Besatt: Paradise Lost "Icon"

Jag är bäst i världen på att åka buss.

Eller, kanske inte numera, nu för tiden är jag rätt dålig på det och åker faktiskt mest bil. Tyvärr. Men en gång i tiden åkte jag så sinnessjukt mycket buss att det är helt overkligt, och det är vad detta inlägg kommer att handla om, denna besatthet kommer att handla om.

Paradise Lost är ju ett av de där bandet som alltid kliat mig rätt, första kontakten var nog med ”Shades Of God” där låtar som ”Mortals Watch The Day”, ”As I Die” och ”Pity The Sadness” sätter klorna i vilken lyssnare som helst, men det är inte den plattan som ska vara i fokus nu. 

Det är uppföljaren, den mäktiga ”Icon”. 

Och det är en skiva som jag lyssnat på så många gånger i buss att jag tappat räkningen. Eller, i ärlighetens namn, jag har lyssnat på inledningen på den här skivan så många gånger att jag tappat räkningen. En av detaljerna med att bli bussåkarproffs är nämligen att man lär sig somna. Fort. Och hårt. Så pass att även om skivan man lyssnar på (rent tekniskt och korrekt var det nog en kassett, för på den här tiden så var det min trogna Panasonic med inbyggt uppladdningsbart batteri som följde mig överallt, men i alla fall – ni fattar grejen) var fantastisk och bra så försvann slutet i ett töcken av sömn och dreglande

Min bussåkarkarriär började redan i unga år. Jag bodde i en by utanför samhället där skolan fanns. Byn heter Sjöbotten, och någonstans här kan ni ju inse hur stor den är. Det var med andra ord en del i vardagen att åka skolskjuts, och när vi väl flyttade in till samhället så slapp man bara skolskjutsen under grundskolans få kvarvarande år. Så fort gymnasiet hägrade var man ju tvungen att ge sig poå det där igen, och åka in till stan (Skellefteå) med buss. Det var väl då som jag kom på alla fördelarna med buss, egentligen. I början använde jag nog tiden till att läsa läxor (30 minuter effektiv studietid som frigjorde nästan hela kvällen innan), men det gav jag ändå upp sen. Då läste jag nog inte läxan alls (gör nu inte som jag barn!) och sov på bussen istället. 

Jag satt bredvid Larsa från fotbollslaget, ganska långt bak till vänster på 07:40-bussen. Och vi sov ikapp, han utan hörlurar, jag med hörlurar och musik i. Fort som fasen lärde man sig att somna även om Larsa ryckte till på det där sättet man kan göra om man håller på att somna på ett ställe som inte är lika bekvämt som i en säng, och så vaknade man till slut helt groggy när det var dags att stiga av. Då var skivan i stort sett slut.

Senare i livet skulle jag förfina det där med att åka buss än mer. 

Efter gymnasiet väntade en tid som Kamratstödjare för stökiga högstadieungar (mer om det i ett annat Besattinlägg tror jag, det var en tid då Bad Religion härjade i såväl trakten som mina högtalare, och det finns ett knippe episoder att botanisera i...), men sen var det dags för lumpen. 

Den gjorde jag i Umeå, medan jag alltjämt spelade ishockey hemmavid, och gosse vad jag fick åka buss då! Permis de sista tio minuterna av varje dag för att hinna med bussen hem, 2 timmars bussresa, snabb middag, träning och sen hem till min dåvarande flickvän för att sova ett par timmar innan klockan ringde vid fem (!) för att jag skulle hinna med bussen tillbaka till Umeå. Fy fan, det blev inte många timmars sömn de veckorna när jag tänker tillbaka på det, speciellt som jag var uppe i varv efter träningen och inte kunde somna direkt. För att orka drack jag ett naturtillskott som heter Chisandra (stavning på det? ingen aning...), med bland annat rosenrot i. 

Helt livsfarlig grej, jag vaknade med ett pling vid fem, klarvaken och med förmågan att se i mörkret. Sen klarade jag mig med en fyra timmars sömn per natt hela veckan (samt små lurar i bussen då...), och så kunde det hålla på så i två veckor – för att sen krascha fullständigt, och så svimmade man en fredag för att vakna på lördagkväll igen, typ. Droger, någon? Man kan ju fundera hur det kan vara lagligt egentligen... 

Jaja, det var tider. 

Jag lärde könna alla busschaufförer, förstås, och hade gräddfil så de väntade på mig. 

En dag var det soldatmarschen och jag småsprang de tre milen med full packning för att hinna hem till en ganska tidig träning. Jag hann, så hem och träna och sen tillbaka till Umeå med sista bussen (jo, jag fattar.. sjukt många mil i buss för en träning, det blev ju runt 25 mil bara den dagen..). Eftersom bussen var i stort sett tom så lade jag mig och sov på de sista sätena. Smart tyckte jag. Inte smart, tyckte min kropp, för när jag vaknade hade knävecken svullnat upp som tennisbollar och jag kunde i stort sett inte vika benen. Busschauffören var hygglig med mig och körde en omväg förbi logementet när alla andra klivit av vid busstationen, men herregud vad vakten skrattade när jag sen kom gående/hasande/krypande! Det måste ju ha sett ut som om jag hade bajsat ner mig (försök själv att gå utan att böja på benen), och det var väl man trodde...

Nå, efter lumpen bodde jag och jobbade ett tag hemma i schtaan (Skellefteå) innan jag fick jobb i Umeå igen. Men hade hemmet i Skellefteå. Yes... mera buss.

Då var det ändå okej, för då sov jag aningen mer, hade slutat med det där Chisandramedlet och kunde ju dessutom planera så att det gick att äta på bussen på ett annat sätt. Det fanns ju liksom kylskåp att förvara medhavd mat i under dagarna då, både hemma och på jobbet, en lyx som inte var tillgänglig under lumpen. Då fick man alltså höra klart på skivorna, och självklart finns det massor av plattor som jag förälskat mig i under dessa förhållanden. Sittande på ett bussäte medan långdistansaren glider fram i vintermörkret. Vaken eller med dreglande koma som tillstånd.

