Het - hetare - Morbid Angel?

Ja, kanske inte.

Men de är i alla fall rejält i ropet, de gamla pionjärerna, och trots att de numera ser helt förjävliga ut (precis som JonteRoyal så påpassligt kommenterat) på de nya bilderna så kan man inte bortse från att det är Morbid Angel.

Ett av de bästa bandnamnen någonsin.

Numera aktuella med nya "Illud Divinum Insanum", en skiva som jag inte har hört än - men som enligt mångas utsago utmanar de traditionella stigarna.

Ännu mer intressant kanske är att Earache återutger de första fyra skivorna "Altars Of Madness", "Blessed Are The Sick", "Covenant" och "Domination" både på limiterad färgad vinyl och remastrad CD. Det, mina vänner, är en albumsvit som heter duga...! Såhär skriver de själva:

Well with the arrival of summer our big news is that Morbid Angel's first four seminal albums are to be released on limited edition gatefold coloured vinyl LPs and digipak CDs with exclusive posters.

Needing little introduction these albums were the definition of trailblazers within the vibrant Death Metal scene of the late 1980's and early 1990's with 'Altars Of Madness' laying the foundations for the majestic, feral masterpiece that is 'Blessed Are The Sick', before 'Domination' cemented Morbid Angel's legendary Death Metal status following on from the mighty 'Covenant'. The only albums to feature the classic line up of Trey Azagthoth, Pete Sandoval and David Vincent these four records are essential to every extreme metal fans collection!

Of course with the ultra limited 'Formulas Fatal To The Flesh' LP selling out in under 20 hours last year we advise you to make your order now to avoiding missing out on these stunning collectors editions.

Du hittar mer om det hela här.
Dessutom påminner detta mig om när jag var en snorunge.
Då jag inte vågade lyssna på såna arga band som Morbid Angel.
Då hade min kompis Robert den här tröjan:



Snacka om skitsnygg.
En sån man önskade att man vågade ha själv.
Men det gjorde inte jag.
Jag var mer mammas gosse, som hade huvet fullt av hockey.
Ja, och hårdrock också, men mer av den klassiska modellen.
Det har ju liksom ändrat sig...

Så, nu ska jag spela "Entangled In Chaos", Morbid Angels eminenta liveplatta, på skithög volym här på kontoret. Dags att försöka jaga bort nattens dimmor och vakna till liv.
Hej kaffe!

NP: Black Sabbath "Headless Cross"

Det är märkligt.
Det känns nästan som om kidsen i familjen känner på sig när det är på väg att gå från helg till vardag. Då stökar man lite extra. Förra gången det begav sig var det KISS "Creatures Of The Night" som spelades när lillkillen E väl lugnat sig så pass att det var tröstande med lite musik - denna gång lite mer riv i det. Black Sabbaths "Headless Cross" är egentligen helt perfekt musik för natten, den med. Lagom soft men ändå lite klös. Och Tony Martin sjunger jävligt bra på den här skivan.
"Nightwing flies agaaaaaaaaaiiiiiiiin....."

Tuff dag

En del dagar är tuffa.
Andra inte.
Ölen är en San Miguel.
Poolen en barnpool.
De slutna ögonen äkta.

Imorgon är det vardag igen. Då ska vi prata om Morbid Angel!

Veckans Citat: Dave Grohl, Foo Fighters

Det kan inte vara helt enkelt att vara trummis i Foo Fighters.
Som frontman har man Dave Grohl, en av de absolut yppersta rock'n'roll-trummisarna som finns... det är bara det att han inte spelar trummor i bandet.
Han sjunger och lirar gura. Och skriver låtarna.
Undrar hur det kan låta när det är dags att spela in trummorna... "nja, ganska bra, men jag hade tänkt mig lite mer såhär..."

Hur som helst, då kan det ju vara kul att veta att även supertrummisar har drömmar.
Såhär säger kar'ln själv om Led Zeppelin...

