Hey ho - let's go to Östergötland!

Idag packar jag med familjen och drar söderut. Mellanlandar i Norrköping idag, där hotell och lite strosande väntar, innan morgondagen ska ägnas åt Kolmården.

Vi drar väl lite video på det?

Överst Norrköpings stolthet Marduk som verkligen vet hur man rensar (kolla in livegiven "Warschau"!), och nedan ett band som gör tvärtom. Survivor, "Eye Of The Tiger" passar väl.

Vill du ha mer läsning får du vänta till imorgon. Då ligger en recension laddad, en där jag tar fram motorsågen. Dessutom är det månadsskifte, så Werock laddar på med nya recensioner också. Räcker inte det så kollar du in Pers gästrecension på senast det begav sig för Marduk live i Stockholm.

Vi ses!

Tävling: Badmouth "Heavy Metal Parking Lot"

På mitt skrivbord ligger ett par extra exemplar av Badmouths andra album "Heavy Metal Parking Lot", skänkta från skivbolaget Rambo Music.
Ett av de exemplaren kan bli ditt!
Tävlingen startar idag och vi kör t o m söndag den 7/8.
Allt du behöver göra för att vinna är att skicka nedanstående uppgifter till chief-rebel-angel@hotmail.com

1. Ditt namn (nick går bra!)


2. Kontaktinfo (post, e-post)


3. Varför läser du Metalbloggen?

Jag har två ex som ska få nya ägare, och jag kommer att lotta bland alla bidrag. Det är ingen idé att smöra, helt enkelt - jag är bara nyfiken på varför ni läsare tittar in!

Recension? Visst. Till veckan, tror jag...

At the Rebel Angel House

Förra gången ascosierade jag ölen Hell till The Crown.
Denna gång får dock vikten av att ge mina barn en vettig musikalisk utbildning gå före, och det är AC/DC som gäller hemmavid. "Highway to Hell".
Det kommer en krönika om det så småningom, jag har den i mitt huvud. Ska bara skriva ned den.
Om det där med musikalisk utbildning, allltså...

Skål!

Sommarskivan: Slash "S/t"

Förra fredagen hade vi över lite folk.
Grillade, käkade och hade en generally good time.
Som vanligt spelade jag samma skiva.
Slash från 2010, en skiva som med sin blandning av stilar och gäster blivit en sån där historia som jag envisas med att släpa fram varenda gång det närmar sig sociala aktiviteter.
Den är, som jag skrev i recensionen en gång, ungefär som ett riktigt bra blandband.
Det finns lite av allt på den.
Som Sommarskiva då, varför då?
Jo, men så här är det.
Guns'n'Roses gamla örhänge "Apetite For Destruction" är kanske den skiva jag helst släpar fram, men den känns ju lite uppenbar.
Som nummer två kommer dock Slash soloalbum numera, och eftersom jag är en enveten enstöring under vinterhalvåret så har det inneburit att det är synonymt med sommar.
Grillning.
Lite skitsnack.
Kanske en god svalkande dryck.
Det märkliga i sammanhanget kanske egentligen är att det är Slash som lirar gura på två av mina favoritskivor för sommarsociala aktiviteter.
Trots att han enligt vissa inte spelar bättre än Johnny Depp...

Stekhet brevlåda!

Den senaste tiden har brevlådan hos Rebellängeln verkligen varit stekhet.
Både den riktiga som står utanför huset, och den elektroniska inkorgen.
Vete fan om det är möjligheten att gilla bloggen på Facebook eller det enkla faktumet att jag skrivit ut mejladressen som gör det, men det har landat mycket intressanta saker i lådan ett tag nu!

Stockholmsgänget Hong Faux har det pratats om en del, och Stones har ju sen tidigare peppat om dem. Hux flux (eller Hux Faux?) ramlade ett erbjudande om att kolla deras nya EP in i lådan.. Förstås har jag gjort det, och det svänger rent av grundligt.
Ska bli oerhört spännande att följa detta gäng framöver, de sitter på alla lovande kort egentligen, killarna. Mer om bandet här, och vill du själv llyssna så streamas trespårshistorien här!