Ingen är dock mer uppenbar för mig än just denna. 

Inledningen av ”Icon” är egentligen bisarrt bra, framförallt öppningen ”Embers Fire”, men även spår som ”Remembrance” och ”Forging Sympathy” är ju toppen. Höll man sig vaken bortom dem så fanns sen höjdare som ”Colossal Rains”, ”True Belief” och ”Weeping Words”.

En av bandets starkaste plattor, vill jag påstå – och ändå inte tillräckligt bra för att hålla ständigt liv i ett sant bussåkarproffs!

Recension: Crowburn "Ignition"

Ni vet hur det är - vissa skivor måste man helt enkelt leva med ett tag. Som man inte blir riktigt klok på, varken första, andra eller tionde varvet.
Umeåbandet Crowdburn och deras debut "Ignition" är en sån platta, och den har snurrat av och till under ett par veckors tid nu.
Musiken är modern metal som blandar såväl thrash- och hardcoreinfluenser som stänk av groove metal (det har nog spelats en del Pantera i replokalen eller i samband med bandfester...), men det är i refrängerna som bandet verkligen släpper sargen och går all in för att maxa lyssnarupplevelsen...ibland faktiskt en aning på bekostnad av resterande dela av låten. Lyssna på "Stars" så har du ett fint exempel, där ingången till och sedan själva refrängen är av en sån sort att det är närapå omöjligt att sitta still eller vara tyst. Man vill spela luftgitarr, lufttrummor och sjunga med, Resten av låten minns man däremot inte mycket av, helt enkelt för att det mest är en transportsträcka för att ta sig till den där refrängen.
Med den aggression som uppvisas i vissa av spåren så löper ett sånt här projekt uppenbar risk att bli enformigt, men det klarar man sig ifrån genom att installera kontraster i spår som "Sign Away Your Life" (det spår som nog är enklast att ta till sig på plattan, den refrängen sitter som ett klistermärke), smittande "Burning Crowd" och svängiga "Spiders Nest".
I sina bästa stunder är "Ignition" en skiva som verkligen lever upp till sitt namn - det tänder verkligen till och startar något. i sina svaga stunder ("Fire In The Hole" och till viss del "Pray") går det lite på tomgång och försöker kompensera det med attityd.
Bandet själva har filmat en video till låten "Confronted", och låten "Alligator" ligger först i spellistan på bandets hemsida - något som får mig att gissa att dessa spår är de man helst lyfter fram. De är dessutom ganska lika, och ligger någonstans mitt emellan de mest arga insatserna och de mest lättsjungna refrängerna på skivan.
Oaktat så är det en väldigt intressant debut, och jag är övertygad om ett par saker.
För det första att detta är musik som egentligen ska upplevas live, där energin kan släppas helt fritt.
För det andra att bandet kommer att fortsätta utvecklas. Man bildades 2010 (även om medlemmarna inte är några duvungar och har en bakgrund i bland annat Apostasy och Plector) , och att man ligger på Discouraged Records är dessutom en god grund för fortsatt växande då det bolaget som bekant inte släpper dåliga akter, och dessutom driver sin egen festival med möjlighet att möta publik i bra sammanhang.

Killarna i bandet är en kvintett bestående av:
Aron Andersson - Vocals
Christoffer Lindmark - Guitar(Lead Guitarist)
Patrik Wall - Guitars
Jonathan Holmgren - Bass
Andreas Grehn - Drums
...och det som verkligen sticker ut är väl just sånginsatsen, där Aron Andersson sjunger, skriker, growlar på ett väldigt diverserat och mångfacetterat sätt (om jag inte har helt fel så har översteskrikare Aron vunnit pris på den här bloggen någon gång. Vill i alla fall minnas att jag skickat något ditåt någon gång).
Hela gänget gör i alla fall ett bra jobb, det är drivet och snyggt levererat.

Betyget är däremot väldigt lurigt, och en av anledningarna till att jag sugit på den här karamellen ett tag. Jag vacklar mellan tre och fyra, och egentligen skulle jag vilja lägga ut en öppen fråga - vad tycker ni?
Skivan finns för avlyssning på Spotify från igår (den släpptes väl just igår?)
Ska jag i detta skede själv sätta ner fötterna så är jag väl på en stark trea, men det är så löjligt nära det högre betyget att jag redan är nästan är säker på att jag kommer att revidera det uppåt vad det lider. Anledningen till att jag slutligen väljer att inte kliva över strecket är ändå att skivan som sådan är bra, men slår inte ut i stort sett alla andra skivor som ligger för avlyssning. I de fall en skiva verkligen biter sig fast hos mig och får mig att närapå aktivt försöka lyssna på annat som ska recenseras eller kollas bara för att sedan återvända så fort jag kan - då är det verkligen fall för de högre betygsgraderna.
Men. Som sagt. Jag velar. (mer om våndan att sätta betyg här, förresten).
Hjälp mig!

Crowdburn "Ignition" - 3

Veckans Tips: Killswitch Engage "The End Of Heartache"

