The Gates Of Slumber!

Såhär ser det ut, The Gates Of Slumbers nya omslag. Vansinnigt snyggt!
Plattan "The Wretch" släpps i mitten av maj, och såhär säger bandet själva om plattan:

"This record is frustration and disappointment put to music, said THE GATES OF SLUMBER frontman and founding member Karl Simon. "No heroics this time, no swords; no sorcery. No fantasy. That stuff is OK; it's fun...whatever, but we don't feel it these days. This one is all about others let you down almost as much as you let yourself down. It might not make sense to you, but then you probably only have the last two records as a digital download. That, or your world is summed up by someone else's soundbite."

Låtlistan lyder som följer:

1.) Bastards Born
2.) The Scovrge Ov Drvnkenness
3.) To The Rack With Them
4.) Day of Farewell
5.) Castle of the Devil
6.) Coven of Cain
7.) The Wretch
8.) Iron and Fire

Med tanke på hur bra förra given "Hymns Of Blood And Thunder" var, samt hur förrförra given

"Conqueror" dominerade så är detta i stort sett en garanterad platta för årsbästalistan.

Vi lyssnar väl? "Coven Of Cain" från kommande plattan finns tillgänglig nu!

Veckans Tips: Rotting Christ "Aealo"

Idag är det Långfredag, och jag vet ingen lämpligare grupp att tipsa om just denna dag än grekiska Rotting Christ. Namnet i sig borde faktikt vara tillräckligt för att hamna som Veckans Tips just idag, men som grädde på moset så är detta riktigt jäkla bra.

Musiken är ganska egen av sig, och för mig är denna giv från 2010 den första kontakten med bandet. "Aealo" bjuder på välproducerad black metal som korsats med bandets medelhavsinfluenser och en skvätt goth metal, och mixen liknar föga annat. Skivan som sådan har snurrat bra många varv, och det lurigaste är att det efter varje lyssning har varit ganska svårt att peka ut vilka de starkaste spåren varit - hela härligheten är nämligen främst en helhet som bör avlyssnas i ett svep.

Gästinhopp av mer eller mindre kända artister som AA Nemtheanga från Primordial och Stavros från Dirty Grandy Tales lyfter låtar som "Thou Art lord" och "Fire death And Fear", men egentligen är hela plattan en enda lång uppvisning från frontmannen, gitarristen och sångaren Sakis. Han har skrivit låtarna, han dominerar.

Bäst är det ändå på något sätt i inledande titelspåret, "Santa Muerte", "Noctis era" och den enorma "Demonon Vrosis" (som jag förresten hade med i årets Hårdrockskväll!), men det är som sagt helheten som gör det.

Kolla in bandet här, eller plattan via Spotify. Det är ett bra sätt att fira påsk!

Frossa i skivomslag!

Idag är det Skärtorsdag.

Bloggen går på halvfart, och bjuder istället på några tips avseende skivomslag.

Först ut är Aftonbladet som kör en bildserie med 10 omslag som äcklar och upprör.

Några håller jag med, andra inte.

Mina, och de andra Werockskribenternas, favoritomslag genom tiderna hittar du i den här artikeln, och mitt absoluta favoritomslag är detta:

Black Sabbaths mästerverk från 1975, "Sabbath Bloody Sabbath", med sitt otroliga sväng och sina sköna vibbar får dominera dagen.

Vill du läsa mer om sköna omslag inom vår härliga genre så tycker jag dessutom att du ska kolla in den här boken:

Riktigt sköna bilder, och även om man inte får speciellt mycket information mer än själva omslaget så får man galet många roliga, äckliga, tuffa och snygga omslag. Förord av en viss Scott Ian också, Anthrax gitarrist. Jo.. det bandet får med ett och annat omslag...

Parasite Lost?

Det var 33 år sen mitt ishockeylag var i final.
Vägen dit var tuff, och i finalen såg man märkbart sargade ut.
Slutkörda mentalt och fysiskt.
Lite surt, men förståeligt. Tänkte man.

Nu visar det sig förstås att det fanns en annan anledning också.
Parasit i vattnet. Det låter ju helt bisarrt, och som världens sämsta ursäkt - men jag undrar jag hur det är att spela SM-Final med diarré?
Känns inte som om man kan göra sitt bästa då, och på något sätt känns det lite typiskt.
Vi kom inte till paradiset.
Vi kom till parasiten. Take me down to the Parasite City where the grass is green and the water's shitty.
Ja, vafan, varför inte?
Ännu en anledning att ha avsmak för Färjestad. Nu tror jag väl att de hade vunnit ändå, men det kunde väl ha blivit en rättvis match av det?

För övrigt är Mest I Spelaren uppdaterad idag. Primordial dominerar, förstås, och den recensionen är färdigskriven nu. Väntar bara på att publiceras på Werock. Bra grejor, och vill du tjuvlyssna lite så går det bra. Här hittar du en ström som spelar just "Bloodied Yet Unbowed. Om det nu funkar, jag har fått "overload" flera gånger när jag provat...i så fall kan du höra den via YouTube. Här. Som en liten extra bonus bjuder vi väl på lite mer läsning om alstret.

Såhär säger AA Nemtheanga själv om plattan:

"If I had to sum this album up I would say this is the 'death' album. Plain and simple. There isn't exactly a whole concept but many of the themes deal with mortality, how we deal with it. The spiritual structures we place around us to make sense of it. Sex, death, procreation and god. As we get older our relationship to our lives changes, the realization you will not live forever, the grand plan you hoped to uncover never materializes, food for worms and nothing more.

We are animals, beasts and making peace with that beast might be your life's work but more often than not he is never tamed.

Once a wolf always a wolf. We all seek redemption in one way or another, from lies or from truth. Those of us who are godless or faithless often envy the man of faith for his life seems to have an extra purpose, despite the fact that logic, pragmatism, science and realism should crush any sign of faith we still persist in lying to ourselves. Perhaps the alternative is too much to bear. So the themes of religion, mortality and death occur over and over again, along with continuing themes of alienation, martyrdom, sacrifice, violence and retribution. Occasionally, very occasionally a chink of light breaks through.

This is our seventh album, you know what to expect, passion, intensity, commitment and sheer bloody mindedness. Don't expect fantasy or escapism. No remorse, no regret."

För övrigt så fick jag leverans igår.
Nedanstående plattor.

