Veckans Tips: The Four Horsemen "Nobody Said It Was Easy"

Recept på grymt svängig skiva:

En gnutta Black Crowes.

Lite handklapp.

En knivsudd AC/DC.

Influeras av Lynyrd Skynyrd och lite blues.

Addera en aning gospelkör, rockabilly, steel- och slideguitar samt attityd som kan försätta världen.

Tillsätt Rick Rubin som producent.

Servera iklädd utsvängda jeans och cowboyhatt, samtidigt som du skiter i om lyssnaren gillar vad de hör eftersom hela klabbet ändå var till för din skull.

Resultat?

The Four Horsemen med plattan "Nobody Said It Was Easy", en av de skivorna som Adde i Hardcore Superstar alltid har med sig i turnébussen!

Bandet i sig klämde först ur sig en EP, och sedan denna debut, men hela karriären verkar ha kantats av problem med droger och fängelsevistelser, och det hela tog ett tragiskt slut efter att sångaren Frank C Starr avlidit efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist (mer om den historien här, ifall du är nyfiken).

Nå, låt oss dock inte dröja vid det och istället kolla in vad som bjuds...

Inledande titelspåret är renrasig rock'n'roll, medan efterföljande "Rockin Is Ma' Business" är ett sånt vanvettigt AC/DC-gung från fornstora dagar att man kan fundera om det inte är en cover.

"Wanted Man" är blues, och "tired Wings" är komplett glädje med handklapp och hela paketet.

Det är, på det hela taget, en bra skiva som alltid gör mig glad!

Skivan "Nobody Said It Was Easy" i sig finns tyvärr inte på Spotify, men det gör faktiskt efterföljaren "Getting Pretty Good..At Barely Getting By", så du kan ändå få lite provsmakning.

Dessutom finns ju bandets hemsida ännu, trots att bandet sedan länge gått i graven.

Mycket nöje!

Ett högt pris

Igår kom nyheten om att Mike Starr gått ur tiden.

Metal Bastard och Aftonbladet rapporterade båda om det hela, naturligtivis med helt olika vinklingar - och båda ganska bra.

Mike Starr trakterade basen i Alice In Chains en gång i tiden, och står alltså som medverkande på en av de bästa skivorna som någonsin gjort - mästerverket "Dirt".

Det kan ju få en att fundera över priset för att medverka på just den plattan. Layne Staley har ju tyvärr sedan tidigare tvingats betala det ultimata priset för sitt beroende, och med Mike Starrs bortgång så har alltså halva bandet från den skivan försvunnit.

Det är ganska mycket, tycker jag, och trots att skivan nu har snart 20 år nacken (den kom väl -92, vill jag minnas?) så får detta mig att känna mig gammal.

Alice In Chains får dominera spelaren idag. R.I.P Mike!

The Rebel Angel Allstars - sättning 1!

Det där med att Tony Iommi knep förstaplatsen i omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist har fått mig att fundera lite.

Hur skulle man bestycka sitt eget band om man fick göra en Allstaruppsättning?

För egen del skulle jag nog skilja det lite, beroende på musikstil.

Uppsättningen för ett band med inriktning mot extremmetal skiljer sig helt enkelt mot uppsättningen som spelar mer rock, hårdrock.

Med lite spontanitet så får du här The Rebel Angel Allstars of extremmetal!

På sång, Thomas Lindberg med ett förflutet i At The Gates och ett nuvarande åtagande i Disfear. Detta är en bra frontman på scen, ett energiknippe som samtidigt levererar skriksång av yppersta kvalitet. En bra sångare som kommer garantera ett bra liveframträdande, typ!

Härnest - gitarristerna.

Jag anser att jag har rätt att ta två, och jag väljer här två stycken gitarrister som kan bidra med både bländande gitarrspel, bra scenframträdande, låtskrivarkompetens samt varsin strupe av guld för mer dynamik i sånge. Mikael Åkerfeldt från Opeth på ena kanten, Robb Flynn från Machine Head på andra!

