Recension: Battle Beast "Steel"

Stilpoäng för god smak?
Inte direkt.
Finska Battle Beast startar sin karriär med ett av de ostigare omslagen jag sett på länge, och inte blir det mindre av att - precis som Mats skriver i sin recension på Werock - låttitlarna håller samma stil. Olyssnad är det här en skiva som inte duger.
Nu spelar det mindre roll.
Gillar du Accept och Dio så kommer du att gilla det här, för såhär blir det när ett band skiter fullständigt i vad som är "snyggt" och "korrekt" och "trendigt" och bara gör det bandet vill. Följer sin övertygelse och klarar av att leverera efter den.
Den enkla inräkningen på cymbalen innan bandet släpper lös "Enter The Metal World" med full fart är tillsammans med resten av låten helt typisk vad skivan innehåller.
Fullt ställ av klassisk heavy metal!
Sen serveras elva låtar som vilar på gitarrsolodueller, halvdassiga (men charmiga) manliga körsånger i refrängen och en fantastisk sångerska (Nitte Valo) som driver, ylar och trycker hem poängerna.
Det är så otroligt charmigt och edryckande att det är svårt att inte dra på smilbanden mest hela tiden, och det är musik som man knappt behöver ha hört förr - det funkar fint ändå.
Inledningen på skivan är urstark, tidigare nämnda "Enter The Metal World" och efterföljande "Armageddon Clan" lovar lite bättre än vad resten av skivan orkar hålla.
Under resans gång visar det sig nämligen att det är just en debutskiva, och det räcker inte till ett maximalt utslag i betyg-o-metern.
Titellåten är inte fantastisk, likväl som "Cyberspace", och kanske har bandet kännt det på sig eftersom man fördelat de starka spåren över skivan - "Iron Hand", "Show Me How To Die" och i viss mån "The Band Of The Hawk" visar också på den där förmågan att skriva bra låtar.

Och, som sagt, med Nittie Valo på sång verkar inget vara omöjligt.
Vilken pipa!

Kolla in bandet på deras MySpace och få ett nytt favoritband.
Betyget känns ganska klockrent, och baserar sig mycket på den pura glädje som flyter ur högtalarna. En befrielse att lyssna på efter diverse svårmodiga alster!

Bästa Låt: Inledande "Enter The Metal World" är, trots sin titel, ruggigt smittande....

Battle Beast "Steel" - 4

Arkiv: Bildspecial

2012
Ozzy Osbourne & Friends på Stadion
In Flames på sin klubbspelning på Debaser
Behemoth på Münchenbryggeriet
Mastodon på Annexet
Hårdrockskväll 2012

2011
In Flames och Ghost på Hovet
Machine Head på Arenan
Bring Me The Horizon på Arenan
Arch Enemy på Tyrol (inklusive gästrecension)
Watain & The Devil's Blood på Münchenbryggeriet
Meshuggah på Debaser
Black Label Society på Arenan
Bring Me The Horizon & Architects på Arenan

2010
Candlemass jubileumsspelning på Debaser
Telefonbilder på Behemoth, Opeth och Paradise Lost
Kreator och Death Angel på Debaser
Kreator, Exodus och Death Angel på Debaser
Airbourne på Tyrol
Watain på Klubben
AC/DC på Stadion, del 2
AC/DC på Stadion, del 1
Opeth soundcheckar på Cirkus
Meet Opeth backstage på Cirkus
Opeth jubileumsspelning på Cirkus
Oh, Canada 2
Oh, Canada 1

Soundgarden till Sverige!

Jag snodde nyheten från Den Melodiösa Bloggen (som väl snodde den från Sweden Rocks sida, men ändå).
Soundgarden kommer till Svergie i sommar!

Det är prick hur tungt som helst, och nyfikenheten är stor.

Håller Cornells röst?

Kommer de ha nytt material i bagaget?

Synd bara att det verkar vara exklusivt för Sweden Rock, hade gärna sett dem på närmare håll. Vi får se hur det här går...