Det innebär att 3 Röster kommer tillbaka inom en överskådlig framtid. Per har lovat ställa upp när det gäller just Crowbar, och jag vet att det finns fler av er som gillar konceptet.

Vill du vara med?

Leta reda på en recension av undertecknad, skriv ner en eller två rader om vad du själv tycker om skivan och sätt ett betyg mellan 1 och 5. Sen skickar du hela klabbet till chief-rebel-angel@hotmail.com så ordnar jag resten!

Ladda ner gratismusik!

Godmorgon! Idag är det dags för lite musiknedladdning. Först ut är Massive Dynamics, som behöver din hjälp samtidigt. Fred och boysen vill få spela på Metro On Stage, så först klickar du dig in här och röstar, sen ramlar du in via Fred's bloginlägg och hämtar EP'n som tack. Ett stycke skön rock'n'roll - voilá!

Vill du ha mer ny musik så kanske Black Oak kan vara något? Stockholms/Nynäshamnsbandet drog hem fina ord från BiblioteKarin när EP'n recenserades på Werock nyligen, och nu kan du ladda hem den för egen lyssning. Den finns här, och det är väl inte mycket att tveka om va?

Dessutom finns, som vanligt, din boj i nedladdningsbukten. Torture Division. Pålitliga, produktiva, kvalitativa. Här finns deras downloadagraphy-sida, där du just nu hittar hela "Evighetens Dårar", likväl som senaste minigiven "Through The Eyes Of A Dead". Bra skit, riktigt bra skit.

Tillhör du dem som vill handla grejor istället?

Det går bra det med. TrueMetalMerch har just släppt en batch nya Wataintröjor, bland annat ovanstående zip hoodie som vore fin att värma sig med på kalla kvällar under våren. Liten bild?

Klicka på den här länken då. Då hamnar du på sidan med alla tröjor. Watain. Ett bra band, det med.

Vill du handla musik så rekommenderas Record Heavens skivrea. Jävligt många titlar, och fynden innefattar bland annat senaste given med Accept för en dryg hundring, eller en specialare med Carpathian Forest.

Hepp!

Ibland hatar jag att ha rätt...

I början av året skådade jag lite i kristallkulan. En av sakerna jag förutspådde var att Färjestad skulle knipa SM-guldet i ishockey, och det har ju tyvärr visat sig att jag hade rätt. Trist. Både för att det vore bra för svensk hockey med lite mer spridning bland vinnarna, samt för att de ju faktiskt besegrade mitt lag i finalen. Till slut var det soppa torsk både mentalt och fysiskt för de svartgula, och i finalen var det aldrig något snack om vilka som skulle vinna. Surt, men med ett par dagars respit så är det precis som Fredrik konstaterade - jag är rätt nöjd med silvret ändå, som det blev. Speciellt som föreningen samtidigt knep silvret i J20, en bedrift i sig att ha sina två representationslag i final samma år. Istället dags att plocka fram den här i helgen... Eftersom vädret varit osannolikt bra om man befunnit sig i Tyresö så har helgen ägnats åt fejjande utomhus. Inga tecken på familjeutökning och BB-besök ännu, men väl en hel del bilder från helgens begivenheter. Håll till godo!

Uteplatsens stereo. Perfekt att hålla mig och grannarna sällskap när det fixas och donas. I helgen har bland annat Joe Cocker fått lov att sjunga för oss. Bra skit. "Unchain My Heart" är fenomenalt skön, till exempel, men det finns fler rockstänkare. Kolla in samlingen själv på Spotify, vettja!

Eller ta en svalkande paus..

Grillning. Spett. Och visst, du ser rätt. Längst till höger är det köttbullar. Går utmärkt att grilla, speciellt poppis om man har barn!

...pålitlig törstsläckare. 3,5%, ifall det skulel bli utryckning med bilen.

Perfekt i solen!

...Pappa, titta! Jag kan ta över efter Paul i Slipknot! Jag har både mask..

....rockstjärnestyle med solglasögon...

...och en förmåga att thrasha hotellrum/lekstugor. Det är dessutom knappt att jag kan spela bas. Jag är perfekt för rollen!

Kort sagt, helgen har varit helt perfekt.

Bättre än på länge.

Att den sen slutar med ett stycke trött liten kille och ett stycke trött Rebellängel gör inget.

Då kan man lättare leva med att ishockeysäsongen tagit slut för mitt lag, och att vi närmar oss sommaren.

Det här ser väl rätt okej ut?

Veckans Citat: Serj Tankian, System Of A Down

System Of A Down återuppstår i sommar. Precis som Jesus gjorde, enligt den högtid som ska firas snart (eller är det egentligen bara ett trick som skapats av Karamellkungen?). För min del har de två lika stor bäring på mitt liv, ungefär. VÄLDIGT liten! Oaktat det så kan det ju finnas roliga saker att använda i serien Veckans Citat. Som det här, signerat en av de kreativa hjärnorna bakom bandet... "Först slogs vi mot kristendomen, sedan mot kommunismen, och nu mot droger och terrorism. Vi hittar alltid nya ursäkter för vår strävan efter världsherravälde." Serj Tankian, System Of A Down

Live! AC/DC "Live"

AC/DC har medverkat tidigare i serien om nödvändiga liveskivor. Då var det med första sångaren Bon Scott vid micken, men ska man vara ärlig så bör det finnas en dokumentation av bandets prestation på scen även med Brian Jonsson som vokalist.

Något går egentligen inte för sig.

Dags att kolla in den skiva som jag tycker är självskriven - dubbelutgåvan "AC/DC Live".

Som omslaget utlovar är detta nämligen bandet i full frihet på scenen, komplett med långa gitarrsolon signerade Angus Young och ringande klockor i låten "Hells Bells". Det är uppblåsbara gigantiska kvinnor på scen när bandet river av "Whole Lotta Rosie" och det är framförallt klassiska hårdrockslåtar stapplade på en sån hög att det ramlar riff huller om buller.

"Shoot To thrill", "Back In Black", "The Jack", "Dirty Deeds Done Dirt Cheap" och "High Voltage" trängs med "T.N.T", "Let There Be Rock", "Highway To Hell" och "For Those About To Rock" (världens bästa avslutslåt på en koncert?). Mitt i röran lägger sig underskattade låtar som "Who Made Who", "Sin City", "That's the Way I Wanna Rock'n'Roll" och "You Shook Me All Night Long" i och åstadkommer en lång, svettig total succékväll.

Detta är AC/DC i högform.