Så - dags för ryggraden. Trumspelet och basen utgör ju rytmsektionen, och även om jag gillar exempelvis Thomas Haake från Meshugga så finns det en trummis som levererar maskinlikt smisk, sväng och karaktär på ett sätt som ingen anan. Frost, förstås, från Satyricon och 1349. Vilken stjärna!

Han får sällskap av riffmakaren, tyngden personifierad. Leif Edling, Candlemass. Ett tag var jag verkligen inne på att ha Geezer Butler här (jasså, du tvekar på om han kan lira extremmetal? Kolla in hans soloprojekt G/Z/R då, det svänger stenhårt!), men i slutänden anser jag att herr Edling bör ta den platsen. Då får jag dessutom ännu en gudabenådad låtskrivare!

Så, det är The Rebel Angel Allstars of Extreme Metal.

Imorgon blir det mer rock och hårdrock i Allstargänget.

Hur skulle ditt Allstar ser ut?

Musik att vänta på

Just nu känns det lite som om jag väntar på en mindre flodväg av bra plattor. Skivor som man liksom vet kommer att ta en hel del plats i etern hemmavid, eftersom det brukar bjudas på genuin kvalitet från dessa akter...

The Haunted har ju släppt ut en hel del material från kommande plattan "Unseen", och den är även recenserad på Werock. Med en dåres envishet har jag dock vägrat ta del av klipp från YouTube, spelningar på galor eller annat. Jag har visserligen läst recensionen, men jag vill verkligen låta bandets skiva vara ograverad till dess att jag själv kan lyssna på den, på mina villkor, i min egen anläggning. Plattan släpps nästa vecka, så det är inte så länge kvar nu...

Något senare i mars kommer nästa svenska kvalitetsakt. Amon Amarth, med sitt lite lökiga text- och bildmässiga vikingatema bjuder trots allt på bra skivor. Jag tyckte personligen att senaste given ""Twillight Of The Thunder God" var lite sämre än föregångarna, men det verkar jag visst vara mer eller mindre ensam om. Hur som helst ska det bli mycket spännande att lyssna in sig på kommande "Surtur Rising"!

Whitesnake, å Whitesnake.

Var ska ni ta vägen nu då?

Mot rötterna, med ett bluesigt sound och sväng, eller fortsatt ut i den ointressanta och mediokra periferin av amerikansk dussinhårdrock?

Jag hoppas förstås att dessa personliga hjältar tar sig i kragen och inser att de skulle tokdominera om de valde den förstnämnda vägen, och väntar med spänning på släppet som kommer lagom till löningen....

Lagom till löning kommer också en av de plattor som jag redan nu kan utlova blir en kandidat till årsbästalistan. Göteborgs Graveyard släpper då "Hisingen Blues", och det jag hört så här långt är rent av fantastiskt. Svängig rock/hårdrock deluxe, och jag tror Sonisphere har gjort en superhit när man bokat bandet till sommarens festival. Jag tror de kommer vara stekheta lagom till det spektaklet!

Nå, räcker inte dessa skivor till så kan man ju alltid fresta sig med en koll på vad som kommer ännu längre bort. Slutet av april så ligger till exempel den här skivan planerad...

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist!

Såhär ser han ut.
Den gitarrsit som Metalbloggens läsare röstat fram till Världens Bäste Hårdrocksgitarrist!
Med ett leende på läpparna, en dominerande "horns-up" hand, plastförstärkningar på andra handen och en förmåga att skriva och framföra riff som kan få vem som helst att överge sina föräldrar för att bli hårdrockare på livstid så räckte det hela vägen fram.

TONY IOMMI!

Legenden som var med och startade Black Sabbath (och dessutom var den kreativa driftkraften när det gällde att skapa musik), som fortfarande tycker musik är kul och därmed fortfarande är aktiv.