Nå, såhär skriver i alla fall Sweden Rock på sin hemsida:

Det är inte bara thrash metal som har sina ”The Big Four”. Detsamma gäller det tidiga 90-talets grungescen. Soundgarden, Nirvana, Pearl Jam och Alice In Chains skrev om regelboken för hela rockbranschen och gjorde temporärt Seattle till världens nya rockhuvudstad. Soundgarden bildades 1984 och var först av de fyra att nå ut till en bredare publik med en Grammynominering redan för debuten ”Ultramega OK”. Efter Led Zeppelin-sniffande ”Louder than love” följde kraftigt Black Sabbath-influerade ”Badmotorfinger” (1991) och hitskivan ”Superunknown” (1994), varav de två sistnämnda hör till 90-talets viktigaste och mest framgångsrika hårdrocksverk. Låtar som ”Rusty cage”, ”Black hole sun”, ”Spoonman” och ”Jesus Christ pose” utmärks av idérikedom, udda taktarter och Chris Cornells intensiva sång. Självfallet jublades det då det mytomspunna bandet 2010 förklarades återförenat i sin klassiska sättning: Chris Cornell (sång, gitarr), Kim Thayil (gitarr), Ben Shepherd (bas) och Matt Cameron (trummor). Inte bara är en ny platta under inspelning, 2012 kommer också Soundgarden till Sweden Rock Festival! Bandets första Sverigekonsert sedan 1996 blir också deras enda, exklusiva framträdande i vårt land för denna säsong. Definitivt en av årets stora rockhändelser!

Inför Årsbästalistan: The Latecomers

Okej. Julafton är deadline för Årsbästalistan avseende Werock, men jag tänker nog lägga upp den på sitens databas under morgondagen.
Det är lite filande kvar, bara, sen får det vara nog.
Och, som sista del i genomgången innan så tänkte jag kolla på de skivor som dykt upp sent, så sent att de inte hann med i den vanliga sammanställningen byggd på alfabetisk sammanställning.
Vi pratar om...

Battle Beast från Finland har kanske det ostigaste omslaget av alla. Låttitlarna är också - precis som Werockkollegan Mats konstaterar i sin recension - rejält klyschiga, men det spelar liksom ingen roll.

Man kan inte värja sig för charmen, spelglädjen och det totala "vi ger fan i vad ni tycker det är trendigt, det är så här det hade låtit om Accept och Dio hade fått barn"-attityd. Underbart, och det svänger redigt.

Även Hell - de gamla ikonerna från England - har ju pressat ur sig en skiva som är riktigt bra. NWOBHM fast 2011. Jag hade missat den helt, tyvärr, fram till nu.

Man får ju skylla sig själv, tydligen, men det är väl som man säger... det är aldrig för sent att ändra sig! Årets bästa comeback, skulle jag tro, och framförallt mycket väl sammanhållen skiva avsedd att lyssnas på i ett stycke!

Ett stycke Moloken kan kanske bli mastigt, men norrlänningarnas svärtade sludge äter sig in genom öronen och slår rot i hjärnan. Bra tips av Martin som nog ändå till slut kommer att få stryka på foten när det gäller den slutliga listan. Det känns som om jag behöver mer tid med denna platta än vad som finns att tillgå just nu...

Mera snår och törnen som skyddar musiken?
Visst. Ska vi säga så.
Rwake och Vildhjarta, årets två mest skygga och egna alster?
Mitt i allt detta smyger sig en mera lättlyssnad platta in också. Terrortory!

Rwake bjuder på ful, snygg, fylleattraktiv sludge som växer hela tiden medan Vildhjarta har klätt sig i arytmisk och avig thrash som påminner om ett band från Umeå... med Thomas Haake på trummor... och Fredrik Thordendahl på gitarr... fast ändå helt eget.

Som det känns just nu kommer ingen av dessa skivor att komma med på årsbästalistan. Tror jag. Och anledningen är faktiskt lite samma som Moloken - det kräver mer tid än vad som finns tillgängligt.

Terrortory har bättre möjligheter. Jag gillar den plattan, big time.

Förresten kan man ju säga att det finns skivor som är så sena att de inte ens hunnit komma - fast de ligger på beställning sen riktigt länge tillbaka, och vars musik jag får njuta av i mellandagarna. De blir alltså inte aktuella innan deadline...

Ja, vi pratar om Krux och Vektor!

Trixigt, det där med årsbästalistor. Ändå är det ju bra att man skriver lite för ett webzine.

De som skriver för tidningarna hade väl deadline mitt i hösten - och bland annat vet jag att Tom S missade Rwake av en sån anledning...

Nå, nu är det ju slutspurten.

Bara resten kvar. Sena ankomster till trots!

Zzznark...

Ungefär såhär känns det just nu.
Bilden har jag stulit från ett ställe som heter Internet, men den symboliserar precis hur det känns.
Förutom att jag inte är en kisse (även om jag är hårig).
Och att det inte är i maten jag håller på att somna, utan i lyssnandet på musik och arbetet som betalar mitt skivmissbruk.
Tydligen kan även jag drabbas av trötthet.
Märklig känsla.
Hur som helst har jag nu gnuggat igenom alla kandidater inför årsbästalistan (imorgon kommer sista genomgången av kandidaterna), likväl som fått klart för mig alla olika "Årets...", och nu är jag trött. På ny musik. På att tänka.
Därför ska jag snart sova, och BARA lyssna på gammal musik som jag redan kan utan och innan ett tag. Som vanligt kommer den här skivan att åka fram när öronen ska vila.

