Levererar nya In Flames-singeln?

Ett av vårens/sommarens mest diskuterade skivsläpp är In Flames första skiva utan någon av originalmedlemmarna.
"Sounds Of A Playground Fading" släpps i juni, men nu ligger första singeln ute, precis som Aftonbladet visar och recenserar.





Själv tycker jag att den har rätt bra potential att växa till sig, främst refrängen är rätt smittande - men vad tycker du.
Levererar "Deliver us"?

Vill du förresten ha mindre förändring, mera samma som det alltid har varit så kan du istället läsa om att Motorhead kommer hit i december, och kör klassiker. Det är inte fel det heller, oavsett hur bra jag tyckte om förra given!

Nostalgi - Sabbat "History Of A Time To Come"

En gång i tiden hade jag den här skivan på CD.
Vete fan varför, men av någon anledning gillade jag inte den, och något hände med den. Kanske bytte jag bort den, kanske försvann den, men den har varit borta.
Nu har jag den igen, i en extredeluxepackad version...
..och helvete vad bra den är!

Låtar som "Behind The Crooked Cross", "Horned Is The Hunter", "I For An Eye" och "A Cautionary Tale" är ju tokbra.
Hur fan kunde jag inte fatta det då?

För dig som fortfarande inte fattat så är detta Sabbat, brittisk säregen thrash med bland en viss Andy Sneap i sättningen.
Jodå, samma som producerar storband numera, och gjort återinträde med likaledes brittiska Hell..

Vilken falsksång!

Varningstecknen har ju funnits där.
Sweden Rock Magazine delade ut 6 i betyg, vilket ju är katastrofalt lågt för att vara Mastodon.
Stones berättade att han trodde att det var fel på skivnålen när han lyssnade på skivan första gången.
Men ändå.
Jag blev faktiskt lite chockad.
Sången är... inte bra, milt uttryckt.
Lågt mixad och falsk som bara fan!

Det är tur att låtmaterialet inte går av för hackor. Jag hade ju "Crack The Skye" överst på min lista för 2009, men nog saknar jag ändå rätt mycket från tidigare skivor. "Blood And Thunder", till exempel...

Nu har jag faktiskt inte hunnit kolla DVD'n, och har enbart ljudupptagningen att gå på, men ändå... visst kunde de väl ha sjungit liiiiite bättre på sitt första riktiga livepaket?

Recension: Sarke "Oldharian"

När jag läser sådana saker som att Sarke består av av Nocturno Culto (Darkthrone) på sång, samt upphovsmannen Sarke själv - med ett åtagande i bland annat Khold - så hissas förväntningar hos mig. Att dessutom läsa att bandet blandar rock'n'roll av Motorheadmodell med sina black metalrötter gör inte att dessa förväntningar sjunker direkt, snarare tvärtom.

"Oldharian" är, med andra ord, en skiva som jag verkligen sett fram emot att sätta tänderna i.

Förväntningar är emellertid farliga saker.

De spelar spratt med upplevelser.

Jag är antagligen inte ensam om att ha erfarenhet av en film som jag förväntar mig ska vara kanon, men som visar sig vara... bara "bra", och därför blir lite av en besvikelse.

Precis så är det faktiskt med Sarke "Oldharian" också.

Det är faktiskt rätt bra, men aldrig fantastiskt.

Det kan mycket väl vara mina förväntningar som spelar mig spratt, men det hela mynnar totalt sett ut i en besvikelse, faktiskt.

Inledande "Comdemned" och "Pilgrim Of The Occult" är bra exempel på hela detta. Visst är det ganska bra, men aldrig sådär hjärtslitande bra som jag vill att det ska vara.

Efterföljande "Pessimist" bjuder på ett elakt sväng och är nog plattans bästa spår, men det finns ganska många släta saker. "Flay The Wolf", "Passage To Oldharian" och "The Stranger Brew" är okej, "Novel Dawn" en elak och bra halvballad som sticker ut - men här finns en del på minussidan också.

Hela produktionen lider av en vansinnigt ful keyboardmix.