Finalen vann han mot vår svenska gitarrgud Yngwie Malmsteen, och siffrorna skrevs till slut till 34-31 i brittens favör, och han har totalt sett gått fram som en slåttermaskin.

Grattis, Iommi!

Veckans Citat: Mikael Åkerfeldt, Opeth

Veckans Citat denna gång är kort och kärnfullt.
Det är hämtat från Opeths deluxeutgåva av mästerverket "Blackwater Park", den som kallas Legacy Edition och innehåller ett bonusspår live.

Jag gillar Opeth, jag gillar herr Åkerfeldt, och jag gillar humor.
Därför passar detta citat bra.
Dessutom har omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist avslutats nu, och det fick mig bland annat att fundera lite på det där med frontmän.
Det är en annan femma, men även det ledde mig in på herr Åkerfeldt.
Nå - Veckans Citat. Håll till godo!

"I am the Eros Ramazotti of Sweden.
I am also a genius when it comes to music"

Mikael Åkerfeldt, Opeth

Live!: Marduk "Warschau"

Svenska Marduk är verkligen veteraner inom black metal - och de tillhör helt klart inte bara den svenska eliten, utan även den yppersta världseliten.

Med rötterna i Östergötland har bandet ett antal framgångsrika världsturneer bakom sig, där de spridit sin piskande och väldigt rensiga musik till massorna.

"Warschau" är tagen från Deathmarch-turnén, inspelad i september på Proxima i den Polska huvudstaden, och det är ett alldeles ypperligt bra dokument över bandets infernaliska musik.

Morgan Håkansson är bandets skapandekraft och gitarrist, och på denna tagning har han sällskap av Emil Dragutinovic på trummor (som sedan dess har lämnat bandet och ersatts av Lars Broddesson), Devo på bas och den fullständigt briljanta galningen Mortuus på sång.

Inledningen är också enbart att klassa som helt makalös. inledande "The Handman Of Prague" sätter standarden, och det enda andningshålet inledningsvis är andra låten "Seven Angels, Seven Trumpets" som bjuder på mer tyngd än rens. Sen fortsätter det hela resan, och även om låtar som "Azrael" och "Burn My Coffin" innehåller more than meets the ear i form av stick som bygger mer på sväng och känsla än piskrens så är detta lik förbannat en skiva som smiskar stjärt exakt hela vägen.

Ljudet är riktigt bra, jag rekommenderar denna platta extra mycket för avlyssning i hörlurar och med lite fokus, då det lyfter hela klabbet en hel del, men även i "slölyssningsmode" så funkar förstås låtar som "Panzer Division Marduk" eller "With Satan And Victorious Weapons"

Faktum är att när man till slut når avslutande "Wolves" så är man sådär skönt manglad och rensad i hörselgångarna som bara en riktigt intensiv överkörning kan få en att känna.

Och det vill man ju!

Det finns egentligen bara en sak att invända mot denna pärla, och det är att den är inspelad innan bandets magiska platta "Rom 5:12" fanns till, och därmed saknar de låtarna, men det är kanske lite futtigt att gnälla om.

Kort sagt, Marduks "Warschau" är en platta du behöver ha hemma i skivhyllan. Den inte bara fyller sin funktion - den skapar sin egen nytta, och gillar du extremmetal kommer du som jag att dras tillbaka till den här skivan gång på gång...

Så Slutade Elitserien!

En gång i tiden tippade jag hur Elitserien skulle sluta.
Det gick ju sådär, kan man konstatera nu när det är avgjort...

Så är slutade det:
1) HV71
2) Färjestad
3) Skellefteå AIK
4) Luleå
5) Linköping
6) Djurgården
7) Brynäs
8) AIK
9) Frölunda
10) Timrå
11) Södertälje
12) MoDo

Så, mitt resultat då?
Rätt på ettan och tvåan - resten fel. Speciellt en del.
Luleå lyckades bra mycket bättre än jag trodde, lite som en humla som inte borde kunna flyga.
Frölunda tvärtom, total katastrof...