Just nu har jag dessutom fått tillbaka min arbetsglädje för mitt "riktiga" jobb.
Det som jag egentligen gör på dagarna, och det innebär att hjärnan springer iväg och funderar en massa på det istället för på hårdrock.
Så pass att det sannolikt blir förändringar på den här siten efter årsskiftet.
Nytt år, nya tider, nya grejer.
Till imorrn då?
Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Demorecension: In Dispute "S.T.A.I.N.S"

Göteborgarna In Dispute står i kö för att få en genomkörare i form av demorecension. Det finns, förstås, ingen anledning att vila på hanen, och ser man det läckra omslaget till debutdemon "S.T.A.I.N.S" så vill man ju genast se vad som döljer sig under ytan.
Bandet består av fyra man som rest sig ur resterna av bland annat Soulstorm, och bandet har varit i farten sen i somras. Chris hanterar sången, Bader gitarr & låtskrivande, Fille bas och Albin trummor, och den musik som manglas är i huvudsak inspirerad av modern metall med touch av melodisk döds. Soilwork, In Flames, you get the picture.
"S.T.A.I.N.S" består av tre spår, förutom titellåten även inledande "Breakpoint" och avslutande "Shut The Light". Kanke har du hört talas om en fjärde låt vid namn "Unreal", då den förekom på en samlingsplatta med band från 031 tidigare. Den låten finns på bandets MySpace - men ingår inte i kollen på denna demo.
Marcus Bader - som står som avsändare av låtmaterial och gitarrspel - har även skruvat ihop ljudet på denna demo, och det är där vi ska börja. Bandet har, enligt egen utsago, sökt ett medvetet rått och opolerat sound (något som tydligen bland annat kostat dem goda möjligheter med ett amerikanskt skivbolag), och det är något som märks.
Rått och opolerat kan funka, men stundtals är helt enkelt gitarren för vek, och trummorna låter för mycket kakburk. Kanske är det värt att släppa lite på integriteten om det ger bättre kvalitét på nästa giv?
Hur som helst, låtmaterialet är rätt bra för att vara första omgången.
VIsserligen innebär en låt som "Breakpoint" inte att livet förändras, men det är ändå ett skönt sväng som levereras, och sticket som kommer mellan 2:30 och 3 minuter in i låten är riktigt jävla bra.
Den delen av låten har vevats en hel del gånger.
Snyggt sammansatt och bra levererad!
Avslutande "Shut The Light" är nog bästa spåret. Jag gillar det grymma svänget i inledningen, och i refrängen får bandet det att stämma på alla fronter. Sång, riff, rubbet sitter där ihop som det ska.
Det är nog vägen fram, boys?!

Bandet i sig verkar också på det klara med vad som krävs för att komma framåt.
Hårt jobb.
Man ger bort sin demo, och har dessutom insett att det live krävs att man sticker ut. Därför spelar man i svarta kostymer och mask (utom Chris som sjunger då, masken sätter punkt rätt sånginsats och han kör med corpse paint... oseriös corpse paint, säger han själv).
Bra.
Detta är nämligen riktigt lovande, och jag är övertygad om att bandet är något på spåren.
I min dialog med gänget har det dessutom framkommit att man har en skön harmoni, och att det är en av andledningarna till att man inte vill ta in ännu en gitarrist.
Smart tänk, faktiskt, ibland blir det bara sämre soppa av fler kockar - men personligen tycker jag då att det är dags att fundera på de eventuella svagheterna det innebär att ha enbart en gitarrist.
Det kan absolut funka, men då bör gitarren ges redigt med plats i ljudbilden.
Speciellt om man vill bjuda på svängig dödsthrash, typ!

Nåväl.
Du hittar bandets MySpace här, och skivan finns på Spotify.
Dessutom har In Dispute den goda smaken att inse att Metalbloggen är en bra reklampelare, och de skickade med extra kopior på "S.T.A.I.N.S".
Vill du ha ett ex?
Då är du en av de två första att kommentera denna demorecension och skickar sen din postadress till chief-rebel-angel@hotmail.com
För övrigt återstår väl bara att önska grabbarna lycka till. Det blir nog bra det här!