Det var nog Per som kom med tipset om Killswitch Engage till mig. Hade inte hört dem när han sa "häng med på spelning nu, du kommer att gilla dem" - och det gjorde. Hängde med på spelning, alltså.
Det var på Debaser Slussen, och bandets vanlige gitarrist Adam Dutkiewicz var inte med, han hade problem med ryggen vill jag minnas, utan ersattes av Peter Wichers från Soilwork.
Kanske var det tur, för jag har efteråt förstått att sagde Dutkiewicz är en figur som inte alla gillar.
Han klär sig i slängkappa och alla möjliga grejor på scen, ett faktum som fått exempelvis R2 (en annan vän) att inta en mycket skeptisk hållning till bandet.
Kanske kommer pajaserierna ibland ivägen för musiken?
Bandet har sedan dess sakta men säkert befunnit sig på en slippery slope nerför i karriären (och, kanske framförallt vad gäller kvalitet på skivorna), och gick till slut skiljda vägar med en av huvudanledningarna till att jag den där kvällen, fick ett nytt band på min radar.
Sångaren Howard Jones.
Han är (eller kanske var, han har ju som bekant brutit med bandet) nämligen en av de som faktiskt klarar att både sjunga rent på ett bra sätt, och köra skriksvängen. Jag gillar det, och har rätt svårt för band som försöker åstadkomma den effekten men via två sångare.
På den här skivan, "The End Of Heartache" från 2004 så träffar bandet alla rätt.
Låtar som "When Darkness Falls", "A Bid Farewell" och titelspåret är riktigt bra, och hela skivan andas klass.
Andy Sneap har mixat, och detta är fin "Göteborgsdöds" som inte är från Göteborg.
Bandet kanske är mest känt för sin cover på "Holy Diver" med Dio, men det är egentligen rätt stört. Den covern spelas en del på radio och har sina poänger, men är ändå - på det hela taget - en slakt av en klassisk och fantastisk låt. Det borde inte vara därför man har koll på Killswitch Engage.
Det borde istället vara för sådana här här skivor.
"The End Of Heartache", bandets höjdpunkt enligt mig, finns här på Spotify!

Marduk, Valkyrja & Ofermod - Klubben 2013-10-09

 

Norrköpings black metal-kungar Marduk bevistade huvudstaden igår kväll. Turnén Serpent Sermon Sverige är en kort vända med 7 spelningar på 9 dagar, och att huvudakten är ett aktat namn bevisas väl av att man klarar av att dra runt en sån vända och dra folk i såväl större som mindre orter. 
Klubben var skådeplatsen för spektaklet, och det var verkligen ett spektakel. Vi ska komma åter till det, först några korta ord om förbanden och lite annat.
Stones hade varit vänlig nog att sätta mitt namn i dörren, och förse mig med spelschemat och hållningstiderna. Hade tänkt vara på plats i tid för första akten, men som vanligt kom vardagslivet emellan. Landade tillsammans med kompisen Per lagom till att se de sista två låtarna, och det lät väl helt okej. Laddade lite med att kolla merchståndet innan nästa akt gick på, och då kan man konstatera tre saker:
1) Marduk har en del tischor som man kanske inte skulle ha på sig på firmafesten utan att få förklara sig (Fuck Me Jesus i stor text på baksidan kan ju vända ett och annat huvud på en julfest i IT-branschen...). Bra priser dock, styva 300 för en hoodie är bra kurs.
2) Killen som stod som säljare var jävligt lik en viss AA Nemtheanga från Primordial, som Per påpekade. Min kommentar: det vore ju coolt som fan, men inte hänger väl han med på en sån här kort vända? Du ser i syner!
3) Vad jag trodde var andra akten Ofermod visade sig vara en trevlig bekantskap. Det har dock i efterhand visat sig vara tvärtom - jag kollade alltså på Valkyrja då.... 
Förvirrat? Mycket. Men eftersom båda akterna var nya för mig så gick jag från spelschemat som jag fått skickat till mig, på vilket det stod att Valkyrja skulle spela före Ofermod - och eftersom de båda hade samma backdrop utgick jag från att fallet var så. 
Det var helt fel, som en vänlig men anonym läsare påpekat - och som också fått till effekten att denna text är redigerad efter den kommentaren.

 

 

Medan jag trodde att jag kollade på ett annat band än det jag faktiskt såg så reagerade på att sångaren har kollat en hel del på hur Erik Danielsson i Watain rör sig, ibland kanske väl mycket.
Bandet övertygar rejält ändå. Det är tajt, det är rätt bra ljud och det är framförallt ett bra låtmaterial. Vi bjuds på både rens, tyngd och variation. Dessutom har bandet gitarrsolon, det tillhör ju inte vanligheterna i black metal, och efter spelningen är det bara att sätta upp bandet på listan över akter man måste sätta sig in i. Ny platta på gång i november också, vad jag förstår, och bandet luftade ett par låtar från den som lät bra!

Sen då. Tillbaka till spektaklet. Huvudaktens spelning. 
Jag har, rent krasst, aldrig tidigare bevistat en spelning som dragits med så mycket problem.
Bandet försöker slugga på, men tekniken lägger krokben för dem i stort sett hela tiden. Baskaggen fallerar de första fyra spåren, mickarna pajjar, gitarrfel mitt i en låt och konstant problem med kopplingarna som gör att det då och då blir rundgång som skakar hela golvet.
Långa pauser mellan låtarna i ett försök att rätsida på det hela, och man får se trummisen Lars Broddesson krypa runt på golvet mellan låtarna för att försöka få styr på sitt trumset.
Inte lätt att få flyt i ett gig när det är så.
En sån gång är det tur att frontmannen Mortuus har en jävla pipa och en bra auktoritet, att "Devo" Andersson är den fysiska uppenbarelsen av coolhet med sin bas och att det är en ren fröjd att lyssna på Morgan Håkanssons gitarrspel. Den mannen har en högerhand som är galet rapp, och han spelar med precision och både snabbhet och tyngd hela konserten igenom. BNandet har ju dessutom en mängd plattor att välja låtar från, så det blir en vild blandning av gammalt och nytt, tungt och snabbt - och tro på fan...
...mitt i allt ihop dyker en viss Alan Averil Nemtheanga upp som gästsångare i vad som måste vara en av bandets bästa låtar, "Accuser/Opposer" från mästerverket "Rom 5:12"!
Bra dra i lokalen då, och man märker att många gillar låten.
Eftersom bandet har så sjukt mycket att välja på så kan man inte bråka över att man inte får höra vissa låtar, men jag reflekterade i alla fall över att man inte spelade "Souls For Belial", singelsläppet från just senaste plattan. Oväntat.
För övrigt fick jag nästan bara skitbilder med min telefon, men ni får hålla till godo med dem ändå, och konstaterar att det blir bättre teknisk kvalitet från både bandet och min sida nästa gång (hoppas jag).
Till sist - visst är det väl dags för en ny liveutgåva snart? Det är ju ett tag sen "Warschau" kom nu, och även om den är fin så har ju bandet släppt mycket bra material sen dess...

