Besatt: Satyricon "Now, Diabolical"

2005 flyttade undertecknad in i en helt nybyggd lägenhet i Frösunda, norra delen av Stockholm.
Här tog läkningen verkligen fart, den som krävdes efter det tuffa året vi tittade närmre på förra gången vi hade en skiva under Besatt-luppen.
69 kvadratmeter, med öppen planlösning. Bostadsrätt, på kanske 5:e eller 6:e våningen (minns faktiskt inte riktigt idag, konstigt nog).
Jag flyttade in med i stort sett ingenting i min ägo.
I processen med skilsmässa och uppbrott hade jag kommit att besitta stereon (en Sony förstärkare och högtalare från Jamo) och några flyttkartonger med diverse köksutrustning samt minnen.
That's more or less it.
Inköp skedde däremot i rätt rask takt av väsentligheter som säng, soffa, matbord. TV fick vänta ett par månader, tillgången på guld var ju inte direkt en aldrig sinande ström, men det gick ju bra ändå.
Någonstans här kom mitt skivsamlarintresse att spåra ur också, från att ha befunnit sig lite under tryck från respektive och fysiska platsbegränsningar så fanns i stort sett inget som kunde stoppa spridningen. Dessutom fick mitt sökande efter en helt egen identitet (jo, ni som brutit upp ett långt förhållande vet nog vad jag menar, att försöka hitta vad som var "jag" i alla "vi", att bestämma sig för allt från sin egna smak på inredning till mat till vanor - det tar ett tag) att agera extrovert i sammanhang som gav mig nya vänner.
Per och Magnus, brödraparet som verkligen öppnade mina ögon för black metal kom in i bilden då, och med dem kom också den här skivan.
Satyricon "Now, Diabolical".
Den kom att spelas en masse, men vi ska återkomma till varför och till själva skivan senare.
Istället ska vi prata om tiden som kom att utspela sig här, i den där lägenheten.

Att läka som individ innebär nämligen en process.
Stundtals är allt rätt bra, men det finns hål att ramla ner i.
När de hålen var relativt frekventa, i början av den här tiden, så försökte jag komma undan dess effekter på diverse sätt. Alkohol, godis, träning har alla haft sina perioder.
Att dricka varenda gång det var fel på känslorna visade sig snabbt ohållbart dock, och tack och lov fastnade jag inte i det. Risken - så här i efterhand - var nog ganska stor, men det fanns omständigheter i form av människor (tack brorsan!) och rädslor (hej, biologiska farsgubben!) som gjorde att gränsen aldrig passerades.
Godis är ju gott det med, men ligger egentligen inte för mig. Det var nog som värst i samband med att jag slutade snusa (en sak som i sin tur var rätt ofrivillig, jag fick en hockeyklubba i ansiktet under en match och kunde helt enkelt inte snusa på en tre-fyra dagar, sen fortsatte uppehållet liksom bara...), men bet inte.
Träna då.
Att ge sig ut på en löptur eller ett styrkepass varje gång tankarna var på väg ner i ett hål funkade hyggligt. Effekten blev ju också att man inte flåsade som en gris när man gick i trappor (Ursviksmilen under 45 minuter, vilket säger en del för er som vet vad just Ursviksmilen är, och i runda slängar 100 pannor i bänk - siffror jag inte är i närheten av idag), och dessutom ett bra tillfälle att lyssna på musik.
På morgonen startade jag till slut alltid med en timmes promenad, med Opeths "Ghost Reveries" i lurarna, men när det kom till styrke och löpning så var det denna platta som gällde.
Svart, med det där rakbladsvassa gitarrljudet.
Med låtar som "K.I.N.G", "A New Enemy", "Now, Diabolical", The Pentagram Burns" och "To The Mountains" så har den här skivan rullat helt sanslöst många varv.

Dessutom hade den andra speltillfällen.
Detta var tiden när det hände att jag slog på stort. Kelly's rockbar, anekdoten med nycklarna i hisschaktet - det hör hemma i den här lägenheten.
Och nästa varje gång när jag kom hem så avslutade jag med att spela "Now, Diabolical" i sovrummet (där hade jag en mindre stereo, också en Sony som valt mest av designskäl).
Härlig avslutning, att vara lite småpackad och höra Satyrs elaka stämma.
Fast en gång somnade jag.
Det var en sommar. Balkongdörren var öppen. Stereon på rätt hög volym - och, av någon anledning, på repeat.
Jag vaknade vid en nio-tio på morgonen efter.
Grannarna somnade väl då, kan man säga.
De var... inte glada. Tydligen delade de inte riktigt min besatthet för Satyricon "Now, Diabolical"....!

EP: Jess And The Ancient Ones "Astral Sabbat"

Finska Jess And The Ancient Ones är relativt nya på scenen. Den självbetitlade debuten kom förra året, och bandets lite svävande och stundtals drömlika rock träffade mig då på helt rätt sätt. 
Jag föll hårt för känslan i musiken, och den där lite abstrakta uppbyggnaden av låtarna där man inte drog sig för att stanna kvar om man hittat ett bra flyt, oavsett om resultatet blev en lång låt.
Nya EP:n "Astral Sabbat" består av tre låtar varav en är en cover på holländska Shocking Blue "Long And Lonesome Road". Jag kan förstå att man döper EP'n efter öppningslåten "Astral Sabbat", då det är den låt som mest håller sig inom normala ramar tidsmässigt av det egna materialet. Låten i sig drivs av ett lite spöklikt riff, och är väl okej i sig - men det är plattans sista spår som enligt min mening är hela behållningen. Närapå 15 minuter långa "More Than Living" fångar essensen med bandet, och lyckas med konststycket att hålla uppe intresset och känslan precis hela vägen.
Det är inte helt enkelt gjort, och jag lyfter på hatten för den prestationen!

Som med debuten är det Tore Stjerna som producerat, i finska studion Studio 33, och man gör det bra. Gitarrspelet signerat Thomas Corpse, Thomas Fiend och Von Stroh (humor på de namnen!) är fint framlyft, och frontflickan (för det är väl så, hon kan inte vara gammal...) Jess har en röst som jag tycker passar väldigt väl in i musiken. Den saknar visserligen spännvidd och en del djup, men det är passande. 
Omslaget vecklar ut sig till en fin bild såväl på ytter- som innersida, och denna gång ska jag inte klaga på formatet (det gjorde jag med debuten, en sak som fortfarande stör mig och kommer att dokumenteras i detalj när det är dags att titta på bokstaven "J" i serien Record Madness).
Jag nöjer mig istället med att konstatera att Jess And The Ancient Ones fortsätter sin resa på samma väg man slog in på redan förra året, och hoppas att det finns mer i kistan man verkar ösa från. Jag gillar't!

