Veckans Tips: Kongh "Shadows Of The Shapeless"

Smålands stolthet Kongh gör musik som består av riff som kan krossa berg och spräcka skallar. Låtarna är extremt långa - den här skivan är runt timmen lång och består av 5 spår... varav mittenspåret är instrumentalt och "bara" runt 5 minuter! - och snirklar sig från mjuka och lockande inledningar till våldsamma utbrott av ilska. Det är, på det hela taget, musik som passar månaden november otroligt bra, likväl som den verkar närapå gjord för lyssning i ensamhet.

Det är musik som pockar på uppmärksamhet och som kräver att lyssnaren fokuserar för att verkligen komma till sin rätt.

På rygg, ensam i ett mörkt rum. I lurar på promenad.

Ger du skivan den uppmärksamheten så kommer du att bli riktigt belönad, för i dessa lager av musik finns flertalet stunder av briljans - trots att hela skivan ska ses som en helhet. Förvirrat? Jo. Men så är dte heller inte alldeles enkelt att beskriva trions andra giv.

För min del var del en av bloggens läsare och panelmedlemmar, Per, som propsade på att det här var något jag skulle gilla. Första intrycket var... nja, det är för jobbigt. Något måste ändå ha lockat, för det gick ett tag och sen var jag tvungen att återkomma till den här skivan. Igen. Och igen. Och igen...

Öppningsspåret "Unholy Water" är ett bra exempel på musiken som presteras. Det enkla, smittande, plockriffet på gitarren lockar in lyssnaren innan det övergår i ett brutalt riff som gjort för att flytta kontinenter. "Essence Asunder" och "Voice Of The Below" är uppbyggda på ungefär samma sätt innan skivan avslutas med episka och briljanta titelspåret. I mittens finns det instrumentala stycket med det fantastiska namnet "Tänk På Döden", en av de bästa instrumentala låtar jag hört - någonsin!

Kort sagt. Känner du dig lite glättig och vill motverka det så hör i hösttider, eller söker du musik med rejält tuggmotstånd... sluta leta. Kongh är vad du behöver!

På bandets hemsida hittar du faktiskt möjlighet att ladda ner en del låtar gratis, eller så kollar du in bandets MySpace med en gång. Och, tro det eller ej - gänget har också sina alster på Spotify!

Blandade musiktips

Det händer saker här i världen.

Svårt att hinna med allt, faktiskt.

Bara på Spotify rasar saker ut. Just nu hittar du tex Soundgardens nya platta "Telephantasm" och Helloweens "7 Sinners".

Givetvis två intressanta släpp som jag ska sätta tänderna i så småningom.

För tillfället skulle jag dock vilja tipsa om något annat, lite sådär spontant.

Stonewall Noise Orchestra.

Borlängebördiga rockers med både Soundgarden och gamla Black Sabbath i blodådrorna, och just nu lyssnar jag in mig på tredje släppet "Sweet Mississippi Deal". Gillar du svängig, ösig hårdrock med denna typ av referensramar så är det bara att kolla in det. Bums.

Fullständig recension till månadsskiftet, men redan kan jag säga att detta är bra!

Har du fortfarande för lite att göra så kollar du in det här inlägget hos Blasphemedia, och njuter av Zakk Wylde i gul sparkdräkt. Black Label Society rules, och jag tror att detta är den video som det pratas om i intervjun. Gul sparkdräkt rules!

Bilder på Deströyer666 och Repugnant

I söndags var det som bekant svartmässa på Klubben här i stan. Huvudakten Watain har du fått både recension och bildspecial på, men jag kom på att jag faktiskt hade lite från en del andra band också. Missade tyvärr Ghost, men landade precis lagom för att skåda Deströyer666 (bilden ovan), ett band som jag av någon anledning inte har något förhållande till.
Kvällens spelning lär inte heller ändra på det. Hyggligt, men en ljudbild som fullständigt domineras av baskaggen och rätt dålig sång (eller, kanske sången var okej - men ljudet på sången var det inte) gör att det får vara.

Bättre stil på svenska Repugnant då. Hederlig gammal ilsken dödsmetall i precis min smak. 2 hyggliga bilder blev det på bandet in action, och man kan notera deras sköna punk-döds-aktiga look.

Ett bra gig, tycker jag, och helt klart ett band som jag kommer att kasta ett öra på!

Recensioner Bad Religion, Megadeth och The Wretched End

Månadsskifte betyder nya recensioner på Werock. I röran med resa till Tyskland, besök på svartmässan som anordnats av Watain och det kaos som är mitt jobb så har jag nästan missat det!
För egen del har jag satt tänderna i rätt spännande alster. The Wretched End är riktigt bra svärtad döds med bland annat Samoth från Emperor - den recensionen finns här.


Megadeth firar att det är 20 år sen de släppte grymma klassikerna "Rust In Peace" genom att spela nämnda platta i sin helhet - samt några extra spår från sin diskografi. Bra förstås, men hur bra är ju frågan, och är denna liveskiva att föredra framför den vanliga plattan? Kolla in recensionen här!









Sist men absolut inte minst - Bad Religion. Veteranerna tuggar på med sin 16:e platta, och visar återigen var skåpet ska stå. Hysterisk formtopp på dem de senaste tre skivorna, och naturligtvis blir betyget bra. 8 av 10, rent av, men recensionen borde du läsa ändå - du vet ju att du vill! - och den hittar du här.

Dessutom har kollegorna satt tänderna i Black Country Communion, Amorphis och Enslaved. Bland annat...

Vill du dessutom tjuvlyssna på alla skivornas bästa spår så missar du väl inte att Werock numera publicerar en Spotifylista för varje månad? Ligger på förstasidan!

Recension: Watain på Klubben, 31/10 2010

Jag gillar egentligen inte skräckfilm så mycket.
Är helt enkelt lite för harig för det, men det finns undantag, och det finns tillfällen när jag vill se en riktigt läskig film. Varje gång det händer så har jag en pirrande känsla i magen innan filmen börjar, en liten gnagande obehagskänsla som känns både bra och dålig på samma gång.
Förväntan om att bli skrämd, hänförd och fängslad på samma gång.
Att både titta och inte titta på samma gång.

I samband med att roddarna sätter scenen för svenska black metal-dominanterna Watain så kommer jag på mig själv att ha nästan samma känsla i maggropen.
Förväntan.
Spänning.
Jag är inte ensam, det märks på hela publiken att något speciellt är på väg att hända, och en tjej som står bredvid mig frågar mer eller mindre förskräckt om jag sett bandet förrut, och om vi kan vänta oss eld, blod och kadaver.
En blick på scenen svarar snabbt på 2 av 3 - här finns gott om både eld och kadaver.

Klubben är knökfull, och när bandet sen går på i en furiös version av utmärkta "Malfeitor", antagligen det vassaste spåret på nya "Lawless Darkness" så har frontmannen Erik Danielsson, eller bara "E" som han kallas i sin roll i Watain - publiken i sin helhet i sin hand.
Det liknar faktiskt stundtals mer än mörk högmässa än en konsert, och det är väl ett omdöme som jag antar att bandet skulle vara nöjda med att höra.