Bra namn på band är det som bekant ont om.
Ett som lyckats hitta ett fyndigt och passande namn är Stockholmsdödsarna Distorted Belief. Stina på relativt nya etiketten Dozer Records kontaktade mig och undrade om det vore intressant att skriva lite om bandet.

Kvalité är förstås alltid intressant, och efter att ha haft chansen att lyssna lite på det kommande materialet så ska det bli mycket intressant att ta del av den kommande fullängdaren. Du hittar bandets MySpace här, och Stina har lovat att fixa några plattor för tävling också. Håll öronen och ögonen öppna för det, helt enkelt!

Några som redan har fixat plattor för utlottning är det här gänget:

Stenhårt satsande Badmouth skickar med singeln "Radiator" med nästa nummer av Sweden Rock Magazine, men du som läser den här bloggen har chansen att kamma hem hela plattan istället. På lördag startar tävlingen om "Heavy Metal Parking Lot", och naturligtvis kommer det en recension på den här siten också.

Till det så verkar det ha tagit skruv med den nya avdelningen med demorecensioner, och bland annat har det trillat in grejor från Myrkvedr som ska nagelfaras. Dessutom ramlar det in spännande tips hea tiden, och det är bara att tacka och ta emot.
Det är ju det som gör bloggen värt det!
Egentligen har jag bara en fundering...
...flera av de som kontaktat Rebellängeln vill hellre att eventuella omnämnanden, recensioner och tävlingar ska ske på Metalbloggen istället för Werock.
Det är lite konstigt tycker jag.
Werock torde vara väsentligt större?

Mest i Spelaren

Inser att det var ganska länge sedan avdelningen "Mest i Spelare" uppdaterades.
Såhär ser det ut just nu:

I korta ordalag kan man väl säga att August Burns Red och Rival Sons är de vassaste givarna av dessa, och att Portrait är aningen klurigare än In Solitude. Badmouth kommer det mera om snart - bland annat en tävling!

Sommaren är annars lurig. Det ges både mer och mindre tid för lyssning samtidigt.

Mer för att man har mer fritid.

Mindre för att man har mer familjetid.

Båda är rätt bra, faktiskt....

Om "The Devil's Orchard" - och en båt vid namn Iron Maiden!

Jävligt skön dag med familjen igår.

Flanerade runt inne i stan och på Djurgården. Stötte ihop med JollyJonny hela tiden, sådär så att man börjar undra hur många människor det egentligen finns i världen. Det mynnade i a f ut i att det nu äntligen är dags att ta tag i projekt vänsterarm. Fortsättning följer om det!

Dessutom såg vi båten på bilden. Jävligt bra båtnamn, faktiskt, även om det med min uppväxt är extremt osannolikt att jag nånsin skaffar båt.
Förutom den här då, kanske.


Den står i vårt akvarium. Förstås.
Man kan säga att jag har lite av ett motstånd mot båtar, vilket med TV4-klass på övergången leder mig till The Resistance nya låt "An Eye For An Eye". Du hittar den här, och det låter precis som Kim och ett gäng av bloggens läsare kommenterat riktigt bra.
Vilka The Resistance är?
Det är Jesper Strömblads nya projekt efter In Flames, befolkat av riktigt intressanta personer. Fortsättning är följa om dem, helt enkelt.
Annars verkar faktiskt hösten veckla ut sig till en tungviktsduell.
Mellan Mastodon och Opeth.
Det som släpps ut av både skivorna verkar nämligen så otroligt jävla bra att det är rent av löjligt.
Opeth släppte sin nya låt "The Devil's Orchard" igår, och precis som ryktet sagt så kommer nu info om att man följer upp sina första 9 skivor med... en progressiv rökare som tar bandet in i helt egna marker.
Du hittar "The Devil's Orchard" här, och redan vid första lyssningen blev jag kär.
Nä, det finns inget growl, men det finns ett sånt sjkt jävla sväng att det är rent av larvigt!

Och, på tal om sväng så är det bara att hålla med Metallbibliotekaierna. Detta är geni.
Mastodon i sitt vansinniga esse.





Lägg till den officiella videon för "Deathbound" så inser mn att det som kommer är något i hästväg. Det är precis så ösigt, meckigt och bra som jag vill ha mitt Mastodon, och peppet vet ju knappt några gränser just nu!




