Intervju Jörn Lande - och liverapport Iron Maiden!

Såhär mitt i fredagshetsen har Werock levererat.
Du hittar från undertecknads penna resultatet av mitt långa samtal med Jörn Lande, en rätt surrealistisk upplevelse.
Först gick intervjun i stöpet eftersom han hade missat tiden, sedan pratade vi i närmare 1,5 timme varpå jag var tvungen att avbryta eftersom andra förpliktelser (mitt riktiga jobb, det som betalar hyra mat och kläder!) kallade... och då hade jag kvar typ hälften av alla de frågor jag hade förberett.
Samtalet flödade fritt på ett kul sätt, men jag är långt från säker på att jag fick ihop dte på åpapper sen.
Det kändes bättre just när intervjun var klar, som om jag skulle få ihop en fantastisk text, än nu när det är klart. Nu känns det en aning ostrukturerat och fladdrigt, samt att nyanserna i samtalet har försvunnit en aning.
Hur som helst, du hittar en intervju med Jörn Lande om hans uppväxt, vikten att vara ärlig och följa sin känsla, varför han är både som Lemmy och Obelix, samt en mängd intressanta detaljer om alternativa låttitlar och omslag här.

Från redaktör Bensch penna finner du med osviklig timing en rapport om Iron Maidens spelning i Malmö igår. 

Han är nöjd, den gode Martin, och det kan man ju förstå.
Själv laddar jag upp en fläskig dos läsning avseende just Iron Maiden imorgon, så till dess får du härja antingen på Werock, eller Aftonbladets rapporter om hur bandet laddar.

Trevlig helg!

Recension: Scorpion Child "S/t"

Känslan sådär i början av kontakten med jänkarna Scorpion Child ger mig vibbar om hur det var att lära känna Rival Sons.
Omedelbar förälskelse.
I detta fall så är debutskivan av Scorpions Child inte riktigt lika hållbar, och efter ett par intensiva dagar så tenderar den där förälskelsen till att vara mindre blossande och lägga sig en aning.
Ändå fortsätter man förstås gilla skivan.
Musiken som bandet står för är klassisk hårdrock med 70-talsinfluenser, där frontmannen Aryn Jonathan Blacks röst står i förgrunden för att skapa stämning. Givetvis innebär den typen av musik också att svänget är viktigt, och där blir resten av bandet - Chris Cowart och Thomas "The Mole" Frank på gitarr, Shaun Avants på bas och Shawn Alvear på trummor - en viktig pusselbit.Den andra, och kanske största pusselbiten, är förstås själva låtmaterialet.
Och det är bra.
För att vara debutskiva till och med riktigt bra.

Inledande "King's Highway" är fin, andraspåret och tillika singeln "Polygon Of Eyes" en fantastisk dänga vars refräng är närapå omöjlig att värja sig mot och resten av "A-sidan" en fortsatt fin upplevelse med spår som "Salvation Slave" och "Liquor".
Men det som håller bäst för flera varv i spelaren är det som väl får kallas "B-sidan".
Andra halvan av plattan.
Där ges pärlor som "Antioch", "In The Arms Of Ecstacy", "Paradigm" och "Red Blood (The River Flows)" (extraspåret på min digipack heter "Keep Goin'" och är rät bra det med, men det får stå utanför den ursprungliga andrasidan på plattan i detta resonemang), och det är en fin blandning av sväng, rock, ruff och känsla.
Det känns genomtänkt, påkostat och ändå äkta, och även om jag egentligen fortfarande gillar just hitsingeln "Polygon Of Eyes" bäst - det är trots allt plattans starkaste spår - så är variationen och just den omnämnda hållbarheten på slutet av skivan lite högre än början av plattan.
Sprinterlopp jämfört med maraton, typ.
Det ena exploderar direkt och sätter sig, medan det andra vinner i längden.
En rätt bra kombination, alltså, och det ska bli väldigt spännande att se var bandet tar vägen med den här starten på karriären.
Dessutom ska jag förutspå att nästa grej i andan Rival Sons och just Scorpions Child blir en av de akter jag håller hemligt för tillfälligt, i mitt lilla projekt att bygga upp en bank av fantastiska Veckans Tips till våren 2014. Med andra ord, faller detta dig i smaken så ska du hänga här, på denna site, minst till våren 2014...

Betyg?
Klar 4:a. Inte mycket att bråka om, faktiskt, och det är på det hela taget en sån där skiva som det inte blir så mycket att orda om i recensionen. Den talar rätt mycket för sig själv, och är helt naturlig så jag känner mig för en gångs skull rätt fåordig...!

Du har plattan på Spotify så du kan säga ditt om du vill.

Scorpions Child "S/t" - 4

Meh? Hur sorterar man den här?

 Vafasen?
Kolla in den här skivan.
Bra, modern metall med industriella förtoner, men det är ju inte det som blev grejen.
Det är sorteringen.
Detta är ju Geezer Butlers band G/Z/R. Eller Geezer, som den här skivan "Black Science" heter.

Och då uppstår ju direkt ett problem.
Kolla på den samlade traven med samma band. Speciellt på stavningen. 

