nästan som en rockopera, och genremässigt har jag lite svårt att placera verket. Det låter inte likt Coheed & Cambria alls, men jag kan aldrig skaka av mig känslan av att du som gillar just dem antagligen gillar det här också. Redan från första låten "New Universe" sätts standarden med känslosamma inledningspartier och episka refränger. Herr Westholm hanterar keyboards som vanligt, och har med sig en hel del av Sveriges rockkändisar i olika roller och omfattning. Att basen trakteras av en viss Leif Edling garanterar exempelvis föredömlig tyngd, men det som verkligen står ut på den här skivan är sången.

Mats Levén, Nils Eriksson och Öivin Tronstad, och alla gör ett helt fenomenalt jobb. Medan du läser detta rekommenderar jag att du surfar in på projektets hemsida, och öppnar låten "Rescue And Ressurection" (den ligger lite till höger som en mp3:a). Stycket som kommer mellan 3:30 och 4:00 på originallåten (runt 0:45 till 1:15 på provsmakningsfilen på hemsidan) fick håret på hela kroppen att resa sig rakt ut första gången jag hörde det. Helt tagen spolade jag tillbaka och höjde volymen igen - samma effekt! Just där är det Öivin Tronstad, men det finns gott om riktigt bra partier på hela plattan, och samverkan mellan musikens dynamik och sången är grymt bra hela tiden.

Låtmässigt så är inledningen på skivan bäst, nämnda "New Universe" och "Rescue And Ressurection" är fantastiska i all sin svulstiga prakt, men även "Cranial Implant" och "Siren Song/Black Hole" är bra. Dessutom avslutas hela skivan med en låt som kanske har en av årets bästa titlar; "Beyond These Walls You Are Not My Master" heter den. Tyvärr är titeln aningen bättre än själva låten, men ändå!

Du hittar plattan här på Record Heaven, och hemsidan bjuder som tidigare nämnts på en del lyssning samt intressant information. Gillade du rockoperan Nostradamus från Nikolo Kotsev så ska du absolut kolla in även detta!

Bästa Spår: "Rescue And Ressurection"

Betyget blir "bra", men helt klart har den här skivan sådana höjdpunkter och ett sådant djup att det är mycket möjligt att den kommer växa till sig under åren...

Jupiter Society "Terraform" - 3

Recension: High On Fire "Snakes For The Divine"

Nä - dra mig baklänges, vilken smocka!

High On Fire knyter näven, laddar med rock'n'roll, stonergroove, mördarsväng och låtar av yppersta kvalitet - sen släpper de loss hela härligheten med en sån urkraft att jag knockas fullständigt!

Jag har lyssnat sporadiskt på Oaklandgänget, tyckte att "Blessed Black Wings" hade en del riktigt bra partier men led av för svag produktion, struntade i förra given "Death Is The Communion" och hade väl ingen riktig koll på nya "Snakes For The Divine". Till låten "Frost Hammer" började läcka ut på diverse bloggar. Där fanns något... trollbindande och lockande.

Till min stora glädje visar det sig att "Frost Hammer" inte är något undantag på gruppens 4:e album! Inledande titelspåret drivs av ett furiöst riff, smygande och knäckande "Bastard Samurai" kastar mig nästan in i trance med sin tyngd, "Holy Flames Of The Firespitter" (smaka på titeln, för bövelen - det är ju nästan en konstart att komma på sådana titlar!) krossar mig med sitt driv. High On Fire bjuder på totalt 7 låtar (den åttonde, "The Path" är ett 1:20 långt oljud vars enda syfte är att leda in i grymma "Fire Flood And Plague"), totalt runt 46 minuter - och jag dyrkar i stort sett varenda en av dessa.

Under inlyssningen har jag stundtals lämnat skivan för att lyssna på annan musik emellan, men varenda gång jag återkommer så sprider sig ett fett leende på mina läppar, nacken börjar knycka och knytnäven pumpa med i musiken. Bäst i år, so far!

High On Fire har sin hemvist på nätet här, och du kan givetvis också tjacka plattan direkt hos Record Heaven.

Bästa låt: "Bastard Samurai". Som bloggens läsare Per har sagt - det är antagligen kriminellt i en del länder att skriva så bra låtar!

High On Fire "Snakes For The Divine" - 5

Nikolo Kotsev - rockoperans kung!

Nikolo Kotsev är mannen bakom ett av de ambitiösare verken inom hårdrocken, rockoperan Nostradamus. Instrumenten hanterades då av Mic Michaeli, John Levén och Ian Haugland, men det som verkligen lyfte historien var alla fantastiska sångare. I rollerna återfinns bl a Jorn Lande, Alannah Myles, Joe Lynn Turner, Glenn Hughes, Göran Edman och Dougie White!