Jo, videon är dessutom helt fantastiskt skruvad. Det är SÅDÄR man använder mupparna....!

Prestationångest, Ghost och Kvelertak?

Jag undrar om det är bara jag som funderar lite på det, eller om ni också har tänkt tanken.
Ja, alltså hur det är at slå igenom så inåthelskotta med sin debutskiva, hyllas hejvilt för både själva skivan som för den liveakt man är, gigga järnet med det material man har och samtidigt veta att tiden man har på sig, tiden innan det är dags att följa upp med platta nummer två tickar obarmhärtigt fort?
Ghost och Kvelertak befinner sig verkligen i den situationen.
Fullständig succé med Kvelertaks självbetitlade debut samt Ghost "Opus Eponymous" och efterföljande spelningar.
Massivt snack i media och bland fans.
Men... visst börjar det vara dags för nytt material snart?
Mig veterligen har inte ens någon låt avtäckts live?

Jag tror faktiskt att det kan finnas ett mått av prestationsångest hos båda akterna.
Men de får gärna bevisa mig fel...

Recension: Saxon "Call To Arms"

Ja, men jävlar vilken överraskning!

Att Saxon av årsmodell 2011 skulle ha det här i sig, det trodde jag aldrig!

"Call To Arms" är, förutom att vara snygg som fanken, ett stycke habilt, stabilt och solitt hårdrockshantverk. Visst vet jag att bandet numera gör skivor som är rätt bra, men ändå.

Att låtskrivarkapaciteten, tajtheten och Biff Byfords röst är så pass bra är egentligen ett under.

INledande och snabba "Hammer Of The Gods" är relativt banal även om den drivs av ett ganska läckert riff, och efterföljande "Back In 79" samt "Surviving Against The Odds" känns som klassiska Saxonspår som hyllar bandets ursprung. Så långt är skivan okej, men inte mer.

Det som händer sen är däremot det som sklijer agnarna från vetet.

"Mists Of Avalon" är tung och riktigt bra, titelspåret "Call To Arms" bjuder på halvballad med driven och tung refräng, och snabba svängiga "Chasing The Bullet" höjer pulsen.

Särskilt på "Call To Arms" - som återvänder i slutet i en ännu bättre version, med maffiga stråkar och orkesterarrangemang - är det tydligt att Biff förstår att han ska anpassa låtarna och sättet att sjunga till sina resurser.

Resultatet är riktigt riktigt bra.

"Afterburner" påminner mig faktiskt rätt mycket om Judas Priest, och det är inte fel i min bok, och sen har Saxon lyckats klämma in en stark avslutning med "When Doomsday Comes", "No Rest For The Wicked" och "Ballad Of The Working Man"

Faktum är att om man nu valde de 3-5 bästa spåren på Saxons senaste skivor och kompilerade dem till ett destillat så skulle det slå undan benen på i stort sett alla konkurrenter inom klassisk hårdrock.

Det tror man verkligen inte.

Nåväl, denna typ av musik kanske inte blir till en febrig besatthet hos mig, men jag förvånas ändå över hur bra det är, och spelar det gärna. "Call To Arms" ger mig faktiskt lite av samma vibbar som senaste skivan av Accept, "Blood Of The Nations".

Den kanske inte är riktigt lika bra, men det sätter ändå fingret på ett passande talesätt.

Gammal är äldst!

Du hittar skivan här om du är sugen på att lyssna. Och det bör du ju om du gillar denna typ av musik. Vill du köpa den så rekommenderar jag versionen i digipak med en extra CD som innehåller Saxon live. Snygg förpackning, bra extramaterial!

Betyget är i detta skede visserligen en svag fyra, men lik förbaskat en fyra.

Det är dessutom mycket möjligt att det här är en skiva som jag så småningom vill ha med i serie som den som pågår denna sommar - med skivor som ger mig associationer till händelser kopplat just till årstiden!

Bästa Spår: "Call To Arms". Förstås.

Saxon "Call To Arms" - 4

Demorecension: Conspiracy Theory "All Night Long"

Stockholms Conspiracy Theory är ett gäng rockers med diesel i blodet, och som verkar vara uppfödda på smutsig rock från akter som Backyard Babies och Hellacopters. I bakgrunden av demogiven "All Night Long" hörs dessutom en ådra av punk och enklare rock, och Rebellängeln hör nickar åt Ramones likväl som tidiga AC/DC i en del av materialet.