 

 

 

 

 

 

Recension: Bombus "The Poet And The parrot"

Göteborgsbandet Bombus har med sitt andra album "The Poet And The parrot" dragit in snygga recensioner och hyllningar i press och på nätet. Blandningen av Motörhead-rock, punk och black metal har dessutom gett bandet ett kontrakt med Century Media, och jag gissar att vägen till än större uppgifter ligger mer eller mindre öppen efter detta, speciellt som man dessutom gjort sig kända för att leverera en bra show när man spelar live.
Personligen har jag faktiskt inte sett dem live, och just det är något som tydligt saknas när jag spelar den här plattan. Hela resan igenom är det extremt tydligt att detta material, inklusive framförande, egentligen är avsett att avnjutas live snarare än på skiva.
Ändå är ljudbilden närapå optimal för den här typen av musik, det är organiskt och man lyckas med konststycket att lyfta fram alla instrument utan att för den skulle tappa den brötande känslan. (Snyggt jobb av Olle Björk och Per Stålberg på Welfare Sounds.)
Det saknas ändå något.
Den där extra energin och det där extra vansinnet som nästan bara kan uppstå i samspelet mellan ett band på scen och en lätt rusig och överlycklig publik på golvet framför.
Svetten. Glädjen. Dynamiken.
För det är egentligen bara i inledande "Enter The Night" och låten med mest black metal-känsla "A Safe Passage" som jag tycker att Bombus är riktigt intressanta.
De flesta övriga låtarna hamnar lätt i kategorin "bra låt som dock inte fäster riktigt eller sticker ut tillräckligt för att jag kommer aktivt söka upp skivan i skivhyllan när jag är sugen på musik", och ett bra exempel på det är nog titelspårets inledning. Refrängen och versen är bra, men inledningen är för lång. Det maler på för mycket för att jag ska orka hålla intresset uppe hela vägen, och ser man över hela skivan så är det ganska mycket som känns som om det rullar i samma mellantempo.
Resultatet är att jag spelat skivan ett par 15-20 varv, och att jag diggar med och stundtals gillar det som fanken, men efter att skivan rullat slut så minns jag nästan...ingenting.
Det fäster liksom inte som jag tycker att det kanske borde, och ett tydligt tecken på det är att det bara är ett ytterst fåtal gånger som jag i efterhand nynnat på någon del av skivan.
Det brukar jag annars göra ganska fort när jag intensivspelar en platta såhär.

Nå. "The Poet And The Parrot" är antagligen en skiva som man antingen älskar sönder eller får samma inställning som mig till. Jag kan liksom inte tänka mig att det finns folk som tycker att skivan är dålig, därtill är spår som "Let Her Die" och "Master The reality" för bra, men jag är ändå lite förvånad över att jag till slut inte hyllar plattan reservationslöst.
Så kan det gå. Även snart 40-åriga wanna-be-skribenter kan tydligen också bli överraskade!

Bästa Spår är ändå singeln och öppningsspåret "Enter The Night" tillsammans med tidigare nämnda "A Safe Passage" (sämsta spår är för övrigt evighetsmalande "Liars", om du är nyfiken). Du hittar plattan på Spotify så kan du lyssna in dig själv.

Betygsmässigt är det inte mycket att tjafsa om. Detta är en stabil trea, vill jag säga. Bra, helt enkelt, men inte mer än så!

Bombus "The Poet And The Parrot" - 3

Metalbloggen under ekonomiska restriktioner

Hej på er. 
Idag fyller min äldsta grabb 5 år (!! - hur fanken har han hunnit bli så gammal utan att jag åldrats alls?!?), och det betyder två saker:
1) Jag har inga pengar eftersom det lilla som blev över den här månaden gick till presenter och andra arrangemang
2) Idag ska jag vara närvarande som pappa, och inte som fritidsbloggande stolle.

Det innebär dubbla utmaningar.
För man kan konstatera en sak när det gäller skivsläppen: det kommer mycket man bara måste köpa nu. Och då har jag inte ens berört min högst privata lista med plattor som jag redan kollat upp och lagt till inköpslistan men ändå vill hålla lite hemliga ett tag.
Ska man ta de uppenbara köpen närmsta tiden så vill jag nog slå ett slag för...

 

 

 

...och då har vi inte ens berört såna saker som Testaments livegiv "The Dark Roots Of Thrash".
Vojne vojne, mitt stackars plånboksläder!

Från toppen är det Red Fang (fan vad snyggt omslag som fullständigt förstörs av den röda lappen med titeln, det är ju sjukt smaklöst...) som förmodligen kommer ta ett monstersteg framåt från förra "Murder The Mountains", sen Death Angel som alltid är stabila (ser i Close-Up Magazine att de också intervjuar Rob Cavestany, och känner mig ändå lika duktig eftersom min intervju nog inte är så mycket sämre). Därefter är det norska Sahg som överger sin titelsvit 1, 2, 3 på skivor och döper kommande plattan till "Delusions Of Grandeur". Kan bara bli bra med tanke på historien. 
Bra verkar också In Solitude "Sister" vara, i alla fall om man får tro recensenterna. Jag är inte lika övertygad, tror det hänger mycket på sångaren Pelle Åhmans insats. Jag var inte helt övertygad om just det på förra "The World. The Flesh. The Devil", men ändå landade det på en betygsfyra. Det blir i alla fall intressant, den saken är säker.
Sist men inte minst - vad bjuder Pearl Jam på med kommande "Lightning Bolt"? Eftersom föregångaren "Backspacer" till och med knep en plats i Besattserien så har jag stora förväntningar.
Nu ska jag bara få råd också. Får väl vänta in den 25:e i värsta fall. Eller handla på kredit, om jag kan smyga undan räkningarna...