"Jag lärde mig trumma genom att lyssna på Zepelin. Om dom nånsin gör en återföreningsturné ska dom veta att jag är den lämpligaste personen att ta John Bonhams plats.
I ärlighetens namn hade jag skurit av kuken för att få det giget."

Dave Grohl, Foo Fighters

Mera läsning om Foo Fighers? Då kollar du recensionen av senste alstret "Wasting Light"!

Omröstningen slut - så vad händer i sommar?

För en tid sen undrade jag lite över vad ni läsare ville se under sommarperioden på denna blogg.
Det blev en omröstning av det, och utfallet landade som följer...

• Dagens Skiva - 4 röster (12%)


• Fokusera runt festivaler - 4 röster (12%)


• En titt på klassikerna - 4 röster (12%)


• Tävlingar och omröstningar - 4 röster (12%)


• Skivbolagsgenomgång - 2 röster (6%)


• Spelar ingen roll, jag kommer ändå inte att läsa på sommaren - 1 röst (3%)


• Spelar ingen roll, jag läser ändå - 5 röster (15%)


• Färre men längre artiklar - 8 röster (25%)

Hm... okej. Tack för att de flesta (utom en enda!) läser ändå, och i övrigt var det ju jämnt så det förslår. Ganska många vill se färre artiklar och inlägg, men att det ska vara längre saker. Tvekamper, gissar jag, exempelvis.
Så - vad hände då under sommaren på denna site?

Jo, det blir lite fasta avdelningar som bara går under sommaren. Sommarskivan, sommarläsning (med fokus på rock'n'roll förstås!) och en följetång där jag startar på en skiva i samlingen och genom en rocklänk tänker se hur många man kan rada upp innan det tar stopp.
Dessutom ska jag försöka göra som ni vill.

Skriva lite längre artiklar.
Tack för din röst!

Remasters: Manowar "Battle Hymns"

1982. Det året var antagligen året jag blev hårdrockare på riktigt, och ansvariga för det var Manowar. Låten "Metal Daze" slog undan benen på mig och sopade allt eventuellt motstånd under mattan, och trots att jag idag faktiskt småskäms lite för det så kan jag inte tacka min morbror Anders tillräckligt.

Jag var 8 år då, och han hade en grym skivsamling med en massa spännande band som Black Sabbath, KISS, Rainbow och annat.

Men inget kunde mäta sig med just "Metal Daze"!

Eric Adams ylande, det arga gitarrspelet, melodin.. allt var helt fenomenalt. Jag gillar låten som fan fortfarande, men tycker tyvärr att Manowar begett sig ut på en löjeväckande resa de senaste decenniet eller så, så det är inte utan att jag tycker det är lite pinsamt.

De en gång i tiden stenhårda låtarna har numera ersatts av oljud, sagor eller samma låt på flera språk. Det är inte så jag vill ha mitt Manowar. Jag vill ha dem lite primitiva och på fotbladen, på väg framåt. Som på utmärkta "Battle Hymns".

Låtmaterialet på denna remaster är ju helt odödligt. Jag ska inte tjata mer om min favoritlåt, utan konstaterar krasst att det dessutom bjuds på "Shell Shock", "Battle Hymns" och "Death Tone". Till exempel. Skivan kan också sägas innehålla dubbla titelspår, eftersom både skivans namn har en låt likväl som bandets egna "Manowar"!

Extramaterial?

Nä.

Precis som jag vill ha mitt Manowar alltså. Inga krusiduller.

Bara skitbra stenhårda hårdrockskarameller!

Recension: Rev 16:8 "Ashlands"

Svenska Rev 16:8 har tagit sitt namn från Uppenbarelsebokens avsnitt med samma nummer. Där står följande:
The fourth angel poured out his bowl upon the sun, and it was given to it to scorch men with fire.
Med det i åtanke och ett omslag som det till vänster så förstår man ganska enkelt vad som bjuds på bandets andra epos "Ashlands".