Ljudbilden är mycket bra, och det märks att bandet har varit ute ett tag på vägarna; det är ett tajt och väloljat maskineri som rullar igång på scenen. Inledningen får mig också att häpna med den frenesi och hunger som visas. Efter tidigare nämnda "Malfeitor" kommer "The Devil's Blood", "Satan's Hunger", "Reaping Death" och en alldeles lysande "Sworn To The Dark" som introduceras med ett rätt bra mellansnack där Erik dedikerar låten till alla de som aldrig slutar vara hungriga... "to the grave and far beyond".

Det är enkelt att konstatera - Watain besitter ett låtmaterial, en äkthet i sitt uttryck och en inre glöd som gör dem till den mörkast lysande stjärnan på dagens black metal-himmel, och när spelningen går vidare med "Wolve's Curse" och en grymt bra "Stellarvore" så hetsas publiken som i trans.
Många av momenten verkar vara kaotiska, men har man läst Martins text på Werock från spelningen i Malmö så inser man att så inte är fallet. Talet om att vi kommit från intet och att vi åter till intet ska bli återkommer även denna kväll, och när bandet till sist samlas i en cirkel för att inleda en mässande, gungande, otrolig avslutning på spelningen i form av majestätiska och episka "Waters Of Ain" så markerar det den perfekta avslutning på en sån här spelning.

Om det inte vore en sak.

Vi luras på en del av konfekten.

Man spelar exempelvis varken "On Horns Impaled" eller "Legions Of The Black Light", och för egen del är det en gåta att man kan ha med en låt som "Total Funeral" istället för någon av dessa är för mig en gåta. Personligen saknade jag även "The Serpent's Chalice" och "Underneath The Cenotaph", men det är mer på ett personligt plan - de två förstnämna får ju ändå räknas som något av bandets höjdpunkter, och jag saknar dem verkligen.

Dessutom kan jag inte låta bli att vara lite besviken på att det inte blir något blodbad.
Helt ärligt - den där känslan som fanns innan spelning har efter konserten förbytts lite, ersatts av en känsla av att det inte var riktigt så elakt som jag hade förväntat mig.
Trots allt var detta en spelning i stort sett på hemmaplan, med möjlighet att köpa specialtryckta T-shirts för kvällen - och tillråga på allt i slutet av Europaturnén, har jag för mig.
Jag trodde nog att det skulle bli än jävligare.

Nå, det till trots - det här var en riktigt bra spelning.
Klubben är en bra arena för denna typ av svartmässa, och att man bara tog 150 pix för t-shirts hamnar också klart på pluskontot.
Bilderna säger ju dessutom en hel del om hur det hela var...

Det var inte den bästa konsert jag sett.
Det var däremot en konsert jag absolut inte ville missa, och med Metalbloggens betygssystem så finns inte mycket att fundera på när det gäller betyget.
Det blir en femma, trots missen att inte spela "Legions Of The Black Light".
Kanske i underkant, men ändå en femma. Man behövde vara där...

Watain - Live på Klubben, 31/10 - 5

Bildspecial - Watain på Klubben, 31/10

Igår var det svartmässa på Klubben här i Stockholm.
Watain höll hov i en helt knökfull lokal. Så småningom kommer mer text om spelningen, men ni vet ju vad man säger... en bild säger mer än tusen ord.
Läge att bjuda på lite bilder från igår då.

Och kan du ändå inte hålla dig så rekommenderar jag Martins text på Werock tills vidare!

Watain på Klubben

Ikväll smäller det - då intar Watain Stockholm!
Själv är jag på väg med flygplan från Tyskland idag, men jag har plåt och denna spelning ska det mycket till för att jag ska missa. Klubben kommer antagligen att bada i blod!

Laddning kommer här, i form av bandets - i mitt tycke - bästa låt.
"Legions Of The Black Light"!



Stay tuned för bilder och en text, tänkte jag. Om nu alla grejer funkar i kaoset som kommer att uppstå...

Live!: Queensryche "Mindcrime At The Moore"

Att Seattles producerat några av rockhistoriens största band är ju ingen hemlighet, och i min bok innehas förstaplatsen av dessa av Queensryche - trots hård konkurrens.

Det progressiva bandets epos från glansdagarna spelas ofta av Rebellängeln, och jag hävdar att bandets "Operation: Mindcrime" är den bästa konceptplatta som någonsin har gjorts. Att uppföljaren som kom 20 år senare inte nådde dessa höjder var förstås inte att förvänta, men det är ändå en ganska hygglig platta med många dolda höjdpunkter som visar sig först när man släpper besvikelsen över att den inte är på samma nivå som föregångaren.

Med de förutsättningarna så är det här en liveskiva som var rätt given som fullträff hos undertecknad. Bandet spelar 2006 i sin hemstad, på Moore Theatre och framför under 3 kvällar båda skivorna i sin helhet - komplett med skådespelare, scenshow och hela paketet (det finns dokumenterat på DVD, en DVD vars första halva tar priset som den bästa jag någonsin sett.. men, det är en annan sak som inte avhandlas här).

Går det att misslyckas då?

Nä, speciellt inte som gubbarna faktiskt visar både spelglädje och koncentration.

Och låtmaterialet.

Herregud, låtmaterialet!

CD 1 innehåller hela "Operation: Mindcrime", och det är ju förstås ingen lek, här trängs hitsen med varandra så det är rent av larvigt. Bäst? Går knappt att säga, men jag är som alltid barnsligt förtjust i "Eyes Of A Stranger" som här ges i en galet bra version som sedan mynnar ut marstrummor från orkestern som i vanliga fall spelar på football-laget Seattle Seahawks hemmamatcher.

CD 2 innehåller - surprice surprice - uppföljaren "Opreation: Mindcrime 2", och är följdaktligen inte lika fantastiskt vass. Det saknas ändå inte höjdpunkter, både "The Hands" och "One Foot In Hell" är bättre här än på skiva. Och dessutom gästar Ronnie James Dio en bra version av "The Chase" innan den fina avslutningen med balladerna tar vid. Som extranummer får man också "Walk In The Shadows" och "Jet City Woman", och totalt sett är det här en dubbellive som du helt enkelt måste ha.

Du har liksom inget val, speciellt om du gillar Queensryche!

3 Röster om Watain

Imorgon smäller det - då faller mörkret och ondskan över Stockholm.
Watain spelar på Klubben, och tanken är att undertecknad ska vara där. Så, hur ladda upp? Med en koll på senaste alstret "Lawless Darkness", förstås. Själv delade jag ut en klockren 5:a i samband med recensionen, men nu är det dags att kolla in vad panelen säger om det hela.
Kim, JonteRoyal och Stones

Kim: Ibland blir det bara lite för mycket av allt. När hyllningskörerna larmar som högst från både gammelmedia och nätsfär tappar jag en liten aning av intresset för WATAINs nya album. Bandet som jag förälskade mig i så sent som med förra plattan ”Sworn to the Dark”.

Men nu då en liten stund har gått sedan släppet av ”Lawless Darkness” i juni, har jag börjat kunna lyssna på detta album utan andra tyckares åsikter dånande i öronen. Och visst är det ett stycke välgjuten svartmetall, med en del rätt oemotståndliga låtar i arsenalen, såsom Reaping Death, Lawless Darkness och Hymn to Qayin . Avslutande 14-minuters Waters of Ain sätter en bestämd slutpunkt på en episk platta.