Tänk er att detta ska in i skivhyllan under bokstaven G.
Det blir ju problem.
Sorterar man den under samma bandnamn (och sen i tidsordning), eller ska det vara en egen grupp?
Samma grupp känns som svaret blir när det gäller den fysiska skivan, men iTunes fattar ju inte att G/Z/R och Geezer är samma grupp, så där blir det en annan grej.
Jäkla märkligt att byta stavning mitt i allt, men gissningsvis har det väl med skivbolag/korrekturläsning och annat världsligt att göra.

Musiken är bra i alla fall.
Han kan, gubben...!

Strip Club Music

Porrchock porrchock!
Metalbloggen skriver om snusk!

Eller.
kanske inte så mycket.
Men grejen var att jag reflekterade på en sak när jag kollade TV häromkvällen. Inte på porr, men väl ett avsnitt i den här serien:

The Unit.
Bra serie, tycker jag, som handlar om en hemlig specialstyrka samt deras familjer på hemmaplan. 
Och i ett av avsnitten tvingas den nye killens hustru att söka ett jobb som säljare/indrivare/marknadsförare på en radiostation, där hennes initiering består av att hon ska driva in en obetald faktura från den lokala strippklubben. Hon lyckas (förstås, det är en amerikansk serie och där lyckas folk med sina tester..), och det jag reflekterar över är att det är så där otroligt klyschigt när det gäller scenen från strippklubben.
jag har själv inte varit på någon sån klassisk amerikansk strippklubb och går då förstås enbart på de otaliga filmscener som innehåller en sådan, men en sak undrar jag:

Spelas det någon annan musik, nånsin, än Mötley Crüe generellt och då "Girls Girls Girls" specifikt? Och, som en följdfråga - beror det på bandets image eller på att Vince Neil ser ut som en uppblåsbar Barbara på bilden nedan?

Tänk att ett band kan erövra en sån ställning i ett land (USA!) att man liksom by default associeras med strippor och dekadens.  Man är ju en defactostandard.
Ganska fascinerande, och min slutliga fråga är egentligen denna:

Vilket band är vår svenska motsvarighet?
Vilka skulle vara soundtracket i en scen från en svensk strippklubb (nä, jag har nog faktiskt aldrig varit på en sån heller när jag tänker efter)?

Hardcore Superstar?
Europe?
Marduk?

Äntligen: vettiga in ear-lurar!

Jag har letat.
Och letat.
Så, när mina a-Jay's gick sönder (som vanligt, ena sidan tappar ljudet) i samband med att jag åkte till Metallsvenskan i Örebro och jag knatade in på Teknikmagasinet i Centralen så kanske lösningen uppenbarade sig.
Ett par vettiga in ear-lurar!

Det är ju lurigt (hahahaha) det där, att man inte får prova innan man köper.
Passform är nämligen lika viktigt som ljudet, tycker jag, när det kommer till just sådana lurar. De ska sitta bekvämt under lång tid, utan att trilla ur eller tappa i ljudkvalitet för att de måste tryckas in i örat.
Pioneer  SE-Cl541.

Jag har nu testat dem rätt hårt, och passformen är bland det bästa jag varit med om. Bekväma. Luftiga. Sköna - utan att ge avkall på ljud.

Har testat med svängig organisk rock som Black Sabbath "Sabbath Bloody Sabbath" eller nyare Graveyard "Lights Out". Check på det.

Smutsig sludge i form av Rwake? Yes, funkar bra.

Extremare musik i form av köttig döds från Bloodbath eller elak black metal från Funeral Mist? Absolut, det funkar fint det med.

Det känns som om man kan rada upp modern metal modell Gojira, tung goth av modell Deathstars eller fuzzig stoner från exempelvis Gozu och det spelar ingen roll - allt låter bra.
Inte perfekt, men ändå väldigt bra.

Jag är nöjd. Mycket nöjd. Hoppas de håller bara...

Nu ska jag bara fortsätta med att försöka hitta ett par bra lurar att springa med. Har provat lite olika där, Sennheiser med båge bakom huvudet, Phillips med bygel över örat - men ingen känns klockren, speciellt inte om man betänker att jag vill kunna springa även på vintern med mössa över.
Men kanske har du något tips?

Recension: Amon Amarth "Deciever Of The Gods"

Efter vinter kommer vår, som följs av sommar och sedan höst innan allt börjar om igen.
Ett av livets faktum.
Det är, faktiskt, lite samma sak med vikingaskeppet Amon Amarth.
Vartannat år släpper man en skiva som innehåller lättuggad dödsmetall med mängder av melodikrokar som fastnar likt gaffatejp, med lyrik hämtad från vikingarnas liv och myter och med en rent av löjligt hög lägstanivå.
Ytterligare ett av livets faktum.
Med det i bagaget är faktiskt en berättigad fråga följande: behöver du ännu ett album av Amon Amarth, denna gång "Deciever Of The Gods"?
Svaret är ja, även om du under recensionen kommer att läsa att skivan faktiskt inte är riktigt lika bra som exempelvis sin föregångare.
Tveeggat?
Exakt.