6 spår långa "All Night Long" innehåller - som väntat - både starka och svagare kort. Bäst funkar det i raka låtar med smittsam refräng som "Hellbound", "Channel 9" (med ett trixigt intro som är en kul detalj) och inledande "The End". Mindre roligt är det i "What If?" som lider av att vara mest stökig, och tyvärr också titelspåret - som, märkligt nog, känns lite ofärdigt när det kommer till refrängen!?

Nåväl, bandet som sådant har lyckats skruva till ett bra ljud på demon, och musikaliskt funkar det väl. Gitarristerna Jocke och Erik gör ett habilt jobb, rytmsektionen med Jurgis på bas och Max på trummor gör sitt jobb och sången av Johan är stundtals ganska bra - även om det engelska uttalet ibland kan lämna en del att önska.

På det hela taget är "All Night Long" ett bra första steg, och nästa nivå torde vara ett än mer genomarbetat låtmaterial!

Bandet satsar också stenhårt, och har en ganska snygg MySpacesida (med en extra låt uppe för lyssning), samt hela "All Night Long" på Spotify.

Dock är jag ganska tveksam till att bandet kommer att lyckas med sin satsning - och anledningen är ganska enkel. Jag tror inte de är hungriga nog. Musiken är en del av denna typ av akter, den andra är "bad-boy"-livet, och utan att veta så känns det som om det är där det brister. För lite desperation, kanske?

Dock, nu gissar jag. Det ska vi ta reda på!

Så småningom kan bloggen lova en intervju och tävling med Conspiracy Theory, så gillar du den här typen av musik är det bara att hålla ögonen öppna!

Enkelt - och genialt?

Det har förstås grillats en hel del i sommar, och i samband med det så har jag kommit fram till en sak.
Jag gillar när det är rätt enkla smaker.
Kött som smakar kött.
Och det har inneburit ett rejält uppsving för en gammal klassiker vad det gäller grillsåser och tillbehör.
Heinz Chilisås.
Enkelt, och riktigt bra.
Enkelt, men inte ytligt.
Kanske är det därför jag gillar Foo Fighers senaste platta så mycket, för att den är så enkel?
Eller så är jag helt enkelt inte tillräckligt avancerad för att uppskatta mer komplexa saker...
Ska vi ta en video på det?




På tal om enkelt, alltså.
Grym låt. En av Guns'N'Roses mest underskattade.

För övrigt: det går sådär med löftet om lägre publiceringstakt på bloggen under sommaren...

Provsmakning av Alleanza Nero di Wongraven

Fredagkväll. Kanske den bästa tiden på veckan av alla - även om man har semester.
Och, denna fredagkväll bjuds det på vinprovning på bloggen.
Alleanza Nero di Wongraven.
Wongrave som i Sigurd Wongraven.
Frontman i Satyricon!

Vinet finns i Systembolagets beställningssortiment, och landar på styva 179 kr per flaska.

Denna butelj från 2009 innehåller ett riktigt mörkt, nästan svart vin från Italien som är tappat på 13%. Etiketten anger att det fångar essensen av Piedmont. Det har fruktigheten och fräschören från området, kombinerat med en solid struktur, kropp och komplexitet.
Det antyder krossade bär i smaken, med en lång eftersmak.
Vinet är, enligt egen utsago, matvänligt, och passar speciellt med kött och pasta. Det har komponerats av Sigurd Wongraven och Luca Roagna, med druvor från Langheområdet i Piedmont.
Men, vad tycks om det då?
Egentligen?
Debut på denna blogg för mion köra hustru, som får agera medbrottsling...

Doft
Rebellängeln - svarta vinbär, jord.
T- lakrits, bär

Smak
Rebellängeln - lätt frukt, väldigt lättdrucket med lång eftersmak. Lite strävt på tungan från början, vilket sen försvinner.
T - väldigt lätt, och gott! Kanske inte helt prisvärt, man får samma smakupplvelese från vin för 70-80 spänn på Systembolaget.