Nu är han på gång med nytt material - en ny rockopera. Denna gång heter den Draconia, och arbetet verkar pågå med rollbseättning. Du kan kolla in alla karaktärer på hemsidan, samt vilka sångare som kommer göra dessa roller. Än så länge är de flesta obestämda, endast Göran Edman är klar för rollen som Storyteller.
Metalbloggen gillade det tidigare verket Nostradamus, så givetvis kommer lite sporadiska uppdateringar om Draconia att finnas här!

Ny avdelning på Metalbloggen - 3 röster om...

Förra helgen sparkade Metalbloggen igång en återkommande rubrik som efterfrågats av Johanna, den som kallas "Blogg i Fokus" och ger en närmare titt på andra bloggar i cyberrymden. Nu är det dags för ännu en läsarförfrågan att få sitt svar - Per ville se flera personers kommentarer om samma skiva.

"3 Röster om...", får den heta, och vi börjar med att bloggens läsare R2, Per och The Woan får säga sitt om ett gäng alster som är aktuella. För att få extra skjuts i det hela så får du en hel del sådant godis den här veckan - vi ska avhandla bland annat Astral Doors, Throwdown, High On Fire och dagens recension Dark Tranquillity. Vi börjar dock med ett stycke black metal, Ov Hell!

Är du själv sugen på att delta som en av rösterna?
Skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com i så fall!

3 Röster om Ov Hell

Ov Hell är black metal, tillverkad av Norges absoluta elit inom genren. Metalbloggen recenserade den för en tid sedan, med betyg 2. Men vad tycker läsarna? Först ut i 3 röster är "The Underworld Regime"!

Per:
Helt ok black metal utan att det lyfter till några högre höjder.
Hade förväntat mig mer med tanke vilka herrar som ligger bakom detta projekt.
Köp nya Gorgoroth istället!
Betyg: 3

The Woan:

Blakk som låter väldigt lik Immortal. Ov Hell gör det bra med väsande sång, blasting och sköna riff. Dock så gör många blakk band detta bättre.
Betyg: 3

R2:
Jag ser på denna genre med humor, svårt att ta det på allvar. Men denna platta bjuder på bra musik, men jag klarar bara att höra halva skivan åt gången. Det blir för mycket.
Betyg: 2

Snittbetyg: 2,66.

Vad tycker ni andra?

Recension: Dark Tranquillity "We Are The Void"

"We Are The Void" med Dark Tranquillity från Göteborg får räknas som ett av de största skivsläppen under första kvartalet 2010. Förväntningarna har varit höga, och det är många med mig som i stort sett räknat med att veterangänget nu ska ta det slutgiltiga steget upp i hårdrockens Elitserie. Personligen hade jag också förväntat mig att bandet skulle fortsätta resan mot ett mer kommerseiellt gångbart material - fler duetter med kvinnliga gästsångare, fler låtar med större del clean sång av frontmannen Stanne. Mer låtar som "Misery's Crown" och "The Mundande And The Magic" från förra släppet "Fiction", helt enkelt.

Så är inte fallet alls.

Förstasingeln "Her Silent Language" har i o f s precis de drag jag hade förväntat mig, men den står relativt ensam på denna platta. Istället får vi klart black metal-inspirerad musik i "Arkhangelsk", stenhårda "I Am The Void" och "Surface The Infinite" samt riffdrivna "Shadow In Our Blood". Lite överraskande, men rätt bra, är mina spontana tankar.

Framförallt tror jag att plattan får en längre hållbarhet!

Skivan i sig innehåller faktiskt inga svaga spår, men jag tycker inte heller att de där fullträffarna riktigt finns där. Det saknas en "Lost To Apathy", typ. I ärlighetens namn ska väl erkännas att en platta med Dark Tranquillity har en förmåga att äta sig in i hjärnan, så det är mycket möjligt att jag om ett halvår eller så vill ändra just det påståendet, men just nu - efter ett 30-tal lyssningar så blir det tyvärr inte ett toppbetyg för bandet. Skivomslaget i sig gör det dessutom snudd på omöjligt att ge den toppbetyg - det är verkligen ett av de fulare alstren jag sett på länge!

På det hela är det en bra platta som lyfter mest under andra halvan - från låt 7 ("Her Silent Language") är det bra varierad lyssning hela vägen in i mål med den majestätiska "Iridium", och gillar du lättlyssnad melodisk göteborgsdöds så har du naturligtvis en fin stund framför dig.

Plattan finns i här på Spotify (inklusive bonuslåten "The Bow And The Arrow"), men du får även kolla in bandet via deras MySpace!

Bästa Spår: "Arkhangelsk", även om den inte känns typisk för Dark Tranquillity. Även "Her Silent Language" och "I Am The Void" är bra!

Dark Tranquillity "We Are The Void" - 4