Detta är AC/DC som vi vill ha dem, och den här skivan kan väl egentligen sägas vara en form av "best of" av bandets karriär.

Nä, här finns inte låtar från de senaste alstren eftersom skivan är från 1992, men... allvarligt talat - vad ska du med dem till om man man jämför med de låtar som finns med på den här pärlan?

De skulle ju inte ha platsat även om de fanns redan då!

I Backspegeln: Topplistan 2009

2009 framstår, när man kollar in det årets 12 bästa plattor, som ett grymt musikår. Idag är det därför dags för en lite annorlunda backspegel, en där topplistan granskas. Översta bilden är också den platta jag hade som nummer ett. Mastodon "Crack The Skye" är en skiva som faktiskt dessutom har växt än mer efter att den kom - den verkar inte gå att spela sönder! Jag vet att jag velade en massa om jag skulle ha den på nummer ett eller nummer två, men såhär i efterhand kan jag konstatera att det var helt rätt att placera den som etta. Värdig vinnare, och bästa 2009. Trots att även tvåan Amorphis "Skyforger" också var bra, men det är faktiskt lite som R2 sa häromdagen. Den går att spela sönder. Bra skiva, bra band (som antagligen kommer explodera till superstardom snart) - och du hittar recensionen här.

Som trea hade jag svenska ynglingarna Tribulation. Jo, jag vet att plattan "The Horror" egentligen kom 2008, men det var precis i slutet av 2008 och den gick knappt att få tag på förrän i början av 2009... Nå, detta kan vara en av de bästa dödsmetallplattorna på år och dar, och den spelas faktiskt frekvent fortfarande. Hållbarheten höjs med hjälp av de små detaljer som fyller plattan till bredden. Inte recenserad, men den var faktiskt denna bloggs första Veckans Tips!

Topp tre alltså. Är jag nöjd med denna trio?

Nja. Sådär.

Bra skivor allihop, helt klart. Inte tu tal om det.

Kruxet är bara att jag hade detta knippe på de efterföljande platserna...:

The Devil's Blood "The Time Of No Time Forevermore"

Paradise Lost "Faith Divides Us - Death Unites Us"

Pearl Jam "Backspacer"

I alla fall den översta plattan borde ha knuffats upp ett pinnhål eller två om man dömer efter hur mycket spelningar den haft. Jag gillar verkligen den skivan. Skarpt.

Idag hade jag nog placerat den som trea. Minst...

I den senare delen av listan så hittar vi guldkorn som exempelvis Immortals "All Shall Fall", Baroness "Blue Record" och Ghost Brigade "Isolation Songs".

Bra skivor allihop, och värda sin plats.

Jag spelar dem ofta, och skulle ha dem på topplistan nu med!

Däremot - det finns skivor som jag idag inte skulle ha på Topp 12.

Katatonia "Night Is The New Day" har faktiskt, i ärlighetens namn, inte fått speciellt mycket spelatid alls, och den är inte en av de 12 bästa skivorna som kom 2009.

Då saknas istället plattor som Kreator "Hordes Of Chaos". Och just utanför listan skulle jag nog ha Heaven & Hell "The Devil You Know" och Candlemass "Death Magic Doom"...

Annorlunda Backspegel. Men kul. Såhär såg förresten Werocks skribenter på året - hur såg din lista för 2009 ut?

Glöm inte Skivbutikens dag imorgon!

R2 påminde mig just, liksom Aftonbladets blogg Kling Diamond.

Imorgon är det Record Store Day.

Inte att missa, speciellt hoolaballo verkar det bli på Sound Pollution i Gamla Stan, eller vad sägs om det här programmet:

Själv är jag sugen på den här...

Veckans Tips: Jorn "The Duke"

Ibland känns det som om jag är lite orättvis mot norrmannen Jorn Lande. Jag var skeptisk till hans hyllning till Ronnie James Dio, jag lyckades utse hans senaste studioalbum med egna gruppen Jorn till det fulaste omslaget det året, och var inte speciellt positiv i recension av plattan "Spirit Black" heller.

han har visserligen fått förekomma som Veckans Tips två gånger, men aldrig under egen flagg. Då har det varit antingen Allen/Lande, eller som frontman i Masterplan.

Det är, med andra ord, lätt att tro att jag faktiskt nte gillar karl'n speciellt mycket.

Inget kunde vara mer fel.

Jag anser att han är en av de bästa hårdrockssångarna vi har i livet, och jag spelar gladeligen mycket av hans musik, hårdrock ur den klassiska skolan.

Det kan alltså vara läge att låta honom få stå lite i rampljuset, under eget namn.

"The Duke" är Jorns överlägset bästa giv, och en av anledningarna är att här är låtarna både bra och samstämmiga med hans röst. Inledande "We Brought The Angels Down" är en bra öppnare, men tillhör trots det albumets svagare spår.

Det blir genast bättre i efterföljande "Blacksong" och "Stormcrow", två riktiga höjdare som behållit sin plats i livesetet sen de kom på denna platta. Hela skivan är sen tung, svängig och jävligt bra hårdrock för oss som gillar akter som Dio och Whitesnake.

Och det är ju inte fel.

Lyssna också på sången. Riktigt bra.

Öppna Spotify och lyssna på plattan själv vettja!

In Flames nya platta

Såhär ser den alltså ut, In Flames nya platta.
"Sounds Of A Playground Fading".
Kim har förstås rapporterat om det sen tidigare, liksom Aftonbladet.
Hur som helst tycker jag att det är en ganska stor grej, så du får bilden här med.
Och låtlistan:

1. Sounds of a playground fading

2. Deliver us

3. All for me

4. The puzzle

5. Fear is the weakness

6. Where the dead ships dwell

7. The attic

8. Darker times

9. Ropes

10. Enter tragedy

11. Jester's door

12. A new dawn

13. Liberation

En personlig gissning är att skivan kommer vara en naturlig förlängning av förra plattan "A Sense Of Purpose". Lite mer rensång, lite mer lättuggat.
Definitivt inte lika bra som bandets senaste släpp, den dedikerade whiskyn...

The Haunted och Zombiekrig på Debaser!