Ja, vi pratar black metal!Referenserna som anges är band som Dissection, Watain och Ofermod, och för egen del skulle jag vilja addera även Dimmu Borgir (nä, inte de senare årens symfoniska utsvävningar, utan tidigare än så) helt enkelt för att jag ofta tycker att sångaren Talon låter rätt lik Shagrath. Eller, kanske är inte Dimmu Borgir rätt namn, det är faktiskt påfallande ofta som jag har tänkt på Ov Hell där samme man sköter gastandet. Den här skivan har starkare låtar dock!

Mest lättillgängliga och direkta är spåren "The Chase" - som bjuder på plattans enda mer melodiösa och lite svängiga inslag - och "Serenade" som kombinerar elakt piskande med en skön gitarrslinga.

De spåren sitter i stort sett omedelbart, medan låtar som titelspåret, "Agenda", "Blackline Sundown" och "Coal Mirror" initialt inte biter sig kvar utan snarare rinner av mig.

Med tiden händer dock något.

Låtarna kryper under skinnet.

Naglar sig fast med små små taggar.

Och fastnar.

Vore det inte för att de instrumentala passagerna "A Study Of Patterns And Habits" samt "Leave Me" är ganska tråkiga samt att jag gärna hade sett lite mer variation i form i tempo i låtarna så hade detta varit riktigt bra.

Ett eller två avbrott från piskandet, med lite insprängda delar sväng och episkt elak känsla tycker jag jag personligen skulle lyfta hela anrättningen till nästa nivå.

Fast, man kanske inte ska klaga.

Det är fortfarande bra.

Ljudbilden - utmejslad i Necromorbus studio - är riktigt bra, och bandet med Nefastus på gitarr och bas samt Pata på trummor till komplement till redan nämnde sångaren Talon gör en bra insats. Bandet backas också upp av AFM som bolag, så sannolikt får vi fortsätta följa detta gäng framöver, då de redan verkar ha nått relativt stora framgångar. Sånt brukar majorbolag rida på!

Som kuriosa kan förresten nämnas att skivan finns i en limiterad version på vinyl.

666 exemplar.

Förstås....

Nå, skivan hittar du på Spotify, samt att du kan kolla in gängets MySpace.

Bästa Spår: ...det får nog bli "The Chase". Jag är ju en liten mjukis som dokumenterat har en svaghet för när black metal infogar en extra dimension av känsla och sväng...

Betyget då? Jo, vi landar på en trea till slut, men den ska ses som stark. Detta är en skiva som växer, och gillar man dessutom black metal med bra produktion och starka låtar så är det ett givet köp.

Rev 16:8 "Ashlands" - 3

Så, vad säger man om omslaget till Opeths "Heritage"?

Såhär ser det alltså ut, omslaget till Opeths kommande platta "Heritage".
Per messade och var desperat över att det var fult, och efter att ha googlat det i telefonen var jag benägen att hålla med.
På lite större skärm och med md lite tid att smälta det så svänger jag snarast åt att det är rätt...ja...snyggt.
På ett retro-döds-progg-Opet-sätt som känns rätt naturligt.

20:e September är det dags, och du hittar alla detaljer och låtnamn här.
Oc skivomslaget lär ju dela fansen i två läger. De som älskar det, och de som... inte älskar det!

Vete fan vilket läger jag tillhör...

Veckans Tips: Crucifyre "Infernal Earthy Divine"

Det har sagts förrut, men tål förstås att upprepas - Pulverized Records är platsen att leta på om du vill ha högkvalitativ svensk dödsmetal! Tidigare i våras var det Interment som plockades upp ur myllan, likväl som Tribulation har gjorts tidigare. Pärlan denna vecka heter Crucifyre, och det är inget annat än en ren stänkare i krysset.

Med Dimmu Borgir-inspirerad titel där man staplar ord på varandra så frontar Crucifyre med ett fulsnyggt omslag signerat Stefan Hansson, samt en bandlogga som på ett briljant sätt sätter fingret på bandets jävulska budskap.

