Besatt: King Diamond "The Puppet Master"

Vänner – vi har kommit till den sista skivan i serien Besatt. Nä, inte totalt sett, utan för våren. Och som sista skiva och nedslag i verkligheten ska vi välja den första skivan som besatt undertecknad under den tiden som Metalbloggen funnits. Visst har det funnits fler, men jag väljer att plocka just den här helt enkelt därför att King Diamond egentligen är en ny kärlek... och ändå inte.

En gång i tiden hörde jag kungen för första gången. Jag kan inte ens minnas när det var, eller var, men i något sammanhang spelades någon av skivorna (säkert med Mercyful Fate, kan jag tänka). 

Jag fastnade då inte för hans rätt speciella sångstil, och ratade under många år hela paketet. Sen var det någon som satte ”Abigail” i öronen på mig, tillsammans med texterna. Jag tror att jag lånade plattan från min morbror, men även här ska jag erkänna att minnet sviker mig en aning. Resultatet svek dock inte, och jag blev helt såld på plattan. Det riktigt konstiga i samband med det är egentligen att jag inte fortsatte min utforskning av King Diamond, utan stannade där. Det är inte likt mig, men kanske kan det bero på någon form av avsaknad av pengar eller input från annan stans? Gissningsvis var detta den enda skivan jag kunde låna kanske, men oavsett anledning så hade jag under många herrans år en riktigt konstig inställning till herr diamant. ”nja, jag gillar inte riktigt hans sång förutom på Abigail som är en suverän platta”.

Som om han skulle sjunga annorlunda på den än på någon annan.

Mitt nästa försök blev med ”Them”, men den fastnade jag inte alls för, och kanske var det en bidragande orsak till mitt stopp i diskografigrävandet. Till dess att liveskivan ”Deadly Lullabyes” hamnade i min väg. 

Med sitt polerade ljud så kan den väl betraktas mer som en samling än som en regelrätt livegiv, och den gjorde mig framförallt sällskap under många svarta nätter med familjen snarkade, framförallt på semester i Spanien. Det kunde med lätthet varit den skivan som klistrats fast i detta inlägg, men istället ledde den mig vidare till ämnet för dagen.

”The Puppet Master”, här avbildad i sin deluxemodell med digipack och extra DVD-platta. 

Det var låtarna ”The Puppet Master” och ”Blood To Walk” som var mest skyldiga, två fantastiska spår som satte ett starkt avtryck från den där liveskivan, men hela skivan är verkligen riktigt bra – och ett alldeles utmärkt exempel på när produkten som helhet lyfter alltihop. Om man ”bara” lyssnade på musiken så var det nog bra, men att samtidigt kunna följa med i illustrationer och lyrik via det lyxiga medföljande häftet gör verkligen att historien får mer tyngd i sig. Den där skivan blev därför en sån som jag släpade runt på. I bilen, i väskan fram och tillbaka till jobbet, i en ständig resa mellan skivhyllan på övervåningen och stereon på undervåningen hemmavid. Jag fick ett nästan febrigt behov av att ständigt ha möjligheten att kolla upp något, och utvecklade under ett par veckor inte bara kärlek till skivan (och, ska sägas, till King Diamond, för i och med denna tid så var det som om jag knäckte koden till hur man ska lyssna på karl’n), utan även en ganska besatthet som nog gränsar till vad som är sunt. Jag kunde liksom inte slå av mitt i en låt, utan fann mig sittandes på parkeringar lite här och var runt om i Stockholms affärsvärld, med bilen avslagen men utan att stiga ur. Jag var tvungen att höra klart på den låt som råkade spelas vid tillfället, helt enkelt. Kapitlet i sagan var tvungen att ta slut.

I samband med detta så var också ett långt kapitel i mitt affärsmässiga liv på väg att ta slut. Som vanligt är det svårt att säga exakt hur och när det startade, men under dessa intensiva veckor under hösten 2011 så föll det på plats för min del. Det var dags för uppbrott, och det  ur ett yrkesmässigt perspektiv.

Det blev totalt nästan 12 år på det IT företag som låtit mig växa från Account Manager till Key Account Manager, vidare till Sales Manager under rätt många år, för att till sist prova på att vara Product Manager samt Business Manager. Jag vantriuvdes i stort sett aldrig, men flamman falnade till att pyra lite grann, och pyrandet blev till glöd – som till sist var slut även den. Under sådana premisser presterar inte jag, speciellt inte som det roligaste som finns är kontakten med kund.. och jag är usel på att fejka. Finns inte hjärtat med så blir dte inte riktigt bra. Det funkar, men det blir inte riktigt bra. I slutänden visade det sig att jag höll arbetet under armarna medan jag hade ett öppet sinne, och hamnade som av en slump vidare i min karriär. Gick inte från, utan till något som lockade.

Den där hösten då, när jag bestämde mig.

Den perioden hade jag en chef som jag helt enkelt inte kunde med. 

Visst har jag haft allehanda chefer, och givetvis en del dispyter med dem också, men aldrig på det här sättet. Möjligtvis var det en anledning till att jag någonstans, djupt nere och undangömt, beslutade mig för att lyssna på andra erbjudanden, och möjligtvis är det en av anledningarna till att jag stoppade näsan så djupt i den här skivan.

Jag vet inte.

Det jag däremot vet är att det känns lite tveeggat varje gång jag håller i just den här skivan. Det ger glada vibbar eftersom jag fann kungen, men dåliga vibbar eftersom en del av de minnen som är kopplade till den är så pass unkna. 

På sätt och vis kanske det passar. 

Tveeggade känslor, menar jag. 

Detta är nämligen den sista skivan i serien Besatt som kommer att skärskådas innan sommaren. 