Inför Årsbästalistan: De utom tävlan

Det drar ihop sig.
Deadline för att lämna in sin årsbästalista till Werock är julafton, så nu är vi inne i sista veckan. Sedan tidigare har du fått en liten genomgång över de tänkbara kandidater jag har i huvudet, indelade efter alfebete. A-L, M-S och sen resten. Räcker det så då?
Nja... Thomas från Metal Central hade den goda smaken att skicka en lång lista med bra akter att hålla lite koll på, och beklagade sig lite på att det är svårt att sätta stopp då det hela tiden dyker upp nya skivor. Sant. Det kommer lite senare i veckan, en genomgång över de skivor som är sent inkomna och ändå aktuella.
Idag ska vi istället kolla på ännu ett "fenomen".
De skivorna som är utom tävlan, men ändå kanske varit bäst 2011...
Norska Lucifer Was upptäckte jag sent, tack vare Jocke på Record Heaven. Grym grupp, och av de skivor jag hunnit med så är det denna som är klart bäst. "In Anadi's Bower". Fantastisk platta, och med de inslag av blås och flöjt (!) som kryddar denna 70-talshårdrock så är det en udda juvel. Hade nog knipit en plats på min årsbästalista om den nu faktiskt kommit 2011!
Två skivor som däremot gjorde det är ju dessa:

Pearl Jams liveplatta "Live On Ten Legs" fångar bandet på ett mycket bra sätt, och Year Of The Goats EP (kolla omslaget, makalöst vackert!) "Lucem Ferre" är nog den bästa ockulta rocken sen... ja... jag vet inte när. Klart bättre än Ghost, om du frågar mig. Ändå räknas ingen av dem in mot årsbästalistan, och anledningen är ju enkel. För undertecknads del så MÅSTE det vara en fullängds studioplatta med nytt material för att räknas.

Allt annat är fusk.

Ingen liveskiva. Ingen EP. Och det gör ju att ovanstående två bländverk faller bort.

Vektor kom däremot med nytt i år. En fullängdsplatta med nytt material.

Men... den har jag inte fått hem än, så jag har ingen aning hur den står sig. Däremot vet jag att Stones tips om förra given snurrat friskt. "Black Future". Ännu en av årets bästa skivor som... ja.. inte räknas!

Death då? Nä, den är ju gammal som gatan, men den remastrade versionen av klassikern "Human" (ja, även av "Individual Thought Patterns") kom i år. Bra som fanken!

Men det räknas förstås inte.

Inte heller min King Diamond-besatthet som börjat blomma på allvar under 2011.

Jag har ju bara börjat leta mig fram där, men väljer att ta med två plattor som får symbolisera den spirande kärleken: "The Puppet Master" och "Deadly Lullabyes Live".

Sedan förr har jag hävdat att en av de tre bästa konceptskivor som någonsin gjorts är kungens "Abigail", men jag undrar om jag inte snart får revidera det. "the Puppet Master" har mig nämligen fångad i sina trådar. Fantastisk skiva. Bra historia, kusliga vändningar, snygga bilder, härliga sångstämmor för att symbolisera de olika karaktärerna, och - förstås - fantastiska låtar!

Otroligt bra skiva, och det ska verkligen bli spännande att se hur den tar sig med några mer år på nacken.

Ja, i mina öron alltså. Inte på skivdiskarna då. Där har den ju funnits så länge att den inte räknas till kandidaterna 2011. Dubbelfel nrä det gäller den saken är ju dessutom liveplattan "Deadly Lullabyes Live". En liveskiva som DESSUTOM är gammal - det går inte.

Men bra är det.

Ruggigt bra!

Och, på tal om ruggigt bra.

Detta spräckte min nolla när det gäller att sätta maxbetyget 10 av 10 på Werocks betygsskala.

Bästa i år?

Sannolikt.

Räknas det?

Inte mycket.

Paradise Lost "Draconian Times MMXI" må vara ett mästerverk i all sin prakt, men det är också en liveskiva och därmed utom tävlan!

Hm.. okej, det där var ju ett axplock av de skivor som kanske varit bäst i år men ändå inte. Har jag glömt någon? Absolut.

Men jag har lite att pyssla med idag och kan inte skriva mer just nu.

Du får nöja dig sådär, och istället påminna mig om vilka "gamlingar" jag yrat om under året i kommentarsfältet (det finns t ex en remastrad version av Deep Purples klassiska "Made In Japan" som jag upptäckt i år, och...).

Jag.

Måste.

Jobba!

Veckans Citat: Charles Manson - gästspelad av Grimgoth!

Kolla in snubben ovan.
Verkar nästan lite galen va?