Det skulle kunna lyfta rejält med lite feta, organiska orglar, men istället får vi en... klinkande, maskinell, gaffel-på-kakburksgrej. Bästa exemplet på det är nog "Paradigm Lost", en låt som i mina öron och med tiden blivit helt olyssningsbar på grund av detta klinkande.

Vad fan?

Med dagens teknik, och framförallt med de inblandade personerna borde det inte få hända!

Självmål, tyvärr.

Ah... jag vet inte jag, kanske är det mina förväntningar som var för höga, men totalt sett är jag rätt besviken på den här skivan. En gissning säger att den inte kommer att vara spelad speciellt ofta om ett par månader.

Det fängslar helt enkelt inte tillräckligt mycket, tycker jag.

Bästa Spår: "Pessimist"

Betyg då?

Nja, det blir ju inte så högt. Det stannar på en tvåa, och så får vi se om denna skiva mognar eller falnar...

Sarke "Oldharian" - 2

Åska

Skönt åskväder, omen ganska litet, över Tyresö under kvällen.
Jag drar på mig lurarna och njuter av Tiamats "Amanethes" för att fira försmaken av sommar. Vill du ha mer läsning så kan du ju alltid se alla Werockskribenters favoritmusik under åskväder här...

Werockrecensioner: Amorphis, Anaal Nathrak och Necrophagia

Om en dryg vecka släpps finska Amorphis nya skiva "The Beginning Of Times". Utan att ha hört ett ljud från den så gissar jag att den kommer att ta bandet till nästa division inom den internationella hårdrocken, och att jag har dne som kandidat på årsbästalistan när 2011 närmar sig sitt slut.

De senaste släppen har ju varit rent av fantastiska, och det har inneburit både en maxpoängare i recensionen av "Skyforger" och ett Veckans Tips av "Eclipse". Den enda fara just nu är väl om bandet har förhastat sig lite med denna skiva, det hade ju faktiskt fått ta lite mer tid.

Det är också en av de saker Werockkollegan Henrik diskuterar i recensionen av nya "The Beginning Of Times". Den finns här!

Mitt i månaden bjuder på lite mer också.

Anaal Nakraath och Necrophobia, till exempel.

Alla Majrecenensioner finns här!

Hail Norge!

Tre norrmän var ute och gick i naturen, när de fick se spår i snön.

"Helt klar är detta björnspår", sa den första.
"Nej, det står klart att det är älg", sa den andra.
"Ni må ikke snacke så mye skit, det är hare", sa den tredje.
Sen kom tåget och körde över dem.

Så lyder en av mina favorithistorier (den absoluta favoriten är förstås klassikern "Kom nu ketchup så går vi", fast på engelska. "Catch'up." Fullständigt briljant i sin enkelhet.)
Idag är det dock den 17:e maj, så vi glädjs med våra grannar i väst, som slog sig fria.
Och som de gjorde det!

Norge, Norge, ni kan.
Tack för Gorgoroth, Immortal och Satyricon. Tack för Artch, Jorn Lande och Sahg. Tack för Khold och Kvelertak.
Ni regerar, ofta på min skivtallrik, ofta på mina önskelistor över artister som ska komma på besök.
Det är ingen Norgehistoria - det är bara vi sura svenskar som försöker komma underfund med hur ni kunde ta med er så mycket kreativ musikalisk kraft när vi delade på oss.
Och som ändå tacksamt tar emot den.

Inte mycket att göra, förutom att konstatera att ni är kungar.

Hail Norge!

I slutet av regnbågen - himmel och helvete.