Jag tror att serien återkommer till hösten – precis på samma sätt som Veckans Tips, och fordom serierna om Live!- och Remasters har gjort efter sina sommaruppehåll – men jag är inte helt säker. Det bygger på att jag hinner skriva, planera och planera lite under sommaren. 

Tveeggat, alltså, för samtidigt som det är uppehåll så är detta en kul serie att skriva. Kul, och lite tuff ibland. Utlämnande.

Nå. Sist men verkligen inte minst: King Diamond ”The Puppet Master”. En bra skiva att bli besatt av!

Veckans Tips: Onslaught "In Search Of Sanity"

Dags för ännu en skiva som kom i kartongen som vännen Magnus Ö skänkte till undertecknad, den som jag har plockat massor av dubbletter ur (alltså de jag redan hade på egen hand) och skickat iväg som Torsdagstravar.
Den här hade jag dock inte, och det tog rätt lång tid innan jag kom runt till att lyssna på den. Det blir lite så, får man ett tillskott på typ 100 skivor på en gång så kan man liksom inte sätta i sig rubb och stubb på en helg. Det tar ett tag.
Hur som helst, Onslaught och deras "In Search For Sanity" startar rätt så jäkla dåligt. Ett intro som är både rätt mediokert och riktigt jävla åt helvete för långt (låten heter "Asylum" och är 5:17 lång utan att nånting alls händer) sänker förväntningarna till rekordlåga nivåer. 
Det gör också resten av skivan till lite av en chock - här har vi nämligen ett gäng som lyssnat på Metallicas glansdagar och försökt snickra ihop sin egna lilla kopia, och eftersom sångaren Steve Grimmett har ett ruggigt klipp i rösten så blir resultatet helt enkelt förbluffande bra!
Mixen av thrashriff, långa svepande låtar och en sångare som klarar av att leverera med ett mer klassiskt ljud innebär att Onslaught hittar något som är eget, även om man osökt vill dra paralleller även till ett band som.. ja.. Overkill. Fast jag tycker nog att Grimmett har bättre sångröst än Bobby "Blitz" Ellsworth.
Nå, "In Search Of Sanity" är bandets tredje giv, och den kom 1989. Det hörs förstås på ljudet, men det klarar sig rätt bra ändå. Låtarna har så pass hög kvalitet att man inte bryr sig om att ljudet låter lite daterat, och kanske är det då jag tänker på ett band som just Metallica. Lyssnar man på "Ride The Lightning" så är det ju låtarna man hör, inte årtalet?
Snabbast sätter sig lååååånga "Welcome To Dying", en låt som känns som om det skulle kunna ha varit en semihit när det väl begav sig, men resterande spår är bra också, och det är ju inte direkt svårlyssnat någon gång.
"Shellshock", titelspåret, "Lightning War" och "Blood Upon The Ice" skäms inte för sig och utgör goda exempel på hur skivan låter. Bra, alltså. Dessutom kan du som alltid undrat hur AC/DC "Let There Be Rock" i en snygg halvthrashversion låter få ditt lystmäte...!

Veckans Tips landade alltså denna gång i en brittisk grupp med en platta från -89, en skiva jag hittade långt ner i en kartong. Det svänger kul i den här serien, tycker jag.
Du hittar Onslaught "In Search Of Sanity" på Spotify, så slipper du söka så länge själv, för att använda en riktigt sunkig ordvits som avslutning på detta Tips...!

Lika som bär: Candlemass & Deluge Grander

Vilken är vilken?

Jag prenumererar på Record Heavens nyhetsbrev.
Det är alltid rolig läsning, massor av skivor man inte hade den blekaste om att de fanns, och dessutom inte så sällan med en personlig touch (ja, du borde också göra det, kolla till vänster på sidan så hittar du länken).
Det blandas mellan begagnade och nya skivor, och det dyker rätt ofta upp rariteter därmed. Och ibland dyker det upp saker som får en att reagera.

Du vet att Candlemass skiva "Ancient Dreams" har en stor betydelse för undertecknad, den har ju till och med haft sin plats i solen i serien Besatt, och därhoppade jag ganska högt när jag såg en av skivorna som nu finns tillgänglig i Record Heavens webshop.
Deluge Grander.
Den undre av de ovan avbildade. 

Ganska likt va?
"August In The Rurals" är utgiven 2006 och beskrivs som symphonic prog (?!), och givetvis finns det inga förbud mot att använda en och samma målning (i detta fall Tomas Cole andra målning i serien "The Voyage Of Life", betitlad "Youth"), men i mitt fall blev resultatet tveeggat.

Visst såg jag och lade märke till Deluge Grander, men samtidigt känner jag en oförklarlig avoghet eftersom det i mitt fall är ett omslag som är så intimt förknippat med en annan skiva.
Hur som helst - min fråga är egentligen... finns det fler?
Som är helt lika (och säg inte ett helt svart album av ex AC/DC eller Metallica nu, utan som faktiskt har ett säreget omslag)?

Ni brukar ju ha bra koll på sånt!

Recension: One Inch Giant "The Great White Beoynd"

Göteborgarna One Inch Giant är, av undertecknad, en aning misshandlade.