Ikväll är det dags för en redig dubbelmacka på Debaser här i stan. The Haunted tar med sig Zombiekrig och bjussar på ett paket som heter duga! Tyvärr kommer jag inte att gå själv, men ska du dit är du mer än välkommen att leverera en bild eller två tillsammans med dina tankar om spelningen. Jag tror det kommer bli vansinnigt bra, och givetvis kör vi lite uppladdning för er som ska dit.
Först ut, The Haunteds "No Ghost" från spelningen på P3 Guldgalan. Recension av plattan hittar du här! Vi kör väl lite Zombiekrig också va? Sångaren Alex tittade ju in på bloggen och påpekade att bandet faktiskt visst finns på Spotify numera, trots mitt påstående när plattan "Undantagstillstånd" var Veckans Tips nyligen. Kör hårt ikväll boys, detta är meddelandet om att "Den Mörkaste Tiden Är Här"!

Onsdagssvepet

Idag är det onsdag.

Det betyder att vi är halvvägs till helg, och att det är dags att uppdatera "Mest i Spelaren".

Ja, uppdatera och uppdater.. det blrev inte så mycket förändringar, i ärlighetens namn. In smyger sig Crucifyre med sin dödsmetall, och förstås Primordial. I övrigt är det väl mer eller mindre samma gäng som spelats den senaste tiden. Graveyard, The Haunted och Amon Amarth!

Hade förresten besök av R2 igår.

Han lånade hem lite plattor, bland annat senaste The Haunted, ska bli spännande att se hur det faller i smaken. Jag gissar faktiskt på en kärleksaffär i vardande...

För övrigt kollade vi hockeyn. Det ser nu inte bra ut för mitt lag, tror inte de vänder underläge 1-3 i matcher. Igår var liksom sista chansen, men det var glädjande att spelet var bra i alla fall. Stor skillnad mot de utskåpningar vi åkt på i början av matchserien.

nu saknas bara en sista förstärkning.

Tycker vi ska plocka in den första killen här, Tyrant från Nifelheim istället för Fredrik Lindgren på backen.

De är ändå så lika, jag tror inte nån ser skillnad - och det ger oss lite välbehövd elakhet. Förresten, på tal om Tyrant - du har väl inte missat när bandet Tyrant var Veckans Tips? Skitig black metal som korsats med Motörheadstyle? Det finns, vad jag förstår, inget släktsskap mellen Nifelheim och Tyrant alls, men om jag vora Tyrant (ja, den ena av bröderna i Nifelheim alltså, inte bandet) skulle jag ha ballonghuvud och hävda dels att Fredrik Lindgren tycker jag är så snygg att han tar efter min look, dels att det finns ett band döpt efter mig.

Aftonbladet skriver för övrigt lite om Opeths brott med Per Wiberg. Lite sent grabbar. Lite sent. Häng mer här så kommer ni åt nyheterna snabbare...

Annars då?

Tja, Whitesnake verkar ladda rejält inför Sweden Rock Festival. Stort reportage i senaste numret av namnemagazinet, och där avslöjar man att det blir gästartister en masse. Börjar faktiskt vara lite sugen på många av de olika festivalerna nu - denna sommar är verkligen fulladdad med hårdrock! Får väl nöja mig med senaste plattan av Whitesnake just nu dock. Recension här, och visst är det lite skönt att en legend kan visa hur det går till?

Tidningen Sweden Rock Magazine har förresten tagit sig lite på senaste. Några långa och riktigt bra artiklar i varje nummer, exempelvis ett hembesök hos bröderna Björler nu senast. Bra läsning.

Bra läsning kan nog också Anders Tegners bok bli. Han har träffat MÅNGA rockstjärnor, och i konstiga situationer. Bara att lägga i köpelistan. Där hamnar förresten också kommande plattor av Amorphis (som jag tror kommer explodera ut på de riktigt stora scenerna snart) och In Flames (som släpper första plattan utan någon av originalmedlemmarna snart). Tror absolut mer på finnarna än på Göteborgs stolthet, men givetvis ska jag lyssna innan jag uttalar mig...

Till dess ska jag handla lite andra plattor.

Sarke (black metal) och dessutom Crowbar. Bara för din skull Per. Men då måste du ställa upp i "3 Röster om Crowbar" så småningom. Deal?

Sist men inte minst - om en vecka är det planerat nedsläpp i familjen Rebellängel. Det kan innebära radiotystnad ett tag när det väl sker. Lev med det!

Recension: Graveyard "Hisingen Blues"

Baksidan av konvolutet till den här plattan pryds med följande text...We suggest that you play this record at the highest possible volume in order to fullu appreciate the sound of Graveyard "Hisingen Blues".

Briljant uppmaning, för det är fullständigt sant.

Årets hitills bästa platta ska nämligen avnjutas så högt som varje tillfälle tillåter!

Göteborgsbandets andra giv har legat och bubblat ett tag, och varit en snackis under de senaste månaderna när Sveriges kritikerkår fått nyss om att retrorock-bandet tagit sitt musikskapande till nästa nivå, och det var med medföljande höga förväntningar som plattan landade i min egna brevlåda så småningom. Trots det så måste jag säga att "Hisingen Blues" har överträffat alla dessa förväntningar, och det med råge.

Bandet har utvecklats enormt från förra självbetitlade given, och framförallt är det två saker som imponerar.

Förmågan att skriva bra låtmaterial, där har bandet tagit sjumilakliv framåt.

Dessutom har man lyckats väva in känslan för detaljer. En låt som "RSS" sparkar stjärt i mångt och mycket tack vare den underliggande körslingan, och det är ett bra exempel på en av alla dessa små detaljer som lyfter en hel låt.

Axel Sjöberg på trummor, Jonatan Larocca Ramm på gitarr, Rikard Edlund på bas och Joakim Nilsson på sång och gitarr presterar med "Hisingen Blues" en sån där skiva som vi kommer att prata om under lång tid, ett sånt där tilfälle som skapar en karriär. Detta är skivan som får Graveyard att lyfta till hårdrockshimlen och ta upp Hellacopters fallna mantel, och redan är bandet bokade som förband till Iron Maiden och på Sonisphere i sommar. Bland annat.

Min gissning är att när sommaren är slut har även gemene man hört bandet, och de har då intagit fler TV-program än Nyhetsmorgon.

Nå, hur låter skivan då?

Kanske ska vi göra som så att du öppnar Spotify och börjar spela, så tar vi en snabb walk-throughj av låtarna? Du hittar skivan här!