Betyg
Rebellängeln - 3. Jag föredrar viner med mer tyngd i smaken, detta är nästan för lättdrucket!
T - 3. Smaken är bra, men det relativt höga priset snor en poäng.

Bäst Just Nu

Bäst Just Nu musikaliskt är August Burns Red. Jag brukar inte gilla harddcore så mycket, men detta har jag fallit pladask för, och spelar det hela tiden jag kommer åt.
I träningslurarna, hemma på finstereon.. men inte i bilen med familjen.
Där rullar annat.
Mer om det en annan gång, men utan att säga för mycket kan jag avslöja att det handlar om mina barns musikaliska uppfostran!
Nå, Öbrinks. Kolla in plattan "Leveler". Ni kommer att digga den!

Filmmässigt har det blivit lite mindre nattliga marathon nu.
Minstingen hemma börjar kanske få dygnsrytm?
Den senaste toppupplevelsen var dock denna.
Igen.

De två första filmerna är svårslagna, minst sagt...

Dessutom försöker jag läsa. Just nu denna bok av Anders Tengner, och den är verkligen bra. Välskriven på ett lättläst språk som passar den typ av anekdoter och dråpliga berättelser som avhandlas.

Söker du läsning och inte vill ha den här boken så rekommenderas den absolut!

Recension: Symphony X "Iconoclast"

Denna recension börjar på ett något annorlunda sätt. Den börjar nämligen med en önskan om att du, som läsare, startar med att läsa Werockkollegan Henriks recension av samma skiva innan du går vidare.

Du hittar den här.

Färdig?

Bra. Då kan vi gå vidare.

Det är nämligen så att om man ska prata mer om Symphony X "Iconoclast", efterföljaren till förra succén "Paradise Lost", så anser jag personligen att man ganska snabbt kommer till ungefär samma slutsats som henrik gör i sin recension.

Alltså - skivan är bra, men med de krav som bandets skivor medför så räcker det inte för att toppa tidigare formtoppar.

Jänkarna bygger som vanligt sin musik på Romeos (ja, för den delen också resten av bandets) musikaliska expertis, samt frontmannens Allens fenomenala röst. Det är progressivt och hårt, och precis som i fallet med "Paradise Lost" så finns på den här skivan ett knippe urstarka låtar.

Efter att ha levt med skivan ett par veckor och ett tjugotal lyssningar så kan jag ändå inte komma ifrån att det faktiskt är som bäst när bandet spelar.. ja.. som enklast.

När de flirtar med oss med enkla refränger som i "The End Of Innosence" eller "Electric Messiah". Inledande titelspåret är dryga tio minuter lång och ett uppkäftigt sätt att inleda på, men det tillhör också skivans intressantaste, och förutom dess fantastiska refräng så lyckas man faktiskt hålla intresset uppe hela vägen - något som annars är en risk när man spelar så pass tekniskt avancerad musik.

Det är inte helt ovanligt att bandet går vilse i sin egen briljans, liksom.

Nå.

Skivan är ändå Russel Allens lekplats.

Helvete vad bra karl'n sjunger på denna giv, och känslan i avslutande "When All Is Lost" är svårslagen.

Ruggigt bra!

Låtmässigt gillar jag också "Bastards Of The Machine", men ändå kommer jag säkerligen att välja gruppens föregångare när jag vill lyssna på Symphony X. Den är helt enkelt riktigt jävla bra, och denna skiva når inte riktigt upp till de höjderna - trots att den faktiskt är hårdare och aningen mörkare.

Värt att notera: ljudbilden.

En av de bättre jag hört på länge, och man har lyckats få fram en modern metall utan att tappa känsla, detaljer eller känslan av liv. Snyggt!

Bästa Spår: "Electric Messiah". tror jag... det är ganska jämnt skägg bland de nämnda, faktiskt.

Betyg då? Jo, detta balanserar verkligen mellan en trea och en fyra. Henrik har i sin recension för Werock tagit det perfekta betyget 7, men jag tvekar. Texterna talar för ett högre betyg när dte väger på detta sätt, men omslaget talar för det lägre.

Till slut blir det nog ändå det lägre betyget.

Anledningen för bli att jag helt enkelt tycker det är aningen för mycket tekniskt meck. När Allen sjunger och bandet har raka rör i refrängerna smälter jag direkt, men det blir lite mycket instrumentrunkande emellanåt.