Första given bandet släppte, "Malva", fick en aning ljumna ord i sin recension, och sen har jag följt upp med att tigga till mig två exemplar av den för att tävla ut (men det har inte hänt, än, de ligger hemma och skräpar...!) samt utlova en intervju med bandet (som jag sen inte heller genomförde...).
De har, med andra ord, inte speciellt stor anledning att hålla mig i loopen, och jag skäms lite över hur jag agerade.
Bandet verkar dock vara stora som människor (phun intended, med anspelning på namnet..) och se bortom sånt. 
De hörde med andra ord av sig och skickade sin fullängdare "The Great White Beyond" för recension, och utan att försöka bli blödig på grund av mit dåliga samvete så kan jag ändå konstatera en sak med en gång: 
One Inch Giant har utvecklats, framförallt i sin låtskrivarförmåga.
Där jag kunde tycka att man famlade lite på tomgång en del tidigare så tycker jag att man är mer distinkt nu, och uppenbarligen vågar man ge sig ut på tunn is på ett helt annat sätt än på "Malva", ett grepp som ruskar om och lyfter skivan. Fasen, får vi inte till och med ett Opeth-liknande rens i "Only Scorn Remains", något jag nog aldrig trodde att jag skulle få koppla ihop med jätten av entumsstorlek. Överlag är också materialet mer viktat mot metal än mot rock, en detalj som jag gillar. 
Det luktar mer Mastodon än 70-talsrock.
Det luktar bättre än vad jag trodde, och det luktar definitivt som om bandet har något verkligt bra på gång. 
Jag kan fortfarande tycka att det inte riktigt håller precis hela vägen för ett absolut toppbetyg, men spår som "The Years Of Mist", "My Unshaped Form" och framförallt tidigare nämnda "Only Scorn Remains" är riktigt bra och står ut på ett positivt sätt.
De svagare stunderna är färre än vad jag trodde, och även om jag kan tycka att låtar som "Jirilaya", "Tell Meteor From Star" och "Awaiting The Wave" är lite utfyllnad så består resten av stabila spår. "Mountains Will Erode" och "Malva" är helt enkelt bra låtar!

Betyget lägger jag alltså betydligt högre än jag trodde på förhand.
Det ligger precis i korsvägen där tre och fyra möts, och det är riktigt bra med tanke på var jag tycker att One Inch Giant kom ifrån. Trean ska alltså ses med definitiv mersmak, och med lite tid är det här en sån där skiva som det mycket troligt kan vara korkat lågt när tiden fått ha sin gilla gång...

Bästa spåret är som nämnts "Only Scorn Remains", och du hittar hela plattan på Spotify. 
Till sist återstår alltså egentligen bara hur vi ska göra med alla dessa brutna löften.
Vis av erfarenhet och hur resterande tid ser ut från nu och till semestrarna tänker jag inte lova något som innebär ett större arbete, utan vi gör såhär:

Du hittar en riktigt bra bild av bandet live, när man spelade på Göteborg Rockfest förra sommaren, från Werock-kollegan Kitty här. Läs det istället för en intervju.
Dessutom har jag som sagt två ex av "Malva" som ska delas ut. Det är nummer 66 och 67 av 100, och det du ska göra för att få en av dem är att vara först att kommentera denna recension. Lyckas du med det så följer du upp med ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com, där du anger din postadress!

One Inch Giant "The Great White Beyond" - 3

Sanningens ögonblick närmar sig!

Idag är det den 11:e juni.
Från idag kan man lyssna på Black Sabbaths nya verk "13" på Spotify.
Själv ämnar jag beställa skivan så att jag kan ha den i nävarna och kolla bilder, text och annat samtidigt, men faktum kvarstår oavsett - sanningens ögonblick närmar sig (och är väl redan här om du vill lyssna via Spotify). Hur ska det bli?
Hur kommer det att låta?
Håller skivan så att bandet undviker att bli en parodi på sig själva?

Fan vet.
Men det är lite bävan inblandad för min del. Skräckblandad förtjusning.
Sen blir det nog svångremmen ett tag avseende skivor.
Måste förstås köpa även dessa två, men sen måste det sparas pengar ett tag. Juni har inneburit renovering av tvättstuga, betalning av sommarens all-inlcusive-resa till Grekland med familjen och ombyggnad av kontoret hemma. Billigt... det är tur att jag har lite beställningar liggande som redan är betalda...

Annars har helgen som gick varit bra. Inte som planerad (getaway med hustrun, till Mariefred och med outsourcade barn) stod på agendan. 
Om det blev intet, istället feber på yngsta killen och den äldsta balanserandes på kanten till sjukdom och därmed rätt kinkig.
Men det blev bra ändå.
Gav lite tid att fundera på saker.
En av dem är detta:

Kolla in mängden böcker det finns om hårdrock.
Biografier, livsstil, gitarrlektioner... det där är ämne för en hel del funderingar.
Framförallt undrar jag lite om denna flora av böcker som kommer från journalister som visserligen kan skriva (verkligen, ingen kritik där), men som antagligen inte har en officiell roll av gruppen, eller möjlighet att skriva "från insidan" av artistens upplevelser.
Kanske bästa exemplet är Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen, som visserligen är bra och intressant - men inte alls vad huvudpersonen personligen skulle ha sagt.
Ska klura lite på det där, kanske är det stoff för ett längre inlägg.

Och på tal om journalister så kan man nästan göra en TV4:isk övergång till Sweden Rock Magazine och de band som väljer att skicka med en hel platta till oss prenumeranter.
Senast i raden: Civil War. 

Avhoppare från Sabaton, med en av de där sångarna jag är lite svag för bakom mikrofonen: Nils Patrik Johansson, med huvudsyssla Astral Doors.
Petade in plattan i bilens stereo igår för att lyssna, och... nja.
Alltså, visst är det stundtals bra. Bandet klarar att skriva en del riktigt bra melodier, och just Johanssons röst ger det lite mer smuts i soundet, men... jag klarar inte riktigt av när det blir för mycket drag av schlager.
Föredrar nog Astral Doors... men man kan ju undra hur hårt ett band som just Civil War satsar. Kan inte vara billigt att skicka med hela debutgiven till ala prenumeranter på Sweden Rock Magazine - i det nummer som förmodligen pushas på festivalen dessutom!

Okej, ska vi säga så?
Sanningens ögonblick är... här. 

Record Madness: Rebuild

Jaha, vad är nu detta, tänker du?
Record Madness, djupdykningen där Metalbloggen och Tune Of The Day växelspelar ska ju egentligen komma från just Stones på Tune Of The Day.
Dessutom heter rubriken "Rebuild", och ingen bokstav.
Märkligt.