Så, har jag nu fått på nöten så jag inte vågar tipp mer?
Inte då.

Kvartsfinaler startar snart.
De slutar såhär:

HV71-AIK = utklassning. Kanske, kanske, kanske tar Gnaget en seger med hemmapubliken i ryggen, men det är tveksamt.

Färjestad-Brynäs. Gävlelaget ska ha cred för vad deras kids har uträttat, men här tar det slut. Jag har tippat Färjestad som slutsegrare, och sert yvärr ingen anledning att ändra på det. Det vore annars bra, Loobs pojkar trycker jag inget vidare om!

Skellefteå AIK-Linköping. Ska vi säga 7 matcher, som vanligt mellan dessa lag? Norrlands AIK knotar sig vidare ändå.... hoppas jag...

Luleå-Djurgården. Humlan slutar flyga, och jag tror Animal Garden tar en rätt komfortabel seger.

För övrigt ska MoDo spela Kvalserie. Undrar verkligen om de överlever det...

Recension: Pearl Jam "Live On Ten Legs"

Pearl Jam är ett av banden som jag aldrig sett live, och efter deras huvudroll i samband med olyckan där flera ungdomar klämdes ihjäl på Roskilde vet jag faktiskt inte om de varit i Europa speciellt många gånger.

Inte så att jag har sett dem i alla fall.

Då får man trösta sig med liveutgåvor på skiva, till exempel.

"Live On Ten Legs" fångar bandet under deras resande, och det är en skiva inspelad på flera olika ställen, ihopmixad till en helhet.

Skivan kom under slutet av 2010, men det är i februari som jag har spelat den intensivt, så recensionen kommer först nu.

Lev med det!

Skivan sparkar i alla fall igång på ett väldigt bra sätt, öppningsspåret "Arms Aloft" har precis rätt punkiga nerv för att funka som öppnare, och efterföljande "World Wide Suicide" är också driven. Sen kommer en av överraskningarna och lyfter skivan ännu ett snäpp. "Animal" visar sig nämligen vara en fullständig best till rock'n'roll-vält i det här fomatet, och tillsammans med "Rearviewmirror" som kommer senare in i skivan är det spåren som överraskar mest.

Att de låtarna var så bra minns jag inte, och live fungerar de ypperligt!

Materialet spänner från första legendariska "Ten" och fram till senaste, mycket lyckade, given "Backspacer". Jag har på något ställe läst att skivan verkar spreta, att materialet inte är tillräckligt obskyrt för att locka hardcore-fansen och samtidigt inte tillräckligt "best of"-färgat för att locka fansen som inte känner bandet, men jag vet inte om det jag?

Jag tycker det finns massor av superhits här, och hade ändå blivit besviken om jag inte hade fått låtar som "Jeremy", "Porch" eller "Alive".

Det funkar finfint!

Bandet är tajt, ljudet är faktiskt riktigt bra. Det är inte "fett" och massor av dist, men det är bra och förmedlar en skön livekänsla när Eddie Vedders sång får ligga ovanpå den bakgrunden.

Dessutom slås man flera gånger av vilka bra texter bandet har.

Det finns mycket gott om briljanta, underfundiga textrader som växer ju mer man funderar över dem, och jag tycker faktiskt att de kommer fram ännu bättre i livesammanhanget.

På det hela taget så är jag mycket nöjd med den här skivan.

Den är stark, och även om den här också kommer förpackad i Pearl Jams egna konstiga pappersformat som inte går att använda i verkligheten (prova att flytta den flimsiga tunna digipacken mellan en fuktig och kall bil och hemmet, via en jackficka eller en väska så ser man hur bra det funkar i vardagsbruk...) så är det en skiva som bör finnas hos dem som har minsta lilla intresse av bandet.