"Deciever Of The Gods" är nämligen lite annorlunda jämfört med bandets senaste alster.
Inte väsensskilt, vi pratar om gradförändringar, men det finns några saker som är klart värda att notera. 
För det första - influensen av att byta producent. Från Jens Bogren, longtime producing partner till bandet, till Andy Sneap. Det har inneburit en renare och klarare ljudbild, och vad jag förstår av intervjuer dessutom lite av en nytändning för bandet i samband med förberedelserna innan samt själva arbetsmetodiken under inspelningen. Om man sedan gillar den nya ljudbilden eller ej, det är en smaksak. Personligen har jag inget emot att Amon Amarth har ett lite mer episkt anslag, alltså lite mer som det kändes innan "Deciever Of The Gods", men... igen... det är inte fullskaliga ombyggnationer som skett, snarare en liten förändring.

För det andra är detta en skiva som inte, i egentligen mening, är dödsmetall. Det är heavy metal, och närapå det enda som minner om döds är att Johan Hägg growlar snarare än att han sjunger rent. Tendenserna har alltid funnits där, men de är nu tydligare än någonsin, och bandet säger själva att man helt enkelt struntar i att lyssnarna kan härleda "Blood Eagle" till Slayer, eller att en låt som "Father Of The Wolf" luktar såväl Iron Maidens galopperande melodislingor som Accepts körande refränger - allt eftersom man kör allt igenom sitt patenterade Amon Amarth-filter.

Dessa två fakta gör att skivan faktiskt sticker ut en del från bandets tidigare alster, och att den är lite annorlunda. Däremot är den, om man tittar låt för låt, inte en av bandets starkaste skivor.
Plattan följer det vanliga receptet, dvs startar med en snabb ganska smittsam låt (titelspåret), följer upp med en av de starkaste låtarna som sänker tempot en aning ("As Loke Falls" och följer sedan mönstret med att avsluta med en lite längre och mer episk låt ("Warriors Of The North"). Däremellan får man gästsång av Messiah Marcolin (ex Candlemass, Memento Mori) som lyfter en annars ganska såsig "Hel", smittsamma "Father Of The Wolf", skivans starkaste spår "Coming Of The Tide" och ett knippe standardkompositioner som inte kunde komma någon annastans än från just Amon Amarth ("Shape Shifter", "Under Siege", We Shall Destroy").
Trumspelet är lika karakteristiskt som hur man väver sina gitarrslingor, och du som vet vad du förväntar dig kommer förstås inte att bli besviken. 
Man vet vad man får - även om jag faktiskt tycker att bandet kanske skulle hålla den hårdare, mer episka sidan lite högre än heavy metal-fanan. Jag saknar helt enkelt döds-känslan lite.

Och kanske lurar jag mig när jag tycker att själva låtmaterialet är lite lite svagare än vad jag vill, det har ju en tendens att vara så med just den här gruppen att jag med tiden faller rätt hårt för dess skivor, och i efterhand ofta tycker att de är bättre än efter endast de första få varven.
Det får tiden utvärdera. Tyvärr finns inte Metal Blades plattor på Spotify, så du får tjuvlyssna på andra sätt för att se om du kommer till samma slutsats som jag.
Bästa spåret är i alla fall "Coming Of The Tide", men jag är även förtjust i de två inledande "Deciever Of The Gods" samt "As Loke Falls".

Betyget blir till slut en fyra, men det är inte lika ramstark som för exempelvis föregångaren "Surtur Rising", och jag tycker nog att skivor som "With Oden On Our Side" och framförallt bandets bästa platta "Versus The World" är väsentligt bättre och en bättre ingångspunkt om man inte har koll på bandet sen förr.

Amon Amarth "Deciever Of The Gods" - 4

Rebelängeln: 1 Lemmy: 0

Hemma igen från Tyskland läser jag att Lemmy inte släpps iväg från landets sjukhus.
Rebellängeln: 1
Lemmy: 0

Nä, egentligen. Det var lågt, och mest ett rätt löjligt försök att skaffa enkla poäng på en rubrik. Inte okej på andras olycka riktigt, speciellt som jag ju verkligen gillar Lemmy och hans Motörhead. Dessutom lider jag en del med alla som sett fram mot att se bandet i sommar (närmast på Metal Town va?), och hoppas att konvalescensen blir kortvarig. Tyvärr finns väl risken att en äldre man som inte kan röra sig riktigt åker på en del proppar och annat. Bara att hoppas att hans blod är så förtunnat att det inte riktigt gäller just Lemmy. Killed By Death, gaddämnit, det är inte dags för det än!

Nå. Det om detta. Nu - sammanfattning av min egna resa till Tyskland, och den går faktiskt också lite i sjukhussvängen. Hustrun startade nämligen resan med feber i kroppen, vilket eskalerade kraftigt när vi väl var på plats, och slutade med att hon var en hårsmån från at bli inlagd (och TÄNK OM hon hade hamnat bredvid Lemmy!!!). Hon klarade sig och fick åka "hem", veväpnad med morfintabletter och med hot om lunginflammation.
Sådär bra va?
Men, envis som man är, så tog jag mina två grabbar - numera 4och ett halvt samt 2 år gamla - på bröllop. På tyska. Lillkillen somnade direkt vi kom in i kyrkan. I farsans knä. Rätt inställning.
I övrigt skötte de sig utmärkt. Fattade väl att farsan behövde lite extra stöd och hjälp.
Och, som väntat, klämde jag av lite bilder på resans gång.
Häng på.
Det kommer, inte helt oväntat, att handla en del om musik.
Och öl.
Kanske mest om öl, då detta nog får klassificeras som i alla fall en tre-kilosresa...