Något fulländat album är detta dock inte i mina öron. Kanske reviderar jag uppfattning när jag fått ytterligare distans till ”hyllningskörerna”, men nuvarande betyg, för en mycket bra platta, blir 4 av 5.
Betyg: 4/5

JonteRoyal: Lawless Darkness är ondska i musikalisk form - vilket enbart är positivt menat. Watain kan vara det mest "äkta" bandet i världen just nu och det låter förkrossande bra. Waters of Ain är ett episkt mästerverk. Dyrka!
Betyg: 5/5


Stones: Lawless Darkness är en platta som innehåller fasansfull ilska, svart skräck, eld och död. Hela ljudbilden polerande rent och förvånansvärt melodisk.
Detta är en riktigt välgjord platta, helt enkelt en perfekt release.

Betyg 5/5

Oj. Vilka lovord - 4,66 i snitt, och den "tvekande" rösten lägger in en brasklapp om att det på lång sikt kan bli en platta som höjer sig. Inte illa, minst sagt, och baserar man förväntningarna inför imorgon på dessa röster så ska man väl sikta på "magiskt" som slutbetyg...

Veckans Tips: The Devil's Blood "Come, Reap"

Holländska The Devil's Blood slog igenom med den här mini-CD'n 2008, även om jag inte uptäckte dem själv då. Istället var det fullängdsdebuten "The Time Of No Time Evermore" som fångade mig förra året, så pass att plattan kammade hem den här bloggens första fullpoängare!

Konceptet på skivorna är detsamma. Svängig, halvpsykedelisk rock'n'roll med kvinnlig vokalist som besjunger djävulens lov, och på den här utgåvan får man 5 låtar magi.

Inledande "Come, Reap" är kanske det svagaste spåret i min mening, men sen är det otroligt starka alster.

"River Of Gold", "White Faces" och "The Heaven's Cry Out For The Devil's Blood" är kanske de bästa rocklåtarna du kommer höra på år och dar - och allt får en alldeles egen krydda med det speciella temat.

Egentligen är det ganska häftigt att sån här.. ja.. kommersiell musik, i brist på annat uttryck, kan locka fans som Watain och Marduk, men det är för att rubbet känns äkta. Och är förbannat bra!

Trots att det bara är 5 låtar på skivan så klockar den runt 25 minuter, vilket till stor del beror på avslutande "Voodoo Dust", en ca 10 minuter lång seance, eller vad man ska kalla det. Inte för att det är dåligt eller instrumentalt hela tiden, men för att det nästan känns som en ritual som är tonsatt.

Och det är väl meningen, om jag förstår konceptet rätt.

Oavsett om jag fattat eller inte så behöver du kolla in det här gänget. Deras MySpace bjuder på ganska mycket bra lyssning (främst från fullängdsplattan, men det spelar mindre roll då den är lika bra!), eller så kolla du in dem på Spotify.

Du vill inte missa det här!

3 Röster om Ozzy Osbourne

Ozzy Osbourne är förstås legendarisk. Vad man dessutom måste ge karl'n är att han är tjurig dessutom. I ett läge där de flesta andra skulle dragit ner på tempot till ett minimum och bara fisit sin väg mot pensionen så ger Ozzy sin parhäst Zakk Wylde sparken, plockar in en ny gitarrist och hamrar ut en ny skiva som han sen släpar sig runt jorden med. Strongt, faktiskt.
Jag recenserade skivan för Werock, och hamnade då på betyg 6, vilket kanske får motsvara en svag 3:a med den här bloggens betygssystem - och nu är det dags att kolla in vad panelen säger om den saken. Som vanligt innehåller panelen allehanda stjärnor, och denna gång får vi 2 debutanter: Grimgoth och Thetania!

Thetania: Har hört bits and pieces av Ozzy´s nya album Scream förut, så det var ganska roligt att lyssna igenom hela. Det som var utstickande på detta album var gitarristen Kostas (Gus G) Karamitroudis briljanta spel med sin gitarr.
Det är inte Zakk Wylde (som jag gillar skarpt) men det är Gus och han gör detta album till musik som jag känner igen hos få utvalda underbara gitarrister men Gus har allt.

Ozzy´s röst är förvånande bra. Plattan har flera "hooking" låtar speciellt Soul Sucker den är grymm. Tyckte mig höra en liten touch of sleeze på det andra spåret, sen började Gus ett solo som suddade ut den touchen (som tur var)

I helhet är den skitbra även om jag inte gillar Ozzy´s lugna låtar så har jag överseende med det, för resten höll måttet.

Jag ger den 4 strutsar av 5 möjliga

Betyg: 4/5

R2: Ny gitarrist med Tyresö-anknytningar (avlägsna, men ändå :)) kan ju bli spännande. Och jag är nöjd. Man förväntar sig inget av hur det lät på 80-talet. Ozzy är något annat nu, men jag gillar det. Många bra låtar med sköna sångmelodier, bra refränger och härligt gitarrspel. Bra ljud också.

Betyg: 3/5

Grimgoth: Det första man lägger märke till tycker jag är att gitarrerna inte låter som dom brukar, det kan bero på att det nu är Gus G som står bakom dom/den. Inte för det är dåligt så sätt men det märks att dom tappat den genialiska Zykk Wilde.
Sen kan man väl tycka till om Ozzy´s sång lite då och då men han är ju gammal nu och detta är trotts allt hans 10:e studio album.

Låtarna är lite pendlande från högt till lågt och "Let Me Hear You Scream" är väl den starkaste skulle jag tro, kanske för den är den man hört mest och premotas mest, vad vet jag?
Videon till "Life Won't Wait" ligger ju bland annat hans son Jack bakom, vilket jag tycker är extra skoj, sen så är det inte så mycket oväntat i den och Ozzy kör med sina väl inövade "moves" precis som han gör live, men ännu en gång får vi påminna oss om att han börjar bli gammal.

Sen att skivan i sig har sålt i ca 500,000 exemplar är imponerande i dagens läge tycker jag, detta visar också på hans fortsatta populäritet. Även när han åker på turne är han ett dragplåster konstigt vore det väl annars, eller?

Sen kan man ju så klart kanske diskutera omslaget till skivan kontra titeln "Scream", varför står han där med en fana och pekar?
Förväntade mig att han skulle skrika, men det kanske han kände var för uppenbart eller?

Sammanfattningsviss är det väl inget dåligt album det här, inte så jätte bra heller men man får det man behöver ändå, och det är bara inse att han troligen aldrig kommer släppa ett liknande album som "The Ultimate Sin" som även är en personlig favorit hos mig.
Betyg: 3/5

Jaha, i snitt strax över 3 alltså, 3,33. I ärlighetens namn så har jag satt dit betyget på Grimgoths text utifrån hans beskrivning, men jag hoppas att jag träffat rätt.. Oavsett så kan man säga att det råder ganska god samstämmighet bland panelen. Bra, inte bäst, och respekt för den gamle.
Hepp!

Nach Deutchland!