"Astral Sabbat" finns här på Spotify, så kan du bilda dig en egen uppfattning. Gör det!

Veckans Tips: Dust "Dust/Hard Attack"

...som så många gånger förr var det Stones på Tune Of The Day som tipsade mig. Skillnaden den här gången är antagligen att vi faktiskt pratar om en dubbelutgåva med jänkarna Dust, och att vi rör oss i tidsepoken -71/-72.
Känslan av att upptäcka en fantastisk rockplatta med en grupp jag aldrig hört talas om från så svunna tider är rätt häftig, och denna dubbelgiv av bandets självbetitlade debut och uppföljaren ett år senare har kommit att spelas rätt så ofta hemma hos undertecknad.
Det finns nämligen ett närapå overkligt sväng på den här skivan, och ett sånt där typiskt 70-talsgroove som gör att det är lätt att återkomma till den!
Stones tipsade om låten "From A Dry Camel", en av skivans episka långa höjdpunkter, men här finns så mycket mer att upptäcka.
Basslingan i "Chasin' Ladies", blueskänslan i "Goin' Easy", det febriga studset i "Stone Woman" och det brutala svänget i debutens kanske bästa låt "Love Me Hard". 
Och då har vi inte pratat om plattan "Hard Attack" alls, utan enbart om låtar på första skivan.
Den andra är ungefär lika bra, men jag tycker att den är jämnare. "Learning To Die", "I've Been Thinkin'" och "inledande "Pull Away/So Many Times" är väl höjdarna, men här är det inte alls lika enkelt att plocka ut dem - just eftersom skivan är bra mycket jämnare än debuten.

Tyvärr blev det väl inte mer med Dust. Trion bestod av Kenny Aaronson på bas, steel guitar, dobro (?) och bottleneck guitar, Marc Bell på trummor samt Richie Wise på gitarr och sång, och skivorna gavs ut av Buddah Records. Det borde, i ärlighetens namn, ha lett till ett större kontrakt, ett större bolag, en större karriär.
Dust borde, om man ser till den kvalitet som bandet levererar, ha varit ett av de stora akterna, och jag borde ha hört talas om dem innan jag såg inlägget på Tune Of The Day.

Nåväl, bättre sent än aldrig.
Det fina är att i alla fall en av skivorna faktiskt finns på Spotify, så du behöver inte gå i samma fälla som jag gjorde. Du kan kolla in bandet, och sen vara världsvan cool cat med stenkoll på allt från början av -70!

Recension: The Crystal Caravan "With Them You Walk Alone"

"With Them You Walk Alone" är Umeåbandet The Crystal Caravans tredje släpp.
Personligen fick jag upp ögonen för gänget i samband med den självbetitlade debuten från 2009, men det är med andra given "Against The Rising Tide" som jag tycker att det verkligen tar fart. Denna andra platta, från 2010, är en riktig höjdpunkt för oss som gillar rock'n'roll med anor och inspiration från band som Uriah Heep, Black Sabbath och The Doors, men förpackat i ett massivt sväng.
2013 ser fortsättningen på sagan, med denna sex spår långa giv. Låtarna är betitlade "Hour Of The Wolf", "With Them You Walk Alone", "Against The Rising Tide", "Roses And Morphine", "Brick By Brick" och "Drifting".
Redan vid första bekantskapen kan man slå fast att det är första och sista spåret som verkligen ramar in de övriga och står ut på skivan.
Inledningen med "Hour Of The Wolf" drivs av ett riff lika smittsamt som enkelt och genialiskt, opch känslan av rock'n'roll i den låten är smått oslagbar. Avslutningen är tvärtom, ett spår som minner om gamla Black Sabbath i sina lugna och finkänsliga stunder. Det svävar och placeras toner lite överallt i rummet, och slutar i en sån där låt som lever på känslan. Att sångaren Niklas "RG" Gustafsson dessutom stundtals låter lite som en viss Michael Stipe från R.E.M i versen på just avslutningslåten är enbart av godo, det passar väl här.
Det är annars en av skivans riktiga höjdpunkter, hanteringaen av instrument och strupe. 
Jag är verkligen förtjust i såväl gitarrspelet (signerat Stefan Bränberg och Björn Lohmander) som rytmsegmentet (bas av Pierre Svensson, slagverk av Annika Bränberg och trummor av Chrispoher Olsson), men för mig inträffar magin när just Niklas "RG" Gustafsson tar ton. 
Den kar'ln besitter en fantastisk röst!

Nå, övriga spår då, de som omges av just "Hour Of The Wolf" och "Drifting"?
Rätt bra.
Svänget i titelspåret är skönt, den finstämda känslan i duettsången som leder "Along The Rising Tide" är snygg, det lite olycksbådande riffandet i "Roses And Morphine" funkar bra (den låten bjuder för övrigt på en hel del vändningar under resans gång och är kanske den som tagit längst tid att "utforska") och stökandet i "Brick By Brick" är bra.
Ändå är en av känslorna när skivan snurrat ett flertal varv och låtarna satt sig att detta är ojämnare än sin föregångare, trots att antalet låtar är ganska lågt.
Det som är bra är riktigt bra, och känslan är att det verkligen håller på att byggas upp en ruggig setlista live.

Bästa Spåren hamnar nu på inledande "Hour Of The Wolf" och avslutande "Drifting", och trots min invändning om att det kanske är ojämnare och aningen svagare än föregångaren så är betyget en fyra. Det säger kanske mer om bandets totala förmåga än något annat...

I skrivande stund finns enbart singeln "Hour Of The Wolf" att lyssna på på Spotify. 
Gör det. Sen kan du passa på att spela föregångaren "Against The Rising Tide" i väntan på resten av materialet från "With Them You Walk Alone"!

The Crystal Caravan "With Them You Wallk Alone" - 4

Dagens skivor - tankar om Istapp, Colossus, Tribulation...

 Idag snöar det.
Igen.
Rätt så jävla tråkigt, jag hade liksom fått lite smak på våren ja...
Nå.
Det gör att vi idag ska ta en liten paus från recenserandet (i alla fall på bloggen, jag levererar texter löpande till Werock) och spela lite andra skivor, tänka lite andra tankar.
Först ut en perfekt skiva för snö och vinter.
Istapp "Blekinge" är black metal på svenska passar kanske bättre än någonsin just nu. 
Får vi se bar backe igen innan påsk?
Kommer jag att kunna grilla under påsken?
Vete fan.

Med Istapp gjorde jag dessutom en av de mer udda intervjuer jag gjort.
Den kan passa som läsning medan du öppnar Spotify och låter iskylan dra in över dig...