Att den dyker upp så småningom i bloggens serie om Liveskivor du måste ha är i stort sett ett löfte!

Betyget är enkelt denna gång, och fyran ska ses som stark. Den kan också växa till sig med tiden!

Pearl Jam "Live On Ten Legs" - 4

Bildspecial: Black Label Society på Arenan 4/3

Igår var han ju i stan, Zakk. Bandet var rejält laddade, och gav en bra spelning. Mycket material från "The Blessed Hellride", "Mafia" och senaste given "Order Of The Black", så det får man vara nöjd med. Okej ljud också, så varför inte dyka in på lite bilder?
Eller, "lite" bilder... det är rätt många!
-------------------
Först ut, lite förberedelsebilder courtesy of Stones. Såhär såg scenbygget ut under dagen - samt scenen just innan bandet släppte lös själva spelningen.

--------------------------------
Bandet öppnade med Zakk iklädd hatt, och publiken svarade med bra respons. Första fyra-fem låtarna tror jag inte han sa ett ord, typ, utan bytte gitarrer hela tiden samtidigt som han körde "king-kong"-moves på scenen...

--------------------------------

...lite oväntat tyckte jag det var att vi fick "In This River" med frontmannen på piano, medan gitarristkollegan Nick Cataneze får visa sig på styva linan. Det är också ungefär nu jag inser att resten av bandet är riktigt bra. Rytmsektionen

är vass och framförallt slås man av John DeServios basspel som bjuder på den ena höjdpunkten efter den andra. Snyggt - och lite oväntat istället för en ackustisk version av den fina balladen!

...dessutom har sångaren ett mickställ som heter duga...

-----------

....sen kom dubbelhalsade gitarrerna fram under "The Blessed Hellride".

Man kan säga vad man vill - det ser hur tufft ut som helst med dubbelshalsade guror, speciellt två stycken!

---------------------------------------------------------
...kom igen!

"Suicide Messiah" bjuder förstås på gästspel på scenen för att ge den rätta megafon-känslan.

Undrar om det där är den killens absoluta höjdpunkt på varje kväll under turnén?

------------------------------

Solo?

Check!

Snygg avslutning med en hel del prat.

Som alla vet är det ändå så att en bild säger mer än tusen ord, så det här är väl en bra avslutningsbild? Black Label Society gjorde på det hela en bra spelning. Betyg... 4, skulle jag säga med en natts sömn emellan!

Gillar du bildspecialer?

Då finns det lite mer att kolla in. Watain, AC/DC del ett och två, Airbourne, Candlemass och thrashfest med Kreator, Death Angel och Exodus till exempel. Eller så läser du min intervju med just Zakk Wylde från i somras, och gissar hur skruvat det kändes att stå i publiken igår. Vatten drack han också, inte öl. Precis som utlovat.

Letar du efter annan bra läsning så verkar just hårdrock vara i ropet just.

Aftonbladet kör dels en bevakning av Mustasch-spelningen, men även en ganska intressant artikel om hur lojala hårdrockare är, kopplat till sommarens festivalyra - med en tillhörande lista över var du kan kolla in rock i sommar. Och räcker inte det så kan du kolla in listan på vilken hårdrocksmaskot som är tuffast.

Trevlig helg!

Veckans Tips: Axxis "II"

Om Veckans Tips förra veckan var ett gutturalt helvetesvrål så är det denna gång dags för att sinnesjukt kastratskrik.

Tyskland, home of the spandex, är hemlandet för Axxis - och de håller faktiskt på än, fast denna platta kom 1990. Kolla in hemsidan med en gång vettja, så ser du...

Okej, min första kontakt med denna platta var på vinyl. I framsidan var utsågat ett hål, så "tvåan" som syns är egentligen på innersleeven, vill jag minnas, och detta är en skiva som bör tilltala dig som gillar power metal och hårdrock av det lite softare slaget. Mest utmärkande är förstås sången, som är bland det vansinnigaste jag har hört när det gäller kastratsång. Det är faktiskt helt sjukt att Bernhard Weiss kan sjunga sådär, och det hela hade förstås lätt kunnat bli en fars.