Först . hyrbilshallen. Började bra, tänkte jag...

 

 ...men nej. Det var tydligen ingen Aston Martin vi hyrt (men ändå, man blir ju lite sugen, priset var nätta 169 euro om dagen i minst en vecka... det är pengar men inte såååå jävla mycket om man delar på två?), utan den undra bilen.
En Ford.
Trött som fan, men det spelade kanske mindre roll. Via Autobahn 5 från Frankfurt till målet. Bad Homburg. Väl där mötte släkten upp och man fick en bärs. En Pfungstädter.
En gång i tiden fanns en Maltblogg också, med en hel sektion om tyska öler - bland annat denna.
Nu kan jag inte för mitt liv minnas vad den smakade, efter den resan.
Kallt, typ. Tyskt.
Hur som helst, då var vi där.
Och spenderade lite dagar socialt med familjegrillmiddag hos "den andra familjen" som var med på bröllopet. Det var min hustrus kusin som gifte sig, och hans bruds familj bjöd. Trevligt, förutom på tre detaljer:
1) Det ösregnade. Grillfester blir... sådär i såna förhållanden.
2) Alla i Tyskland röker. Hela tiden.
3) Svärmoderns syster hade ett liiiiite för gott öga till undertecknad för att det skulle kännas bekvämt!

Nå. Med fest och efterföljande handling kan man sammanfatta på följande sätt:

 

 

 Överst: det finns mycket öl i Tysklands motsvarighet till ICA, men det där med pantsystemet har jag fan inte kläm på. Fel varenda gång jag ville kassera/panta en tom flaska.

Sen då... en blandning mellan weissbier och grapefrukt. Jävla märkligt, inte ens som en "riktig" radler eller shandy så man blandar öl och lösk, utan som... ja... nåt hittepå. Gott i ungefär tre slurkar, sen bara trist.

Bitte ein Bit! Enkel, men hygglig i längden.

Sist, men inte minst - offren från mitt besök i skivaffären. Jag hade bra många fler i handen, men lade bort dem i slutet. Kan fan inte tokhandla nu, så det blev två skivor med tyskt anslag (Rainbow "Live In Münich 1977" samt nya Masterplan), och en chansing i form av Orphaned Land.
Spännande!

Annars var väl nätterna nästan bäst.
Ägnades åt detta:

Välling till grabben, Carl Linneus bok om KISS till mig.
Samt musik.
Mest spelade låt: Kreator "From Flood Into Fire", en helt makalös låt som gör att jag inte tycker jag behöver besvara på om Tyskland är thrash eller power metal, eftersom detta är nästan båda. Episk thrash?
Mest spelade skiva: Amon Amarth "Deciever Of The Gods". Mer heavy metal än nånsin förr, och annorlunda produktion, men hur står den sig mot ex förra "Surtur Rising"? Recension snart...
Dessutom skulle jag vilja säga att Deep Purples "Come Taste The Band" fått ett helt knippe varv, lite oväntat...!

Så, avslutningsvis - blandade bilder...

Snickarjäveln dog i Tyskland med!

 ...här är jag på bröllopet.
Tycker du att jag ser förvånad ut?
Det är jag också.
Min 4-åring har stulit telefonen och leker kändisfotograf, typ. 
Det jobbiga är att hans bilder är bättre än mina...

...så jag tog dem till ett fantastiskt ställe och söp ner dem. Typ.

Eller, inte. Förstås. 
Detta är ett världshus som en gång i tiden var parkeringsplats för gamla zeppelinare. 
Förstås hur coolt som helst.
Schnitzel, öl i sejdlar. Är man barn får man äppelsaft i sejdel, så att man tidigt ska lära sig att hålla glaset som en blivande alkoholist.
Bra väder blev det också!

Och så brygger de sitt eget öl där.
I tankar mitt i restaurangen.
Jävligt fränt, faktiskt.

Mindre fränt är dock detta.
På herrarnas.
Ja - har du hängt i åratal p ådenna blogg har du sett det förr, men jag kan inte annat än förundras ändå.
Första bilden - en automat för kondomer. Inget konstigt egentligen, men kolla in bilden på vad som egentligen säljs. Den undre.

Exakt.
"jo, men nu har jag ju klämt i mig en schitzel här på världshuset, samt provat igenom deras egna öl. Om man skulle ta och köpa sig en lös-vagina och göra det till en heldag då?"
Allvarligt?

Rätt osmakligt, faktiskt.
Och kanske också det optimala sättet att avsluta ett inlägg som detta.
Sens moralen är alltså: 
1) Lemmy kommer nog snart loss, tyskarna har annat för sig än att hålla kvar honom.
2) Nästa gång du tycker det är ofräscht på en toalett, betänk att det kunde varit värre (för, tänk nu, vad gör det EFTER att du nu köpt och begagnat dig av denna lösvagina på ett ställe som detta...?)

Vi hoppas väl att det kvitteras snart?
Rebellängeln: 1
Lemmy: 1

Till dess säger vi... Home Sweet Home!

Recensioner: Immolation, Jorn...