Öppningslåten "Ain't Fit To Live Here" är en perfekt starter. Led Zeppelins ande vilar tungt över den raka rockstänkaren, och det ger en bra försmak av vad som väntar - även om merparten av de efterföljande låtarna är något mer sofistikerade i sin komposition. "No Good, Mr Holden" har ett tillbakalutat sväng som växer, och titelspåret som följer är rock'n'roll av finaste snitt. i "Uncomfortably Numb" så får Joakim Nilsson briljera med sin sång, och jag kan nog knappt räkna hur många gånger jag sjungit med i den fantastiska refrängen.

Textmässigt är det också ett bra exempel på de små guldkorn som kryddar skivan, och rader som "I've been leaving you since the day we met, and I think that you have too" är bara ett exempel på briljanta små citat som kan hämtas från skivan.

"Ungrateful Are The Dead" känns med sin klaviatur och riffet i versen nästan spöklik, "RSS" svänger som fasen och sist på plattan finns mäktiga "The Siren", en låt som verkar växa för varje spelning.

Det finns, tro det eller ej, inga svaga spår på den här skivan.

Bara bra låtar.

Bästa Spår: Går nästan inte att säga. Alla har sin egen charm, men om jag nu absolut MÅSTE säga något så... "Uncomfortably Numb" är klass rakt igenom, och jag kan tänka mig känslan av att höra den live under en bar och ljus sommarhimmel, som avslutning på en bra dag och med en iskall bärs i näven. Kanske kommer det en tår då. Kanske.

Betyg: NJa, man behöver kanske inte vara raketforskare för att lista ut vilket betyg den här plattan hamnar på i min bok, eller hur? Grejen är den - gillar man inte den här typen av musik, retrorock eller 70-talssvänget, då kommer man "bara" att tycka att det här är bra. Gillar man däremot genren och stilen så kommer man med "Hisingen Blues" att träffa en förälskelse!

Vill du ha mer Graveyardläsning så sladdar du över till Werockkollegan Jonas recension av sjutummaren som föregick fullängdaren. 9 av 10 delar han ut. Bra smak har han, Jonas...

Graveyard "Hisingen Blues" - 5

NP: Primordial "Redemption At The Puritans Hand"

I fredags frågade Metallbibliotekarien om någon av Werock-skribenterna var sugen på att recensera Primordials nya platta. Är jorden rund? Spelar Björklöven i division ett? Givetvis vill man det. Jag högg så fort att Stålmannen hade blivit avundsjuk. Det innebar också att jag sen la ut en ny status på Facebook på fredagseftermiddagen. Att jag skulle premiärlyssna skivan, och hade höga förväntningar. Det ramlade verkligen in många diskreta förfrågningar om resultatet sen, de flesta på sms.... ...så, varför inte ge några korta ord om skivan då, även här? Utan att avslöja i stort sett någon om recensionen som komma skall? "Redemption At The Puritans Hand" är ganska prick en timme lång. Alla 8 spår klockar in mellan dryga 6 minuter och strax under 10 minuter, och skivan ska få sjunka in rejält innan jag sätter något betyg. Förra given "To The Nameless Dead" har varit Veckans Tips på den här bloggen, och produktionen på den nya skivan är ungefär likvärdig. Låtarna kanske har tagit ett steg från black metal dock, och mer in i det episka och lite keltiska soundet. De får lätt blodet att koka och i alla fall mig att vilja gå med i någon form av motståndsrörelse! Skivan är, spontant, riktigt bra. Låttitlar som "Laid With The Wolf", "No Grave Deep Enough" och "Bloodied Yet Unbowed" ramar in vad detta handlar om. Mer än så får du inte veta just nu. Resten sparar vi till den kommande recensionen. Vill du däremot läsa mer om sångaren AA Nemhteanga och hans band så kanske en recension med sidoprojektet Blood Revolt kan vara något?

Veckans Citat: Ronnie James Dio

Humor och självdistans. De är bland det viktigaste en människa kan ha på sin resa genom livet. Denna vecka hämtar vi citatet från en bortgången legend som lyckades bli omtyckt av i stort sett hela musik-, kritiker- och supportervärlden. Ronnie James Dio. Det är ett mycket kort citat - precis som mannen själv, faktiskt. Och det står ut eftersom det är sprunget ur just humor och självdistans! "Jag har alltid velat bli basketspelare." Ronnie James Dio

Remasters: Deep Purple "In Rock"

En gång i tiden försvann min biologiska farsa ur bilden (good riddance!), och efter ett tag träffade min mor det som kommit att bli min riktiga pappa. Han hade en vinylspelare och tillhörande hörlurar som satt på ett sånt där svart huvud o filttäckt plast, och en hög med LP-skivor. Två en de som jag alltid fastnade för dels Black Sabbaths klassiker "Sabbath Bloody Sabbath", samt Deep Purples "In Rock", mästerverket från 1970.

Med sin klassiska framsida där bandets avbildats istället för presidenterna på Mount Rushmore så är det en platta med det perfekta namnet - detta är verkligen Deep Purple när de rockar!

Inledningen är lite skrammel och jam innan bandet släpper loss "Speed King" i full frihet, och det svänger vansinnigt skönt tycker jag. Skivans singel "Black Night" ligger som sista spår, och dessutom innehåller plattan Ian Gillians största stund som sångare, den episka "Child In Time" som ger mig behaglig gåshud varjer gång.

Detta är allom bekant, och dessa tre låtar var väl bärarna av plattans framgång när det väl begav sig.

Att resten av skivan är så bra är däremot kanske inte lika välkänt.

Spår som "Bloodsucker", "Hard Loving Man" och framförallt "Living Wreck" är pärlor som tål massor av spelningar!

Extramaterialet på den här jubileumsutgåvan är dels en extra fullmatad booklet, men framförallt en riklig mängd demos och inspelningar från studion. Man har valt att varva studioprat med dessa olika demos, och det är ett ganska kul grepp. Det ger faktiskt lite av en känsla av att vara med, när det räknas in inför "Speed King, take 8"... Dessutom - att spela in skivor live i studion regererar.

Det remastrade ljudet är helt okej, även om det förstås är rätt många år sen originaltejperna skapades. Det ger en organisk känsla, och förmedlar helt enkelt svaänget på ett bra sätt.

Lyssna själv!

Recension: Amon Amarth "Surtur Rising"

Svenska dödsbringarna Amon Amarth fortsätter sin resa med vikingatema och dundrande dödsmetall med en åttonde fullängdare i form av "Surtur Rising" - en skiva som kommer att ta bandet ytterliggare ett snäpp uppåt i hierarkin inom hårdrocken.