Dock - gllar du Symphony X så är det bara att plocka fram lädret och punga ut med stålarna. Du kommer inte att ångra dig!

Symphony X "Iconoclast" - 3

Har man skivan då?

R2 är en kul typ.
För ungefär en månad sen ställde han en fråga till mig - nämligen den om när man "har en skiva".
Alltså, om man har den elektroniskt, räknas det då?
De sanna puristerna säger väl antagligen att om den inte finns på vinyl så finns den inte, men låt oss i alla fall hålla oss till fysiskt exemplar.
Det är en bra fråga, tycker jag.
Jag har massor av skivor som inte finns fysiskt. Promos, kopior och skivor som jag av en eller annan anledning tappat bort - men som lever i min dator.
Anthrax är nog dte bästa exemplet. Där har jag i iTunes följande skivor:

• Big 4 "Live From Sofia"


• "The greater Of Two Evils"


• "Persistance Of Time"


• "Sound Of White Noice"


• "State Of Euphoria"


• "Stomp 442"


• "We've Come For You All"

I skivhyllan står dock enbart "The Greater Of Two Evils" och "Sound Of White Noice".

Okej, låt oss inte fastna vid min tveksamma smak avseende Anthrax, men visst är det enklare med exempelvis "Spreading The Disease". Den har jag ju varken eller, så på frågan om jag har den kan jag lätt svara: NEJ!

När "har man" alltså skivan?

Dessutom frågade R2 en annan sak, lite på samma tem. När slutar man köpa skivor med ett band eller en artist bara för att? UDO var offret denna gång, vars "Rev-Raptor" är okej men inget annat.

För min del hade det nog räckt med att kolla in omslaget.

Fy bubblan vad fult!!!

Krönika av Anders Fridén, In Flames

Anders Fridén, In Flames frontman, har ett brinnande intresse för både musik och whisky.
I tidningen Allt Om Whisky har han varje nummer en krönika, och i det senaste numret var det sällsynt bra eftersom det handlade om vikten av att göra skitgörat som hårdrocksband . kopplat till vilka drycker gänget haft råd att njuta.

Den är väl värd att sprida - och förutom att den finns på denna länk så återger Metalbloggen den i sin helhet nedan.

Anders Fridén: »Glad att jag gått den långa vägen.«

Ena dagen dricker man 70-årig Glenlivet och nästa BenRiach. Jag är sjukt privilegierad, jag inser det och är tacksam för varje stund. Tro mig.
Det har inte alltid varit så… Jag kommer ihåg när det bara fanns en hushållsost, lite smör o mjölk i kylen där i min första lägenhet på Hisingen.

Både gymnasiet och lumpen var avklarade så jag funderade på om/var jag skulle plugga vidare så lite arbete och inkomst var nödvändigt för att få det att gå runt. Få ett jobb var dock inte helt enkelt. Anställa mig som plötsligt skulle åka på turné med mitt lilla band gick inte riktigt hem hos de företag jag försökte hos. Så det blev lite korta ströjobb här och där. Det fanns en ständig press från arbetslöshetskassan att man skulle söka, söka, söka…

Så jag gick och pratade med en trött handledare. Han hade jobbat där alldeles för länge. Vi hittade ett jobb på en byggfirma som faktiskt skulle passa ganska bra. Kruxet var bara att jag skulle komma hem från turné en vecka efter det att praktiken skulle börja. Jag sa då till min handledare att »ger du mig bara numret så ringer jag och berättar läget, det är ju inte värre än att vi lägger till en vecka på slutet istället«.

Herr grå, kommer inte ihåg hans namn, tittade mig i ögonen, suckade och sade: »Min unge man, musik är inget man jobbar med, det är något man gör på fritiden».
Jag blev helt paff, jag ville ju verkligen försöka få ihop tiden så att jag kunde göra båda sakerna. Jag ville göra rätt för mig, inte gå hemma och slösa på skattemedel. Men nej då, tillbaka till bidragscirkeln och hushållsosten. Tur att jag inte deppade ihop totalt utan blev ännu mer taggad.