Det var min morbror som tog in den i mitt liv.
Rösten.
Den där enorma, känslosamma, rock'n'roll-rösten som ingen annan kunde matcha.
Det var i samband med att jag gick i lågstadiet, och Ronnie James Dio hade just hoppat av Black Sabbath för första gången för att starta sitt egna band.
"Holy Diver", "Last In Line" och "Sacred Heart" följde.
Inget skulle mer bli sig likt.
Jag önskade mig just "Sacred Heart" i julklapp av mamma, och trots att vi hade rätt ont om pengar så fick jag den på LP. Helt onödigt, men om hon visste vad den skulle komma att betyda för mig så var det förstås väl värda pengar.
Den cementerade den väg jag skulle vandra.
Ett liv i skuggan av rock'n'roll, på gott och ont.
Ett liv i skuggan av den där magiska rösten. Med texterna som lika ofta var geniala som de var ostiga, men alltid - alltid - med ett innerligt och ärligt uppsåt.
Long Live Rock'n'Roll.
Och länge leve dig, Ronnie.
Fast du inte finns mer.

Ett år har redan passerat utan att du varit med oss i jordelivet.
Ändå har du varit närvarande i stort sett hela tiden.
Dina sånger kommer att leva för alltid.
Ditt arv kommer att leva för alltid.
Ändå undrar jag om du förstod det, eller ens kunde drömma om det när du en gång i tiden startade din musikaliska resa?

Innan Rainbow fanns ELF. Och innan dess fanns Puff The Magic Dragon. Och innan dess fanns antagligen något än mer obskyrt, men för mig var det i samband med Rainbow som Ronnie klev fram. Skivorna "Rising" och "Long Live Rock'N'Roll" är förstås för gamla för att jag skulle kunna upptäcka dem i samband med att de släpptes - nej, det är i efterhand som de har mejslats fram ur historien.

Monumentala.

Episka.

Och första gången som hårdrocken tar klivet in i det som skulle komma att bli hela 80-talssvängen, hårdrockens guldålder.

Ett decennie innan resten av hårdrocksvärlden fattade vad som hände, nästan.

Redan då dominerade Ronnies röst låtarna och hans låtskrivande materialet. När han lämnade bandet blev det... ett helt annat band. Så viktig var han.

När han sen slog sina kreativa krafter ihop med vad som antagligen är världens bästa riffmakare, Tony Iommi, och en av de mest kreativa och stabila basisterna, Geezer Butler, som efterträdare av Ozzy Osbourna i legendariska Black Sabbath så ändrade det bandet karaktär. De blev en helt naturlig fortsättning på vad Rainbow med Ronnie vid mikrofonen startat. Tillsammans smidde man mästerverken "Heaven & Hell" samt "Mob Rules", och på klassiska livetagningar som "Live Evil" visade Ronnie hur enkelt han kunde ta bandets gamla klassiker och göra dem till sina.

Att han fortsatte sin resa ensam var kanske naturligt.

Lonely Is The Word.

Alltid hade han dock den goda smaken att omge sig med högkvalitativa musiker, och bortsett från en svag punkt när Ronnie experimenterade med ett annat sound i "Angry Machines" så höll han alltid den klassiska hårdrockens fana högt. Det spelade ingen roll om det var enorma festivalspelningar eller Arcushallen i Luleå - han levererade.

Till slut kan man nästan säga att Ronnie slöt cirkeln.

Återföreningen skedde visserligen inte med gänget från Rainbow, men väl med kompanjonerna från Black Sabbath, denna gång under namnet Heaven And Hell. Det kan tyckas futtigt, man jag tycker att det finns en vacker poesi i det. I slutet av regnbågen fanns nämligen både himlen och helvetet.

Helvetet var svulsten, den som tog honom. Den som knäckte en av hårdrockens Gudar.

Himlen förstås det faktum att man inte kan döda en gud - de lever alltid vidare. Starkare, mer legendariska. Även om de kanske inte vandrar bland oss.

Tack för allt, Ronnie James Dio.

Du kom att betyda så fantastiskt mycket.

Dina texter och din sång kom att betyda så otroligt mycket för så många.

Den 16/5 är en dag som för alltid kommer att målas i både svart och vitt. Himmel och helvete.

"In the Misty Morning... On The Edge Of Time...."

Veckans Citat: Dio

Idag är det förstås International Dio Day.
Det är prick ettt år sedan ikonen gick bort, och naurligtvis blir det lite mer om det på bloggen.