Idag är det onsdag. Det betyder att imorgon packar jag in familjen i bilen, tar mig till Arlanda och vidare med flyg. Destination: Frankfurt. Landet som gett oss surkål, öl och Kai Hansen.
Åter i Hjältars och Ärans land på söndag är det tänkt, och det är bäst att det blir så. Jag har plåt till Watains spelning på Klubben på söndagkväll, och det är en sak jag inte vill missa. Dessutom har jag flera personers biljetter, så risken finns att jag blir lynchad om det skiter sig...

Bloggen kommer förstås att uppdateras ändå, artiklar med lite allt möjligt ligger färdigladdat. 3 Röster om både Ozzy Osbourne (klar för Sweden Rock nu, än håller han, gubben!)och Watain, och ett nytt Veckans Tips, t ex. Bara att hänga kvar helt enkelt, och som sista bild i detta inlägg får ni ett bandfoto på de hjältar som vann den tyska kvaltävlingen i denna bloggs hårdrocks-VM, likväl som till slut kämpade sig fram till semifinal där de slogs ut av Iron Maiden. Vi talar förstås om... Kreator!

Auf wiedersehen!

I Backspegeln: Pearl Jam

En av förra årets stora överraskningar för Rebellängelns del var veteranerna i Pearl Jam. Inte att de släppte en platta, men att de släppte en platta som var så otroligt glödhet!

Jag kommer förstås alltid att ha fantastiska minnen till den här skivan, då den gjorde mig sällskap på massor av promenader med barnvagn (jag var pappaledig med grabben den hösten, och han sov alltid som bäst under en timmes promenad - perfekt tid för lite musik i lurarna) - men den har spelats även efter det.

Frekvent, faktiskt.

Recensionen landade på en fyra, men med tanke på hur mycket jag spelat skivan, och hur glad jag blir varende gång så är frågan om jag inte borde hållit den ännu högre. Trots mina betänkligheter runt omslaget.

Detta är rock'n'roll av yppersta kvalitet, framförallt "Force Of Nature" triggar mig som fanken.

Pearl Jam. Gammal är äldst!

Recension: Dimmu Borgir "Abrahadabra"

Det senaste alstret från Norges kanske största hårda musikexport Dimmu Borgir berör. Henrik på Werock hyllade plattan med ett betyg på 9/10, men jag har hört lika många personer som är besvikna över att dte inte längre skrivs hårda riff.

Borta är all personal utom det som grundarna räknar som den hårda kärnan, alltså Shagrath, Silenoz och deras ständiga "hangaround" Galder. Borta är skivtitlarna med tre ord i följd, och borta är de svarta nitarna och spikarna till förmån för vita scenkläder.

Faktum är att där Watain valt en väg där man letar sig längre in i mörkret och skrämmer skiten ur små barn, så har Dimmu Borgir valt motsatt väg. "Abrahadabra" bjuder bara stundtals på musik som kan kallas black metal, och det hela är väldigt barntillåtet.

Och jag tycker att det är bland det bästa bandet har gjort.

De befinner sig inte längre på den plats i livet där de skapar musik som matchar ett omslag med en bild på en naken och lemlästad kvinnokropp, men de har en otrolig fantasi och en känsla för det episka och symfoniska som är i stort sett omatchad inom scenen idag. Dimmu Borgir säljer dessutom så pass bra att de har råd att genomföra sina idéer på riktigt, och det ger hela den här skivan det lyster av trovärdighet som behövs, och lockar och drar sin lyssnare in i skapelsen.

Själv var jag helt golvad efter första lyssningen, antagligen mycket eftersom den totala upplevelsen.

Den här plattan är som skapt för att spela i en kompetent anläggning, och det märks att bandet har hela Kringkastingsorkesteret och kören Schola Cantorum Choir till sitt förfogande istället för keyboard och samplingar.

Så, hur låter skivan då?

Inledande instrumentala "Xibir" är filmmusik rakt av, och tyvärr rätt trist. Jag hoppar över den varje gång... för sen kommer "Born Treacherous", en bra låt som innehåller både lite riffande, bra gung och en mäktig känsla när kören sjunger refrängen. "Gateways" är förstasingel, och den är väl okej. Avslutningen på låten, sista minuten ungefär, är dock betydligt mer än okej, det är riktigt riktigt bra!

"Chess With The Abyss", "Ritualist" och "The Demiurge Molecule" fungerar väl (den sistnämnda har dessutom en inledning som har en tendens att fastna i huvudet på mig, det är en sån där snutt som jag ofta går och nynnar på i efterhand). Avslutningen på skivan är dock vassast, både "Renewal" och "Endings And Continuations" är riktigt bra, och "A Jewel Traced Through Coal" bjuder på lite befrinande rens.

Den riktiga pärlan har jag dock sparat till sist i upprapningen av spåren. "Dimmu Borgir", en låt som är i stort sett enbart bygger på kör och ett glädjesmittande driv.

Jag är fan kär i den låten!

Totalt sett är det här en skiva som rullat en hel del, och jag gillar den lite mjukare "filmkänsle"-inriktningen bandet har tagit. Det finns gott om andra band som bibehåller en elak image, och gör det bättre än just Dimmu Borgir, så varför hålla på med det?

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller skivan på Spotify.

Bästa Spår: "Dimmu Borgir". Lätt. Jag säger som deras egna textrad... Dimmu Borgir... Forward... Onward... March!

Dimmu Borgir "Abrahadabra" - 4

Note to Self - stop talking, start doing...

Jag är verkligen expert på att prata om saker.

Skitbra på det, rent av.

Det har inte bara gett mig ett vardagsjobb, det är även en av de tydligaste grejerna med den här bloggen. Massor av inlägg, ofta fyllda med oralt gödsel.

Tyvärr verkar det för min del som om det finns en baksida med det också.

Själva genomförandet...

Jag har mer eller mindre färdiga idéer och uppslag på långa och, hoppas jag, läsvärda inlägg. Lördagslyx, Tvekamper, Krönikor, Tävlingar och annat.

Men lyckas jag täppa igen kakgluggen och sluta babbla om annat och istället bara producera?

Nä.

Det är ungefär som jag och min träning just nu.

Mer prat än verkstad.

Alltså - note to self: Stop Talking, start doing.

Fläskar på Dissections "Reinchaos" här i kontorslandskapet och börjar snart producera. Snart. Jag ska bara...

Förresten är veckans soundtrack annars den här plattan. Grym utveckling från förra given, och det är svårt att inte imponeras av snorungarna från England. Bring Me The Horizon kommer hit också. Den 27/1 i Stockholm, och det är väl bara att säkra sin plåt så fort som möjligt. Det blir nog en spelning som märks på Richterskalan!

Månadens DVD-tips - OPETH!

Månadens DVD är en serie som körs på Werock.

Där får du konkreta tips på köpvärda paket för dig med intresse för rockande, gungande, stjärtsparkande musik.

Svenska Opeth har medverkat förut, i samband med sin junileumsspelning förra våren här på Cirkus i Stockholm, och nu är det dags igen - med DVD'n som blev resultatet av den jubileumsturnén!

Denna gång är det Martin som satt tänderna i spelningen som förevigats på Royal Albert Hall, och som vanligt när den mannen står för texten så är det konkret, precist och läsvärt.

Gillar du bandet så ska du kolla in artikeln.

Gillar du inte bandet så är det ditt problem.