Annars fick jag denna skiva i promoportalen igår.
Fyra varv senare kan jag bara säga en sak: believe the hype! 

 Colossus "Wake" är som en egensinnig best som blandar Mastodon, Primordial och en dos vanlig hederlig rock'n'roll. Recension vad det lider (hmm... högen med utlovade recensioner börjar växa ordentligt hög nu...), och gillar du referenserna ska du absolut kolla in bandet. Debut-EP'n "Spiritual Myasis" finns på Spotify i alla fall, och fullängdsdebuten "Wake" kommer nog snart...

En annan skiva som går minst ett varv om dagen är denna. Jag får verkligen inte grepp om den!

Arvikasönerna Tribulation har valt att ta ett enormt kliv iväg från sin raka och "i ansiktetdöds" som präglade debuten "The Horror", och jag har svårt att komma till tals med materialet.
Du kommer att få vänta på recensionen av den här plattan, det kan inte hjälpas, för jag vill inte vara förhastad i min bedömning. Dessutom är skivan rätt lång, och det är många vinklar och vrår som ska täckas in.

Nå. Det om det. Så småningom blir det nog ordning på den saken också...

EP: Grift "Fyra Elegier"

EP'n "Fyra Elegier" inleds med knastriga stråkar som målar en dystopisk världsbild. Så småningom vecklar låten "Dödens Dåd" ut sig och presenterar relativt traditionell black metal, i den form som vilar mer på sväng och stämning än ursinnigt piskande.
Grift har för denna giv doppat händerna djupt i den myllan av svenskt svårmod, och såväl bildspråk, lyrik som musik hämtar inspiration och näring ur forna poeter som exempelvis Pär Lagerkvist och Dan Andersson.
Det handlar med andra ord inte om glass och ballonger, utan snarare livets hårda vedermödor, livets meningslöshet och dödens slutliga triumf.
Hårt. Mörkt. Kallt.
Stämningsmässigt.
Musikaliskt skapar duon, Grift består av Perditor på sång och stränginstrument och Hallbäck på trummor, snarare en känsla av mörker än att kasta lyssnaren rakt ner i helvetet.
EP'n utgörs förutom inledande "Dödens Dåd" även av "Förtappelsens Folk", "Den Fångne" och avslutande och kanske intressantaste "Bortgång". Den sistnämnda bjuder på en uppläsning snarare än sång, och är för mig en klart udda skapelse som jag kanske egentligen inte borde gilla men ändå finner mig dragen till.
Mittenspåren är kanske de mest traditionella låtarna, uppbyggda så som man vant sig att musik ska levereras. Ljudbilden är rätt skönt skräpig, och sången ganska lågt mixad, en detalj som snarare ger känslan av väsande ibland, och som funkar väldigt bra för hela plattans sättning.

Jag gillar EP'n rätt bra, det är en stämningsfull sak som Grift har presterat, men samtidigt är detta inte något jag gör vågen över. 
Anledningarna till det får nog sägas vara två.
Det ena är att låtarna är relativt få men ändå inte får egna identiteter för mig, de flyter faktiskt ihop lite.
Det andra är att jag inte riktigt är mottaglig för den totala dystopin som målas upp. I alla fall inte där jag befinner mig på livskarusellen just nu, och hela den tanken kan väl vara fog för ett längre resonemang vad det lider, det där med hur viktigt det är att man är mottaglig, är "på rätt plats i livet" när man springer på skivor som uttrycker starka känslor åt ena eller andra hållet. Jag har verkligen haft tillfällen i livet när detta passat mig väl, men just nu, just idag, är jag inte på dessa platser.

Det hela har utgivits av intressanta etiketten Nordvis (som dessutom erbjuder en ganska tjusig kombo med plattan och en T-shirt med fint sobert livsförnekande tryck), och du kan inte lyssna på Spotify ännu. Är du ändå nyfiken så kollar du in skivbolagets sida om Grift, där man bjuder på "Dödens Dåd"...

Recensionsbonanza! Först: Bullet For My Valentine

Ny vecka, nya möjligheter - och denna vecka kommer i huvudsak att vikas för skrivande av recensioner.
En ren recensionsbonanza, typ!
I pipen ligger bland annat en titt på Whitesnake "Made In Japan", The Crystal Caravan "With Them You Walk Alone", Egonaut "Mount Egonaut", Tribulation "The Formulas Of Death" (om jag hinner fatta den skivan, det är långt från säkert...), Syron Vanes "Evil Redux", Grift "Fyra Elegier" och Jess And The Ancient Ones "Astral Sabbat".
Inte så lite, alltså, och för att sparka igång det hela använder jag mig av två saker.

Först - mitt-i-månaden-recensionerna på Werock som publicerades i slutet av förra veckan.
Mitt bidrag var skivan på bilden ovan, Bullet For My Valentine "Temper Temper".
Det är en skiva som inte är speciellt bra, faktiskt. 
Den är heller inte dålig, men ändå det sämsta bandet lyckats prestera.
Recensionen fins här, och vill du ändå handla skivan så rekommenderar jag Bengas på söndag den 24/3 då bandet kommer att signera plattor innan man går på scen så småningom på kvällen (Tyrol, Stockholm är platsen för det giget).
Dessutom har kollega Martin visat vad han anser är pappaledighet från Werock, genom att slå rekord i antalet recensioner, typ.
Clutch är väl den som drar mest intresse, men generellt är det som vanligt - högt och lågt. Kolla in alla recensioner för mars här!

Det andra jag har gjort för att ladda för veckans kommande recensionsrace är att spela gammal musik. 
Mycket sådan.

Helgen har alltså inneburit att jag luftat bland annat KISS "Animalize", Whitesnake "Live In The Heart Of The City" och "Saints And Sinners", W.A.S.P "The Best Of The Best" (det är för övrigt helt sjukt vad mycket bra låtar det bandet levererat genom åren, om man nu får allt uppradat sådär på en samlingsplatta...), Talismans första självbetitlade giv, Motörhead "1916" (kan var det snyggaste omslaget dte bandet klämt ur sig) och sen en hel del Iron Maiden.
Bra så va? Så ser vi hur mycket som hinner levereras i verkliga livet...

Citatet: Black Sabbath

Idag landar vi Citatet i en låttext.
En gammal sådan.
Anledningen är egentligen den revival som gamla Black Sabbath upplever. Inte bara väntar en ny platta med Ozzy Osbourne på sång sådär lagom till sommaren (och hur jag känner inför det orkar jag knappt ens börja fundera över, tänk om det inte blir riktigt bra... vad har bandet då gjort med sitt arv...?), men dessutom har man ju fått ett knippe kopior som verkligen bär fanan vidare.

Jaha, säger du, det är väl inget nytt med det?