Men, så här är det - jag har under Nationaldagsfirandet byggt om själva skivhyllan.
Min hustru har, utan någon speciell övertalning, erbjudit mig att få en större del av rummet.
Fantastiskt, och jag undrar vad det kommer att kosta mig till slut...

Nå.
Varför inte låta er ta del av ombyggnationen i form av bilder och en del text?

Record Madness - Rebuild
Vi börjar väl med det enkla. 
Valet av själva hylla.
Det blev IKEAs "Billy"-serie, vit, med extra hyllplan. Samma stil som jag har haft förr (förutom färgen då), och anledningarna kan väl sägas vara följande:

1) Det går att addera på överskåp enkelt.
2) Det är rätt billigt
3) Enkelt att placera i ett rum där väggen blir gips (och därmed betydligt krångligare att hantera vägghängd hylla)

Nackdelarna med Billy är väl att den egentligen är lite för djup, men det kan jag leva med. Den vita känns dessutom lite mindre djup än den av ekfaner, men det är väl bara en optisk synvilla. Totalt sett landade det två stycken 80 cm breda hyllor och en 40 cm, samt plats för en TV-bänk där det kommer att etableras ett TV- och spelrum för grabbarna.
Såhär såg själva byggspektaklet ut:

 

 Först ut - skruvande. I hallen utanför rummet där skivorna bor.
För det är ju hälften av utmaningen, att samtidigt som man ska bygga ihop den nya "miljön" så ska man ha alla prylar någonstans - och väggen där de nya vita hyllorna står var ju inte tom direkt.
Det betyder att det dessutom blev lite logistikövningar i övrigt.
På bilden under har jag därför fått hjälp av hustrun att stapla bokstäverna A-D (som förr bodde lite på undantag i två stycken Benno-pelare på sidan av den vanliga hyllan), och i soffan ligger ett knippe böcker.
Rörigt.
Sen blev det ju byggt, så småningom.
Det tog lite tid ändå.

Skruvdragare är inget jag använder vid IKEA-montage, i alla fall inte när mängden skruvar är så pass begränsat som i fallet med just Billy. Handkraft, FTW!
Dessutom så ger det ju rättighet att ta en öl till, i sommarvärmen.
Red Seal. Fantastisk öl!
När jag väl hade kommit så här långt så närmar det sig ju.
Och här stötte jag på en utmaning.

Hur gör man när ens fyraåring vill hjälpa till?

Å ena sidan - jag vill ju att skivorna ska stå i rätt ordning, med ryggen utåt, sorterade på rätt sätt och med en viss känsla för hur "radbrytningen" (alltså en ny hylla) kan ske i samklang med begynnelsebokstaven. Det är inget en 4-åring har känsla för, egentligen.

Å andra sidan - man vill ju ge ett arv till sin son så att han fastnar i samma skivnörderi som en själv. En musikalisk uppfostran handlar ju inte bara om musik, den handlar även om utbildning i omslag, logotyper och förmågan att placera en utgåva rätt i tiden.

Det slutade med att han fick hjälpa till. Förstås.
Och det innebär att som hyllan ser ut nu, i skrivande stund, så finns det en del skavanker.

Översta bilden är när just bokstäver A-D flyttat in.
Sedan kommer den smala hyllan, som annekteras av böcker, DVD-skivor samt tre rätt fullmatade CD-samlare med diverse skivor (en hel del gratisskivor som genom åren medföljt exempelvis Close-Up Magazine och annat diverse smått och gott).
De två sista bilderna är när alla skivor flyttat in, och skavankerna består i huvudsak i inbördes sortering. Bokstäverna är väl rätt, men jag är inte så säkert på det där med radbrytningen och hur det är placerat (det blir ju lite luft att infoga framtida medlemmar nu, och det gäller ju att placera de luckorna på rätt plats), samt kanske framförallt lite huller om buller inom de olika artisterna.
Det är sånt jag får pilla med en kvart här och en kvart där när jag får tid över.
Dessutom ska det upp lite spotlights ovan hyllorna, så att det blir lättare att hitta "dagens drog" när det är mörkare tider ute.

På det hela taget ändå - det känns bra det här. Ska bli riktigt intressant att se var nästa "riktiga" Record Madness tar vägen, och hur det egentligen ser ut i den nya hyllan när det är dags. Finns ens alla skivorna i alla bokstäver?
Den som lever får se!

Citatet: Gene Simmons & Paul Stanley, KISS

Förra helgen var KISS i Sverige, och spelade på Friends Arena.
Aftonbladet tyckte de var en trea, Expressen likaså (förresten, när du ändå är inne på just Expressen kan du ju läsa Martin Carlssons krönika om hur Mats Levén agerar i det tysta, samtidigt som du förundras av hur herr Carlsson klarar av att agera såväl Expressens ankare inom hårdrock samtidigt som han är chefsredaktör för Sweden Rock Magazine).
Det verkar som om de flesta som såg bandet säger att det var en okej kväll, rätt cool show även om hjältarna kanske tappat lite med åren. Spelningen på Sweden Rock Festival här i helgen har fått ljummare kritik, men har väl ändå ansetts vara festivalens drömbokning totalt sett.
Men det är egentligen inte det jag tänkte dryfta idag.
Citatet kommer förstås att hämtas från bandet, men under våren har undertecknad försökt hålla en lite större diskussion under rubriken Citatet än tidigare.
Det har varit djupdykningar i diverse funderingar och tankar, mer eller mindre aktuella i samband med att publiceringen har skett, och denna gång är det dags för en bekännelse med efterföljande resonemang.
Som rör just KISS.

Jag har aldrig sett dem live.