Det var han också. Charles Manson. Veckans Citat tar lite ledigt efter denna måndag (kanske för alltid, jag har faktiskt inte bestämt mig om serien kommer att rulla vidare... vad tycker ni?), och det genom ett gsätspel av Grimgoth.

Efter lite missförstånd han och mig emellan (mest mig, om vi ska vara ärliga), så levererar han följande citat från just Charles Manson:

Look down at me and you see a fool;
Look up at me and you see a god;
Look straight at me and you see yourself"

Charles Manson

Grimgoth har valt detta citat med följande motivering och källa:
För Manson har musiken spelat en stor roll i hans liv och han spelade genom sina kontakter med Beach Boys-medlemmen Dennis Wilson in sin musik i slutet på 1960-talet."

Dessa rader användas av grupperna och i låtarna:
Emmure - My Name Is Thanos
Sparzanza - Follow Me

För övrigt kan jag tillägga att herr Manson även förekommer i inledningen av Paradise Losts eminenta låt "Forever Failure", något man får veta i utmärkta "Draconian Times MMXI"...

EFTERLYSNING - Skribent sökes!

Werock är en site som drivs av eldsjälar.
Vi skriver om hård musik, recenserar skivor, beskriver spelningar, genomför intervjuer och bevakar den musikstil vi gillar.
Werock växer.
Och får fler och fler roliga förfrågningar som vi i dagsläget knappt hinner med.
Därför behövs du, skribent som brinner för hårdrock.
Såhär har vi beskrivit det på siten:

Är du vår nye skribent?
Skicka in intresseanmälan och presenter dig själv till kontakt@werock.se
Ange "Skribent" i ämnesraden.

Rent krasst kan vi säga såhär - det är en rolig syssla som ger dig precis så mycket som du satsar. Vill du så kommer du att kunna springa på spelningar i stort sett oavbrutet, recensera skivor från promoportaler på löpande band och genomföra intervjuer med mängder med artister. Det är upp till dig.

Och vi behöver dig. Är du den skribent vi söker?

Söndagssvepet

Vaddå?
Ingen Liveskiva idag?
Nä. Precis. Det närmar sig helgerna, och det betyder som vanligt att de rullande artikelserierna tar lite ledigt. Serien med live- och Remastersskivor som i vanliga fall turas om att stå i rampljuset på söndagarna vilar lite nu (du får kolla i arkiven om du vill läsa lite sånt ändå, de finns i högermarginalen på denna sida), och istället får du ett litte svep denna söndag.
Som börjar med min yngste son.
Han tar verkligen efter sin far. Kan inte packa alls.
Notera också det oskyldiga utseendet. "nädå, det var inte alls jag".
Säkert, puttefnask.
Jag vet att det var du som stökade till det!

Och, på tal om stökigt. Dessa två skivor är sådana. Rwake "Rest" och Vildhjarta "Måsstaden" är två kolosser som vid första lyssningen avslöjar att här finns oerhörd kvalitet, men att det krävs att du lyssnar dedicerat och under en längre tid. Sjunker in i dem. Rwake är fulsnygg sludge, typ, och Vildhjarta spelar något de kallar djent metal.

Djent metal. Vad fan? Det låter ju prick hur larvigt som helst. Tydligen härstammar det från gitarrljudet som Fredrik Thordendahl fick fram i en av låtarna på "Destroy Erase Improve" (vi pratar Meshuggah nu, om du undrade), och som han beskrev som djent. Det verkar ha utveckltas till en for mav subgenre som låter...ja...som Meshuggah. Typ. Avig thrash som är motsatsen till lättlyssnad. Läs Henriks recension av skivan på Werock, så förstår du mer. Själv ska jag försöka bortse från det töntiga genrenamnet och tränga igenom alla snår och törnen på skivan "Måsstaden". Jag tror det är en riktig skatt som döljer sig för den som orkar lyssna!

Metal Town släppte artister förra veckan också.

Bra sådana. Ett lovande första släpp som innefattar Lamb Of God (förväntningar på kommande plattan är enorma från mitt håll), Marylin Manson (ja, han skiter jag ju i själv, men det drar väl folk), Killswitch Engage (alltid bra live, även om senaste skivan var rätt så jälvla dålig), Within Temptation (ger mig inget), Anthrax (kul bokning), Sabaton (inga favoriter), Trivium (tonårsfavoriter?), Vader (yess!) Devildriver (stabil bokning) och Skeletonwitch (som Stones pratar gott om). Och vid ett senare tillfälle: Slayer! (Whoa!)

På det hela godkänt, och vi gissar väl att Lamb Of God och Marylin Manson headlinar var sin dag?

Det stora problemet för Metal Town är väl ändå platsen.