"Infernal Earthy Divine" är musikaliskt en dödsmetallplatta med inspiration av thrash, och istället för avgrundsdjup growl bjuds vi istället sång av Erik "Tormentor" Sahlström som påminner mer om den typ av skrik man återfinner på At The Gates eller Slayers tidiga verk. Bandets huvudman är dock Yassin Hillborg (ex Afflicted) som står för både trummor och gitarr.

Med låtar som "Born Again Satanist", "Kiss The Goat", ""Thessalonian Death Cult" och "Majestical/Sadistical" trycker gänget gasen i botten och bjuder på en resa som motsvarar många av de förväntningar man kan ha på en platta som faktiskt dök upp på plats 3 i Close-Up Magazines årsbästalista 2010.

Bästa av alla är dock "Witch Hammer".

Grym låt, grym titel.

Du hittar skivan på Spotify, och egentligen är det inte mycket att bråka om.

Gillar du driven döds så kommer du att gilla det här.

Pulverized Records har levererat. Igen!

I Backspegeln: Accept

Allt det där pratet om blod gjorde mig lite sugen på Accepts senaste skiva "Blood Of The Nations". En gång i tiden fick jag en kopia av R2, men sen dess har jag förstås köpt mitt eget ex (med en rätt bra bonuslåt i form av "Time Machine"), och den här skivan spelar jag lite då och då.

Jag delade ut en 4:a i recensionen, och såhär i efterhand kan man med spår som "Shades Of Death", "New World Coming", "Blood Of The Nations" och "No Shelter" så äär det bara att konstatera en sak - detta är en stark och solid 4:a!

PLattan loggade dessutom en hel del spelningar under senaste Hårdrockskvällen, och det får mig att fundera lite på kommande Hårdrockskväll. Längtar redan, och det ska bli jäkligt spännande att se om vi får en kategori som heter "Bästa Comeback/Återförening". Kanske är detta en kandidat?

Bra är det i alla fall.

Jävligt bra!

Blodig semester?

Kompisen Per skickade den här bilden, med meddelandet att Bloodbaths nya DVD "Bloodbath over Bloodstock" låter fantastiskt bra. Med tanke på hur sjukt snygg den är så verkar det vara ett klockrent köp, faktiskt, speciellt som gänget bakom Bloodbath är högkvalitativa musiker hela högen.
I senaste Close-Up får man också en intervju med Blasphemer, där han jämför livet i Katatonia med det i Bloodbath, och konstaterar att det är som en semester att spela enkel och relativt rak dödsmetall.
Kanske är det därför bandet ändå lyckats kräma ur sig så många plattor.
3 fullängdare samt livegiven "The Wacken Carnage" ska väl egentligen vara omöjligt om man har medlemmar som Dan Swanö, Peter Tägtgren samt halva Opeth och Katatonia i rullorna.

Hur som helst är det bra, och det påminner mig lite om vad Martin "Axe" Axenroth sa när vi surrades vid i samband med intervjun för Werocks del. Han berättade då att skillnaden i att spela trummor i Opeth och Bloodbath kunde ses som skillnaden mellan att spela tvådimensionellt och tredimensionellt, och det kanske förklarar en del av varför bandet (trots relativt få livespelningar) fortsätter att vilja träffas och skapa musik under den blodiga fanan.
Det blir som en semester från det mer komplicerade livet.
Det allvarliga livet.

Och för mig får de gärna fortsätta sina blodiga semestrar...!

Recensioner av Hate Eternal, Those Left Behind och

Ny månad, nya recensioner.
Maskinen Werock rullar på, och denna gång får alster från Hate Eternal, Those Left Behind och Wormrot sina fiskar varma. Bland annat.
Eller kanske är det tvärtom, med tanke på hur hårda akter det verkar vara på tapeten.
Omdömen som "This record kills popsnören" och "Årets Hårdaste Mangel? Check!" förekommer nämligen denna gång. På olika skivor.

För övrigt kan man ju under juni se fram emot en hel del spännande andra skivsläpp. Black Country Communion kommer med nytt, liksom Queensryche och Symphony X. Ja, och så var det ju det där med In Flames också... Spännande!