För övrigt spelar jag den här plattan för tillfället. 

 ...recension till helgen, tänker jag.
Det tror jag dessutom är lämplig födelsedagsmusik för en 5-åring, inte sant?

Recension: Kreator "Dying Alive"

För bara ett drygt år sedan snuvade tyska Kreator veteranerna Testament på att ge ut årets bästa thrashplatta med sin "Phantom Antichrist". 2013 kan det mycket väl hända igen, fast för liveskivor - för även om jag ännu inte hört jänkarnas kommande "Dark Roots Of Thrash" så kan man konstatera en sak väldigt fort: tyskarna har med sin "Dying Alive" lagt upp ribban rätt så högt! Mille Petrozza leder sina styrkor (förutom huvudmannen själv består bandet av Sami Yli Sirniö på gitarr, Christian Giesler på bas och Ventor på trummor) på en yster dans som leder oss genom en hel konsert på Turbinenhalle i Oberhausen.
Hemmaplan gör att vi dels får mellansnack på tyska, och dels en publik som verkligen förstår vad det innebär när sångaren föreslår att fördelningen under kommande låtar ska vara att bandet spelar medan publiken tar livet av varandra.
Till det ska man lägga ett totalt sett löjligt starkt låtmaterial.
För det är kanske det som slår en mest - att detta (säkert tack vare, som det känns, frikostiga pålägg och putsningar i efterhand) är lika mycket en "best of" som det är en liveplatta. Inledningen lutar sig mot senaste skivans titelspår samt vad som antagligen är bästa låten på den given ("From Flood Into Fire"), men sen släpper bandet alla hämningar och radar upp fullträff efter fullträff.
Det är när man spelar sig igenom spår som "Enemy Of God", "Horde Of Chaos", Pleasure To Kill", "Extreme Agression" och "Violent Revolution" som man inser att bandet besitter en låtskatt som tål att jämföras med de allra bästa i genren - samtidigt som låtar som "People Of The Lie", ""United In Hate", "When The Sun Burns Red", "Phobia" och "Civilizations Collapse" visar på djupet som finns.
Jag är imponerad, ärligt talat, och finner mig oftast med ett löjligt lyckogrin i ansiktet när jag spelar skivan. Jag köpte dubbellive-versionen utan DVD, och även om man får med text på alla låtar (snygg detalj) så ångrar jag lite att jag snålade och inte gick för det dyrare paketet som innefattar samma konsert på DVD.
Det känns som om jag kommer att spela denna platta en hel del framöver, och vem vill inte ha en fläskig överkörning som detta även på bild?
Nå.
Nu är det som det är, och jag får istället minnas tillbaka till när bandet var här på thrashfest med bland annat Death Angel i släptåg. Det är ett tag sen, men eftersom detta gav blodad tand så kan man ju hoppas att det inte dröjer speciellt länge till innan man får chansen igen.

Bästa låt är ruggigt svårt att peka ut, det finns många riktigt tajta och vassa varianter under denna spelning, men skulle jag tvingas peka på några så blir det nog duon "Enemy Of God" och "Horde Of Chaos". Fint driv i dem!

Betyget är en given 4:a, kanske rent av med mersmak. Det är också så att jag skulle vilja råda samtliga som gillar thrash och akter som exempelvis Slayer men tycker att det går lite på halvfart numera att verkligen ge Kreator en chans. Tyskarna är arga, vitala och på riktigt vassa, trots att de är så pass långt komna i karriären. Som de själva skriver i skivkonvolutet: "We Are Dying From The Moment We Are Born, So Let Us Keep Our Dreams Alive"!

Kreator "Dying Alive" - 4

Citatet: Ghost & Dave Grohl

Ghost och Dave Grohl har en bebis ihop.
Kan man säga. EP'n "If You Have Ghosts" har släppts i slutet av veckan i digitalt format, och du får "Infestissumam Redux" senare i november.
Pressmaterialet som landade i fredags lyder som följer:

I april i år släpptes Ghosts andra album ”Infestissumam”, albumet har varit ett av hårdrocksvärldens absolut mest omtalade under året och Papa Emeritus II och hans fem Nameless Ghouls har spridit sitt mörka gospel över världen. I höst släpper bandet ny EP och en exklusiv svensk deluxe-version av ”Infestissumam” med titeln ”Infestissumam Redux”.

I samband med inspelningen av ”Infestissumam” spelade Ghost även in ett antal extraspår tillsammans med dedikerade Ghost-fanet Dave Grohl i hans Studio 606 i Los Angeles. Låtarna, som alla är covers, producerades av Grohl som även spelar trummor på ett par av spåren.

Nu släpps fler av låtarna på EP:n ”If You have Ghost” samt på ”Infestissumam Redux”.

Det är en varierad samling låtar som gått igenom Ghosts filter. Abba-covern ”I´m A Marionette” dök först upp som b-sida på singeln ”Secular Haze”. Titelspåret till EP:n och tillika första singeln “If You Have Ghosts” är lånad från Austins främste son Roky Erickson. Övriga covers är från artister som står längre bort från Ghost i skivbacken som Army of Lovers ”Crucified” och Depeche Modes ”Waiting for the Night”. Pop-låtar som i Papa Emeritus II klor draperats i svart.

Tracklist ”If You Have Ghost” EP

1. If You Have Ghosts (Roky Erickson)

2. I´m A Marionette (Abba)

3. Crucified (Army of Lovers)

4. Waiting For The Night (Depeche Mode)

5. Secular Haze – Live

EP:n släpps separat på vinyl 12” i 1500 ex varav 500 ex på clear vinyl. Clear-utgåvan kommer säljas exklusivt via Bengans. ”Infestissumam Redux” släpps i 3000 ex och innehåller originalalbumet + bonus-spåret La Mantra Mori och If You Have Ghost EP:n.