Kanske inte, det har väl hänt flera år tidigare. Bandet har ju ändå ett par decennier under bältet och tillhör de som grundade hela genren, så det vore väl lite konstigt annars, men nu tänkte jag att vi skulle lyfta fram två kopior framför andra.
Ja, vi pratar om Orchid från San Fransisco, bandet som var Veckans Tips alldeles nyss.
Och ja, vi pratar om Kadavar, trion från Tyskland som debuterade så fint förra året.

Och vi pratar om dem för att båda kommer med sina uppföljare typ nu. Snart. 
Det är Nuclear Blast som står som avsändare för båda, och de ser ut som följer:

Skivorna heter "Abra Kadavar" (fantastiskt namn!) samt "The Mouths Of Madness" (med ett omslag som dessutom verkligen påminner om gamla tider, klassiskt fulsnyggt med både typsnittet och de lila som utgör namnet), och de släpps i slutet av april. 
Och, på tal om snygg, jag kan ju inte undanhålla er den här turnéaffishen:

Rasande läcker, eller hur?
Och det är ju så - om Black Sabbaths gamla andar får ny musik att låta såhär gammal och bra, då är det verkligen ett exempel på att det kan vara väldigt bra när historien går igen.
Därför ska vi idag lyfta fram en textstrof från en av de fem bästa skivorna som någonsin tillverkats. Den här:

Som du säkert vet är det framsidan först, och baksidan under.
Fantastiskt koncept, fantastiskt resultat.
Framsidan med den plågade mannen som sedan får lindring på baksidan.
Önskar att jag hade kommit på det. Och sålt den till bandet.
Eller varit en av medlemmarna i bandet, det hade varit ännu häftigare.
Jag skulle nog helst varit Geezer Butler då. Gillar hans mustasch och basspel, samt att han verkar rätt avslappnad, liksom...

Nå. Det om detta.
Från titelspåret på "Sabbath Bloody Sabbath"!

"Nobody will ever let you know
when you ask the reasons why
They just tell you that you're on your own
And fill your head all full of lies"
Black Sabbath, Sabbath Bloody Sabbath 

Så sant så sant.
Antar att det är vad band som Orchid och Kadavar har gjort.
inte lyssnat på samtiden utan klarat sig själv (med en hel del blickar bak mot föregångare från forna tider då).

Bra så. Och snart kommer nytt material med båda!

Recension: Vreid "Welcome Farewell"

Norrmännen i Vreid är fantastiska musiker.
Det visste jag sen tidigare, men ett av de bestående intrycket från sjätte given "Welcome Farewell" är att bandet har förmågan att rent tekniskt lira brallorna av de flesta - samtidigt som man förklär sin musik i en bedrägligt lättillgänglig förpackning, detta i form av bra låtar. Ständigt framkommer detaljer i gitarrspelet (signerat Sture Dingsøyr och Strom - som egentligen heter Stian Bakketeig) som är nya och finurliga, samtidigt som fundamentet som Hvál (egentligen heter han Jarle Kvåle och hanterar basen) samt Steingrim (som då heter Jørn Holen och spelar trummor) lägger är av sådan art att det verkligen inte är basal och enkel 4/4:a - det snirklar och svänger och är mitt i allt detta fullständigt gjutet i järn för att hålla vilka påfrestningar som helst.
Det som är häftigast är trots allt ändå att man gör detta inom ramen för det som kanske är viktigast med en platta - bra låtar.
Man låter inte sin tekniska förmåga våldföra sig på låten, och istället levereras 8 spår som hålls inom strama tyglar för att det ska fungera för lyssnaren.
Jag gillade föregående given "V" väldigt mycket, och det har sedan recensionen blivit en sån där skiva som jag återvänder till med jämna mellanrum för att njuta av, och trots att det nog skulle behöva gå mer tid innan man kan säga hur en skiva egentligen står sig så vill jag redan slå fast att "Welcome Farewell" är en bättre skiva än sin föregångare.

Inledande "The Ramble" smyger igång lite innan ett relativt meckigt och finurligt riff avslöjar precis hur Vreid väljer att mangla ut sin musik. Det är liksom rakt på samtidigt som det är raka motsatsen. Av någon anledning gör dessutom gitarrljudet att jag tänker på ett band som Satyricon, trots att det faktiskt inte finns någon likhet i vare sig produktionen eller det musikaliska uttrycket. Gissningsvis är det för att strängbändandet har en form av skärande känsla. Det går liksom genom kroppen på ett eget sätt. 
Sen följer alla låtar som ett pärlband, på ett mycket bra sätt.
"Way Of The Serpent", "The Devil's Hand", titelspåret "Welcome Farewell", "The Reap", "Sights Of Old", "Black Waves" och "At The Brook" kompletterar "The Ramble" och utgör tillsammans hela uppsättningen.
Alla låtar är bra, och det är nästan svårt att kunna peka på någon speciell extrahög topp.
Titelspåret är antagligen det som skulle hamna först i listan om jag tvingades ranka låtarna, men just förmågan att vara så jämn och full av detaljer i de olika spåren är ett bandets styrkor.
Samtidigt ska det sägas - jag tycker inte riktigt, i skrivande stund, att detta är en skiva som föräras full pott i betyget. I alla fall vill jag inte sträcka mig så långt i det här skedet, och anledningen är att jag trots att låtarna är bra och snyggt levererade ändå inte uppnår den där euforin som musik ibland kan åstadkomma.
Det känns som om det nästan är för snyggt ibland, om ni förstår vad jag menar med det.
Kanske är dte jag som inte riktigt fattar och får ändra mig i efterhand, men just nu vill jag lägga denna perfekta produkt på ett icke-perfekt betyg.
Luddigt kanske, men detta är en 4:a min del. Kanske med en del mersmak, och det är en recension som får mig att överväga att så småningom återta vanan att gå bakåt i tiden och göra en Backspegel med ett antal månaders perspektiv.
Den som hänger med får se om det blir så.
Den som inte vill kan istället kolla in skivan omedelbums på Spotify och bilda sig en egen uppfattning!