Vet du inte om du gilllar bandet så ska du kolla in artikeln, och framförallt kolla in videon till grymma låten "The Moor".

Saker och ting blir inte så mycket bättre än så, tycker jag...

Remasters: Megadeth "Countdown To Extinction"

Ny söndag, ny klassiker som återutgivits med remastrat ljud och extragodis. Dessutom är det här en skiva och en grupp som skärskådats förr, både i Remastersserien och i en egen Tvekamp.. Megadeth är tillbaka med "Countdown To Extinction"!

Det här är en skiva som för de allra flesta inte behöver någon presentation. Dave Mustaine och killarna gjorde ett uppriktigt försök att slå igenom stort, när plattan kom 1992 så nådde den till slut en 2:a-plats på Bilboardlistan. Återutgåvan är från 2004, och naturligtvis låter de klassiska låtarna otroligt bra. Öppnande "Skin O' My Teeth" gillar jag drivet på, men det är tunga och svängiga "Symphony Of Destruction" som tillsammans med titelspåret som har fått stå som minnesstoder från den här skivan. De lät bra då, de låter än bättre nu!

Extramaterialet är rätt okej, dels får man den i USA outgivna låten "Crown Of Worms" som duger gott som extramaterial, dels får man demoversioner av tidigare nämnda "Countdown To Extincyion" och "Symphony Of Destruction" liksom av lite mer oväntade "Psychotron".

Personligen brukar jag inte fästa speciellt stor vikt vid just demospår som medföljer, men det är ändå lite kul att få en demoversion av något som inte är helt väntat.

Ljudet på skivan är riktigt bra, speciellt med tanke på att originalet lät så pass bra då det ursprungligen begav sig så är det intressant att man lyckas slipa till det ytterligare på den remastrade versionen.

Det blir helt enkelt ett alldeles utmärkt paket tillsammans, och detta är en av de skivor du bör ha i hyllan!

Mörkret faller!

Werock tuggar på, och just nu ligger en artikel om skivtips ute för att glädja dig i det tilltagande höstrusket. Du hittar fina tankar om passande musik till olika väderlekar och tillfällen.

Själv tipsar jag bland annat om Paradise Losts mästerverk från -95, men du hittar så spridda skurar som Dozer och Khoma i artikeln.

Totalt sett en lagom mysig läsning för dig som gillar listor, och du hittar artikeln här!

För att öka servicen till läsarna så kör Werock dessutom numera en månatlig Spotifylista - blandad spelglädje med de senast recenserade skivorna som ger dig chansen att sätta dig in i hur de olika alstren som skribenterna sågar och hyllar egentligen låter. En påse blandat smågodis, såhär på lördagen alltså...

Veckans Tips: Syn:Drom "With Flesh Unbound"

Ja, kolla lite på skivomslaget och läs titeln på skivan. Sundsvalls Syn:drom spelar inte dansbandsmusik direkt...

Nä, "With Flesh Unbound" kanske har en inledning som kan luras lite, men efter dryga minuten slungas lyssnaren rakt ut i en härlig centrifug av teknisk dödsmetall!

Dubbla baskaggar, vansinnigt tajta gitarriff och både blastbeats och feta breakdowns är ständigt närvarande - men det som gör den här skivan till något extra är att det faktiskt finns variation i kaoset.

"The Marked One" är svängig och ett exempel på hur växelspelet mellan gitarristerna Roger Bergsten och David Karlsson lyfter helheten, medan "Obsolete Gods" bjuder på riktigt bra growl och text i kombination med ett frenetiskt sväng.

Och så fortsätter det... "In Utter Contempt" är tyngd med ett lite halvmeckigt skönt komp, "Trapped Beyond" bjuder på utmattande rens och "A New World Order" är teknisk briljans.

Totalt sett är det här en platta som jag gärna plockar fram när det är dags att rensa hörselgångarna lite. Gillar du band som Job For A Cowboy, Hate Eternal eller för all del Morbid Angel så är det bara att plocka fram plånboken och handla. Envisas du med att vilja tjuvlyssna innan så hittar du bandets MySpace här, eller så kollar du Spotify direkt.

Syn:drom "With Flesh Unbound" är kanske inte ett Veckans Tips för alla bloggens läsare, men gillar du den här typen av musik så är det bara att njuta!

Recension: Volbeat "Beyond Hell/Above Heaven"

Danska Volbeat är på väg att göra raketkarriäer.

Hetare än en rödglödgad kamin i ett militärtält någonstans i Norrlands vinterklädda inland så har bandet tagit Sverige med storm, och numera säljs biljetter till spelningarna med en strykande åtgång. Det står ställt bortom allt tvivel att bandets säregna korsning av rockabilly, singer-songwriter och thrash fungerar väl, och att frontmannen Michael Poulsens strupe är guld värd.

Nya skivan "Beyond Hell/Above Heaven" är bandets fjärde fullängdare, och konceptet har inte ändrats nämnvärt sedan starten.

Layout, låtskrivningsteknik och produktion är snarlikt.

Och här ligger faktiskt lite av problemet med denna platta.

Fenomenet Volbeat håller på att segra ihjäl sig själv.

"Beyond Hell/Above Heaven" är en bra platta. Den innehåller grymma mackor för den som gillar sitt Volbeat lite hårdare ("The Mirror And The Ripper" och "Who They Are"), snälla rock'n'roll-nummer som gör sig fint på radio ("Heaven Nor Hell" och "Fallen" är fina exempel på det) samt allsångshits som blandar både rock och tuffare takter ("7 Shots" och "Evelyn" kanske är bästa exemplen).

Här finns också samarbeten med gästartister så som Mille Petrozza från Kreator och Barney Greenway från Napalm Death, likväl som en struntlåt där bandet hyllar sina fans.

Det är musik som gör mig glad och som jag sjunger med i nbär jag kör bil.

"A New Day" och "Magic Zone" går gärna på repeat hemma, och funkar kanon för hela familjen.

Det är t o m en skiva som jag tycker är bättre än föregångaren "Guitar Gangsters &Cadillac Blood"

Och lik förbannat så gör jag inte vågen.

Det känns helt enkelt inte lika fräsch längre, och jag inser att jag verkligen låter som en gammal stöt nu, men... liiiiite förnyelse hade väl inte varit fel vid platta fyra?

Varför inte sticka emellan med en coverplatta med bara Elvislåtar, eller en dubbelplatta där bandet tar ut svängarna som fasen med en stenhård platta och en totalkommersiell?

Visst. Det är kanske lite som att klaga på att man har för mycket tusenlappar i plånboken, och man kanske inte ska ändra ett vinnande koncept - men risken är att bandets framgångsvåg stannar av annars, tror jag.

Som om de skulle bry sig om vad jag tror! :)

Nå, du hittar mer om bandet här, och har du inte kollat in dem tidigare så är det en given sak att kika på. Du vill inte missa dem helt, så enkelt är det.

Bästa Spår: "7 Shots". Den blev väl första singel, vill jag minnas, och kombinerar allts som är bra med Volbeat - melodi, allsång, riff!

Betyget då? Svårt. Jag vill se något annorlunda, men gillar ändå det jag hör. Fegar faktiskt lite och lägger mig på mittenvärdet, men jag ser redan fram emot möjligheten att ta upp den här skivan med något år på nacken och utvärdera.