»Min unge man, musik är inget man jobbar med, det är något man gör på fritiden»

Vi hade just släppt »The Jester race», In flames andra fullängdare. Vi spelade in och mixade allt på 11 dagar. Under tiden levde vi på Gorby’s piroger. Köpte man dem i stor-pack kom man billigt undan.

Vår första turnébuss delade vi med ett band från Portugal, Heavenwood, samt diverse crew. Det var en ombyggd turistbuss, med halvbra standard. Man hade sparat de två första raderna med säten och resten var bunkar (sängar…). Det fanns ingen direkt plats att hänga utan man låg mest i sin bunk och väntade på nästa spelställe. Vårt gage var 250 D-mark (då cirka 1 000 kr) och skivbolaget kom i slutet på turnén och tog alla pengar vi dragit in på merchandise. Tror vi fick 10 kr i royalty per t-shirt.

En av spelningarna var i Lüttewitz, en liten »stad« i östra Tyskland, inte så långt från polska gränsen. Klubben var riktigt sliten och nergången. Omklädningsrummet var i matsalen/köket – här var det »modern« öppen planlösning. Bara det att fläktsystemet var sådär, vilket gjorde att fönsterna åkte upp på vid gavel mest hela tiden. Det var vinter så den lilla värmen som fanns (från spisen) försvann och byttes ut mot bitande kyla. Precis i anslutning till köket låg den allmäna pissoaren, en ur sten huggen ränna utan lutning. Det stank ammoniak och denna odör blandade sig sådär med dagens måltid – levergryta. Själva spelningen var också totalkatastrof. Relativt tomt, folk trängdes mest utefter väggarna. Knappt 100 i publiken (om ens det).

Det var vintern 1996 och många mil, många gigs och galna upptåg har skett efter det. Nu är det 2011 och senaste dansgolvsvältaren »Sounds of a playground fading« spelade vi in på 3 månader. Kylen var fylld med Titan IPA, Dale’s Pale Ale, Red Seal och fler fantastiska öl. Hits skrevs i samarbete med Auchentoshan 21 och åtskilliga IF Glenfarclas 1973. Lagade vi inte mat, åt vi på restaurang och det var långt ifrån Gorby’s piroger och ljummen folkpiss. Men jag minns det som igår och jag är så glad att jag gått den långa vägen

Recension: Black Stone Cherry "Between The Devil and The Deep Blue Sea"

Kentuckys stolthet Black Stone Cherry är framme vid den svåra tredje skivan. De kristna ynglinngarna har sen tidigare jämnat marken med den självbetitlade debuten och asfalterat vägen med efterföljaren "Folklore & Superstition", för att denna gång bara ha uppgiften att köra iväg mot nästa steg i karriären.

Enligt uppgifter i intervjuer har de valt att lämna hemmets lugna vrå för att lyckas skruva ihop fordonet som ska ta dem på resan, och istället låsa in sig med producenten Howard Benson för att skapa "Between The Devil & The Deep Blue Sea" - och personligen tror jag att det var ett misstag.

Visserligen tror jag att detta är en skiva som kommer att ta bandet till en extra nivå av kommersiella framgångar (exempelvis har inledande singeln "White Trash Millionaire" redan spelats flitigt i radio), men för mig är plattan lite av en besvikelse.

Jag gillar nämligen när bandet bejakar sina rötter, och att man kan höra att de kommer från den amerikanska myllan i Kentucky.

För mig är den här skivan överproducerad, och det låter stundtals alltför mycket amerikansk standardmusik av samma modell som exempelvis Nickelback (jo, jag vet att det bandet är kanadicker, men ni fattar nog ändå...), och jag undrar om det inte beror på just det faktum att man inte släppt in vänner och släkt i processen?

Det hade inte skadat om någon sagt att "nej, det där är inte ert sound" om låtar som "Let Me See You Shake" och för all del "Blame It On The Boom Boom".

"Between The Devil & The Deep Blue Sea" innehåller förstås inte bara skräp dock. Refrängen i "Killing Floor" och "In My Blood" gillar jag, och i "Like I Roll" och "Can't You See"(som inte ens är skriven av killarna själva) låter det precis som jag vill ha bandet. Dessutom är avslutande bluegrassdoftande "All I'm Dreaming Of" precis en sån där låt som lyfter skivan och bejakar rötterna.