Vi börjar dock enkelt.
Med det kända citat som herr Ronnie James Dio klämde fast på baksidan av Rainbowklassikern "Long Live Rock'n'Roll", efter att inspelningarna störts av ett övernaturligt väsen.
Baal.

"No thanx to Baal"

Rainbow

Vill du läsa mer om Dio?
Det finns en hel del. Hyllningen som Werock gjorde, min egen uppräkning av de bästa plattorna med Ronnie del ett och två , sammanställningen av liveskivorna "Evil Or Divine" samt "Live Evil" eller recensionen av Jorns hyllningsplatta med namnet... "Dio".
Eller så kan du bara söka på Ronnie James Dio i sökfältet på den här sidan!

Världens sämsta bandnamn?

Vete fan hur det egentligen har gått till, men jag har fastnat i en sån där gammal goding den senaste veckan. Killer Dwarfs "Dirty Weapons".
Hittade den när jag bläddrade bland en massa gamla skivor, och JÄVLART, vilken platta!
Tokbra sång, tokbra sväng.
Det är ett löfte att den dyker upp som småningom som Veckans Tips.

Men, dte fick mig även att fundera.
Alltså, skivan är ju ful som stryk.
Och namnet på bandet är ju nästan ännu värre.
Hur fan tänkte de att de skulle nå världsdominans med det namnet, egentligen?

Och det slutade förstås med att det blir en ny röstningsbar kategori inför Hårdrockskväll 2012 (japp, det är ju bara 8 månader kvar nu!).

Sämsta bandnamn.

Utmaningen, förstås, blir ju att hitta ett bandnamn som är riktigt dåligt men ändå presterar grymt bra. För mig skulle Killer Dwarfs just nu ligga i bra läge, men det saknas ju inte band med dåliga namn direkt.
Man kan ju faktiskt fundera vilket av alla dåliga namn som är sämst, såhär en söndagseftermiddag...

Live: Alice In Chains "MTV Unplugged"

Seattle var en gång kokpunkten för ny musik. Det verkade spruta ut intressanta band därifrån, och det är stundtals rätt fränt att beakta att det är hemstaden för band som Pearl Jam, Soundgarden, Nirvana, Queensryche, Nevermore och Alice In Chains. bland andra. Och nu ska vi kolla in en udda liveskiva från de sistnämnda, från den tiden då det trendkänsligaste som fanns var MTV.

De fattade att här finns kidsens intresse, och körde bejublade spelningar med stora band som fick lira akustiskt. Opluggat.

Nirvana har en riktigt bra spelning fäst på tape (jodå, så småningom dyker den sannolikt upp som en "måste-ha-liveskiva" den med, men inte just nu), likväl som just Alice in Chains.

Alice In Chains kanske var hårdast av alla band som kom i samband med grungevågen, men på något sätt passar ändå deras musik nästan bäst för denna typ av arrangemang.

Det blir dystert, vackert, vemodigt på ett slående sätt.

numera bortgångne Layne Staley låter fantastisk på sång, och resten av bandet gör en inspirerad spelning.

Dessutom så har bandet ett fantastiskt material att ta av.

"Nutshell", "Brother", "No Exuses", "Down In A Hole", "Would?", "Heaven Beside You", "Rooster"... pärlorna kommer på rad! Mindre erkända låtar som "Killer Is Me" och "Over Now" gör sig dessutom alldeles utmärkt i den här tappningen!

Gillar du lite softare musik med själ så är det här en alldeles klockren skiva att ha hemma. Det är inte första gången en akustisk liveplatta rekommenderas på den här bloggen, men just kombinationen av sväng, själ och vemod är det nog ingen annan skiva som kommer i närheten av!

Den nye kungen!

Såhär ser den ut, den nye kungen.
Stammar från USA, Brooklyn, New York.

Riktigt jävla bra lager, och en storfavorit till Årets öl 2011!

Passar fint när man är pappaledig också.
Vete fan om jag är en bra pappa, sånt är svårt.
Det jag däremot vet är att jag är så inihelsicke bra på att vara ledig.
Skål!