Dessutom kör bandet ut sin "dokumentär" Papaganda där man ytterligare stärker sin position, och turnerar som besatta.
Det blir mycket Ghost nu.
Och jag är personligen nyfiken på "If You Have Ghosts" efter att ha hört singeln på Spotify. Rätt mesigt musikaliskt, men som du kanske vet är jag ju svag för just Dave Grohl...

Okej. Med tanke på hur mycket Ghost det är just nu så tar vi en kort och koncis rad ur texten till "Monstrous Clock" från senaste "Infestissumam" som Citat denna söndag!

"Come together, together as a one
Come together for Lucifer’s son"
Ghost B.C 

3 månader kvar till Hårdrockskväll 2014!

Vackert.
Mycket vackert, tagit tidigare i år - och tro't eller ej, nu är dte snart dags igen.
Det är faktiskt bara 3 månader kvar innan vi är där igen, och detta år kommer det att bli lite av en specialare.
Det blir nämligen inga kategorier detta år, 2014.
Det blir ett friår.
Spela vad du vill, 8 låtar.
Låter lätt men är nog så svårt, speciellt som det innebär att det ju inte finns några som helst förhållningsregler eller ramar att hänga upp valen på.
Jag gissar att vi kommer att få se en del temaskivor från de närvarande, och själv arbetar jag ju med mitt "hemliga projekt".

Där är temat lika enkelt som svårt, dvs att på Hårdrockskväll 2014 försöka presentera en skiva med 8 spår från skivor och grupper jag gillar hårt men har hållit hemliga för övriga i Hårdrockssamfundet.
Samtliga kandidater till dessa 8 spår får ett Veckans Tips som skrivs/skrivits under årets lopp och lagts för publicering den kommande våren (vilket innebär att det när allt väl publiceras ju kommer bli nästan lika mycket överraskning för mig som för er läsare eftersom jag vid det laget antagligen glömt typ allt), och jag ska försöka att hålla alla mina riktigt fina plattor hemliga för kompisarna till dess.
Det är inte så lätt alltid, speciellt som man ju vill dela med sig av bra musik.

MEN.
Om det nu inte var så att det var hemliga klubben inför den kommande Hårdrockskvällen så kan man ju fundera över hur min skiva skulle sett ut om det gick av stapeln idag.
Och det är just vad som ska hända här och nu.
I så fall skulle jag vilja lyfta en del låtar och plattor som är intressanta och som jag ville försäkra mig om att inte någon i Hårdrockssamfundet missat, eller som i vissa fall bara borde få speltid på en sån här begivenhet.
Jag skulle dessutom försöka lägga upp det så att jag gick från mjukt till hårt, så att det stegras under kvällen. I alla fall ungefär.
Är ni med?
Om Hårdrockskväll var idag:

SPÅR 1: The Night Flight Orchestra "Miami 5:02"

 

Bara för att vara på den säkra sidan, det är väl ingen som missat den här plattan?

Den innehåller ju något av det mest rock'n'rolliga som släppts i Sverige på länge, och även om det är allt från discorock till midnattssväng så är alla låtar jävligt bra. 

Jag kan ha åsikter om att det skulle bli ännu bättre om Björn "Speed" Strid (i vanliga fall i Soilwork, men det visste du ju redan) sjöng än bättre, men det är petitesser, och låten "Miami 5:02" är en av de ösigare och mer smittsamma låtarna.

Ett bra val som startar skivan... 

........................................................................................

SPÅR 2: Lord Fowl "Streets Of Evermore"

Jänkarna i Lord Fowl vispar på ett närapå kriminellt sväng i den här stänkaren, den låt som jag minns mest och oftast återvänder till från skivan "Moon Queen".

Sedär en platta som borde få stor spridning och jag nästan kan lova hamnar i rampljuset under titeln Veckans Tips någon gång!

.........................................................................................

SPÅR 3: Graveyard "Goliath"

Ja. 

Jag tar med den här av flera anledningar.

Dels är det en helt makalös låt, kanske den bästa som bandet klämt ur sig (i alla fall om man ska gå efter hur fort den klistrar sig fast på hjärnan).

Dels har jag knappt spelat Graveyard förr, och det är i sig en skam - även om just den här låten kommer från "Lights Out" och den är lite sämre än föregångaren "Hisingen Blues".

Och dels så är den ganska kort, och jag kan behöva lite korta låtar så att jag senare rymmer en... aningen mer episk sak. Kan man säga.

.............................................................................................. 

SPÅR 4: God Seed "Alt Liv"

Norge är ändå hemlandet för black metal, tycker jag, och i slutet av förra året släppte God Seed med de två starka namnen King Ov Hell och Gaahl sin egentliga debut "I, Begin" (de har ju en lång historia med bråk om namnet Gorgoroth bakom sig, och en liveplatta under God Seed-flaggan, men rent studiomässigt är detta debuten).

Det är en kluven platta.

Stundtals sisådär. Stundtals väldigt spännande och intressant, mest så i den här låten.

Den är både mjuk och hård, och faktiskt riktigt intressant. Passar rätt bra här på skivan, tycker jag!

............................................................................................

SPÅR 5: Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre

Vi stannar sen kvar i Norge lite, och det eftersom jag vill a) rensa på lite mer efter den lite smygande förra låten, b) ha lite allsång, samt c) se till att den här pärlan verkligen inte hamnar i glömska.

Inget säger ju rock'n'roll som en halvt oläslig logga, och titelspåret från förra årets "Rise, Vulcan Spectre" är en sån underbar käftsmäll att det är rent av löjligt.

Given i ett sånt här sammanhang!

.......................................................................................