Märkligt, eller hur, med tanke på att jag bor i Stockholm, Sverige, och att jag därmed haft chansen ett gäng gånger - extra mycket eftersom jag dels går på en del spelningar trots allt (även om det de senaste två-tre åren känns som om det är färre än vad jag önskar) och faktiskt haft chansen att skaffa egna biljetter, haft kompisar som köpt och kunnat erbjuda, eller som senast, kontakter (hej Stones!) som faktiskt kan hjälpa mig in.
Men.
Jag tror att glöden saknas.
Passionen för bandet KISS.
Alltså, jag gillar dem, men jämför med min situation med exempelvis Whitesnake som spelade på Grönan i veckan.
Få var det nästan som om jag inte hade något val.
Jag var TVUNGEN att gå dit.
Så har det aldrig varit med just KISS.

Och det är nästan så att jag själv kan tycka det är lite konstigt, men så är det.
Ska jag ranka min typ topp 10-band från barndomen och som verkligen fick mig in på hårdrock, de där som satte sig som jäkla klister för livet.. ja, då skulle jag nog inte ha med KISS. Faktiskt.
Och någonstans där antar jag att man har svaret. På varför en del band kommer att hamna på "man går över eld och vatten för att se dem", medan andra hamnar i "hm, om jag inte har nåt annat för mig".
Värt att fundera en del på.
Vilka band som hamnar i vilken kategori.
Och varför KISS hamnar på fel sida strecket för min del...

Själva Citaten då:

"En Kisskonsert är som sex.
Det är själva givandet och tagandet som gör det så bra."
Paul Stanley, KISS

"Jag älskar att gå runt i platoskor och 25 kilo läder och nitar på scen.
Men det vore mycket enklare att vara Keith Richards."
Gene Simmons, KISS

Bildspecial: Whitesnake, Gröna Lund 2013

Whitesnake har spelat på Gröna Lund.
Jag var där, liksom typ resten av Stockholms hårdrocksbefolkning.

Det var så sjukt jävla mycket folk att det var löjligt, och jag blir återigen lite förbannad över att bandets namn inte var ett av de som hade störst typsnitt inför sommaren.Galet!

Nå.
Bandet var där, med det fantastiska medlemmarna (jag menar, vilka andra ställer upp en gitarrduo som Reb Beech och Doug Aldrich, till exempel?), och trots min bävan så måste jag säga att huvudmannen själv höll färgen förvånansvärt bra. Det skevade väl lite, men valde klokt nog att spela mycket från de senaste två plattorna - inte för att de låtarna är fantastiska (även om de nog är bättre än vad du tror), utan för att de går i en tonart som sångaren numera klarar av bättre än de gamla dängorna. Eller, inte de riktigt gamla bluesiga dängorna, utan de i mitten, de som är som mest poppis.
De som,trots brister i sången, drog mest allsång även denna kväll.

Jag fick visserligen inte chansen att intervjua huvudpersonen, trots mina försök till det, men det var en bra kväll ändå. Jag fick höra en massa bra musik, jag fick se Tommy Aldrich spela trumsolo utan trumstockar och med bara händerna, jag fick se ett av världens tajtaste band gifta ihop klassiker som "Gambler" med nutida material som "Love Will Set You Free" (det funkade!), jag fick höra historien om varför Coverdale älskar akvavit (efter att han haft ont i halsen när han ätit för mycket svenska godsaker, mestadels blondiner, och fått den kuren rekommenderad av ABBAs läkare...) och det dröjde egentligen  ända till sista duon "Here I Go Again" och "Still Of The Night" innan karln kraxade riktigt jävla falskt och illa.
Jag är, med andra ord, nöjd.
Även om jag hamnade tamejlfan en kilometer ifrån scenen.

Det gör att bilderna nedan är begränsade, som bäst, och vill du se riktigt bra saker så är det som vanligt Tune Of The Day som gäller. Det vet du. Det var en trevlig kväll änd, jag fick träffa både Stones och Thetania från just Tune Of THe Day för en eftersläckare, och det går inte att komma ifrån.
Whitesnake sitter på en sinnessjukt bra låtskatt, och även om jag stod långt ifrån, David sjäng sådär och det var en  icke-optimal plats för konsert så... fan, jag gillade det.
Som jag visste att jag skulle.
Det träffar mig helt i hjärtat.

Jag är en liten smöris...!

Veckans Tips: Armored Saint "La Raza"

Förra sommaren körde Metalbloggen en serie med kopplingar mellan olika sorters öl och hårdrocksplattor. Då lovade jag att den här skivan skulle komma som Veckans Tips (en grej jag haft på gång i mer tid än så känns det som, men aldrig tyckts ha kommit runt till), och eftersom det nu känns som om det var länge sen vi hade ett tips som bestod av bra melodiös hårdrock med grym sång så passar det väl väldigt väl nu, eller hur?
Jag kan nästan se hur flera av er rynkar lite på näsan ändå. Armored Saint, med John Bush på sång - är inte det lite.. ja.. ohäftigt
Nä. 
Det är ju inte det. Det är istället helt rätt.
Bandet som sådant har förstås en brokig historia (läs min intervju med gitarristen och låtskrivaren Joey Vera här) och dessutom en ganska intressant sådan, och skivan har hamnat under lupp av mig i samband med recensionen - men denna gång är det inte tidsbrist som gör att jag väljer att plocka upp den som Veckans Tips. Det är inte ens att det alltså går att länka till en massa annan läsning, något som jag annars brukar vara förtjust i. 