Vreid "Welcome Farewell" - 4

Veckans Tips: Wolf "Evil Star"

Idag fyller Rebellängeln år.
39 år gammal, och kanske är det så att jag föddes under en ond stjärna?
Jag tänker i alla fall låtsas det, för det ger en sån där härligt krystad koppling till den här skivan.
Wolf "Evil Star" från 2004.
Bandet i sig var (i alla fall då, numera har man utökat sig till en kvartett) en trio från Örebro med starke mannen Niklas A Olsson i spetsen (igen, i alla fall då, numera heter han Niklas Stålvind) som spelar klassisk heavy metal.
Iron Maiden, Judas Priest och Motorhead i ohelig allians, typ.
"Evil Star" är tredje plattan efter den obigatoriskt sjävbetitlade debuten och efterföljaren "Black Wings", och den första skivan med bandet som jag sprang på.
Jag gillar det.
Det är okomplicerad hårdrock med galoppriff och bra, melodiösa refränger. Niklas sjunger med karakteristisk heavy metal-nasal röst.
Produktionen är signerad Peter Tägtgren i Abyss Studios och är bra. Michael Goding och Daniel Bergqvist spelar bas respektive trummor bra.
Låtarna är bra. Framförallt är låtarna bra.
"Wolf's Blood", "Evil Star", "Devil Moon" är topplåtar. Till och med covern av Blue Öyster Cults engångshit "(Don't Fear) The Reaper" är bra.
Det är hårdrock som gjord av avnjutas i jeansväst med mycket knappar på.
I baksätet på en gammal bil, med en karta folköl att dela på. Med nitarmband och allsång som sällskap.
Wolf har efter denna skiva fortsatt sin resa, och är väl ändå ett ganska aktat namn numera.
Musikaliskt vägrar man ändå att kompromissa.
Det ska kännas som när man hörde Iron Maiden första gången, typ.
Och sämre mål kan man ju ha, eller hur?
Ladda in skivan i Spotify, vrid upp till elva och dra på jeansvästen. Det är dags att fira födelsedag!

Osignad? Se hit. Gratis Spinnup-singel ett år!

Igår landade nyheter i min mejlbox, och eftersom jag har ganska dåligt samvete för hur jag skött (eller, misskött...) kontakten med alla er som varit i kontakt med Metalbloggen och efterfrågat recensioner och demosnack så passar det kanske bra att gottgöra det lite.

Universal Music släpper nu sin tjänst Spinnup, en möjlighet för osignerade band att kunna ta makten över sina egna royalties och samtidigt dra nytta av de distributionsvägar som bolaget har, i alla fall digitalt. Det betyder att man betalar x pengar (lite olika för en singel, en EP och en fullängdare) som sedan sprids till diverse ställen så som Spotify, WIMP och annat.
Info här, men det som kanske är intressantast är väl att du som läsare av Metalbloggen får en kod som ger en singel gratis i ett år. 
Här och nu.

Koden är spinnuplove 

Den andra saken jag undrar över är - är detta bra, tycker ni?
Priset är 9,99 Euro/år för en singel (1-2 låtar), 19,99 Euro/år för en EP (3-6 låtar) och 39,99 Euro/år för en fullängdare (7-14 låtar) - men samtidigt får man ju stå för hela produktionskostnaden själv.
Är det bra?
Är det dåligt?

Jag har ingen aning. Vad säger ni som går i dessa tankar - och kommer ni att använda erbjudandet?

Tills vidare säger jag sorry att ni fått vänta och haft noll eller lite respons till följande band:

Nocturnal
Stygian Ascent
We Dream Alone
Exire
Scalp
Meadows End
Escape The Sun
Benevolent
Colossus
Jura
Inside The Artist's Head

Tjock lista med band som borde fått mer uppmärksamhet, men kanske kan den här gratissingeln på Spinnup gottgöra lite?
Dessutom funderar jag på att köra en vecka med "the unholy & unsigned", typ, så småningom kanske vi kommer runt till det hela ändå.

När det gäller Universal så har de ju inte direkt bara osignade band i sitt stall.
De har även Black Sabbath, som släpper sitt nya album "13" den 10/6. 
Igår kom info om det också. Rick Rubin har producerat, och pressmeddelandet gör gällande följande info:

Universal Music Sweden
Black Sabbath släpper nytt album - "13" - den 10:e juni Universal Music Sweden - 2013-03-13 17:50 Metallegendarerna Black Sabbath släpper sitt nya album ”13” den 10:e juni. Det blir bandets 19:e studioalbum och originalmedlemmarnas första gemensamma släpp sedan 1978. Albumet är producerat av sjufaldigt grammy-belönade Rick Rubin. 13 kommer släppas i flera olika varianter. För riktigt hängivna fans erbjuds ett Super Deluxe Box Set innehållande följande: Deluxe double CD album, 12” heavyweight (180g) vinyl album, Exklusiv DVD innehållande “Black Sabbath--The Re-union”-dokumentären, plus 5 behind-the-scenes videor, nedladdningskort  med exklusiva intervjuer gällande låtarna, Limited edition 13-omslagsbild, 13 exklusiva fotografier med handskrivna låttexter. Ozzy och gänget har sedan 70-talet varit pionjärer inom sin genre, sålt 70 miljoner album och valts in i The Rock and Roll Hall of Fame. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge… Black Sabbath.

 Vet inte vad man ska säga om det.
Jag är livrädd för att det inte ska bli bra, och att man går mot pension med smolk i bägaren.
Samtidigt - in Tony Iommi we trust.
Den karl'n kan ju liksom skruva till ett riff...

Recension: Soilwork "The Living Infinite"

Den spontana tanken när jag läste att Soilwork skulle släppa ett dubbelalbum var "nej, det klarar de aldrig i land".
Mina farhågor var att detta skulle bli för mycket av samma, och att det skulle sluta med en sån där skiva som egentligen hade tjänat på att skippa de svagaste spåren och släppas som enkelskiva.
De farhågorna, ska det visa sig, kommer på skam och det rejält.
"The Living Infinite" är det starkaste albumet Helsingborgarna har presterat i sin karriär, och det passar väl med en dubbelskiva som format.
Inte under någon del av lyssnandet blir det enformigt, tråkigt eller lämnar en känsla av utfyllnad. Visst finns det spår som är svagare än andra, men framförallt tycker jag att bandet lyckats oerhört väl i placeringen av respektive stycke, och de gånger man presenterar ett instrumentalt stycke så väver man sömlöst in övergången i nästa spår på ett sådant sätt att man som lyssnar bara behöver flyta med på resan.
Jag fick skivan i samband med leverans av ett flertal andra skivor, och har i samband med att den kom i stort sett lagt alla de andra åt sidan - trots överhängande uppdrag avseende recensioner och kommentarer.
Det har, kort sagt, varit svårt att slita sig från "The Living Infinite", och egentligen kanske prestationen enklast sammanfattas i ett enda ord.

Imponerande.