SPÅR 6: Bathory "One Rode To Asa Bay"

Ja. Den är skitlång (över 10 minuter), men nu är det så här: Vi har inte haft med Bathory alls på Hårdrockskvällen (hur nu det går till), och jag gillar den här plattan som fan. Speciellt sista låten, med sin fantastiska text och sin speciella känsla.
Det gör att jag struntar i alla normer och tar med den i alla fall, trots att det nog innebär att jag spräcker alla tidsregler... men det struntar jag i. 
Läs mer om "Hammerheart" i Besatt, så fattar du att jag får göra såna undantag om jag vill... (dessutom tycker jag att "Goliath" är rätt kort, så det jämnar ut sig lite...)
...........................................................................................
SPÅR 7: In Mourning "Colossus"

Ännu en lång låt, ännu en skiva som fått löjligt mycket speltid i år. In Mourning "The Weight Of Oceans" är en sån där platta som innehåller 100% topplåtar, och det svåraste är väl nästan att välja en av alla dessa låtar som representant. Får bli förstaspåret "Colossus", men det kunde ha blivit vilket som helst.
Jag är verkligen barnsligt förtjust i denna platta!
...................................................................................................

SPÅR 8: Lakei "Despot"

Hur avslutar man bäst en lång blöt kväll som dominerats av mangel och distade gitarrer?

Med blytyngd.

Förstås.

Mindre finess och subtila budskap, mera slägga i fejset.

Och då passar Lakei bättre än de flesta andra, speciellt med låten "Despot", denna fullkomliga överkörning. Det är mörkt. Det är tungt. Det är ruggigt bra. Som hela skivan "Konspirasjoner" som dessutom passar i kategorin "skivor som är för bra för att de andra ska få chansen att missa eller glömma".

Sen kan man somna gott.

.............................................................................................

Okej.

Eftersom jag nu avslöjat samtliga dessa spår så kan jag också säga att... inget av dem kommer med på den slutliga skivan.

Jag är också sugen på att göra en 8-spårsplatta med de bästa låtarna från i år.

Det kanske blir när det är två månader kvar. Eller en.

För det går fort nu. Vi är strax där!

 

Veckans Tips: Aeon "Rise To Dominate"

Min allra första kärlek hette Erika.
Jag var väl en 6-7 år eller så när det hände, och denna rara tjej var jag kär i lite av och till under mer eller mindre hela grundskolan.
Hon finns på Fejsbok, och vad jag förstår så bor hon numera i Östersundstrakten - vilket gör det till en naturlig koppling när det gäller denna Veckans Tips. Hon är nämligen inte Östersunds finest.
De heter istället Aeon, och serverar svärtad döds av absolut toppklass!
"Rise To Dominate" är bandets andra giv, och även den andra som jag satt i hörselgångarna - men jag har inte följt kronologisk ordning då jag började med släpp nummer tre, ""Path Of Fire".
Den är också väldigt bra, men inte lika direkt som "Rise To Dominate", vars styrka ligger just i förmågan att fullständigt spöa skiten ur lyssnaren så fort man trycker play...men att samtidigt göra det med sådan finess att man gärna kryper tillbaka för mer.
Låtarna är nämligen ruggigt starka, och av den sorten som inte behöver speciellt mycket repetition för att de ska sitta som urberget. Spår som ""Spreading Their Disease", "Living Sin" och "You Pray To Nothing" skojar man inte bort!

Skivan släpptes 2007 på fina Metal Blade, och bandet i sig består av fem långhåriga snubbar som verkligen vill sprida sitt budskap till världen. Zeb Nilsson och Daniel Dlimi hanterar gitarrspelet väldigt fint, Max Carlberg och en viss Nils Fjellström agerar ryggrad med sitt bas- respektive trumspel (som vi alla vet så är Nils Fjellström mer eller mindre en garanti för att det blir bra i slutänden, hans trumspel är ypperligt) och Tommy Dahlström vrålar på toppen på det.
Infuenserna är förstås akter som Morbid Angel och Cannibal Corpse, men visst är det lite sådär skönt svennebananigt att sångaren inte har ett artistnamn utan helt enkelt är Tommy Dahlström från Östersund? Det är hardcore och old school om något, vill jag påstå.

Nå. Aeon "Rise To Dominate" finns som ett resultat av att den är släppt på just Metal Blade inte på Spotify, och det är synd om något. Du får hitta ett annat sätt att lyssna på Östersunds finest!

NP: Ash and Coal "Agnostica"

 

...fick ett väldigt trevligt paket i postlådan häromdagen, från Linköpings Ash and Coal.
Vinyl, och med ett papper som innebär att man kan ladda hem skivan gratis i elektronisk form. 
Trefligt!
Jag har ju ingen vinylsvarv, så plattan läggs till högen som går vidare till Stones på Tune Of The Day, men jag har tagit hem plattan elektroniskt. Det hade jag kanske inte gjort om inte bandet skickat vinylen (risk att det hade drunknat i flödet av information), så det var ju bra.
6 låtar, musikaliskt är landskapet en kopia av framsidan.
Anslaget är ganska dystert, i moll.
Det påminner en del om hur det är att lyssna på så vitt skilda akter som Katatonia och Agalloch, även om musiken inte är speciellt lik egentligen. Men känslan är lik.

"Agnostica" är bäst från spår tre "Of Mire And Filth" och framåt, tycker jag, men som helhet är det en skiva som är mycket....höstig.
Ska försöka plita ihop en riktig recension vad det lider, men tills vidare tycker jag att du ska glida in på bandets hemsida (under music) och ladda ner skivan du med!

FrEQuency från förra året

Hej mig.
Det är jag.
Från förr.
Nu är det - om Bloggers automatplanering nu fungerar vill säga - oktober 2013. Men det här inlägget skrivs i december 2012, helt enkelt för att jag vill hälsa till mig själv.

Ölen FrEQuency var ganska bra. Den heter No Sleep in October, (400 Hz - 3,5 kHz),är tappad på  5% av Nils Oscar och Philipson Söderberg. Ändå är den väl mest känd för kopplingen med Anders Fridén, In Flames frontman, som pushar hårt för den och har varit med och tagit fram den.
Den är skapad i sann sydtysk tradition, med rik karaktär av Münchener och karamellhalt med en balanserad beska från tre humlesorter, brygd av Patrik "Necro Brewer" Holmqvist på Nils Oscar. Hälsningen från gänget lyder: Ni slipper resan till München, och ni kan tacka oss senare. 
Ölen har en vacker röd färg och en ganska söt beska. Lite för söt för min smak om man ska vara ärlig... men är ändå rätt bra.