Om det nu inte var för att låtarna helt enkelt är jävligt bra!

Öppna Spotify på den här länken först, så går vi igenom lite av vad som bjuds.

Öppningsspåret "The World Is Looking In Their Eyes" är klassisk albumöppning, rätt driven och snabb låt med smittsam och lättlyssnad refräng. och lite sådär skönt ostig text.

Sen kommer pärlorna på rad som i ett halsband!

"Save me", "Touch The Rainbow", "Rolling Like Thunder", "Little Look Back" och balladen "Hold You" är bra hårdrock från 90-talet, helt enkelt.

Kolla in det du med!

Axxis med fantasifullt döpta albumet "II" är helt enkelt lite av en doldis som jag tror många gillar!

Hårdrockstorsdag - Zakk och Jörn på besök!

Idag har vi finfrämmande i Sverige.
Jorn Lande tar med sig bandet och spelar i Linköping, medan vi som bosatt oss i trafik-kollapsen som kallas Stockholm gästas av Black Label Society med ingen mindre än Zakk Wylde i spetsen.
En riktig hårdrockstorsdag!

Själv ska jag ladda med en fet presentation på arbetstid, men ni andra kan ju alltid roa er med lite videosnuttar, samt en del läsning.
Ska vi börja med norrmannen?




Hyllningen till Ronnie James Dio är kanske inte Jörns bästa låt, men den är rätt kul att visa som video. Du kan förstås också läsa recensionen av just den skivan också, som uppladdning!

Personligen ska jag kolla på Zakk ikväll, tillsammans med Jolly Jonny och Zappzott. Blir kul, och eftersom jag ändå har intervjuat karl'n så måste jag väl kunna ropa "Hey Zakk, remember me? You said we could hang!"




Recension av senaste plattan finns förstås även i detta fall. Den hittar du här, och vill det sig väl med tekniken och sinnet ikväll så blir det kanske en bild eller tio på den här siten imorgon...

My son the comedian!

Barn är roliga.
I alla fall min son.
I helgen inträffade en massa roliga konversationer som jag inte riktigt kan hålla för mig själv.
Vissa är rent av hårdrocksrelaterade, så.. varsegod.
Här är min son, komikern.

På skötbordet:

Jag: "Oj, vi har glömt att lägga dit en handduk. Måste göra det..."
M: "Jag köpt den!"
Jag: "Ehm... jaha, vem har du köpt den av?"
M: betänketid.... "Peter".
Jag: "?? Vem? När då"?
M: "Med Mone" (hans gudmor).
Jag: "Du är ju stollig." Och vid det här laget har jag nästan bytt klart på honom, så jag säger..."vilken fin bajskorv!"
M: "Mone gillar bajskorv"
Ja: "Gör hon?"
M: "Nääää."
M: "Kladdigt."

Den sista repliken levereras med sån grym tajming att det får mig förstås att vika mig dubbel av skratt. Var fick han det ifrån? Stolle!
Nå, senare på kvällen så kikar hela familjen på TV, och då finns ett barnprogram där man ska sjunga med, det heter "Flygande Mattan". Denna gång medverkade Kicken från The Poodles och skulle sjunga ett hårdrocksmedley. Queen, Ozzy Osbourne (om jag minns rätt) och till slut också lite Kiss. Och då säger ju jag... "Jaha, lite Kiss också".
M svarar då med samma ofelbara tajming:
"Näää Kiss heller. Bajs!"

Grym musiksmak har han. Gillar Krokodilen i bilen, och dansar till David Bowie - men tydligen går inte Kiss hem alls!

Jaja, så är det. Vill du se Kicken sjunga i barnTV så kollar du avsnittet på SVT Play här. Han dyker upp efter drygt 14 minuter.