Metalbloggen - nu på Facebook

Tack vare Stones så gör Metalbloggen ett försök på Facebook.
Uppe till höger finns en "Gilla"-knapp, och om saker och ting funkar som det ska så räcker det med att trycka på den för att sen få information via Fejjan om vad som händer på den här siten.
Ja, om det nu funkar.
För trots eminent hjälp så är ju jag en klåpare.
Därför tänkte jag låta detta lilla försök rulla över helgen i alla fall, och så ser vi om det funkar.
Gör det nu inte det så vore det ju bra om ni hojtade till.

För övrigt tycker jag också att ni kan notera att det finns en ny blogg i "följarlistan".
Det är Spinning Black som tillkommit, en riktigt läsvärd historia med skön blandning på musiken.
Kolla in den genast.
Och tryck på den där lilla knappen uppe till höger så vi får se om det nu funkar...

Nytt album från Black Stone Cherry

Idag släpps "Between The Devil & The Deep Blue Sea", det tredje alstret från Black Stone Cherry. Som vanligt är det råbra rock'n'roll med sydstatsanstrulen hårdrock som bjuds, precis som på föregångarna (den självbetitlade debuten har bland annat varit Veckans Tips)

1. White Trash Millionaire
2. Killing Floor
3. In My Blood
4. Such A Shame
5. Won't Let Go
6. Blame It On The Boom Boom
7. Like I Roll
8. Can't You See
9. Let Me See You Shake
10. Stay
11. Change
12. All I'm Dreamin' Of
13. Staring At The Mirror
14. Fade Away
15. Die For You

Många låtar, och den första singeln finns på video. Vi lyssnar väl?
Bra grejor!

Keep of Kalessin - och Alexander Rybak!

Norska extremmetalgänget Keep Of Kalessin är ett av mina absoluta favoriter. De senaste tre skivorna "Armada", "Kolossus" och "Reptilian" är klockrena femmor hela högen, och bandet håller en rent av larvigt hög nivå på sitt låtskrivande och framförande.
Dessutom har de en extra kärlek för att medverka i Norska melodifestivalsammanhang, verkar det som. Inte nog med att de faktiskt ställde upp själva med låten "The Dragontower" - senast det begav sig så var man också extranummer.
Tillsammans med fiolgnidaren och förre vinnarne Alexander Rybak.
Och inte med vilken liten mjuk ballad som helst.. nä, med en av senaste plattans hårdare alster "The Divine Land".

Kolla själv hur den versionen blev!





Ganska bra, även om jag fortfarande inte kan bestämma mig om det är bra eller dåligt att bandet är med så mycket i Melodifestivalen. Lockar det nya lyssnare till bra musik, eller riskerar det att urholka ett av mina favoritbands integritet?
Vete fan.

Hur som helst är senaste plattan bra. Den ser ut så här, och klickar du på bilden så ska du komma till en recension av den. Om allt funkar. Det är inte säkert. Jag är fan inget datasnille.

Det betyder till exempel att du inte kan "gilla" Metalbloggen på Facebook.

Jag vet inte hur man gör, helt enkelt. Råkar du sitta på den kunskapen så kan du ju alltid höra av dig. (chief-rebel-angel@hotmail.com är alltid gångbart!) Eller så blir det inget med det. Det får man se. Då kanske man kanske slipper gammal skåpmat till inlägg också. Som det här...!

Betraktelser från helgen

Helgen har, som vanligt, rusat förbi.
Jag fattar inte att tiden kan vara så olika. Vardagarna går i o f s fort de med, men att helgerna kan gå så vansinnigt fort är för mig en gåta.
Nåväl, så är det, och av någon anledning har nattens bärande av bebis, sova lite, vakna igen och bära bebis gjort att jag liksom summerat helgen.
Det blev en hel del betraktelser och funderingar.

En del helt logiska, andra rätt skruvade, men det är ju som vanligt.