Jag kommer... inte att åka, känns det som.

Hela charmen med den festivalen var ju att det var mitt i stan, typ, när de var på piren.

Nu är det inte det.

Camping eller busstransport = går bort.

Men så är jag ju en gammal gubbe också.

Till sist - har du köpt Paradise Lost "Draconian Times MMXI" än?

Recension: Nightwish "Imaginaerum"

Mitt förhållande till Finlands största (?) musikexport Nightwish är märkligt. Vid upptäckten av bandet - skivan "Century Child" från 2002 - gick jag fullkomligt i brand över bandets egna sound. Tarja Turunens röst träffade mig fullständigt i hjärtat, och just den skivan blev en skiva som ständigt var min följeslagare.
Vid den efterföljande "Once" från 2004 hade det hänt mycket i mitt liv, och den skivan kom jag att spela i bilen på väg mot mycket jobbiga personliga möten (mer om det här, ifall du nu är intresserad), och efter att jag kommit ur min mörka period så var Nightwish (och främst då skivan "Once") en sån där platta jag helst inte lyssnade på. Vid den tid när Tarja ersatts av Anette Olzon i samband med "Dark Passion Play" från 2008 så var jag på ännu en plats i mitt liv, en harmonisk plats som av någon anledning innebar att jag fann mig ganska likgiltig över Nightwish musik. Bandet som följt mig upp på vågen och ner i dalen betydde... ingenting, och var rätt trista då.
Var hamnar vi nu då, med 2011 års "Imaginaerum" färsk på skivdiskarna?
Svaret håller jag lite på, låt oss först titta lite själva alstret.
Det engelska uttrycket "less is more" verkar inte vara något för det här gänget. Detta är en skiva där produktion osar pengar, och överlag är detta en skiva som låter både fantastisk och dyr. Bandet backas upp av symfoniska inslag med stråkar, horn och slagverk som ger en riktigt maffig rymd och ljudbild.
Låtarna är, precis som förväntat, i samma anda.
Episka i sitt anslag, i alla fall för det mesta.
Inledande gitarrplockballaden med folktoner, "Taikatalvi" med finsk sång av basisten Marko Hietala har jag hört en enda gång - sen hoppat över. Skittråkig, rent av. Sen följer klassisk Nightwish i form av "Storytime" och "Ghost River". Man känner igen det.
Överlag ska det dock visa sig att skivan är fruktansvärt ojämn.
Bästa spåret "I Want My Tears Back" har en hög nivå och drivs av en irländskt minnande slinga, medan låtar som "Slow, Love, Slow" med sin jazzfeeling och slöa "Turn Loose The Mermaids" är låtar man gärna hoppar förbi.
Märkligt.
Långa tredelade "Song Of Myself" innehåller både bra riff och pratsång av absolut värsta sorten.
"Last Ride Of The Day" är ganska banal och egentligen inte en av bandets bättre låtar sett till tidigare repertoar, men står ändå ut lite i denna samling av brokiga låtar.
Framförandet är generellt klanderfritt, oavsett om det handlar om snabba eller känsliga partier, och det enda invändning jag kan ha mot det är kanske att Anette ibland har lite skumma uttal i sin engelska. Det är en petitess i sammanhanget, trots allt pratar vi ju om ett band från Finland (även om ju just hon är från Sverige), så det känns inte helt fel ändå...

"Imaginaerum" är, om jag förstår det rätt, både tänkt att vara film och skiva, och jag gissar att framförandet live (bandet kommer till Göteborg och Scandinavium i vår) kommer att hänga ihop på ett teatraliskt sätt. Och kanske är det så det är tänkt att man ska ta del av detta, kanske blir kasten mellan bra och dåligt mindre påtagliga då? Inbakade i showen?
Det visar sig nämligen att Nightwish 2011 inte riktigt faller mig i smaken.
Kvar är känslan av att vi vuxit från varandra, och jag orkar inte riktigt med känslan av new age och fantasiland. Därtill är låtmaterialet inte tillräckligt starkt, och jag undrar hur detta kommer att tas emot av bandets riktiga fans. Det känns som en av de svagare skivorna i bandets diskografi, totalt sett.

Bästa Spår: "I Want My Tears Back"

Nightwish "Imaginaerum" - 2

Fredagsyra

Jo, men jag kan inte hjälpa det. Jag gillar fredagar, det kanske är den bästa dagen av alla på veckan. Löftet om helg framför sig, lite skön stämning på jobbet (eller panik, beroende på om man måste hnna klart med något...), lite bra musik i högtalarna.
Just nu går som sagt Metallicas nya "Beyond Magnetic", en EP med fyra låtar som inte fick plats på "Death Magnetic". Rätt bra ändå, helt klart över förväntan.
Och, det är ju svårt att inte undra.... är detta ett sätt att tvätta lite av sitt anseendet efer haveriet med "LuLu"? Jag tror nästan det!