Nej, det är helt enkelt att jag gillar "La Raza" skarpt, och det är en av de där skivorna som jag plockar fram med jämna mellanrum för att spela. Det kan bero på att jag är svag för just John Bush röst, det vet jag sen tidigare, men jag tror mest att det beror på att låtarna i sig svänger bra. Låtar som "Head On", "Left Hook From Right Field", "Chilled" och "Little Monkey" kliar mig rätt väg, så att säga, och jag gissar själv att dte är anledningen till att jag återkommit till skivan regelbundet sen den kom 2010. Eller så är det för att den är ganska snygg och står ut lite i skivhyllan. Formfaktorn är smalare digipack med någon millimeter högre kant, så den syns rätt bra när blicken glider runt i jakt på något att lyssna på.
Fronten är relieftryck med ljust går och vitt, och är av det där slaget att det växer med tiden. Fler och fler detaljer framgår ju mer man kollar på det.

Tyvärr (ja, inte för bandets del kanske, men för många som vill lyssna på dem) så är denna platta utgiven på Metal Blade, med allt vad det innebär avseende avsaknad av skivan på Spotify. Det betyder att det inte finns någon länk till skivan här, och det är lite synd.
Jag tror nämligen att det uttryck bandet har på denna plattan är något som gått många förbi. En gång i tiden var ju Armored Saint mer traditionell hårdrock, och visst sitter melodierna kvar - men här är man mer lutad mot lite blues/soul-känsla, och det ger spännande effekter i låtar som just tidigare nämnda "Chilled". Nå, är du nyfiken och inte hittar på skivan för lyssning någon annanstans så får du höra av dig via mejlen chief-rebel-angel@hotmail.com så ser vi vad vi kan hitta på.
Till dess: rock on!

Watain sätter Uppsala i lågor!

Förra gången Watain spelade hemma i Uppsala, födelsestaden, så har jag för mig att man missat att koppla ur brandlarmet på stället och att det slutade med avbruten konsert och brandkåren som kom dit eftersom allt larmade efter bandets scenshow.
Så blir det nog inte denna gång, men en sak är säker - Watain lär inte spara på krutet när man nu bestämt sig för att sparka igång sin kommande turné med en Sverigeunik spelning i just Uppsala.
Pressreleasen landade igår och säger följande:

Watain
Plats: Svandammshallarna, Uppsala.
När: 24 augusti 2013.
Biljettsläpp: fredag 7 juni, klockan 09:00.
Pris: 350 kronor + serviceavgift.
Dörrar: Klockan 21.
Support: klockan 22, TBA.
Watain: Klockan 23:30.
Åldersgräns: 18 år.
Biljetter: Tickster.se

I sommar släpper black metal-bandet Watain sitt femte studioalbum, The Wild Hunt, och 24 augusti inleder de en världsturné i Uppsala. Det är första gången sedan 2008 som bandet ger en konsert i hemstaden Uppsala och spelningen är den enda i Sverige i år.
– Tanken är att den här konserten ska bli en fullkomlig Watain upplevelse. På turné är det svårare att släpa med oss all skräck och helvetisk apparatur vi behöver för det, men att uppträda i vår hemstad möjliggör en mer grandios och spektakulär scenföreställning. Det här blir garanterat en konsert som sent ska glömmas, säger Watains sångare Erik Danielsson.
Svandammshallarna är en centralt belägen konsertlokal, bara några minuters promenad från Uppsala Resecentrum.
Watain har gjort sig kända för att vara en intensiv och flammande liveakt och med tanke på löftet att bjuda på en sensationell konsert i Uppsala, lär det bli någonting utöver det vanliga.

Det blir nog minsann en kväll att försöka rita in i kalendern, för herrejävlar vilken chans egentligen!

Det väcker också en del tankar för min del avseende det där med att bli profet i sin egen hemstad, och det faktum att en av Sveriges svartaste och vitaste institutioner i form av Watain och Livets Ord har typ samma kvarter som födelseplats.
Det är stoff för såväl en intressant diskussion som ett och annat inlägg, men det får vänta till senare. Just nu har jag lite annat att pyssla med:

1) Bygga om skivhyllan hemma. Leverans har kommit, i molekyler förstås, så det blir det att skruva och mecka den kommande långhelgen. Bilder kommer. Förstås.
2) Bäva för kvällens spelning med Whitesnake på Gröna Lund. Risken för magplask är uppenbar... bilder? Visst. Det kommer där med!
3) Se fram mot var Watain tar vägen med nya "The Wild Hunt".

Deras resa in i mörkret och det okända startar ju med första singeln "All That May Bleed", och som Kim tipsade igår så har första smakprovet släppts för den som vill lyssna och titta (blod! slask!).
Personligen kommer jag att göra som vanligt när det är ett släpp jag verkligen ser fram mot, och inte lyssna på något at bandet förrän jag har hela verket i mina händer...

Recension: Jupiter Society "From Endangered To Extinct"

Carl Westholm är måhända lite av en doldis för gemene man med intresse för hårdare musik, men han har bra kontakter inom scenen och har bland annat backat upp Candlemass och Krux med sin keyboard under deras karriärer.
Själv är kapten på skutan Jupiter Society, och just hans kontakter och respekt bland övriga artister gör att besättningen på skivorna räknar in ett antal namnkunniga individer.
Förra given "Terraform" var en rymdresa som växte på undertecknad, en resa där låtarna mejslades ut och stundtals bjöd på fantastiska "håret-reser-sig-på-armarna"-ögonblick när gästsångarna Mats Levén, Öivin Tronstad och Nils Eriksson visade hur det låter när nån som verkligen kan sjunga anstränger sig för att prestera. 
Vis av erfarenheten av hur förra plattan växt (den recenserades när den kom, och hamnade sedan ca 2 år senare som Veckans Tips på denna blogg) så har jag låtit en hel del tid förflyta mellan det att jag fick tillgång till promomaterialet till dess att det nu är dags att skriva recensionen. Om det däremot har hjälpt.... det är jag inte säker på.
"From Endagered To Extinct" är nämligen en mindre tydlig historia när det gäller låtstrukturerna. Det är fortfarande progressivt, svävande och bombastiskt om vartannat, men det är betydligt mörkare och mer suggestivt.
Svårare att få grepp om.