Det spelades till exempel fotboll i helgen.
Jag har inte speciellt mycket till övers för den sporten, men till och med jag hade TV:n på när Barcelona lekte fotboll med Manchester United.
Rättvis seger, och det fick mig att kolla upp hur det går för det enda laget jag har lite hjärta för, Aston Villa. Jag visste att de harvade i mitten av tabellen, med känningar neråt snarare än uppåt, men till slut landade man visst på en 9:e-plats.
Precis som vanligt. Mitt i nowhere.
Det är mitt lag det.
Svensk fotboll orkar jag inte bry mig om, inte sen den tiden då IFK Göteborg härjade i Chapions League och hade spelare som hette Jesper Blomqvist. Ja, för snart 20 år sen alltså.

Förresten, varför säger man att alla heter Glen i Göteborg?
Det borde vara alla heter Glen i Skottland!

Den här, till exempel. Glenmorangie Signet.
Fantastisk.
Helt enkelt fantastisk.
På tal om whisky så hade jag tänkt mig att träffa Stones i helgen för att överlämna lite prover på annan whisky (bland annat Awesta Whisky Sällskaps tappning 2, Miltonduff 15YO och japanska Hakushu 18YO), men... ja... jag vete fan vad som hönde, men hux flux var det visst måndag.
Igen.

Lite musik har jag hunnit med också.

Nedan en närbild på märket på mina högtalare. Dynaudio Focus 220. Larvigt dyra, men värda varenda spänn. Speciellt just nu, när möjligheten att spela musik på ohämmad volym inträffar så ofta. När varje ögonblick räknas.

Utbildade lillkillen i lite musik i helgen. Kort reflektion över vad som spisades...

• Arch Enemys nya "Khaos Legions" är riktigt bra, framförallt är den proppfull med tuffa bryt, arrangemang och växelspel på gitarrerna.


• Barnsånger fastnar fort i skallen....


• Amorphis nya "The Beginning Of Times" känns inte lika direkt och lättillgänglig som de senaste tre plattorna, men den kommer att växa. Det kan man nog säga redan nu, och även den känns mer arrangerad och med lite fler "lager" än vad som är brukligt för det bandet.


• Rev 16:8's black metal växer också. Hela tiden. Låtarna äter sig liksom in i skallen.

Förutom det kan man säga att jag hade en sms-konversation med Per som sa att jag "nog hade glömt Mastodon på min uppräkning av giganter som rör sig på horisonten". Lite självsäkert sa jag då att "nä, de hinner inte i år, jag läste just en intervju där de säger att de har en hel del material men att allt är löst hitills".

Det bet mig ju i röven jävligt fort. Gänget har redan två titlar klara, och eftersom låtar ska heta "All The Heavy Lifting" och... håll i er nu... "Blasteroids" samt befinner sig i studion redan så lär jag nog få äta upp de där orden. Men HERREJÄVLAR, vad det skule göra det trångt på tronen 2011!!!

Vill man annars lita på de gamla klassikerna och är hemmabunden som jag är i sommar så ges det ju finfina möjligheter. SVT kommer att direktsända spelningen med Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer, Anthrax) från Ullevi i sommar. Sweet, den ska jag se! (Tack Kim för tipset)

Jag har hunnit kolla lite film också. Ja, eller, kolla film och kolla film. Det har varit lite vaknätter, så det har blivit en kvart här och en halvtimme där. Såg "Constantine" med Keanu Reaves, till exempel. Den gick på TV. Och delar av "Zombieland"-serien. Verkar lovande.

Mest har jag kollat den här dock. Har hunnit med hela "Korpen Flyger", och startat på "Korpens Skugga". Jävligt bra filmer, framförallt den första.

Brutalt hård dialog. Brutalt fula skådisar. Black metal hela vägen, faktiskt. Har du inte sett dem tidigare är det bara att masa sig till någon av webbutikerna och beställa!

För oss som låtsas att vi kan saker på dagarna, och förklär oss i kostym så är det kortvecka denna vecka. Sånt känns ju alltid bra. Dessutom startar Stanley Cupfinalerna. Vancouver Canucks tar sig an Boston Bruins, och det kan man säga blir en riktig höjdare.