Amon Amarths episka backdrop för kvällen

Jag fick ett mms av Stones som (som vanligt!) jobbar ikväll.

Den bifogade bilden föreställer huvudakten Amon Amarths backdrop för kvällen (ja, samt lite scenarbetare som fixar för kvällens slagfält), och den ser så mäktig ut att jag är tvungen att dela med mig av den.

Snacka om episk!

Det verkar faktiskt som om Surt gör sig bättre som backdrop än som skivomslag, tycker jag.

Ni som ska dit - grattis. Detta är vad som väntar er, och eftersom Amon Amarth alltid levererar live så har ni nog en riktig helkväll framför er. Lördag och allt...

Ikväll intar vikingarna stan!

Lördag.
Om gårdagen vigdes till Satan så är det brutal vikingadöds som gäller ikväll.
Amon Amarth är på plats med The Black Dahlia Murder som förband, och med tanke på hur stabila huvudakten är så lär det bli en finfin kväll för alla er som ska dit.




Som laddning bjuder Metalbloggen på en av bandets enklaset och mest geniala riff, det som driver "Pursuit Of Vikings", taget från utmärkta dunderfeta DVD-släppet "Wrath Of The Norsemen".
Genialt enkelt, men smittande.
Vill du ha läsning i stället så rekommenderas antingen recensionen av senaste släppet "Surtur Rising" eller något helt annat.
En läsning av undertecknads senaste besök på konsertplatsen, utmärkta Tyrol.
Då var det Airbourne som stod för underhållningen!

Jag ska ju inte ut och härja ikväll, men en hel del av bloggens läsare ska dit, så vill dte sig väl kommer en väl en bild eller två...

Ghost, In Solitude och Stench på Hornstulls Strand!

Idag är det fredag den 13:e.
Känner du för att fira så bjuds det på grym livemusik i Stockholm ikväll, på Hornstull Strand.
Ghost står som huvudakt, och de supportas av Stench och In Solitude!




Det kan bli riktigt bra, kolla in denna amatörvideo av "Ritual" - och tä'nk dig in i sitsen att du är på plats... med en ganska liten scen.
Breathtaking!
Dessutom bjuds du på glimrande förband. Stench "In Putrecense" har recenserats med gott resultat här på bloggen, och även om jag inte har hört In Solitude (än...) så släpper de knappast in vad som helst med de andra två akterna.
Ghost själva behöver kanske inte så mycket presentation, men du kan ju alltid ladda med att läsa recensionen eller Backspegeln av "Opus Eponymous" så länge.
Nå, jag ska inte dit. Jag ska leka småbarnsfar, och det är inte fel det heller.
Inte riktigt lika sataniskt dock, så ska du dit... grabba med dig kameran och dela med dig sen.
Jag vill se vad de här gängen hittar på en kväll som denna!

Veckans Tips: Ex Deo "Romulus"

Okej - det är dags för något som inte tillhör vanligheterna. Något som, faktiskt, aldrig har hänt tidigare.

Veckans Tips är en skiva som recenserats på den här bloggen.

Visst, det har förekommit att skivor som recenserats i Werocks namn har hamnat som Veckans Tips, men aldrig tidigare har en platta som recenserats på Metalbloggen fått återkomma som Veckans Tips.

Dags nu, och den platta som spräcker nollan är antagligen en lite oväntad sak. I vanliga fall pysslar nämligen Maurizio Iacono med sin huvudsyssla som frontman i Kataklysm, men den här gången ror han iland ett av sina drömprojekt - en konceptskiva om det gamla romarriket i allmänhet och en viss Romulus i synnerhet. Hela projektet går under namnet Ex Deo, och med sig har han i huvudsak samma killar som i Kataklysm, samt lite extra gitarrkraft i form av gästspel av Nergal (Behemoth), Obsidian C (Keep Of Kalessin) och Karl Sanders (Nile).

Inte illa pinkat!