Men hur bra är skivan, egentligen?

Dags att besvara det.

Werock-kollegan Fredrik Sandberg delade ut en 6:a i betyg i sin recension, och han gör det utan att egentligenha något att klaga på. Avsaknaden av ett högre betyg är bara taget ur en känsla av att... tja, det där lilla extra saknas.

Och där nånstans visar det sig att jag landar också. Att något saknas för att det ska bli en riktig fullträff. Jag gillar Amon Amarth, riktigt mycket, och när du kommer till slutet av den här recensionen så kommer jag att landa snäppet högre i mitt betyg, men med i stort sett samma känsla.

Att det liksom är mer hjärna än hjärta, och att dte aldrig är dåligt men inte tillräckligt gripande för att nå upp i samma höjder som exempelvis bandets magnum opus "Versus The World".

Nå, låt oss återkomma dit.

Vi börjar med en genomgång av vad som faktiskt serveras på "Surtur Rising".

Det är, som vanligt, texter med tema från asatiden och vikingarnas brutala leverne. Surt, jätten som utmanade gudarna, avbildas på framsidan, och inledande "War Of The Gods" är ett perfekt exempel på när bandet presterar standardslagdänga 1A enligt sin egna mall. Snygga gitarrslingor, driv i tempot, grov growl av Johan Hegg och smittande melodi med snygg produktion. En bra öppnare av plattan.

"Töck's Taunt" har en gfanska blek vers men lyfter i ingången till refrängen och serverar en av plattans bästa stunder efter det, medan "Slaves Of Fear" är tvärtom - versen och det enkla geniala riffet är otroligt bra medan refrängen faller lite kort.

"The Last Stand Of Frej" och "Doom Over Dead Man" är episka stycken i mellantempo som sticker ut, och klockrena "For Victory Or Death" är en låt som vuxit och vuxit och vuxit under alla plattans spelningar.

Resterande spår är ganska intetsägande, och bleknar bort när jag försöker sammanfatta skivan.

En låt som "Wrath Of The Norsemen" (med text om en man som vaknar upp på ett slagfält efter att vikingarna härjat förbi - inspirerat av en morgon när sångaren vaknade hemma efter en redig fest!) är ett bra exempel på varför jag inte tycker skivan blir en fullpoängare.

Den är bra, men inte gripande.

Amon Amarth känns faktiskt lite som en maskin just nu.

Riffen finns där, bandet är tajt och samspelta både musikaliskt och medialt, och de kommer garanterat att ta ytterligare ett steg med denna skiva. Nå lite fler fans. Spela på lite större ställen. Skivan är också snäppet bättre än förra given "Twillight Of The Thunder God", men jag saknar faktiskt lite av desperationen som är så tydlig på exempelvis "Versus The World".

Hjärtat.

Ändå är det precis som vanligt med en Amon Amarth-skiva.

Den biter sig fast efter ett par lyssningar. Hårt.

Betygsmässigt betyder det att jag delar ut en 4:a trots att den inte känns stark eller solid, och trots att jag gnäller lite om att de varit bättre förr.

Bästa Spår: Oväntat nog säger jag "For Victory Or Death". Så var det inte de första 5,10 lyssningarna, men den låten har växt medan andra tappat lite i lyskraft med tiden.

Amon Amarth "Surtur Rising" - 4

intervju med The Scams

Yihaaaaaa - det är fredag! En fredag som känns oerhört efterlängtad. Söker du intressant läsning så får du kolla annorstädes. På Werock, till exempel, där kollegan Fredrik har intervjuat Smålands The Scams. Trevlig helg!

Veckans Tips: Zombiekrig "Undantagstillstånd"

Punkinfluerad thrash på svenska, med lyrik och zombieromantik, kan det vara något?

You bet.

2010 såg release av Zombiekrigs debut "undantagstillstånd", och har du missat den här skivan så är jag faktiskt lite avundsjuk på dig. Då har du nämligen 10+1 pärlor att se fram emot!

10+1?

Jo, det är nämligen 10 riktiga låtar på skivan, men faktum är att det inledande spåret som bara är ett intro kanske är det bästa av alltihop. Det är en samling nyhetsklipp som läses upp, delade av vitt brus från en radio/TV-apparat, och som låter lyssnaren följa historien bakom "Intro/Utbrott", som spåret heter. Det leder därefter in i skivans öppning, kanske hårdaste spåret "Den Mörkaste Tiden är Här".

Briljant inledning som sen följs av klockrena hits som "Håll Käften Ge Mig Dina Pengar", "Opium", "Dö För Fan", "Vad Du Än Säger" (vars fortsättning i refrängen är "...så säger jag nej", vilket gör det hela så mycket bättre!) eller den lugna men otroligt grymma "Fylla Dig Med Svart".

Kort sagt, det här är en liten ädelsten att upptäcka.

Säreget men ändå inte, och att få texterna på svenska gör verkligen att det sticker ut ur bruset. bra sång av Axel Widén också, jävligt bra.

Skivan finns i skrivande stund inte på Spotify, så du får masa dig till MySpace-sidan för att få provlyssna, eller så bara köper du skivan direkt. Du kommer inte att ångra dig.

Dessutom spelar bandet tillsammans med The Haunted den 14/4 på Debaser Medis i Stockholm.

Som sagt.

Håll Käften, Ge Mig Dina Pengar!

Per Wiberg lämnar Opeth!

Opeth går skilda vägar med keyboardisten Per Wiberg. Det meddelas på bandets hemsida , och man har redan startat repetitioner med en ersättare som kommer att hantera keyboard under de kommande liveåtaganden som bandet har. Per Wibergs sista skiva med bandet blir den kommande med bandet, och jag kan inte annat än att sörja lite. Naturligtvis respekterar jag att både Wiberg och resterande delar av bandet vill gå vidare, men personligen anser jag att bandet lyfte till en extra nivå i samband med den sympatiske dalmasens medverkan. Han har nog dessutom haft ganska stor betydelse i samband med spelningar, något som jag vittnade om under gängets soundcheck till jubileumsspelningen på Cirkus förra året. Bilderna är förresten hämtade därifrån, och vill du ha mer av den varan så kollar du även resterande bilder här.

Vill du istället läsa mer om bandet och samspelet mellan Per Wiberg och trummisen Martin "Axe" Axenroth så hittar du en intervju med den senare här!