Volbeat "Beyond Hell/Above Heaven" - 3

Mest i spelaren

Det är onsdag idag, och det innebär som vanligt att Mest i Spelaren är uppdaterad.

Och denna vecka har dominerats av ovanstående platta.

Dimmu Borgir.

Spelade den för första gången i lördags, och ärligt talat... jag var helt golvad. Jag har hört så mycket olika om den här skivan - sågningar från min vän Per, hyllningar från Werock-kollegan Henrik samt en nyanserad och (som vanligt) välbeskriven sak från Tom S.

Dags att bilda sig en egen uppfattning, med andra ord.

Och säga vad man säga vill - den här påkostade saken är som skapad för att spela i en påkostad stereo. Och som tur är så besitter jag en sån, en som antagligen är aningen för dyr för mitt eget bästa... (här finns mer info om den, om du är nyfiken).

En riktig klassisk orkester, stor riktig kör och maffiga studios gör upplevelsen till en riktigt häftig resa. Och titelspåret har spelat så många gånger redan nu att det är rent av larvigt..

Fullständig recension så småningom!

Jubileumsspelningar

Det verkar vara jubileernas år.
Opeth firade 20 år, Candlemass firar 25 år snart, och Megadeth firar att det var 20 år sen de släppte klassikern "Rust In Peace".
Både Opeth och Megadeth har valt att spela en av sina karriärers höjdpunkt i sin helhet, i de förstnämndas fall "Blackwater Park", de senare just "Rust In Peace" (som för övrigt varit med i en av den här bloggens Tvekamper!), och det är förstås en grymt kul sak för oss fans.

Så varför skriver jag det här då?

Jo. Jag har hamnat i ett litet dilemma.
Jag har nämligen gett in på att recensera just "Rust In Peace Live" för Werocks räkning.
Och nu kommer dilemmat.

Hur fanken bedömmer man en sån skiva?
Jag menar - låtmaterialet är det ju inget fel på direkt (hahahaha... årets understatement!), så på det blir någon form av "hur är ljudet och bandets hunger och spelskicklighet".
Svårt, tycker jag. Riktigt svårt.

Får nog njuta av en av bandets riktigt fina stunder medan jag funderar. Här har du "Hangar 18"... och du får mer än gärna hjälpa mig med dina tankar. Hur skulle du satt betyg på en sån skiva?

Recension: Stone Sour "Audio Secrecy"

Stone Sours 3:e fullängdare börjar med att titellåten "Audio Secrecy" ger en vemodig stämning på ett genialt enkelt sätt; pianoslingan ekar sakta mot en relativt tyst botten innan allt leder in i första riktiga låtens helt fantastiska riff. "Mission Statement" är precis lagom hård för att öppna skivan på riktigt, och det där gitarrspelet får mig att spontant tänka... "är det inte dags att lägga ner Slipknot nu, och köra Stone Sour fullt ut?"

Anledningen till den tanken är förstås sångaren Corey Taylor som delar sin tid mellan dessa två band, och vars röst och låtskrivartalang är så pass väsentlig för framgångarna.

MIna tankar beror förstås också på att Slipknot inte är ett band som jag har tagit till mitt hjärta helt och fullt, och vid de första lyssningarna på den här skivan så sitter det fast lite i min hjärna.

Jag hakar upp mig på negativa tankar och måste tacka R2 för att han insisterat på att jag ska ge skivan en rejäl chans.

För det här är bra.

Där förra given "Come What(ever) May" var väldigt ojämn - jag har spelat balladerna sönder och samman eftersom de är så otroligt starka, men resterande spår har fallit i glömska - så är "Audio Secrecy" stark i sin spretighet.

"Say You'll Haunt Me", "Digital (Did You Tell)", tidigare nämnda "Mission Statement", "Dying" - alla spretar åt olika håll, men gemensamt för dem är att de bygger på genuin kvalitet.

Det är rock'n'roll av arenamodell, det är riffig metal och smäktande ballader.

The Woan, ännu en av bloggens läsare, brukar inte lyssna på speciellt många skivor i sträck, men den här plattan går hela varvet runt i hans lurar, och jag förstår varför.

Ljudbilden är riktigt bra, klar och tydlig utan att förlora "fläskighet" i riffen när det behövs, likväl som att lyfta fram de detaljer som är kryddan i anrättningen.

Du hittar mer om bandet på deras hemsida, och naturligtvis finns detta alster på Spotify.

Bästa Spår: Oj... det är riktigt svårt. Här finns massor av bra spår, och just att de är så olika är en stor del av charmen och svårigheten när det gäller att hitta bästa låten. Balladerna är snäppet sämre än på föregångaren, tycker jag, och skulle jag under pistolhot tvingas välja ett enda spår så blir det nog just "Mission Statement", om inte annat för det briljanta riffandet. Det är en riktig sån där "spola-tillbaka-och-vrid-upp-volymen"-detalj.

Betyg: Klockren 4:a, till slut. Det är en skiva som verkligen växer, och det som saknas för full pott är väl att jag inte tycker att de där riktigt fantastiska känslosamma balladerna finns med. Det finns ingen "Zzyxx Rd.", till exempel. Med extramaterial är dessutom skivan 17 spår lång, och spår som "The Bitter End" tillför egentligen inget, så det blir lite utfyllnad.

Stone Sour "Audio Secrecy" - 4

Live!: Scorpions "World Wide Live"

Tyska hårdrockarna Scorpions har under detta år aviserat att de lägger av, och gör det med avslutsplattan "Sting In The Tail".

Personligen ska jag inte minnas dem för det, eller ens för de senaste 15 åren, typ.

Mitt minne av Scorpions kommer från tiden när bandet var ett riktigt hårdrocksband som kryddade rock'näroll-skivor med ballader som skulle komma att bli klassiska, och finns det bättre sätt att hylla ett band än att kolla in vad de går för live?

Knappast.

Alltså är det dags för en rätt gammal platta i Live!-serien nu, "World Wide Live" från 1985.

15 låtar på en CD, det ger utrymme för exakt noll bullshit, och det äör precis vad som finns här - till och med när bandet ska jamma på "The Zoo" så skrapar man ihop en låt som blir 5:46 lång, med andra ord ingenting.

Låtmaterialet är dessutom starkt.

Öppningsspåret "Coming Home" låter fantastisk och sångaren Klaus Meine har här rejält tryck i pipan - sen radar bandet upp en präktig hitkavalkad! "Blackout", "Bad Boys Running Wild" (som jag i min ungdom fick för mig hette "Bad Women In Wine", en titel som förstås hade varit bra mycket roligare!), "Big City Nights", "Rock You Like A Hurricane", "Dynamite"...

Klassisk melodiös hårdrock av yppersta kvalitét!

Naturligtvis får du även lite ballader, men de tillåts inte såsa ner hela plattan utan lyfter den snarare på ett rätt bra sätt. "Still Loving You", förstås, samt "Holiday" som följer på varandra i mitten av skivan ger en naturlig paus innan avslutningen.

Så, ska du minnas Scorpions och hedra deras bidrag till den internationella scenen föreslår jag att du gör det med en riktig klassiker - "World Wide Live"!