Nå, Romulus och Remus var enligt legenden två tvillingar som sattes ut för att dö i naturen, men som istället uppfostrades av en varghona (därav statyn med de diande barnen som du kanske har sett). De grundande varsin bosättning, men hamnade i luven på varandra. Segrande ur det kom Romulus och hans stad - Rom.

Textmässigt uppehåller sig skivan snarare runt en senare tid än just denna legend, då vi får följa med på slaget om Alesia i "Storm The Gates Of Alesia", hylla Gaius Julius Ceasar i "Cry Havoc" och agera legionär i den mytomspunna 13:e legionen i låten "Legio XIII".

Musiken är en häxblandning av döds- och svartmetall, och överlag så är det här en skiva som har växt till sig vansinnigt mycket för mig.

Recensionen delade ut en 3:a, och en Backspegel konstaterade att det var snålt.

Jag skulle vilja säga att har du intresse av historia samt extrem metal så ska du kolla upp detta.

Låtar som "Blood, Courage And the Gods That Walk The Earth", "Cruor Nostri Abbas" och "The Final War (Battle Of Actrum)" förtjänar det - och varför inte börja med Spotify?

Mycket nöje!

Världens mest prisvärda skiva?

Ja, kanske.
Paradise Lost har ju släppt sitt mästerverk - antagligen en av de 10 bästa skivor som någonsin gjorts - igen, i ett fläskigt remastrat extraladdat paket.
300 pix, ungefär, och då får du hela "Draconian Times" i dels remastrad version, dels i 5:1-mix av skivan samt en hel del lull-lull.

Jag har den givetvis i originalversion, men kommer antagligen att lägga in en order ändå.
Jag säger faktiskt som skribenten i senaste Sweden Rock Magazine.
Om man inte gillar detta är man faktiskt kass på musik!

3 Röster om Primordial

Det var inte speciellt länge sen jag recenserade irländska Primordials 7:e platta "Redemption At The Puritan's Hand", och mitt betyg på Werock landade på hela 9 av 10.
Jag efterlyste lite hjälp inför 3 Röster, och just den här skivan verkar ha lockat fram er läsares kreativa sida. Det sa pang, så fick jag tre stycken ganska långa utlägg!
Häng på....

SheerFaith: Jag vet inte vart jag ska börja när det gäller denna platta... Jag är mållös... Så bra är den. Plattan inleds med No Grave Deep Enough och redan där är jag fast. Jag är beredd att dra bredsvärdet och följa Nemtheanga ut i krig. Alan "Nemtheanga" Averill sjunger bättre än någonsin och bakom honnom har vi ett snortight band i högform. Jag vet att världen är orättvis, men vore det inte för det så borde i rimlighetens namn Primordial bli ett betydligt större band efter detta mästerverk. Höjdpunkterna på denna platta är för många att räknas men The Mouth of Judas gav mig i allafall gåshud när jag hörde den första gången. Om det inte sker ett mindre mirakel (läs en ny platta av Bolt Thrower) så är denna platta årets bästa alla kategorier.

Betyg: 6/5

Bästa spår: Svårt att välja men måste jag begränsa mig så blir det, No Grave Deep Enough, The Mouth of Judas och The Puritan's Hand.

JonteRoyal: Primordial har ett episkt anslag som är unikt inom metalgenren. Musiken är som skapt för att ackompanjera dokumentationen av motstånd och frihetskamp och tillsammans med AA Nemtheanga plågade röst är det omöjligt att inte fängslas. Inledningstrojkan No Grave Deep Enough, magiska Lain With The Wolf och brandtalet Bloodied Yet Unbowed är fullkomligt oslagbar. Lite styrfart tappas i mitten (de black metalliknande skriken i Gods Old Snake känns faktiskt rätt malplacerade) men i slutet av skivan styrs än en gång kvaliteten upp från mycket bra till rent fantastiskt. Empire Falls från föregående skivan "To The Nameless Dead" är fortfarande den komposition som främst kommer skriva in irländarna i historieböckerna, men som helhet betraktat är "Redemption At The Puritans Hand" imponerande nog strået vassare än föregångaren.
Betyg: 4.5/5