De två skivorna består av tio låtar vardera, och innefattar varsitt titelspår i form av "The Living Infinite" I respektive II. Här trängs klassiska snabba Soilworkstycken som inte tarvar speciellt mycket hjärna ("Let The First Wave Rise", "Long Live The Misantrope", "Leech") med de där refrängerna och slingorna som verkligen äter sig fast i hjärnan ("Spectrum Of Eternity", "This Momentary Bliss", "Tongue", "Vesta", "Rise Above The Sentiment") precis som väntat. Det som verkligen gör dubbelalbumformatet rätt är dock hur man byggt helheten runt detta. Avslutande "Owls Predict, Oracles Stand Guard" är fantastiskt passande just där den ligger som sista spår, och innehåller nästan ett black metal-minnande parti mot slutet. Sammanflätningen av "Entering Aeons" och tidigare nämnda "Long Live The Misantrope" är perfekt genomförd och svetsar samman de två låtarna på ett bra sätt. "Antidotes In Passing" är ballad på Soilwork-vis, det vill säga minnande om sådan men ändå inte lugn så att det blir trist. Svänget och drivet i den för bandet lite udda "Parasite Blues" gör det svårt att sitta still. Avslutningen på första plattan med trion "Realm Of The Wasted", "The Windwept Mercy" och "Whispers And Lights" passar ihop som pusselbitar.

Ovanpå ett osedvanligt varierande och starkt låtmaterial briljerar bandet musikaliskt.
Insatsen från de två gitarristerna Sylvain Coudret, nya David Andersson är knäckande bra, och med en ryggrad bestående av en viss Dirk Verbeuren (trummor), Ola Flink (bas) och Sven Karlsson (keyboard) så är det inte mycket att snacka om - det finns inte många grupper som slår Soilwork på fingrarna när det gäller kunnande.
Dessutom har man trumfkortet Björn "Speed" Strid bakom mikrofonen, en man som klarar både ren sång och growl på ett sätt som få andra.

I sanning imponerande, och resultatet är ett verk som framstår som en fyrbåk av kvalitet i träsket som är melodisk döds.
När jag tittar tillbaka på "The Living Infinite" så kommer det att framstå som inte bara Soilworks bästa prestation, utan även ett av de absolut essentiella albumen 2013.

Bästa Spår? Inte lätt alls. Det är dynamiken som gör det, sett över hela skivan, och som utgör lockelsen som får lyssnaren att dras med på en låt till, ett varv till... Skulle jag ändå under pistolhot tvingas nämna några spår så skulle jag väl klämma ur mig inledningen med "Spectrum Of Eternity", "This Momentary Bliss" och avslutningen "Owls Predict, Oracles Stand Guard". Samt titelspåren. Och "Tongue". Och... ja. Äh, det går liksom inte att peka ut något enskilt spår, och det är väl ett konstaterande så gott som något när det gäller huruvida det var rätt eller fel med ett dubbelalbum.

Det var helt rätt.
Imponerande!

Soilwork "The Living Infinite" - 5

Blixtvisit i Norge

 I slutet av förra veckan kraschade jag vårt västra grannland en snabbis.
Eller, vårt västra grannland kraschade mig.
Bolaget jag arbetar för har HQ i Norge, och det var dags för den internationella säljkkonferensen med representanter från Sverige, Norge och Nederländerna.
Det hela startade med att flygplanet inte fick lyfta på torsdagmorgon.
Vi satt still, inne i planet, i två timmar eftersom man hade nåt fel på kartorna. 
Sådär lagom kul, men det gjorde ju i alla fall att jag läste/bläddrade igenom tidningen som flygbolaget producerar (i detta fall Norwegian), och titta vad jag hittade!
Bilden längst upp är förstås ett foto taget med iPhön, och du får väl dubbelklicka på bilden eller nåt för att få en större version.
Jag tyckte det var lite rolig läsning, faktiskt, speciellt som hela grejen med black metal nog är att om man inte gillar det så är det väl ingen stil man vill "pass as a fan" för...

Sen då.
Klassisk kursgårdf in the middle of nowhere.

Vackra vyer, utomhuspool som avnjöts på kvällen, fri bar och sen kväll som övergick i morgon innan undertecknad svimmade i sängen.
Och jag är liksom inte byggd för det.
Så fruktansvärt trasig såväl på fredagen (resan hem var inte bara angenäm...) som sliten under helgen.
Hade tänkt mig att komma igång med löpningen nu, samt skriva lite när familjen sover (recensioner), men av det har verkligen blivit intet.
Var iväg med familjen och brände lite pengar istället.
Ny bluerayspelare (billig Samsung), iPad och lite annat krafs.
Det betyder att den här veckan blir lite av en utmaning.

Nedsläpp hockeyslutspelet ikväll (nervös!), många deadlines som närmar sig, samt rätt så massor på jobbet. Dessutom... om det nu går vägen så vankas kanske en möjlighet för undertecknad att intervjua David Coverdale.
David.
Jävla.
Coverdale.

Fjärilar i magen av bara tanken, det är fan en av mina drömintervjuer!

Så, vi får se hur mycket bloggen hinner matas i veckan. Försöker för tillfället komma runt att lyssna på något annat än Soilworks "The Living Infinite", men det är verkligen inte helt enkelt. Det är en väldigt bra platta...

Besatt: The Haunted "rEVOLEr"

Det här är en text som stundtals är lite jobbig att skriva.
Utlämnande.
Det är också en text som är relativt kort för att vara i serien Besatt, men så blir det under denna serie. Ömsom mycket långt, ömsom kortare.
Nå.