Blogg I Fokus: Grimgoth

Jajamen, du läste rätt - det är dags för ännu en Blogg I Fokus!
Denna gång kollar vi in Grimgoths snygga site, en sida jag läser regelbundet. Den uppdateras ofta, och jag bländas ofta av hur pass avancerad den är rent grafiskt. Dessutom laddar skribenten på med underbart många uppdateringar, samt riktigt bra tävlingar i samarbete med sina sponsorer och partners. En sida att hålla ögonen på, helt klart, och extra roligt att presentera i den här serien då innehavaren blev så överraskad över sin medverkan!
Så.
Hugg in!

Grimgoth, En Hårdrockares vardag! Berätta, vad hittar man på din blogg?
Allt i från mina vardagstankar, humor och djupare meningar till musik och filmtips, sen kör jag förutom det lite "Special Inlägg" där jag tar upp lite mer tyngre ämnen och kastar lite fakta och ljus på dom.
"Coverama" körde jag frekvent förr, där listade jag 20 Album och sa varför jag tyckte dom var/är snygga, nu för tiden kan en ""Coverama Suprise" dyka upp lite då och då.
"Chicks of Metal" är en gammal kategori som jag körde förr också, där kastade jag ljus på alla kvinnor som faktiskt finns inom scenen, det var länge sedan jag körde den nu men det betyder inte att den är död för det ;)

"Filmspecial" är en annan kul grej jag kör med där jag skriver om vilka filmer jag gillar och varför.
Sen har jag börjat en ny kategori som heter "Smiling Like A Killer" där jag skriver om seriemördare.
På så sätt blir det en utmärkt hårdrocksblogg när jag blandar så mycket och även bortser från musiken.

Detta gör nog också att även att icke-rockers kan läsa den och det är ju alltid ett plus att vara mångsidig och inte känna sig fast i ett speciellt skrivsätt eller upplägg, det är äkta det ni läser utan skryt på något vis och mitt mål är att man alltid ska ha något roligt att läsa när man klickar sig in hos mig. Och sammanfatta min blogg är jag inget bra på så hoppas jag fick med allt nu ;)


Har du någon speciell filosofi när det gäller inlägg? Fasta återkommande avdelningar, frekvens på inlägg eller annat?
Nja, beror på vilka vi snackar så klart, mina "vardags inlägg" är ju dom som mest är "in the moment" så klart, och ska jag vara ärlig är dom jäkligt jobbiga att göra ibland då det är svårt att komma på nått bra att skriva då det ibland inte händer så mycket i mitt liv eller vad man nu ska säga, i alla fall inte som man kanske vill skriva om.
Är ju arbetslös just nu så vardagen blir lätt "grå" i mellanåt.
"Musiktips"/"Youtubevideos" är oftas konkreta och nyhetsinriktade, inte så mycket blaj utan pang på rödbettan.

Dom fasta återkommande är "Smiling Like A Killer", "Filmspecial","Fredagstema".
Frekvensen på inläggen just nu ligger på ca. 3-4 dagligen inkl. mina vardagsinlägg, om inget speciellt händer då kan det bli mer.

"Specialinläggen" kommer när dom kommer då dom just nu är nog dom tyngsta att göra/läsa.

Du har ju kört ett tag nu, och jag tror att din blogg är en av de större på hårdrocksfronten, i alla fall besökarmässigt. Vad är det roligaste med att blogga, varför började du? Och finns det någon baksida med det, tycker du?
Oj, ja det stämmer... I Januari blir det 2år och det ska firas så klart, och det kanske kan stämma att jag är ganska stor på hårdrocksfronten besökarmässigt och det är jag både glad och stolt över så klart, utan det skulle den inte finnas liksom, men jag har långt kvar upp till vissa av mina konkurenter där ute, men jag kommer köra på med min grej och hoppas växa mer.
Finns det en vilja, finns det en väg.

Anledningen till att jag började var att jag saknade nått kreativt efter att hållit på med musiken tidigare, en polare till mig blogga och på så sätt fick jag höra om fenomenet som jag då inte visste nått om och en dag gick jag hem och satte mig vid datorn och startade bloggen.
Låter enkelt kanske men riktigt så var/är det kanske inte? Enkelt alltså!

Baksidorna kan vara många faktiskt, allt från att man inte får den reaktion på vissa inlägg som man hoppas om någon alls liksom, sen att som äldre kille ständigt kämpa mot alla dessa mode/rosa/tjej bloggar om uppmärksamhet är ingen lek, fattar inte egentligen vad dom gör som är så jäkla kul så flera tusen vill läsa och besöka dom och hur dom blir hypade även om jag faktiskt lyckas hamna på startsidan 2 gånger på blogg.se, en gång var det "Histiorien om hårdrocken" som gällde, då kändes det som en del av kampen var vunnen.

I år hade jag faktiskt en riktig bloggkris (grimgoth.blogg.se/2010/july/killing-the-beast.html) den var hemsk, även om jag var mer eller mindre tillbaka i full styrka dagen efter och kört på sedan dess och tycker det nu är skit kul. Behövde nog få ur mig det bara, är väl som livet i stort, man utvecklas och går vidare, och när jag tog beslutet om bloggen var det lite "Do or die".
Inlägget i sig drog väl ungefär 11 kommentarer om jag minns rätt, bara en sån sak kan ju få en att fundera på bloggfenomenet.

Av alla bloggar jag följer så är din den absolut mest grafiska. Du har bra med sponsorer och en grymt snygg layout. Får du hjälp med sånt, eller pysslar du själv? Hur viktig är layout och utseende på en site för dig när du själv letar?
Tackar, när jag började pilla jag massor med min design utan att riktigt hitta rätt, kände att det tog fokus från allt annat i bloggen och börja söka med ljus och lykta, det var då jag fann Sheriilyn (http://sheriilyn.blogg.se/) som gjort den layout som man kan se idag, alla bilder som finns "förutom" "företags/sponsor" loggorna mer eller mindre är gjorda av mig.

Detta gjorde också att jag hittade "hem" och kunde lägga fokus på inläggen till 100%.
Kommer inom snar framtid (hoppas jag) byta ut presentationsbild samt info bild inom kort, dessa kommer vara gjorda av en annan bloggare också som jag hittat, allt för att jag själv ska kunna bibehålla fokusen på mina inlägg.

Jag har egentligen bara en riktig sponsor Rockmerch (http://www.rockmerch.se/) och det är jag verkligen skit glad över och vi har ett mycket bra sammarbete måste jag säga, sedan att man förr gjort lite saker för Rockzter och nu även skriver för Getmetal är bara extra krydda på min blogg pizza.

Sen får man inte glömma Crucified Barbara och Sabaton som varit med och sponsrat med, hoppas på mer band i framtiden, men det är svårare än man tror och en del som varit "game" har sedan runna ut i sanden.

Vet inte hur viktigt layout och utseende är när jag själv besöker en blogg eller en site, bloggar är jag nog mer kräsen i dock, klart man kollar design men där är det ju inte allt, inläggen kan mycket väl väga upp en enfärgad blogg utan bilder liksom.