Månadsskifte! Halvårsskifte! 
Som vanligt manglar Werock på med nya recensioner (främst är det redaktören Bensch som är lokomotivet, han har en enorm förmåga att hela tiden sätta ny musik i öronen och sedan bena ut det han hör i text, utan uppehåll och som en maskin... i sanning imponerande, faktiskt) i samband med just månadsskiften.
För egen del är det dubbla spännande släpp som avhandlas.
Amerikanska Immolation med vad som bara kan beskrivas som årets bästa dödsmetallgiv så här långt, samt massproducerande Jorn med skivan "Traveller", typ bandets 8:e album eller så. Denna gång har han fått lite ny luft under vingarna och nya låtskrivarpartners, så det är en rätt svängig historia norrmannen bjuder på.

Kollegorna har dessutom lagt tid på akter som Queensryche (det utan Tate), Darkane, Bloodlit och Hacride. Ett spretigt, charmigt och spännande fält, alltså.
Werock.se.

Där det händer, varje månadsskifte.

Och, när det gäller halvårsskifte så ska jag faktiskt inte orda så otroligt mycket om det. Det blir ingen "bäst så här långt" eller någon form av sammanställning på så sätt.
Istället ska vi kika in i kristallkulan och se vad kommande halvår bjuder på. 
Jag gissar att...

• Watain och Behemoth sparkar röv med sina respektive släpp "The Wild Hunt" och "The Satanist". (läs mer om just Watain-plattan här - tack för tipset Kim!)
• Satyricon försenas och inte släpper nytt i år
• Elitserien, eller SHL som de nu hittat på att de ska heta, drabbas av hockeyfeber tack vare nykomlingarna Leksand och Örebro
• Whitesnake släpper ett till livealbum, med samma band, samma låtar och på samma skivbolag som de två "Made In Japan" och "Made In Britain". Det nya albumet heter Made In The U.S" och saknar helt mening.
• Rebellängeln hittar nya band att förälska sig i, och spräcker alla budgetar när det gäller investeringar i skivor. Priset blir högt, då hustrun vinner vadslagningen för tredje året i rad, denna gång i förkrossande stil...
• Record Madness tar ny fart efter festivalsäsongen, och Stones samt undertecknad hinner med en sisådär 4-5 bokstäver var.
• Opeth påbörjar inspelningen av nytt material. Ingen vet var det kommer sluta.
• Ytterligare mer eller mindre obskyra - och till största delen rätt usla - band från fordom gör comebackskivor för att få spela 45-minutersgig i eftermiddagssolen på Europas festivaler.
• Sverige misslyckas att kvalificera sig till Fotbolls-VM. Avgå alla!
• Graveyard är slitna efter hårt tempo med turnerande och skivor. De aviserar en paus innan de ska påbörja inspelningen av nästa album.

...eller, jag har ju egentligen ingen aning. Den som lever får se.
Till dess - missa inte recensionerna på Werock!

Att skriva eller inte skriva. Det är den officiella frågan.

I våras läste jag ut den här boken. Mick Wall har skrivit den, en insatt och ganska bra skildring av Metallica och deras karriär, inklusive figurerna bakom bandet.
Helt okej läsning, och det är lite av en trend det där.
Att skriva böcker om ett band eller en person, istället för att personen (eller bandet då) själv skriver i biografiform. I vissa fall är det till och med så att boken i fråga inte sanktionerats av huvudfiguren själv, som därmed gör sitt bästa för att lysa med sin frånvaro (bra exempel på det är väl Anders Tengners bok om Yngwie Malmsteen).
Det där tänkte jag kan passa sig för lite sommarfunderingar. I just det fallet visar sig ju en av de mest intressanta sakerna vara funderingen om hur huvudkaraktären själv skulle ha kommenterat boken - eftersom det egentligen inte är en officiell biografi - men om vi glömmer det där med officiell medverkan och istället fokuserar på perspektiv för ett tag.
Vilket är egentligen "rätt"?

För, å ena sidan - det är onekligen så att en skribent som är skicklig och dessutom inte hämmas av att man måste försöka skriva saker ur en rockstjärnas perspektiv verkligen kanvara kritisk när så behövs, och inte presterar en bok som blir någon form av romantiserande förhärligad historia. Eller, behöver inte bli, det kan ju bli så. Beror väl lite på skribenten, förstås, och dennes inställning.
Å andra sidan så innebär det ju att man oftast förlorar just huvudkaraktärens perspektiv.
Knepigt det där.
Ett exempel på rent svammel är den här boken.

Joe Shoomans biografi om Bruce Dickinson är träig, som bäst.
Undvik den.
Ska du istället läsa intressanta och bra biografier så tycks det mig som om ett säkert kort är att gå på de som handlar om en företeelse, genre eller flera olika artister.
Kanske passar formatet som bäst då, där skribenten eller skribenterna kan tillåta sig att väva samman flera olika saker till en stark bild, och därmed också enkelt peka på udda och svaga saker inom ett bredare spektra utan att behöva riskera att komma på kant med sitt enda objekt.
Bra tips?
Dessa!

Riktigt bra saker allihop, och böcker för hängmattan.
Tjocka, insatta, intressanta.
Och alla i biografiform, som berättar historien utifrån.