2003-2004 var ett turbulent år, privat sett, för undertecknad. Under detta år hann jag nämligen med att göra misstaget att gifta mig, och sedan inse att det var just ett misstag och att jag borde gått åt andra hållet egentligen - samt ta konsekvenserna av den insikten och avsluta förhållandet och äktenskapet. Det gör man inte i en handvändning emotionellt sett, och det innebär att det var ett ruggigt tufft år at gå igenom.
På arbetet var det max koncentration och full prestation som gällde (en del har kanske svårt att prestera på jobbet när det stökar privat, och möjligtvis skulle jag vara en av dem om det hände nu, men då var det snarare en skön ventil och en plats att vara på där jag INTE behövde befinna mig i just konsekvenserna av min nyvunna självinsikt), men privat rasade världen.
Jag hade i ett försök att fly från begynnande konstiga undermedvetna tankar övertalat mig själv att bara vi flyttade från Stockholm så skulle allt lösa sig, men det visade sig vara ur askan i elden.
Istället jobbade jag kvar i Stockholm men var bosatt i Gävle. Pendlade, ibland varje dag och ibland med övernattning i en liten skrubb jag hyrde. Det innebar förstås en herrans massa timmar på egen hand, med bara de där gnagande tankarna och känslorna som sällskap.
Jag kallade den där skrubben för akvariet, eftersom det bokstavligen var så litet att det var ett enda förnster längs precis hela ena väggen, och det fönstret stod i vinkel med grannarnas vardagsrum - alltså, de hade mig som i ett akvarium.
Där och då förändrades mitt liv för alltid - till det bättre, skulle det visa sig, men det är sant som man säger: det är alltid mörkast innan gryningen.
Det finns två skivor som står ut och som spelades konstant i det där akvariet.
Den ena är "Leviathan" med Mastodon, och den andra är den på bilden ovan. 
"rEVOLVEr" med The Haunted, med ett i sammanhanget mycket passande namn.
Jag spelade Mastodon mest, och vid flera olika tillfällen, men det är The Haunted som ska lyftas fram. Anledningen till det är att den kom att spelas vid speciella tillfällen, och just då var det bara den som dög.
Vi pratar om timmarna efter ett bråk, eller timmarna efter en session hos terapeuten. Jo, jag gick till en terapeut efter ett tag, och anledningen var enkel - jag tröttnade på att slita på mina nära relationer i övrigt. Att inte bara få vara en brorsa eller kompis, utan hela tiden fastna i ett behov av att behöva bolla och reflektera känslor med de där kompisarna.
Det höll på att förtära mig, eftersom det blev som ett gift. Aldrig var jag "vanlig" i ett privat sammanhang, så jag gick till en terapeut. KBT, Kognitiv Beteende Terapi.
Rätt bra till att börja med, men det fick också till effekt att jag var vansinnigt arg efter de sessionerna. På mig själv, på mitt ex, på hela situationen.
Och då var det "rEVOLVEr" som gällde, på jävligt hög volym.
Ibland medan jag låg på rygg och bara smälte allt jävleskap, ibland medan jag körde ett eget träningspass hemma till jag i stort sett spydde och inte kunde stå upp längre.
"No Compromise", "99", "Abysmal", "All Against All" - hela låtlistan var som skräddarsydd för att släppa ut ilskan.
Så småningom avtog ilskan. Jag började, efter 6-7 gånger hos terapeuten, misstänka att det var mina pengar hon var ute efter och strök hela upplägget.
Behövde det inte längre.
Gryningen kom, så småningom.
Jag flyttade ut från akvariet, in i en nybyggd lägenhet (via en månad på soffan hos brorsan, ett arrangemang som jag är evigt tacksam för) och började klättringen upp ur ett djupt emotionellt hål.
Det är en annan historia, förstås, ackompanjerad av andra skivor...

Veckans Tips: Orchid "Capricorn"

Denna Veckans Tips riktar sig kanske till en ganska smal målgrupp av bloggens läsare (ja, då menar jag inte fysiskt smal, antagligen är nämligen just denna grupp av människor snarare trivselrunda och i slutfarten av sin medelålder).
Den riktar sig till dig som egentligen enbart önskat sig sig att all musik i hela världen stannat efter de sex första plattorna av Black Sabbath, och som sedan det inte hände sörjt sen dess. Som dessutom inte har någon högre önskan än att höra hur det egentligen skulle låta om Blackie Lawless (W.A.S.P) skulle fronta gamla Sabbath.
Det är ett tips för dig som önskar att alla nya skivor lät som om de....ja...inte var nya.
Veckans Tips heter Orchid, från San Francisco. Plattan  heter "Capricorn" och är fullängdsdebuten (jag tror att det finns en EP innan också). Det är dessutom den snyggaste plattan jag har hemma. Digipaken är rent av kriminellt vacker, tjock kartongliknande omslag med utvik som är rent av... ja... bedårande!

Jag  fick mig en lektion i denna skiva i samband med en tatueringssession av Jolly Jonny, då han undrade om jag hört den här rip-offen. Det hade jag inte, sa jag, och skrev ner namnet i telefonen. Beställde skivan på stört.
Det var bra gjort, när den knarkade jag den mer eller mindre oavbrutet i en vecka, och sedan dess har jag återvänt med jämna mellanrum.
Bandet består av Mark Thomas Baker på gitarr och synth, Keith Nickel på bas, Carter Kennedy på trummor och Theo Mindell på sång, percussion och keyboard.
Låtarna är som om man tagit alla riff från Black Sabbath och slängt dem i en tombola, för att sedan sätta ihop dem slumpmässigt. Man tycker att man känner igen dem alla, och att det finns en Sabbathlåt som låter i stort sett exakt lika utan att man kan namnge den.
Det är, med korta ordalag, en perfekt stöld - och det är rent löjligt bra. 
Alla låtar rockar hårt, alla låtar funkar fint.
Extra bra är inledande "Eyes Behind The Wall", "Masters Of It All", "Down Into The Earth", "He Who Walks Alone" och "Electric Father", men det är nästan en utmaning att inte räkna upp hela skivan.
Plattan kom 2011, och hade jag upptäckt den då så törs jag nästan utlova en placering på Årsbästalistan, så bra är det - för oss som gillar den här typen av musik.

Orchid "Capricorn". på Spotify, så du också kan upptäcka hur jävla bästa det kan vara med gammal ny musik!

Record Madness: G

Ahhh.... Stones smällde ju ganska nyligen upp svaret på bokstaven Q, och han gjorde dte verkligen snyggt. Där fanns faktiskt en hel del skivor, betydligt fler än vad jag har själv i alla fall.
Sen passade han tillbaka en stabil bokstav till mig. G.
Och eftersom den är just stabil i min hylla så är det väl ingen idé att vila på hanen, lika bra att bara köra på. Here goes!

RECORD MADNESS: G
Det kanske står ett 40, 45-tal plattor i min hylla sorterade på G.
Faktiskt inga konstiga saker alls, utan nästan bara väntade och framförallt stabila utgåvor.
Generellt byggs samlingen upp av ett par förväntade grupper med en 2-5 plattor vardera, i alla fall för det mesta. Det finns lite udda saker, men vi sparar dem lite, och startar sådär lagom i mitten av förväntade/mindre förväntade skivor.
Vad sägs om de här tjusiga sakerna?

Det är The Gates Of Slumber och Ghost Brigade, två akter som verkligen är bra och som spelas en hel del av mig (det känns faktiskt ganska mycket så med skivorna under denna bokstav, att mängden speltid är överrepresenterad jämfört med mängden skivor, så att säga). 
Givetvis är amerikanska The Gates Of Slumber sorterad under "G" trots att man börjar med "The", en sak som för mig är helt given och genomgående i skivhyllan.
Båda dessa akter har jag upptäckt med den mellersta skivan (Hymns Of Blood And Thunder" respektive "Isolation Songs", ett av de där lyckade blindköpen på enbart omslag, referenser och skivbolag), haft den tidigare skivan (till höger i bild då) som Veckans Tips (Arkivet för det här), och därefter tyckt att den senaste skivan visserligen är bra, men kanske inte lika bra som föregående alster (plattorna till vänster i bild). 
Men visst är väl "The Wretch" helt sagolikt snygg, som en parentes?