För övrigt konstaterar jag att två svenska band tycks vara glödheta just nu. Sabaton (som jag egentligen inte själv har någon relation med, och tycker är rätt... ja... meningslösa) och Graveyard (som jag tycker presterat en alldeles utmärkt platta - recension av "Hisingen Blues" kommer på den här siten i nästa vecka). Det skrivs en hel del om banden, de dyker upp i TV - och Aftonbladet konstaterar att de nu ska bli förband till Iron Maiden på Ullevi i sommar.

Stekhett!

Märvel verkar också vara i ropet. Allt Om Stockholm kallar dem de "nya Hellacopters" i en intervju signerad Christoffer Röslund Jonsson. Gillar du det bandet ska du hålla koll här också, där allas vår litterära favorit Tom S också kommer med en intervju.

Rörigt inlägg det här, till slut.

Dags att jobba istället. Och spela lite Opeth - med Per Wiberg.

"Ghost Reveries" eller "Watershed", det är frågan. Om jag nu inte väljer just jubileumsspelningen...

Recension: The Haunted "Unseen"

Nåväl, så har det då blivit dags att sätta tankarna om ett av vinterns och vårens mest omtalade album.

The Haunted "Unseen".

Skivan har funnits med mig mer eller mindre konstant under de senaste veckorna, och jag har medvetet dragit ut på recensionen, i väntan på att låta skivan både sätta sig och testas ur ett tålighetsperspektiv. Övriga siter har publicerat recensioner på skivan för länge sen, så även Werock, och det kan ju förstås tjäna som ytterligare läsning - för det kan ju behövas.

Denna skiva sår nämligen split inte bara mellan olika personers åsikt, utan ofta också hos bara en person.

Ömsom vill jag hylla, ömsom skriker jag efter "det gamla" The Haunted. Borta är mycket av den ursinniga tvåtaktsthrash som tagit bandet till sin position idag, och istället får vi ett knippe starka låtar, ofta i mellantempo. Under lyssningen har jag ett par gånger ropat frustrerat efter att bandet ska släppa spärrarna och gasa, men flera gånger slås jag ändå av att bandet verkligen knåpat ihop en stark skiva, betydligt mer "äkta" än föregångaren "Versus" då bandet visserligen höll sig till sina musikaliska rötter på ett annat sätt men samtidigt tappade hjärtat i proceduren.

Flera gånger har jag också undrat om uppvaknande av At The Gates har inneburit en annan kanal för att spela aggressiv musik med mer hjärta än hjärna, framförallt för bröderna Björler?

Nå, till slut hamnar i alla fall jag i slutsatsen att det bara finns ett sätt att närma sig den här skivan.

Utan att fundera så mycket på om det är The Haunted eller inte.

Genom att strunta i historien och bara lyssna. Här. Nu.

Inledande "Never Better" är en av skivans minst intressanta spår, och det har flera gånger hänt att jag har hoppat över den låten i min lyssning. Det spelar mindre roll, för sen blir det intressantare. "No Ghost" drivs av ett närmast brutalt sväng, "Catch 22", "Disappear" och "Motionless" är fina hårdrockslåtar med bra melodi och fångande krokar. Titelspåret och "The Skull" som avslutas med en riktigt udda och fängslande visselkör leder sen så småningom ut i en mycket stark avslutning på skivan. Den består i knippet "The City", "Them", "All Ends Well" och "Done", en uppsättning starka låtar med helt egen identitet.

Bandet är uppenbart inspirerat, och växelverkan mellan Jensens och Björlers gitarr lyfter flera av låtarna ett extra snäpp. Över allt ligger Dolvings röst på ett sätt som är otroligt imponerande. Han bänder, vrider, skriker, sjunger rakt från hjärtat och det är en dimension som vi inte fått vara med om innan.

Skivan är, helt enkelt, väldigt bra.

Den har hållit för en hel del spelningar, men ändå tycks det mig som om den sista gnistan för att jag ska förälska mig förbehållslöst saknas.

Allt är snyggt producerat, alla låtar är bra, bandet spelar bra och är hungriga - men ändå önskar jag till syvende och sist lite mer ilska. Lite mer klös ibland.

Antagligen är jag inte tillräckligt objektiv för att kunna bortse helt från vad The Haunted tidigare har gjort med mitt hjärta, den primitiva dragningskraft bandet har kunnat utöva på mig.

Du hittar skivan på Spotify om du vill bilda dig en egen uppfattning, och det tycker jag att du ska göra.

Bästa Spår: Jodu, det är ingen lätt sak att bestämma sig för, men till slut får jag nog säga dött lopp mellan svänger i "No Ghost" och den melankoliska känslan i "All Ends Well".

Betyg: Hm. Nä, detta är ingen maxpoängare i min bok. Det är bra, men inte max. Just nu. Mitt exemplar har till exempel lite extraspår på slutet, och där hittar man två låtar från "The Dead Eye" som spelats in live i studion. Det är "The Reflection" och "The Fallout", och det sätter faktiskt en hel del perspektiv på "Unseen" och vad The Haunted är kapabla till...

Om jag kommer att ångra mig senare?

Mycket möjligt.

Denna skiva känns helt klockren för en Backspegel så småningom!

The Haunted "Unseen" - 4

Livestage.se - och namnförslag sökes!

För ett par månader sedan fick Rebellängeln frågan om att börja blogga på siten Livestage.se Ganska smickrande, men det funkade inte av en massa anledningar, och jag valde snabbt att avböja. Nu är i alla fall siten uppe, och som det verkar kan det ge oss som gillar livemusik en bra kalender och inblick i vilka koncerter som serveras runtom i vårt avlånga land. Idag spelar till exempel Danko Jones i Norrköping, verkar det som (nedan - "Baby Hates Me" med den spralliga kanadicken)
Vad det verkar så har dock siten inte fått igång bloggarna än. Tanken var att ha en eller ett par bloggar om varje genre, om jag förstod det rätt, så är du sugen kan du alltid höra av dig till gänget bakom siten. De verkar sympatiska! Dessutom inser jag att det börjar vara skarpt läge. Beräknad födsel på vår kommande familjemedlem är bara ca två veckor bort, så det kan ju faktiskt vara dags när som helst. Dags att börja fundera på namn på allvar, alltså. Jag har ingen aning om det är en tjej eller en kille. Båda alternativen är alltså aktuella. Vad tror ni? Lucifer Damien Rebelangel? Abigail Freya Melinda Rebelangel?