Ändå är det klart, de gånger huvudfiguren själv har "skrivit" boken (det är väl i stort sett alltid en spökskrivare eller riktig skribent med på tåget, som gör själva boken) så kan det förstås bli bra och dåligt då med. Ett svagt exempel är, med lite tidsperspektiv, den här.

Där skiner det igenom att Tony Iommi berättat sin historia för TJ Lammers och att det skett vid ett flertal, ganska korta tillfällen där man aldrig tillåtit sig att komma ner på djupet utan bara diskuterat enstaka episoder. Händelser.
Och en bok som bara rapar upp saker som hänt blir inte kul.
För min del räddas det en hel del av att jag är sjukligt intresserad av just Iommi, men jag inser att det som bok betraktat är en ganska svag skapelse.
Bäst i klassen får väl Neil Strauss räknas som, han har skapat sig ett namn inom just detta gebit. Jag vet inte om han är så mycket bättre på att skriva eller locka fram det intressanta eller om han bara lyckas ro i land kontrakten med de mest intressanta objekten, men han har ju ett knippe läsvärda och bra böcker på sin meritlista.
Mina personliga favoriter är nog ändå dessa två:

Boken om Lemmy (Motörhead, du vet...) är fantastiskt rolig och bjuder på huvudkaraktären med oslagbar distans. Boken om Anthony Kiedis (Red Hot Chili Peppers, min svaga punkt) är så bra eftersom den är naken. Det döljs prick inget. Ja, åsså gillar jag ju bandet på gränsen till ohälsosamt mycket...

Nå.
Mest av allt vill jag just nu har en bok om Ronnie James Dio, en riktigt bra och insatt biografi (det blir ju, rätt naturligt, otroligt svårt att skriva en självbiografi i det fallet..) samt om King Diamond.
Och där vill jag ha berättelsen ur Kim Bendix Pedersen/King Diamonds perspektiv...

Recension: Black Sabbath "13"

Det är få - om det ens har skett förr - gånger jag närmat mig en skiva med så blandade känslor som med denna, "återföreningen" av legenderna Black Sabbath och deras nya studiogiv "13".
Rädslan av att herrar Tony Iommi, Geezer Butler och Ozzy Osbourne (saknas gör ju Bill Ward vars trumstol istället besitts av Brad Wilk) ska göra ett magplask som ger det gamla arvet en lyster av tragikomik är helt uppenbar, samtidigt som jag innerst inne litar på att en man som just Iommi faktiskt besitter förmågan att skriva riff på ett sätt som vanliga människor skulle döda för, och egentligen inget hellre önskar än att bandet ska återvända för att visa alla unga uppkomlingar var skåpet ska stå.
Som vanligt vid ett skivsläpp som jag sett fram mot länge så har jag undvikit alla singlar och möjligheter till förhandslyssning, och närmar mig skivan i sin helhet, med produkten (och därmed texterna, bildspråket och alla fakta) till hands.
Den version jag har köpt är standardversionen, med 8 spår och inget extramaterial.
Precis som en skiva med Black Sabbath egentligen ska vara, like the good old days.

Först  - låt oss konstatera en sak.
Bandet gör inte bort sig.
"13" håller en sådan nivå att även om det finns en del skavanker (det återkommer vi till) så är det en värdig skiva som på intet sätt kastar skugga över de gamla plattorna som är sådana kära kamrater.
Det är kanske det absolut viktigaste av allt, och känns oerhört skönt att konstatera.

När detta faktum är satt, såväl i min hjärna som i denna text, så kan vi därför titta mer på själva plattan och dess innehåll.

Skivan bjuder på en hel del nickar och referenser till de gamla dagarna, och jag tycker att det hörs tydligt att det är just Black Sabbath som levererar musiken, dvs det är Iommi som skrivit och spelar riffen. Röster har höjts för att detta skulle vara en modern Ozzy-platta, men det tycker inte jag. Sångaren är alltjämt den svaga länken, men med hjälp av autotune så blir insatsen oväntat bra och jämn. Gott så, även om man kan ha farhågor på hur det ska låta live. Geezer Butler är som vanligt stabiliteten själv, och har ett karakteristiskt basspel som slår an mer än bara basens fyra strängar - även nostalgin berörs på ett behagligt sätt.
Störst funderingar har jag över trumspelet.
Det är... inte Bill Ward.
Brad Wilk är en bra trummis, jag gillar hans sätt att spela på i Audioslave och Rage Against The Machine, men trots att han gör sitt bästa så upplever jag att han har mindre sväng i sitt spel än originalmedlemmen. Det blir mer maskinellt och nästan lite för.. perfekt?
Ward har ett lite släpigt sätt att spela, och ett bra exempel på det jag försöker peka på kommer faktiskt redan i första - för övrigt utmärkta - spåret  "End Of The Beginning".
Riffet som sparkar igång låten på riktigt, runt 2:40 in, är svängigt som fan, och här känns det tycker jag. Med Ward (den gamla Ward då, den som lirade på ursprungsskivorna och klarade av det då - hans nuvarande form vet jag tyvärr inget om) så hade det stycket svängt så jävla hårt att Vägverket antagligen sett sig nödgade att befästa skivan med varningsetiketter.
Nu svänger det, men inte lika överjävligt.
Å andra sidan, jag har inte helt enkelt att peka på en ledig trummis som passat så mycket bättre för jobbet, och jag tycker att Wilk gör ett fullgott jobb i låtar som exempelvis sköna "Damaged Soul".