Magnus Ö: Primordial är en relativt ny upptäckt för egen del då jag endast hört enstaka låtar från tidiga alster.
Men denna gång har jag verkligen toklyssnat på denna skiva och den har garanterat rullat 50 gånger så min bild av detta alster är väl genomtänkt.
Ska man få sig en ordentlig bild av detta album är det nog helt enkelt tvunget att skivan rullar om och om igen.
Det är sannerligen ingen mjukstart Primordial bjuder på då "No grave deep enough" öppnar detta album och vilken öppning dessutom, fullständigt briljant och pulsen går upp på max ögonaböj.

Storheten i detta verk ligger just i hur olika låtarna är och den varierande sången.
Vissa stunder är det ren black metalsång för att i nästa stund vara mer "vanlig" sång men energin finns där i varenda sekund.
Det skall också poängeras att det inte finns några svaga låtar på denna platta.

För den som inte lyssnat in denna skiva ännu så är det mer eller mindre ett måste att göra så.
Kommer bli ett rent nöje för egen del att avnjuta Primordials tidigare album.
Tvekar inte en sekund på att jag har många timmar trevlig lyssning framför mig.

När 2011 kommer summeras så är jag helt övertygad om att denna skiva kommer toppa massor av årsbästalistor runt om i världen, så även min.

Bästa låt: "No grave deep enough" & "Gods old snake"

Betyg: 5/5 Detta är så bra så jag skulle kunna ge det 6 getingar, samma betyg som Glenn Hysén fick av Expressen efter en match mellan England och Sverige på Wembley 0-0 och året var 1988.

Hoppla.

Låt mig se om jag fattat detta rätt. 2 av 3 skribenter vill spräcka betygsskalan och dela ut 6 poäng? Magiskt. Men förstås inte möjligt. I snitt blir det istället som två stycken maxpoängare (som om det skulle vara dåligt...), och en nästan max. I snitt 4,83. Svindlande högt!

NP: KISS "Creatures of the Night"

Klockan är halv fyra på morgonen (natten?).
I mitt knä har precis minsta killen somnat, efter att ha blivit buren fram och tillbaka i ett mörkt hus. På slutet har hans pappa spelat musik som verkat tröstande.
KISS "Creatures Of The Night".
Fruktansvärt passande skiva medan man ser den grå gryningen närma sig ute.
Och vilket gitarrspel!

Skönt att lillen gillade det också. Det knepet tar man ju gärna till igen...

"I så fall skulle jag ligga med Dave Grohl"

En del par har tydligen "ligga-listor".
Alltså friskott som man skulle få ligga med om det begav sig.
Det har inte vi, jag och min fru. I alla fall inte vad jag vet.
Däremot minns jag, nu när Foo Fighters senaste alster "Wasting Light" går varm här hemma, att vi hade en rätt omvänd diskussion en gång i tiden, när vi träffades.
Alltså, om man nu skulle måsta ligga med någon av samma kön, vem skulle det vara då?
Jag valde Dave Grohl.
Japp, om jag skulle ligga med en man så var det han.
Ser rätt bra ut, och verkar både musikaliskt begåvad likväl som normalt funtad i knoppen.

Kompisen Zappzott hävdar ibland att mina inlägg bär spår av att jag rökt på, och detta kanske är ett sånt, men erkänn att diskussionen blir bra mycket intressantare om man vänder det hela så.
Alltås, bortsett från att jag inte kommer ligga med herr Grohl (nej, jag är inte gay) så finns det ju massor av folk som tydligen kan rabbla namn på snygga typer av det motsatta könet (om man nu är hetero, om man är gay antar jag att det funkar åt andra hållet, liksom).
Men hur många skulle ge ett svar om det var motsatsen som gällde?

Och vem skulle du välja?

Skivan då, förresten. Den är bra. Recension i nästa vecka, eller så. Till dess kan jag säga att riffet i "Rope" - det är sånt som gör att det är Grohl jag skulle kunna välja...