Annars kanske du märkt att denna fredag är lite annorlunda?
Något som saknas?
Precis.

Veckans Tips lyser med sin frånvaro.
Varje fredag morgon får du ju i vanliga fall ett sådant, men såhär i juletider så brukar serien ta lite ledigt. Samla sig för nästa säsong, kan man säga - och det är precis vad som händer just nu. Du hittar dock alla gamla Veckans Tips i det nu uppdaterade Arkivet. Mycket nöje!

Annars finns lite annan läsning på WeRock för dig som vill döda lite tid och kolla lite roliga konsertbilder. Martin besökte Kvelertaks spelning på KB i Malmö här i veckan, och dessutom har vi fått ett gästspel av Calle Eklund som spanade in Entombeds spelning i Borlänge.

I båda fallen har jag varit så trixig att jag länkat bilderna ovan till respektive artikel, så du behöver klicka på dem för att hamna rätt. Hoppas jag. Man vet ju aldrig. Det är ju visst fredag, and I can't be trusted...

IAGO "A Buzzard In A Lark's Nest" - releasefest ikväll!

Göteborgsbandet IAGO släpper nu sin debut "A Buzzard In A Lark's Nest" (tjuvlyssna via Soundcloud här), och firar med releasefest ikväll. Henriksberg är platsen, och man kommer att framföra skivan i sin helhet.

Bandet själva säger sig ha rötterna i dödsmetallen, men att man nu strävar efter att frigöra sig och verkligen satsa allt på att låta musiken leda sig på nya stigar.

Och det stämmer nog.

"A Buzzard In A Lark's Nest" är progressivt, mörkt, hårt och vackert på en gång. Låtarna är ganska långa och slingriga, och det är inte utan att man tänker Opeth eller Cult Of Luna, stundtals - även om vi inte pratar en kopia av någon av akterna. Likheten är snarare en känsla.

Och sämre akter kan man ju låna känslan av...

Nå, får du chansen att kolla bandet så gör det. Kanske redan ikväll?

Fredag, FTW!

Tjohoo!
Fredag, en vecka kvar till lite julledigt - och dessutom Metallicas nya EP i högtalarna.
Snyggt, den är väsentligt bättre än jag trodde. Faktiskt.
Bilden ovan känns passande att sparka igång dagen med.
Jag har stulit den från något som heter WeRun.
Man kan tro att det är en systersida till WeRock, men inte så länge. WeRun verkar mest innehålla bloggar med unga tjejer i blont hår i huvudrollen.
Dock - de har ju den goda smaken att köra alla låtarna på EP'n "Beyond Magnetic" om man vill lyssna. Här.
Fredag, FTW!

Detta är stöld!

Senaste numret av Sweden Rock Magazine var riktigt bra. ÄVen senaste av Close-Up, för den delen. Jag gillar ju de numren som går igenom årets skivor, så det kommer (i mellandagarna!) en genomgång av de olika topplistorna.
Innan dess tänkte jag dock sno lite grejor från just senaste Sweden Rock.
En lång och bra intervju med Anders Fridén i In Flames var huvudnumret i tidningen. Dessutom fanns ovanstående omröstningsresultat.
Det tycker jag är intressant. "Clayman" hamnar högst, ganska tydligt, men att senaste skivan "Sounds Of A PLayground Fading" hamnar så lågt är överraskande.
Efter rätt svaga "Come Clarity", till exempel.
Och dessutom kan man se att det finns en tydlig schism mellan de gamla och de nya fansen.
Rent krasst tycker jag att de första skivorna med bandet har mer charm än kvalitet, men det verkar finnas en stor skara fans som anser att det är det bästa bandet gjort.

Och, på tal om gammalt.

Running Wild återkommer.

Jag är rätt säker på att det INTE är en bra idé, oavsett vad jag tyckt om bandets bästa skivor en gång i tiden så gillar jag när rockers vet när det är dags att lägga av.

Och, käre Rock'N'Rolf - ditt bäst före datum har passerat för rätt länge sen...

Förresten lär du ju bli upprumpad rejält i just april, av ett knippe andra gamlingar från Tyskland. Då släpper nämligen Accept sin platta "Stalingrad", och med tanke på hur urstark senaste given var så vill du nog inte konkurrera med dem.

Få se... finns dte mer man kan sno från Sweden Rock?