Undrar om det går att göra sig en karriär som komiker?
Och, framförallt, kan man försörja sina föräldrar på ett sånt jobb?

Big 4 till Göteborg - den 3/7!

Det blev ju så, precis som misstänkt.
Big 4 kommer till Sverige.
Fast inte till Stockholm.

Till Göteborg, Ullevi. Den 3/7 är det dags.

Mer läsning på Aftonbladet, förstås!

Ska du dit?

Torture Division "Through The Eyes Of A Dead"

Nya Close-Up landade i brevlådan igår. Omslagen blir bara fulare och fulare, påminner mer och mer om en veckotidning, men det må så vara hänt - den här gången var ju tidningen matad med den unika demon med Torture Division. "Through The Eyes Of The Dead" heter den, och egentligen är det rätt orättvist.
Det bandet besitter mer dödstalang än de flesta andra "yrkesdödsare" som försöker försörja sig på det!

Öppningsspåret heter "Vampire Empire" och är en klassisk TD-låt. Driven döds med bra sväng. Titelspåret innehåller bisvärmsriff och sköna partier, medan sista låten "Clark the Monarch" är till stora delen på svenska och kanske roligast för bandet själva.

På det hela en riktigt bra demo ändå, och ett kul grepp.

Och eftersom jag gillar även Red Hot Chili Peppers så följer jag deras devis. Give It Away, Give It Away, Give It Away Now!

Vill du ha plattan så skriv varför just du är värd den i kommentarsfältet, och håll ögonen öppna på bloggen under fredagen för att se om du vunnit!

Vill du istället läsa mer om Torture Division så tycker jag du ska kolla in när deras första demo blev Veckans Tips, eller recensionen av "Evighetens Dårar" del två och tre på Werock.

Recension: Cavalera Conspiracy "Blunt Force trauma"

Bröderna Cavalera har ett band ihop. Inte Sepultura, men väl fantasifullt döpta Cavalera Conspiracy, och nu är det snart dags för andra plattan "Blunt Force Trauma". Den släpps i slutet av mars, men jag har haft den som promo ett tag, och nu är den recenserad på Werock.

Skönt va, att kunna läsa recensionen så tidigt?

I korta ordalag kan man säga att den är bättre än debuten "Inflikted", men vill du veta mer får du vackert läsa hela recensionen!

Givetvis finns en del annat mumsigt på siten också. Recension av exempelvis Deicide, The Haunteds kommande giv samt The Project Hate. För att nämna några!

Hur jävulsk är du?

Igår hade den här bloggen ett citat av Varg Vikernes, Burzum.

Kommentarerna visar att den mannens åsikter sticker ut, och de flesta är nog överens om att kar'ln verkar vara en komplett idiot.

Hade han inte lyckats knåpa ihop rätt bra musik hade de flesta av oss aldrig hört talas om honom, men det intressantaste var egentligen det där med kyrkbrännandet.

Rätt?

Fel?

Överdrivet?

Åsikterna går säkert isär.

Egentligen borde jag försöka något långt och seriöst om det, men jag tror inte att jag har det i mig.

Dessutom finns det få saker sammanfattar det bättre än seriestrippen ovan, stulen från Sweden Rock Magazine (snylta inte - prenumerera!).

Som sanna rockers vill man hylla lite odöda och kanske djäfulen himself, men om det skulle bli verklighet så fixar man inte det. Lite lagom djävlighet är bäst, och helst för andra. Själv vill man nog vara i flytet mest hela tiden.

Stämmer i alla fall rätt bra på mig, om jag ska vara ärlig.

Frågan om organiserad religion och dess existensberättigande är dock större förstås, och ett intressant samtalsämne. Får se om inspirationen faller på, eller om någon av de utmanade (Tom S? Jonte? Fredrik på Blasphemedia? Någon annan?) tar upp den kastade handsken!