Historien löper över 6 långa svepande låtar, och berättar från starten ""Enemy March" till slutet "Defeat" en historia om invasion, krig och utrotning. Från hotad till utrotad på endast en dag, som en av textstroferna lyder. Eftersom skivan och musiken har det format den har så är det av naturen en upplevelse som kräver lite engagemang. Det är inget som fäster direkt eller om du har det som bakgrundsmusik, men för den som orkar lyssna och ge det en riktig chans finns belöningar. Allra bäst är renset i "No Survivors", det är närapå black metal-driv i vissa partier på den låten, och det är omöjligt att inte dras med i det episka anslaget när just detta driv kombineras med känslan av opera, av saga, av ett rymdäventyr.
Det skadar antagligen inte heller att sången är växelvis av just Mats Levén och Öivin Tronstad, med Cia Backmans passande bakgrundssång. De flesta av er vet antagligen redan att jag är svag för just Levéns röst, och här kommer hans lite elakare och skitigare stämma väl till sin rätt.
Annars är bandet i sig värt att nämna.
Det är liksom inga lallare som presenterar sig.
Förutom den uppenbara Carl Westholm på keyboard så hanteras trummorna av Dirk Verbeuren (normalt i Soilwork), och en viss Leif Edling (Candlemass, Krux) bas på rätt många spår (där han inte spelar är det Sebastian Blyberg som lirar). Gitarr hanteras mest av Ulf Edelönn (som bland annat spelade på "Dactylis Glomerata" med Candlemass), men vi ser också exempel på hur en sån som Marcus Jidell (Evergrey) och Fredrik Åkesson (Opeth, Krux) besöker projektet.
En sån ensemble skrapar man inte ihop bara sådär.
Sången hanteras hela tiden av just Mats Levén, Öivin Tronstad och Cia Backman, och man gör det bra.

"From Endagered To Extinct" känns som en ganska annorlunda skiva jämfört med tidigare "Terraform". Mörkare, med mindre skarpa konturer, och trots att jag som nämnts har gett den en hel del tid är jag inte säker på att jag har lyckats bottna ännu.
Känslan finns att jag kan komma att revidera betyget framledes, och att jag kommer att tycka att jag är feg nu - men jag vill lägga detta på en stark trea. Mersmak, men jag saknar ändå de där låtarna som är lite enklare att ta till sig.
Ljuset i det kompakta mörkret, om man får säga så. Även om jag ju mycket väl förstår att det nog är medvetet denna gång.

Bästa Spår: "No Survivors". Väldigt bra låt, men jag gillar i ärlighetens namn även inledande "Enemy March" mycket också.

Jupiter Society "From Endagered To Extinct" - 3

Besatt: Danzig "III: How The Gods Kill"

48.
Kom ihåg den siffran, den kommer att återkomma och antagligen i det närmaste chocka er lite senare i detta inlägg.
Bilden ovan föreställer skivan som kommer att stå i fokus för stunden. Det är den tredje plattan med Danzig, finurligt döpt till "III: How The Gods Kill", och utsmyckad med ett av de mer kryptiska omslagen. Den lilla bilden ovan är det som syns när man vikt ihop CD-bookleten, egentligen är det en större bild som också ser... ja.. kryptisk ut. Den skulle inte kännas malplacerad i en Alienfilm, om man säger så. 
Glenn Danzig med mannar hade ett tag byggt momentum med sina två första album under Danzigflaggan, och eftersom låten "Mother" från just första skivan fått lite hitkänsla så var nog det här en ganska stor satsning. Det kändes så i alla fall. Efter den här skivan kom fler, dne fjärde given var väl okej - men sen försvann bandet ut i periferin av sin egen (eller rättare sagt, frontmannens) experimentlusta. Det blev helt enkelt skit så småningom, men det är en annan sak. 
Här var man bra. Fantastiskt bra.
Produktionen, låtarna, sången - allt klickar faktiskt på den här skivan, och egentligen är det nog mer för att den är jämn (och därmed kanske saknar den givna hiten) som det inte slog än mer.
Det var skit samma, jag lyssnade på den här väldigt mycket, och vi spelade den framförallt i kopmpisgänget när vi var hemma hos Niclas. 
Niclas bodde bäst av oss alla, han hade i stort sett hela övervåningen på en villa att disponera för eget bruk, så det blev helt naturligt att vi hängde där så mycket vi bara kunde.
Och Niclas var den som hade "ansvaret" för att köpa Danzig.
För så var det ju, om man ska ta en kort repetition. Alla hade vi vore grupper man köpte skivorna ifrån, för att sedan ge kompisarna en kassett med kopia på.
Dessutom hade Niclas en t-shirt (köpt på torget i Skellefteå och med andra ord en kopia och inget original...men i alla fall) som föreställde just bilden ovan.
Jag var sjukt avis på den t-shirten.
Dessutom köpte jag CD'n själv också, fast det inte var min grupp. Sånt fick man vara lite försiktig med, i alla fall blev nog jag sur om jag inte var först med att köpa och lyssna på en av "mina" grupper. Niclas är lite mer tolerant än mig, så det kan nog tänkas att han hade mindre avog inställning till mitt köp, men jag var i alla fall ganska noggrann med att inte skylta för mycket med den där skivan.
Nu spelar det ju ingen roll längre, men då var det nog lite viktigt.