Snygg är också samlingen med black metal under denna bokstanv, tycker i alla fall jag.

Översta raden - Gorgoroth, i bild och ljud. Jag borde ha fler plattor med dem, men det har jag av någon anledning inte. Får se om jag ska åtgärda det under året, det beror lite på om jag hittar dem till en bra peng. DVD'n "Black Mass Krakow" är riktgt bra tycker jag, och en gång i tiden skrev jag om den som Månadens DVD på Werock. Härlig fredagskvällssysselsättning med den, döda djurhuvuden och nakna människor på kors är som bekant ett ypperligt sätt att runda av veckan på...
Den nedre raden är två stycken skivor med franska Glorior Belli som flankerar norska God Seed. Har du inte sedan tidigare koll på framförallt fransoserna tycker jag du ska skaffa det, främst den vita skivan till höger, "Manifesting The Raging Beast" som är finfin black metal med lika delar rens och sväng.
Och på tal om sväng - det finns det ju en masse på dessa skivor. Får mig dessutom osökt att tänka på X-Models gamla hit med textslingan "Det finns bara två av oss - och det är vi.."

Kai Hansen, FTW!
Gamma Ray, samma skiva, i två utgåvor. Varför?
Jo, för jag hade inte denna och hittade den inte. Efterlyste den på bloggen, och fick en länk som gjorde att jag kunde köpa den övre, en dubbelutgåva med både "Heading For Tomorrow" och "Sigh No More". Innan den hade levererats så hade snälla läsare (brorsan, vill jag minnas?, eller var det Nicke?) skickat sitt gamla ex.
Hepp - två exemplar i min hylla!

Sen då. Vad finns det mer för alster?

 Grand Magus, detta svenska toppband, finns förstås. Jag har försökt köpa lite remastrade versioner av äldre plattor som ibland dyker upp som beställningsbara (ex hos Record heaven), men det slutar alltid med att de inte går att få hem och ordern stryks.
Synd.
Men jag har i alla fall de senaste fyra, och de logar en hel del speltid.
Liksom Graveyard. Förstås.
Tre plattor släppta, tre plattor i hyllan, och fattas bara annat. 
jag står nog fortfarande fast vid det jag sa i samband med jubileet, att "Hisingen Blues" är den bästa skiva som släppts sedan bloggen startade!
Sista trion är kanske mer oväntad.
Godsmack, tre plattor som jag i stort sett aldrig spelar.
"IV" hade jag som Veckans Tips, och det var i samband med att jag hörde den skivan som jag köpte dessa tre. Vill minnas att det var i samband med något erbjudande på typ Bengans, ta tio plattor för en spottstyver eller nåt sånt.
Jag tycker fortfarande att "IV" är en bra skiva, men de andra har jag nästan inte hört. De står där och samlar damm, om jag ska vara ärlig...

Okej.
kanske dags att sparka in lite öppna dörrar då.

Guns'N'Roses och Green Day finns, förstås, bland de akter som utgör samlingen på G.
Det roligaste/konstigaste med detta är att jag nu, i skrivande stund, inser att jag av någon helt outgrundlig anledning saknar "Use Your Illusion 1". Det är förstås inte okej, och jag fattar egentligen inte alls hur det har gått till, men det är ju ingen ursäkt.
"Chinese Democracy" är lika frånvarande i min hylla som det är i verkliga livet. Den finns inte. Däremot finns det faktiskt en elektronisk kopia, och kanske bord jag köpa även om fysisk. Den dagen jag inte hittar något vettigare att handla, dvs... aldrig.
Plattan i mitten av Guns-skivorna då? 
Vad är det?
Dubbelliven "Double Talkin' Live" med världens sämsta ljudbild.
"night Train" på den skivan har rent av episka mått av uselhet, speciellt sången är så usel att det gör ont. En bedrift i sig, förstås, och med det givetvis en värdefull ägodel i hyllan, och en skiva som faktiskt spelas lite då och då (...kan det verkligen ha varit sååååå uselt?)
Green Day behöver man inte säga så mycket om, tycker jag.
Jag har lite, inte allt, och det funkar när man är på det humöret.
Lite som det här, faktiskt:

Mjukisskivorna i samlingen heter Ghost, Garbage och David Gray.
Snart kommer ju nya Ghost-plattan, och vad jag förstår så är den ett snäpp bättre. Ska bli spännande att höra. De andra två akterna då... ja.. David Gray har ju rösten i sin enkla singer-songwritermusik, och Garbage lite tuff rockdisco. Jag kan dock avslöja att en av skivorna på bilden just ovan kommer att medverka i Besatt rätt snart.
Inte alla skivor i den serien är stenhårda karameller....

Okej.
Nu har vi snart avverkat mer eller mindre varenda skiva i hyllan.
De som återstår är dessa!

 

 

  Jag borde ha mer Gojira.
Jag har inte det, men det kommer nog ordna sig med tiden.
Great White är en gåva från Magnus Ö, en kul sån. Skivan är en coverplatta, och ska väl ses med en inte så liten portion humor.
De sista två skivorna är dock på blodigt allvar, och den vänstra av dem är den skiva jag absolut vill framhålla i denna sektion av hyllan.
G/Z/R är alltså Geezer Butlers soloprojekt, och det som bjuds är stenhård industriell metal av yppersta snitt. Här har du ett bonustips om skivan, och har du missat den så bör du åtgärda det med en gång. Ruggigt bra skiva!

Så. Är det slut nu?
Nästan - för nu finns inga mer skivor i hyllan.
Däremot är "G" en sån där bokstav där det visar sig att jag har en hel del elektroniska saker.
Inte lika kul för det är lurigare att ta bilder på, och inte alls lika kul att stå och rota i.
Men ändå... vi kan väl slå en kik?
En icke fullständig lista över några av de intressanta plattorna ser ut som följer:

Gallows End "Nemesis Divine"
The Gate "Earth Cathedral"
The Generals "Stand Up Straight"
Ginger Trees "Along With The Tide"
Grift "Fyra Elegier" (snart i recension på en blogg nära dig...)

Så.
Egentligen borde jag kanske klistra in bilder och dyka in i iTunes för att visa antalet spelningar och annat, men det sparar vi nog till en annan bokstav. G har ändå så många guldkorn tycker jag.
En stabil bokstav.
Sist ut - utmaningen tillbaka till Stones.
Han ska denna gång få sätta tänderna i en bokstav som jag tror innehåller ganska många plattor, men det är lika bra att börja beta av. Beta. B.
Utmaningen är alltså bokstaven B.
Fortsättning följer!