Produktionen är okej, men aningen torr och icke-organisk. Det blir tydligare för varje stort projekt att producenten Rick Rubins riktiga styrka kanske inte är just ljudbilden, utan förmågan att visualisera målet och dra lite knepiga projekt i hamn (som med förra plattan med Metallica). Ändå stör jag mig inte så mycket på produktionen, jag kan leva med den trots att den nog hade varit skönare med mer organisk känsla.

Det som till sist är det viktigaste är förstås låtarna.
Kärnan.
Och här tycker jag att man lyckats ganska bra, framförallt är skivan jämn och jag tycker inte att någon låt egentligen faller ur ramen.
Allra bäst är inledande "End Of The Beginning", "God Is Dead?", "Age OF Reason" samt "Damaged Soul", men det är som sagt en jämn platta överlag.
Så pass jämn och bra att jag tycker den håller för en betygsfyra, även om det snarare är med känning nedåt än uppåt. 
Ändå. Jag tror att när 2013 summeras så kommer detta vara en av de skivor jag har spelat mest, och det säger en del.
Med de farhågor och den oro jag hade när jag gav mig på plattan så är jag mer än nöjd.
Att skivan dessutom poetiskt avslutas med samma ensamma ringande klocka, åska och regn som bandets karriär en gång startade med känns poetiskt.

Black Sabbath "13" - 4

Tyskland: thrash eller power metal?

Okej, jag behöver åka iväg lite nu.
Till Tyskland, för att delta på ett bröllop. Hustruns kusin ska gifta sig.
Ska bli ganska kul, att få vara med på deras lite.... hur ska vi säga, mer uppstyrda, sätt att göra saker.
De har exempelvis inplanerat "poltenabend", alltså något som enklast översätts till typ "krasch-kväll", när man kraschar en massa porslin för lycka i äktenskapet - och som kombineras med svensexa och möhippa.
Allt planerat så att alla vet när det sker, förstås. Inga överraskningar.

Hur som helst, det kommer lite grejor på bloggen medan jag är borta (recension av nya Black Sabbath, månadsskifte på Werock, lite andra funderingar), men mest undrar jag hur jag ska tänka när jag är där.
Det finns nämligen en lite, men ganska trevlig, skivaffär i byn.
Sist jag var där letade jag lite efter gammal thrash, typ Sodom, men hittade inget egentligen.
Ska jag försöka igen?
Eller är Tyskland egentligen power metal?

Med tanke på Martins senaste lovord över Heaven Shall Burn "Veto" kanske man ska släppa sina gamla fördomar helt och lita på nyare hårdare tysk musik, men det känns ju inte helt naturligt för en gammal stöt som jag. Jag håller gärna fast vid mina gamla invanda sätt att tänka, får jag nog erkänna.

Alltså, Tyskland: thrash eller power metal?

Things that make you go "hmmm..."

Du vet.
Ibland serverar världen ett knippe saker som man bara kan notera och för sitt egna stille sinne notera att "jaha, det var fan", alternativt "hmmm...exakt hur tänkte de där?".
I sviterna av förra veckans sjukdom så är detta ett inlägg i den andan.
En samling av saker som får mig att tänka just så. Bra och mindre bra.

The Devil's Blood har kommit med sitt tredje fullängdsalbum. "III: Tabula Rasa Or Death And The Seven Pillars". Det smög sig på, tycker jag.

Jag läste inget i förväg, såg inga promos eller hörde det skvalpas om plattan innan den helt plötsligt landade. Förra skivan "The Thousandfold Epicentre" var en besvikelse för min del, speciellt med bandets extremt starka karriärinledning med både EP'n "Come, Reap" samt den lysande debuten "The Time Of No Time Evermore".
Nya skivan?
Har bara ett enda varv med den ännu, men den verkar ju inte så lite flummig. Tyvärr. 
Inleder exempelvis med 22 minuter långa "I Was Promised A Hunt"...
Kolla in plattan på Spotify själv. Full recension att vänta dock.

Nu: soppan om Queensryche. Saker som får en att verkligen fundera.
Mitt i allt verkar nämligen bandet, det ena Queensryche som finns just nu, det med Todd De La Torre på sång och nästan alla andra som ingick i ursprungsgruppen, ha lyckats släppa en oväntat bra platta.

Jag har dels tagit del av Sweden Rock Magazines recension, men framförallt tjuvläst herr Bensch recension som kommer på Werock till månadsskiftet - och det står klart att han är minst sagt imponerad.
Det är inte alla skribenter jag hyser sån respekt för som för den gode Bensch. Han har en mycket omfattande kunskap och ett brett register som han hämtar sina iakttagelser från, och när han skriver som han skriver så inser man att gubbarna har hittat tillbaka till något som gör mig nyfiken. jag har inte hört skivan ännu, mycket på grund av att jag blir så trött på hela den där soppan och att de drar det fina namnet Queensryche i smutsen, men nu... nu måste man.

Härnäst över saker som får en att fundera: Whitesnake.   

Här släpper man slltså, på samma skivbolag (Frontiers), 2 dubbellive-skivor på samma kvartal. Ett i april, ett i månadsskiftet juni/juli. Med samma band. Och typ samma låtar.
Eh?
Hur tänkte de nu?
Handlar det bara om att bli av med ett antal skivor i ett kontrakt, eller vad fan är det frågan om?