Jag håller alla tummar för Canucks, förstås. I NHL har jag inget riktigt favoritlag, men Canucks har alltid varit närmast till hands - och det blev förstås inte mindre av att vi åkte dit, jag och frugan. Det blir härligt att se på när nätterna spenderas vankandes av och an....

Veckans Citat: Bon Scott, AC/DC

Han har ju gått ur tiden, Bon.
Tyvärr.
Jag älskar de gamla rockiga AC/DC-plattorna, där det kändes som om allt var lite mer på lek.
De nya (kan man säga det om en skiva som "Back in Black", att den tillhör de nya?) är bra de med, men saknar lite av charmen som fanns i början.
Det verkar vara mer... ja... "på riktigt", liksom, efter att Brian tog över mikrofonen.

Hur som helst, dagens citat är både tragiskt och komiskt med tanke på att alkoholen blev Bon Scotts baneman...

"Sprit, dåliga kvinnor, svettiga spelningar och dålig mat är oslagbart för att hålla sig i form."

Bon Scott, AC/DC

I Backspegeln: Hardcore Superstar "Split Your Lip"

Hardcore Superstar är ju ett sånt där band som alltid får ett litet uppsving hos mig när sommaren nalkas.

Deras livsglada musik passar helt enkelt bra på sommaren, och det tycks mig som om det blir fler tillfällen att spela deras plattor när solen skiner än när mörkret härskar.

Senaste alstret "Split Your Lip" kom dock i vintras, och i den recensionen landade mitt omdöme på en trea, med främsta anledning till att inte dela ut högre betyg i att skivan känns en aning forcerad.

Framstressad.

Såhär ett knappt halvår senare kan jag inte annat än att konstatera att jag är nöjd med den betygssättningen.

Det är bra musik för stunden, Jocke Berg sjunger riktigt jäkla bra (även om jag kanske inte tycker att han var värd Bästa/Mest Passande Sång på Hårdrockskvällen 2011, något som Magnus gjorde och som gav en hel del diskussin, vill jag minnas...) och låten "Last Call For Alcohol" är en av de bästa bandet spottat ur sig.

I ljuset av de skivor man skapat sen den sjävbetitlade svarta plattan 2005 så är dock detta aningen svagt. Fortfarande bra, men inte riktigt lika högt och jämnt som de andra skivorna!

Live: Death Angel "Sonic German Beatdown"

Jag gillar ju Death Angel. Bandet har medverkat i Veckans Tips, jag har intervjuat gitarristen Rob Cavestany och recenserat den senaste given "Relentless Retribution" samt publicerat en både en bildkavalkad samt en recension från senaste gången bandet besökte Stockholm.

Det var väl alltså bara en tidsfråga innan en liveplatta skulle dyka upp som en "måste-ha", eller hur?

"Sonic German Beatdown" finns förstås på Spotify, och kanske är det så vi ska börja den här gången. Spela den, så kollar vi lite på vad som ges i spelningen från Tyskland.

Inledningen lutar sig mot gamla örhängen som bandet kan utan och innan, och som man vet får igång publiken. Rutinerat, och förstås uppskattat för oss lyssnare. Det är helt enkelt kvalitet i en öppning som består av "Seemingly Endless Time", "Voracious Time" och "Mistress of Pain".

Senare får vi även låtar från min favoritplatta med bandet, och varenda gången jag hör mackor som "Thrown To The Wolves" "5 Steps Of Freedom" och "Thicker Than Blood" så undrar jag varför inte Death Angel är större än vad de är.

De borde vara gigantiska, för de levererar musik med kvalitét - och de gör det med hjärtat.

Man kan höra tacksamheten över att få spela ihop på turné, man kan höra glädjen över att få leva ett liv på scen, och det är en av anledningarna till att du behöver den här skivan.

Förutom alla bra låtar då...

Mors dag

Du glömmer väl inte att det är Mors Dag idag?
Viktigt, sånt. Ett ex av den här skivan är väl antagligen precis vad mamma vill ha?