Säkert. Men det kanske är bäst att ligga lite lågt.

Det är ju ändå en liten värld, och man vill inte steal all their thunder.

Speciellt inte när de knåpat ihop ett så bra nummer. Hepp!

Fel.

Beställer ibland från CDON, istället för Record Heaven.
Nyheter, framförallt.
Det blir oftast sådär.
Detta är senaste exemplet som landade i brevlådan igår.
Beställning lagd på Krux "III - He Who Sleeps Amongst The Stars".
Denna skiva är INTE Krux. Det är filmmusiken från något som heter "Real Steel".
Det roliga är ju att man måste vara rätt trött på sitt jobb om man nu inte ens ser om det verkar stämma alls.
Okej om man tar fel Kruxplatta, eller en annan med liknande namn, eller om det varit otydligt vad denna skiva är för något istället.... men... det syns rätt tydligt va?

Man får helt enkelt lyssna lite på den första Kruxplattan så länge. Inte fel det heller...

Recension: Paradise Lost "Draconian Times MMXI"

Sådärja.
Så har man spräckt nollan!
Alltså, när det gäller att dela ut maxpoängen 10 av 10 möjliga på Werock.
Och den skiva som gör det är Paradise Lost "Draconian Times MMXI", liveplata från London.
Ganska givet varför om du läser recensionen, och det var inte utan att jag tänkte på mina nedplitade tankar i samband med krönikan senast, den som hette "Betyg. Otyg. Satyg."
Kollegan Martin har också publicerat en ny recension, passande nog med gruppen Draconian. De får dock lite mer modest mottagande för skivan "A Rose For The Apocalypse"...

Vad är detta?

Kollade lite barn-TV igår, med äldsta killen M.
Hjärnkontoret.
Kul, man byggde en pall av pepparkakor (rubbat!).
Men, det som hände en bit in fick mig nästan att ramla av stolen.

Kolla på det här klippet och hjälp mig.
Den del vi pratar om startar 6:40 in i programmet, och det du ska lyssna efter kommer ca 7:30 in. När tomten ska spela sin musik.

Vilken är gruppen och låten?
Jag vill verkligen veta, och det var ingen kommentar om det i eftertexterna. Lät som bra skit, tycker jag. Hjälp!!

Inför Katatonia live ikväll. Till Per!

Ikväll spelar Katatonia live i stan. Sitt jubileumsgig. Naturligtvis ska Per dit, det är ju hans absoluta favoritband, och jag unnar honom en fantastisk kväll. Senast det begav sig så delade han med sig av dessa tankar & bilder, och naturligtvis tror vi att det blir en än bättre kväll nu. Dessutom ska han få träffa bandet, så jag tänker hänga på Facebook för att få se idolbilder!

Uppladdning bjuds i form av recensionen av senaste "Night Is The New Day", liveplattan "Live Konsternation" likväl som en liten specialare med förbandet Enter The Hunt. Detta är Karins favoritband alla kategorier, och hon har lyckats med konststycket att inför kvällen få en intervju med bandet, likväl som en tävling.
Kolla in möjligheten att vinna en läcker T-shirt. på Werock.
Förstås!
Dessutom innebär ju Enter The Hunt-närvaron att man med sannolikhet får höra Krister Linder som gästsångare i "Departer". Bland annat, ryktet säger att kvällens "Last Fair Day Gone Night"-paket med Katatonia kommer att bevistas av flera gäster...

Nåväl. Per - njut av dagen och kvällen. Det är du värd!

Emergency call

Ovanlig start på dagen idag.
Köade mig som vanligt framåt på Nynäsvägen, runt tjugo över sex eller halv sju sådär.
Stillastående kö framför mig, så jag stannade och passade på att byta skiva. Ut med Rwake, inm med Battle Beast.
Då smäller det som fanken, och jag blir påkörd bakifrån.
Det visar sig att det är en bil som är tre bilar bakom mig som inte fattar att det står still, utan brakar rakt in i kön och trycker totalt fyra bilar framåt i en seriekrock.
Så undertecknad fick ringa 112.
Det är inget man gör varje dag direkt.
Ambulanser, poliser, räddningstjänst, kilometerlånga köer.
Bilglas på asfalten, en rädd hund i ett bagageutrymme i en av bilarna.
Jag räddade skivorna (ja, vem vet, om bilen skulle bogseras kanske de hade försvunnit för alltid?), iPoden och datorn. Och mig själv.
Mår OK, lite stel och öm i nacken - men dagen blev ju klart annorlunda.
Inga lussebular, istället Vårdcentralen.

Så det kan gå!