Den dracks i december 2012, och då lyssnade du mest på musik som skulle kunna komma att bli aktuell för årsbästalistan. Du minns väl den? Årsbästalistan 2012?
Om inte - kolla upp det. Genast!

Dags att begrava stridsyxan, Entombed. Eller åtminstone slåss rent...

...som du säkert vet har veteranerna Entombed hamnat i luven på varandra, och allt verkar vara lite hysj-hysj och väldigt märkligt. 
Såväl Aftonbladet som SVD rapporterar om sprickan som faktiskt verkar ha funnits ett tag, men som inte synts förrän nu. Det är de två kvarvarande originalmedlemmarna fångade på bild nedan som är huvudfigurer i soppan (bilderna för övrigt tagna från Sweden Rock Magazines jubileumsspelning så sent som i januari i år, då allt uppenbarligen verkar vara frid och fröjd - för övrigt en kanonkväll där både Entombed och Candlemass levererade storligen..).
Alex Hellid & L-G Petrov.

 

Med enbart tre veckors mellanrum har de båda ansökt om att få rättigheterna till varumärket.
L-G var lite före, och verkar ha fått det tilldelat, ett beslut som gäller så länge inte Hellid överklagar och kan visa att han har rätten.
Men det är inte det märkligaste.
Det konstigaste är att båda agerar som om de var det riktiga Entombed. 
Och det har skett lite sådär i smyg, utan att man fattar det eller att bandet har kommunicerat det. L-G Petrov-versionen har till och med fixat till en ny platta som ska komma (uppskjuten från hösten till nästa år pga "tekniska problem", och man kan ju bara gissa att det egentligen har med denna strid att göra.  Skivan är nämligen inspelad utan Hellid på gitarr, och bandet har dessutom passat på att dra en repa till Columbia för spelningar med dne settning som lirar på skivan.

Plattan heter "Back To The Front", och tittar man nogrannt på den så ser man ett par saker:
1) Den är snygg.
2) Det varumärke som de båda ansökt om är EntombeD. Med stort D i slutet.

Kan det vara vägen ut ur stridigheterna?
Knappast.
Det blir för likt, även om man skulle skriva med litet "d".
För Hellid vilar inte på hanen.
Han har bestämt sig för att kampera ihop med Uffe cederlund & Nicke Andersson och ge en konsert i Gävle med symfoniorkester, då man ska framför hela "Clandestine".
Ja. Den skiva som L-G Petrov inte sjunger på.
Det kommer med andra ord att finnas 2 Entombed, i alla fall ett tag.
Liksom det finns 2 Queensryche.
Personligen tycker jag att det verkar vara hål i huvudet, men det som känns konstigast av allt är att ingen verkar vilja ta bladet från munnen och berätta vad läget är.

Man får bråka, sånt hör livet till, men gör man det i en "officiell" institution som Entombed är så får man i alla fall tala om att man inte är sams och att man bråkar. 
Och att man inte vet hur det slutar. Livet är dessutom för kort för att vara kategorisk och stenhård, bäst vad det är behöver de varandra igen - och hur lätt blir det om kampen varit smutsig (eller hur, Gorgoroth?).

Dags att begrava (phun intended) stridsyxan, Entombed. Eller åtminstone slåss rent...

Recensioner på Werock - Whitesnake & Sammy Hagar

 

Du vet ju hur det var ett tag.
Werock var nere. Kaputt. Fel i PHP, för er som vet vad det betyder.
Nu är sidan tillbaka på spår, och eftersom det är månadsskifte så innebär det att man publicerat recensioner i vanlig ordning, ganska många sådana också.
Du får läsa om Satyricon, Tyr, Carcass, Huntress och Cult Of Luna exempelvis, och för egen del har jag bidragit med tyckande om två plattor.
Whitesnake "Made In Britain/the World Record" som är (ännu en...) liveskiva med David Coverdale och hans suveränt tajta band, samt Sammy Hagar "Sammy & Friends" som är en platta där huvudfiguren firar 40 år som artist och det med en klackspark tillsammans med diverse inbjudna kompisar.
Med andra ord - väldigt olika skivor, och ingen av dem enligt formatet "klassisk studioplatta".
Förutom att fun dera på det där med hur ofta Whitesnake släpper liveskivor (det är en del av recensionens våndor, kan jag avslöja) så kan man konstatera att jag ju gillar liveskivor överlag och därför är mottaglig.
Dessutom har jag utsatt Sammy Hagar-skivan för ett av mina test, jag har delat den vidare till en f.d arbetskompis som brukar vara bra på att svara omdet svänger eller inte.
Detta svängde, i hans bok.
Det svänger rätt bra i min bok också.

Alla recensioner på Werock.se!

Nå... vi skriver alltså första oktober idag, och när som helst kommer väl redaktör Bench med det där mejlet.
Om att det är dags att fila på årsbästalistan. Det lär väl vara deadline på julafton, precis i vanlig ordning, och jag lär väl få ont i magen och ångest i vanlig ordning.
Hur placerar man inbördes de starkaste skivorna så här långt i år?
Ja, jag pratar om Anciients "Heart Of Oak", Kongh "Sole Creation", Satyricon "S/t" och Soilwork "The Living Infinite" (i alfabetisk ordning).
Det är de fyra starkaste korten om man verkligen sorterar hårt, tycker jag.
Men i vilken ordning de ska placeras är ju helt omöjligt att säga.
Och efter dessa är det full huggning. Som vanligt.

Eftersom jag ändå har lite tid till godo nu innan denna lista ska sammanställas är det lika bra att fråga här och nu:
Vilka skivor får man absolut inte missa i år?