Finalomröstning - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist!

Jajamen, nu är det dags.
Flera olika kvalpooler ledde fram till kvartsfinaler, som ledde fram till semifinaler, som nu lett fram till denna punkt.
Finalen.

En viss kung av blytunga riff, Tony Iommi, tog sig ganska lätt vidare efter siffrorna 48-23 mot Dave Mustaine. Inte helt oväntat, men ändå ganska lätt seger till slt.

I den andra semifinalen svängde det flera gånger, och både Zakk Wylde och Yngwie Malmsteen hade stundtals ledningen. Till slut föll dock läsarnas val på den sistnämnde, och det slutade 36-30 i svenskens favör.

Nu är det dock dags att ta av silkesvantarna.
Nu väntar slutspurten.
Finalen.

Tony Iommi vs Yngwie Malmsteen!

Jag har inte den blekaste vem av dem som får räknas som favorit, om ens någon av dem kan vara det.
Jag vet bara att det här blir spännande.

Tack alla läsare för ett intensivt röstande hitills - nu är det dags att lägga i sista växeln och avgöra det här. Häng på!

Veckans Citat: Varg Vikernes från Burzum

Burzum är aktuella med ännu en giv. "Fallen", heter den, och det är förstås så att har man suttit i finkan och snickrat på låtar ett tag så vill man producera när man kommer ut.Eller, så verkar det i alla fall för Varg Vikernes.
I själva fängelset sa han lite annat dock. Såhär, faktiskt:

"Det här fängelset är ett skämt och inte alls det helvete jag väntat mig.
Fångarna har rätt till en egen säng, egen toalett och dusch. Jag kräver att polisen ska kasta mig i en riktig fängelsehåla och uppmuntrar dem att använda våld mot mig."

Varg Vikernes, Burzum

Remasters: Queensryche "Rage For Order"

Min förtjusning och förälskelse i Queensryches konceptskiva "Operation: Mindcrime" är ingen hemlighet. Inte heller är det något okänt att skivan efter den, "Empire", blev Seattlegruppens största försäljningsframgång och tog dem till hårdrockens stjärnhimmel.

Att skivan innan dess, "Rage For Order", då får betraktas som mer eller mindre bortglömd och okänd i sammanhanget är däremot något udda, och något det är dags att åtgärda.

Originalet släpptes -86, men 2003 kom en remastrad version som ger oss fans hela skivan på nytt, likväl som en del mumsigt extramaterial.

Där efterträdarna kan flagga med ett mycket jämnt material så lever "Rage For Order" på sina skyhöga toppar. Inledande "Walk In The Shadows" är kanske en av de tre bästa låtarna bandet någonsin gjort, och även låtar som "I Dream In Infrared", "Surgical Strike" och "London" står sig mycket mycket väl i jämförelse med resterande material. Största låten på skivan var väl "Gonna Get Close To You", men det är ingen personlig favorit alls - jag finner den mest okarakteristisk, faktiskt. Bland de mer anonyma spåren finns låtar som är bättre än vad man kommer ihåg, som exempelvis "The Killing Worlds", "Neue Regel" och "Chemical Youth (We Are Rebellion)".

Extramaterialet är rätt bra matat. Du får en 12'' version av "Gonna Get Close To You" (med helt förfärligt hemsk mixning, främst av trummorna... det låter 80-talsdisco över hela klabbet!), en bra livetagning av "The Killing Worlds" från London -94 samt en akustisk mix av "I Dream In Infrared" där Geoff Tate får briljera. Avslutande livetagningen av "Walk In The Shadows" från -91 har tyvärr en rätt sopig ljudbild i jämförelse med resten av skivan, så den kan vi nog skriva mer på kuriosakontot än på kvalitetskontot.

Men det spelar ju ingen roll.

Skivan som helhet är ovärdelig, och innehåller helt enkelt några av Queensryches allra bästa stunder. Jag gillar det, skarpt!