Jamen, nu är vi ju liksom inne på ämnet ändå... vilka bloggar följer du själv? Finns det några guldkorn du kan dela med dig av?
Oj, jag följer faktiskt en hel del måste jag säga och alla är ju olika från sina sätt osv. så klart.
Men för att nämna några "guldkorn" Route 666 (http://allamagoosalum.blogg.se/), Mary Raven (http://maryraven.blogg.se/), Ereshkigal (http://ereshkigal.bloggplatsen.se/), Kreem (http://kreem.blogg.se/) dessa har jag också inte följt så länge, alla andra som jag följer har jag följt ett tag och dom vet att jag kommenterar deras inlägg så jag har inte glömt er och ni är också bra, ingen nämnd ingen glömd.
Höll på att glömma din blogg med men den tar vi förgivet nu.
Och vad vore en sån här blogg i fokus utan lite chockar så jag måste säga två bloggar till: Garderobsgrubbel & Byråbekymmer (http://pyttis.blogg.se/) och Art By Tina (http://trueborn.blogg.se/).

Okej, musikåret 2010. Grymt bra, tycker jag - men vad tycker du? Vad har varit bäst såhär långt, och hur tror du att Topp 5 kommer att se ut på årsbästalistan?
Absolut har det varit ett bra år albumsmässigt, sen måste jag tyvärr säga att det varit FÖR tungt med alla dödsfall och annat så som sjukdomar och annat som drabbat våra hjältar.

Svårt att säga men: Immortal, Dark Funeral, Witchery, Scorpions, Accept, Kataklysm... ja listan kan bli lång.
Brukar inte göra årsbästalistor så jag vet inte, men dom jag nämnt kommer vara med i alla fall ;)

...och så kanske du trodde att du kommit undan nu då, men.. okej, av de 5 akterna, vilken skulle kunna få äran att flytta in hos dig och spela soundtracket till ditt liv, resten av ditt liv? Du får bara välja en, och de måste vara med dig precis hela tiden (ungefär som i Lottoreklamen där KISS sitter i bilen). Du måste också motivera!
Fan, jag visste det!
Hatar ... nej ogillar sånna frågor.
Men bara för du djävlas så kommer jag dra en twist på det hela med en lineup som tar ALLA, och gör där med hårdrocksvärlden en tjänst!

Sång: Ronnie James Dio
Backup sång: Jim Morrison
Bas: Cliff Burton (vill ha Lemmy Kilmister där med, två bas funkar, han får också sjunga lite om han vill)
Gitarr: Jimi Hendrix
Andra gitarr: Steve Clark
Trummor: Nicko McBrain eller Micki Dee eller Matte Modin, varför inte Nicke Andersson?

Hur som helst, du/ni märker att alla förutom trummisarna (och en bassist) döda och legender som dog allt för unga, där av skulle jag återuppliva dom och låten dom skulle köra skulle vara "Livin' The Life" - http://www.youtube.com/watch?v=YajnUq9g92I

Sen fattar ni kanske själva hur coolt och framför allt bra detta blir?, finns risk för att jag skulle bli mycket populär att ha fest hos med?
Men det är väl smällar man får ta.

Till sist, ett gäng personliga frågor... hur många tatueringar har du, vilken är din favoritwhisky och vilket hockeylag är egentligen bäst? :)
Jag är troligen den enda hårdrockskillen utan faktiskt, men det är jag så klart inte 100%, men precis som med håret så sitter ju inte hårdrocken i tatueringarna.
Jack Daniels eller Jim Bean (kan ju inte säga nått annat), men ställer du fram någon annan så är det klart att jag dricker.
Och det vet ju hela världen att världens bästa hockeylag är Stockholms stolthet - Djurgården!!!!!! (Gäller även i fotbollen fall ni inte visste det).

Tack som fan för att jag fick vara med i din blogg i fokus, det har varit/är en ära så klart.
Alltid lika skojigt när man får härja på andra domäner än sin egen!
Keep up the good work och Tävlingarna dina är grymma!
Rock on!

Tack själv Grimgoth, trots att du hejar på "fel" hockeylag... :) Som sagt, kolla in sajten genast!

Vinnare av Bring Me The Horizon är...

...ingen annan än SheerFaith! Hans förslag och motivering ser ut som följer:

Kristian Wåhlins grissnygga målning som pryder omslaget till At The Gates mästerverk "slaughter of the soul" tycker jag är snyggast. Vilken tur att jag kan njuta av den dagligen som littografi på väggen i mitt biorum ;)

På det hela taget har bra förslag lämnats in, men jag gillar hängivelsen hos SheerFaith. Hänga upp litografin på väggen, det är hardcore. Speciellt om man har familj.

Kudos - och grattis! Ditt signerade ex kommer med posten.

Dessutom lovade jag facit till gårdagens omslags-quizz. Du hittar själva quizzet här, och vill du ha svaren så finns de här. Stones nitade dit 36/40, vilket är väldigt bra, men jag ser att filen laddats hem runt 20-talet ggr, så ni är hyggligt många som försökt. Är det någon av er som slagit Stones på fingrarna... utan att tjuvkika på facit? :)

Veckans Tips: Sagh "I"

King Ov Hell, låter det namnet bekant?

Vore inte så konstigt, han har ju en lång historia i Gorgoroth, och nu senast i egna bandet Ov Hell.

Att han däremot besitter förmåga att skapa annan musik än rensande black metal kanske inte är lika bekant, och möjligtvis blir det ännu mer förvånande när man kollar in Sahg.

Det som bjuds är nämligen hårdrock med kraftiga influenser från 70-talet, och där honnörsorden är sväng, groove och känsla.

Sångaren Olav Iversen står för texterna, och har en röst som låter passande distat och bra för den här typen av musik.

Denna debut från 2006 är fantastifullt döp till 1 (ja, det finns två uppföljare också, som heter...håll i er nu... 2 och 3!), och vilka låtar den innehåller!

"The Executioner Undead" och "Rivers Running Dry" är ren magi i mina öron, men resten av skivan är inte långt efter. "Repent", "Soul Exile", "The Alchemist"... grym hårdrock som gjord för att digga iklädd stora pilotsolbrillor, skägg och polisonger.

Mitt exemplar av skivan (Regain Records) är dessutom extremt snyggt, i grått och svart relieftryck på digipack, en detalj som gör att jag gillar helhetspaketet.

Och, på tal om att gilla.

Gillar du den här typen av bluesig hårdrock så ska du förstås inte missa Sahg. De finns på Spotify här, samt på sin alldeles egna websida, och naturligtvis i recensionen av det senaste alstret... Enjoy!

Klurigt omslags-quizz

Idag är det torsdag, och det blir ingen torsdagstrave. Jag har helt enkelt glömt skivorna hemma, så det blir inget med det!

Däremot bjussar jag på en riktigt klurig omslagsquizz.

Den är i form av en excelfil som du laddar hem här, och jag fick den till mig första gången för en gäng år sen. 40 omslag ska få sitt svar i form av vilka artister det är, och personligen klarade jag absolut inte alla första gången.
Det är svårare än man kan tro - och ganska kul.

Alltså, slå upp en kopp kaffe, ladda hem excelfilen och försök maxa poängen. Facit kommer i morgon i samband med att vinnaren av Bring Me The Horizons signerade platta "Suicide Season" avslöjas (sista dagen idag, delta i tävlingen nu!).

Hur många rätt får du?