Jag recenserade "Made In Japan" för Werock, och kommer att göra detsamma med "Made In Britain". Har precis tagit hem promomaterialet och inte hunnit lyssna in mig, men man funderar ju på att utsätta sig själv för en blindtest. Är det någon skillnad på dem alls?!?

Nä. Till något roligare!

 Icon. Från USA.
Det här är en sån där sak som jag haft ett extremt vagt minne av, att jag spelade in en låt som hette något med "hammer", och att jag tror att bandet hette Icon. För typ 30 år sen, på en kassett som jag bandade radioprogram på för att sen kunna lyssna på i mitt rum (började alltid inspelningen när ex Per Fontander startade att spela låten, och om den inte var bra eller det var en av de jag redan hade så stoppade jag, spolade tillbaka kassetten för att kunna spela över med nästa låt sen... det tog låång tid att bygga upp ett C90 med bra låtar så, men som alla vet är resan halva målet och det man verkligen kämpar för mer värt än något annat).
Tappade bort dem.
Och så kom nyhetsbrev från Record Heaven, med denna remastrade version (Rock Candy, som även gett oss exempelvis Badlands). 
Kollade på den ett tag, och försökte minnas om det var rätt. Lyssnade lite på Spotify, och visst. Spår 6. "Raise The Hammer", det var låten jag minns. Jag läste bland annat Jules Verne-böcker till den och tyckte den var skitbra.
Då.
Det visar sig att... ja... den är ju inte riktigt så bra som jag minns den.
Nu.
Den går, exempelvis, alldeles åt helskotta mycket saktare än vad jag mindes den.
Och riffet är inte lika giftigt som jag trodde.

Märkligt hur det kan bli, det där med minnet och hur den nakna sanningen avslöjar saker i ett helt annat ljus.
Jag har en till sån där, som jag inte minns namnet på gruppen alls, men som jag nu undrar lite över (med denna erfarenhet i färskt minne). En cover på Beatles "Eleonor Rigby", och jag tror det bör ha varit runt samma tidsperiod. -85, -87 eller nåt sånt.
Vet du vilken det är?
Dela med dig i så fall!

Till sist - en sanning.
"The Drugs Don't Work".

The Verve-skivan "Urban Legends" är rätt bra ändå, tycker jag, men framförallt är deras stora opus sant.

Drogerna funkar inte.
Jag är fortfarande sjuk (men på jobbet, för dte funkar inte annars - och resultatet kommer antagligen bli helt bländande uselt).
Tagit hostmedicin för hostan. Den har som vanlig bieffekt att man fr huvudvärk.
Så då tar man huvudvärkstabletter mot det.
Som gör att magen kraschar.
Som gör att man får ta....

Ja. Ni fattar.
Det går runt och runt och runt.
Värdelöst.
Håller fan på bli knäpp, och undrar om det är dags att uppsöka farbror doktor igen, nu har ju febern och tillhörande skit kommit och gått i snart 10 dagar. Det kan nog inte vara normalt...

Sommarlov!

Idag är det söndag - och inte vilken söndag som helst!
Nej, idag är det den söndagen som gör att följetångerna Citatet och Besatt tar Sommarlov!

För att fira det har jag snott ovanstående bild från SVT och deras fantastiska barnprogram Sommarlov (kolla in det om du har barn, varierat enkelt men ändå kul) för att påtala detta faktum. Och det betyder att det finns uppdaterade arkiv.
Du ska kolla efter dessa symboler:

Det översta är ett bibliotek, det är där jag har gömt arkivet för långa artiklar - och där bor numera även Besatt-inläggen under en egen rubrik (de får trängas lite med Blogg I Fokus, Tvekamper, Krönikor och annat).

Den andra är en pratbubbla, och där finns numera Citatet - samt alla gamla Veckans Citat.
En hel del rätt kul läsning för den som vill och orkar.
Du hittar båda symbolerna nere till höger på bloggen, om du väljer att inte ha mobilsiten igång.

Sommarlov.
Vad kommer det innebära mer då, kan man undra?
Tidigare år har Metallbloggen exempelvis kört sommarspecial med olika böcker, festivalkollar, jämförelse mellan olika skivor och öl, eller bara en djupdykning i olika skivor som på något sätt förknippas extra mycket med just sommar för min del.
Denna sommar blir det.....

...blir det....

....inget.

Ja, alltså, det kommer att komma inlägg, men det kommer inte att bli någon speciell följetång eller artikelserie, och det kommer inte heller att bli så intensivt med inlägg.
Istället ska undertecknad skriva lite av vad som faller på, och tillåta mig att ha friheten att blogga intensivt om och när jag vill, eller att inte göra det om inspirationen tryter.
Närmast ska det dessutom levereras saker till Werock, hade jag tänkt mig. 
Recensioner, av bland annat JORN och Immolation, samt en intervju med Jörn Lande som jag håller på att preppa mig för.
Bloggen får sitt också, i form av recensioner av Black Sabbath, Dark Tranquillity och The Devil's Blood. Bland annat. Så visst kommer det att hända saker.

Men, dagens tema ändå: Sommarlov!