Hur som helst, vi hängde då på övervåningen hemma hos Niclas.
Kollade film, käkade chips och spelade spel. 
Ett av spelen vi spelade var plump.
Ni vet, det där gamla klassiska kortspelet där man ska gissa hur många stick man tar och sen försöka träffa den siffran. Om man lyckas så får man 10+antalet stick man gissade, eller en nolla efter antalet man tog alla stick som gick - missade man fick man en plump i protokollet.
Fyra spelare innebar att man startade på 10 kort vardera, sen gick ner via 9, 8, 7 osv till 1. Sen fick alla 1 kort men börja ange hur många stick man ska ha innan man räknade upp igen till 10. Inga rundor får sluta så att det går jämnt ut, så om totalt 4 av 4 stick var fördelade när den som är sist att ange är kvar så är det förbjudet att säga 0.
Okej, med så långt?
Det innebär alltså att när man kör de där svängarna med ett kort så är nästan alla spelare garanterade runt trettio poäng vardera innan man är klar. Sannolikheten spelar ut det så att en plumpar per runda, och de andra tre får poäng.

En dag hamnade Niclas på rekordet 53.
Alltså, inte rekordet uppåt - det har jag faktiskt inte en enda aning om vad det landade på, men rekordet nedåt. 
53 poäng på fyra spelare är ohyggligt lågt, speciellt med tanke på att man nästan hade 30 garanterade på mitten där. Det där fick han höra till leda, och han hävdade då vid ett bestämt tillfälle att om han någonsin skulle få mindre poäng så skulle han äta upp kortleken.
Jo, ni kan gissa det kommande bottenrekordet. 
48.
48!! Det är i stort sett omöjligt att få så lågt. Försök själv, I dare you!
Jag har egentligen ingen aning om vi lyssnade på just den här skivan i samband med det rekordet, men jag har hur som helst svårt att se en kortlek utan att tänka på Danzig "III: How The Gods Kill". Eller för den delen tvärtom, att numera höra på skivan utan att genast förflyttas tillbaka till den tiden, den platsen, det livet.

Han åt aldrig kortleken. Lika så bra det, det var antagligen straff nog att stoltsera med den siffran i vår umgängeskrets, men det kunde han gott ha. Han hade ju snyggaste tischan av oss alla, och ägarrätt till vårt soundtrack...

Recension av Orchid... och fin utmärkelse till denna lilla blogg!

Lördag, månadsskifte, frugan på möhippa. inte sin egen då, hon är ju redan gift, men väl en vänninas.
Det betyder en massa saker.
Dels är jag solokvist med mina grabbar hela dagen, dels får man dricka en öl eller två ikväll, och sist men inte minst är det dags för recensioner på Werock.
Jag har den senaste tiden varit rätt dålig på att bidra, efter min fullständiga massleverans i mitten av april så gick luften ur mig lite. Det har lite att göra med att jag dessutom pysslar med mitt "riktiga" jobb också, dels med att jag skriver en del på mitt hemliga projekt i form av Veckans Tips som ska avslöjas efter årsskiftet 2013/2014 (tänk om Blogger skulle krascha i mellantiden mellan nu och då, vad jävulskt tråkigt det vore om alla de hemliga guldkornen försvann!). 

Nå. Lite har jag bidragit med, och man kan säga att det är kvalitet istället för kvantitet denna gång. San Fransiscobördiga Orchid med sin andra fullängdare "The Mouths Of Madness". Omslaget är fantastiskt vackert, men förpackningen i övrigt lite av en besvikelse. Dessutom velar jag något vansinnigt om betyget... 

Kollegorna har dissekerat bland annat The Generals uppföljare till Werockvinnaren av "årets svenska debut 2009", spännande Borealis (kasst namn dock...) samt The Black Dahlia Murder. Och den här skivan. Läckert omslag som verkligen passar musiken.
Vi snackar Tesseract "Altered States"

 Kolla intensivt på den skivan ett tag och säg sen att det inte kommer vara matematisk metall (djent, någon?) som spelas? Samt att du inte blir både hypnotiserad och yr på samma gång?
Nä.
Just det.
Hur som helst - du har alla recensioner via huvudsiten Werock!

Nå. 
Nu tänkte jag att vi skulle använda tiden till lite annat.
Vi ska prata om lite skivsläpp som är på gång.

Megadeth följer upp sin rätt svaga "Th1rt3en" med "Super Collider" i början av veckan som kommer. Jag vet inte jag... å ena sidan - jag kan gilla att man fortsätter vara produktiv och faktiskt släpper plattor med jämna mellanrum, å andra sidan - behöver världen verkligen ännu en skiva med Megadeth?
Oavsett så lär jag väl lyssna på den. Och reagera. Och säkert handla den...

En skivan jag kommer att köpa är den röda, trots den brutala sågningen plattan fick i senaste Sweden Rock Magazine (betyg 5/10, det är kasst för att vara det bandet och den tidningen). Vi pratar alltså om Alice In Chains, och deras "The Devil Put Dinosaurs Here". 
Cool titel, och det ska bli lite spännande att se var man tar vägen efter "Black Gives Way To Blue". Hur den stod sig läser du mer om här.

En skiva jag däremot INTE vill veta av är denna:

Vi "tackar" Zappzott för tipset om Geoff Tates nya spektakel, och konstaterar att man inte borde ha mage att ge sig på gamla klassiker i efterhand.
Hela det där om Queensryche och Geoff Tate är ju egentligen sorgligt.
Hur ens idoler kan börja bråka och sen bara.. ja... dra namnet i smutsen sådär.

Nä. Nu pratar vi om något roligare.
Metalbloggen fick brev i slutet av veckan.

Det stod såhär: "Hej!

”METAL!” har valts ut för att ingå i Cisions topplista över svenska bloggar om musik.
Bloggarnas placering i topplistan grundas på en metodik som utgår från inlänkar, relevans, hur ofta bloggen uppdateras, antal läsarkommentarer och aktivitet i sociala medier. Din blogg har alltså baserat på detta vunnit en plats i vår tio-i-topplista.

Fräsigt va?

Du hittar hela listan här, om du vill se.

Ett tydligt tecken på att jag spenderar för mycket tid framför datorn...

...så nu är det slut med det för idag. 

Vi hörs!