Graveyard i TV4's Nyhetsmorgon

Fick ett tips från Hellan i helgen.

Graveyard gästade Nyhetsmorgon i slutet av förra veckan, och dominerade.

Här hittar du "Hisingen Blues" samt "Ain't Fit to Live Here" om du vill kolla in bandet. Vill du istället spana in vad som serverats i form av Sahara Hotnights eller Glasvegas så kommer du åt alla videos här. Utmärkt måndagsunderhållning!

Veckans Citat: Joakim Nilsson, Graveyard

Denna måndag är Veckans Citat hämtat från en sångtext. Det har inte hänt förrut. Det är dags nu. Och det är en enkel och kort rad som måste delas med omvärlden. Från Graveyards senaste giv "Hisingen Blues" hämtas följande fantastiskt filosofiska och självmedvetna uttalande! "I've got no friends, only people that I know" Joakim Nilsson, Graveyard

Live: Red Hot Chili Peppers "Live In Hyde Park"

Punkrockarna Red Hot Chili Peppers från Kalifornien är - och har länge varit - något av en last för min del. Jag har alla plattor (inklusive en och annan bootleg), och ser dem varenda gång de har vägarna förbi vårt avlånga kalla land.

Jag var med dem innan de blev poppiga och började mangla ut hits på radion, jag är med dem efter det också. Jag gillar visserligen deras mjukare, trallvänligare sida också, men jag avgudar deras funkstökiga störiga sida.

Att se en spelning med dem är en upplevelse varenda gång, och en av de saker man verkligen peppar för är det grymma vansinniga musikaliska under som är Flea. Att höra honom gå lös på basen, att kolla när bandet har lite för mycket musik i kroppen för att det ska gå att stoppa, och se John Frusciante och Flea backas upp av Chad Smith i ständiga små improvisationer och inlägg av instrumentala upptåg mellan låtarna.

Under tre dagar spelade Red Hot Chili Peppers i Hyde Park i London, och resultatet finns på en feting till dubbellive. "Live In Hyde Park" bjuder på ett intro som redan talar om att här blir det improvisation och avsteg från vardagen, och sen smeker man sakta in i "Can't Stop".

Ljudet är jävligt bra, och jag vet nästa ingen live där det är så lätt att följa basen för sig, gitarren för sig, trummorna för sig.

Det är, förresten, något jag rekommenderar att du gör. Det är rätt häftigt att försöka hänga på alla dumheter som sker på strängarna...

Nå, totalt 26 låtar fyras av, inklusive en 13 minuter lång avslutningsversion av "Give It Away".

Vi bjuds på covers som "Brandy" och "Black Cross", vi bjuds på helt nya låtar som "Rolling Sly Stone" och "Leverage Of Space" och vi bjuds på ett trummedley som hyllar de stora akterna som U2, Queen och Led Zeppelin. Anthony Kiedis står för ärlig sång och kul mellansnack, och dessutom har ju bandet ett ess till i rockärmen.

Låtmaterialet.

Jamenduuuuuu!

Det är egentligen helt sjukt!

Kolla här, som ett axplock av de största hitsen: "Around The World", "Scar Tissue", By The Way", "Californication", "under The Bridge", Otherside", "Give It Away"... och då ska ni veta att jag personligen saknar sjukt mycket låtar.

Jaja, man kan kanske inte få allt.

Detta får väl vara gott nog.

Det är i alla fall ett av världens bästa band, i en fantastisk livetagning, på ett fantastiskt humör.

Det är inte så illa det heller. Minst sagt...

Recension: Whitesnake "Forevermore" samt Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome"

Idag är det lördag, och dagens läsning är två recensioner som publicerats på Werock. Det är dubbla hårdrocksfester med klassisk hårdrock i fokus - Whitesnake och Voodoo Circle. Whitesnakes "Forevermore" är en skiva som jag varit riktigt orolig för - helt enkelt för att jag har lite för mycket emotionella anknytningar till David Coverdales röst, och jag vill verkligen inte se eller höra bandet göra sig till åtlöje med en svag skiva som innefattar dålig sång. Det klarar jag inte. Och som tur är slipper jag det! Recensionen hittar du här, om du vill veta mer... Voodoo Circle är för mig en ny bekantskap. Bandet hämtar sitt sound från akter som Talisman, Yngwie Malmsteen, Rainbow och... Whitesnake! Dessutom gör man det mycket bra, och med andra skivan "Broken Heart Syndrome" har man lyckats knåpa ihop en skiva som innehåller vassa musiker, bra sång, snygg produktion och riktigt bra låtar. En liten pärla, rent av. Recensionen finns här, och gillar du denna typ av hårdrock är det bara att kolla upp. Du kommer inte att ångra dig. Vill du läsa mer om andra band kan jag kanske rekommendera recensioner av Amon Amarth eller One Man Army and the Undead Quartet. Bland annat!

Veckans Tips: Interment "Into The Crypts Of Blasphemy"

Första April idag, och där går du och längtar efter lite ny högkvalitativ dödsmetal som låter som om den var från fornstora dagar.

Tur att du läser den här bloggen då, för det är vad som serveras i denna Veckas Tips!

Det är dessutom tur att Rebellängeln läser Metal Bastard, för det var där den här skivan först kom i mitt sikte. David Snusgrop som kör den bloggen anser att detta var årets dödsmetallplatta 2010, och när man får såna tips gör man bäst i att kolla upp dem.

Tur det!

Svenska Interment bjuder nämligen på en sällan skådad dödsfest, och exempelvis är inledande "Eternal Darkness" inget annat än en uppvisning i tre minuters bisvärmsriff. Efterföljande "Torn From The Grave" och "Dreaming In Dead" är klassisk Stockholmsdöds nrä den är som finast, och sen startar bandet motortsågen igen - dags att motorsägsriffa sig igenom "Stench Of Flesh" och "Where Death Will Increase".

En av plattans bästa låtar är "Sacrificial Torment", som inleds på ett riktigt creepy sätt.

Kort sagt - detta är dödsmetal av yppersta kvalitet.

Growlandet är bra och djupt, produktion precis lagom fet och arvet som förvaltas bär minnen av Grave, Entombed och Dismember. Sämre förebilder kan man ju ha...

För övrigt konstaterar jag att skivbolaget Pulverised Records är lite av en höna som värper guldägg. De stod bakom Tribulation också, och verkar ha öga för fantastiska dödsmetalakter från Sverige!

Interment finns förresten på Spotify. Här!