På mitt exemplar finns dessutom inte mindre än 3 extraspår, och av dessa är i alla fall två ("Staring At The Mirror" och "Fade Away") så pass bra att de med lätthet hade petat andra svagare låtar på ordinarie skivan.

Är denna, den tredje skivan, plattan som kommer att ge bandet större erkännande bland gemene man? Antagligen.

Bandet gör goda prestationer musikaliskt och sångmässigt, och produktionen är finpolerad för att passa mittfåran. I det medföljande konvolutet har man missat att skriva ut vad bandet heter, medan samtliga ljudtekniker, producenter, assistenter, gitarr- och trumtekniker fått sina namn förevigade.

Det säger en del om vad man får här.

En produkt där hjärtat gått förlorat.

Jag gillar Black Stone Cherry. Skarpt.

Det är ett av de band jag verkligen vill se live, men jag kommer att välja någon av de två tidigare skivorna när jag vill lyssna på bandet.

Du hittar skivan för lyssning här, om du vill bilda dig en egen uppfattning, men jämför gärna med exempelvis debuten i så fall.

Betyget blir svagt, förstås, och detta är än så länge årets största besvikelse. Min förhoppning är att detta blir en kort plump i protokollet och att bandet hittar åter till den höga nivå de haft tidigare!

Bästa Spår: "Like I Roll"

Black Stone Cherry "Between The Devil & The Deep Blue Sea" - 2

Sommarboken: Rockköket

Hemma hos oss har vi ett tjugotal kokböcker.
De flesta av dem - säg nio av tio - samlar damm och har sällan eller adrig använts. Jag tror det beror på mitt ointresse över hur mat blir till.
Äta?
Gärna. Laga? Inte så gärna.
Det finns dock två lysande undantag.
Det ena är den där klassiska rutiga kokboken som funnits i Sverige i alla tider, och som innehåller måtten för att göra köttfärslimpa och pannkaka.
Det andra är mer av en coffetablebok än en kokbok, och den passar alldeles lysande för att öppna serien om bra böcker att lite slött bläddra i under sommarens lata dagar.
Här kommer inte att serveras tunga tegelstenar.
Det blir bara lättsmälta böcker som man kan läsa lite i, slappa lite och göra något annat, och sedan återkomma för att fortsätta med.
Kort sagt - böcker för lata sommardagar!

Rockköket av Jesper Almén (med den eminenta Rockbloggen) och Peter Hammarstedt bjuder på både recept och läsning, allt förpackat på ett snyggt och underfundigt sätt.

Kapitlet heter förstås sådana saker som "Start Me Up" när det gäller förräter, och "The Byrds" för fågelrätter. Sedan får man exempel på en passande grupp med ett bra recept, så som The Red Hot Chili Peppers för en het kycklingrätt.

Det är, på det hela taget, ett mycket bra koncept. En kul och bra text, med passande recept till. Likt min egen Lördagslyx om öl och skivor, fast på riktigt. Och bra. Dessutom håller man ner lyssningsförslagen till två låtar per rätt, en utmaning i sig med vissa grupper - och för att ge ett exempel på hur sidorna kan se ut så har jag helt sonika fotat exemplet med Whitesnake!

Om jag har testat något av recepten?

Nä. Det ligger inte i min natur, tyvärr. Men, som sagt, jag använder inte kokböcker. Inte ens denna, den använder jag för att läsa i. Och det rekommenderas, för samtliga texter är väl genomarbetade och sammanfattatde, och det är kul att läsa texter av folk som verkligen brytt sig om att få detaljerna rätt. Inte en massa halvgissningar. På slutet kommer dessutom lite andra roliga saker, så som exempel på drinkar.

Några av dem har jag också fotat. Men inte provat. Än...
Slutligen avslutar vi detta tips på sommarläsning precis som Ronnie James Dio sa i inspelningen av Rainbowklassikern "King Of Rock'n'Roll" , och som författarna valt som lämpligt avslutsord.

"No thanx to BAAL"!

Sommarskivan: Slayer "Live - Decade Of Aggression"

Sommaren -92 köpte jag min första bil.
En grön Volvo 242 som hade gått 33 000 mil när jag köpte den (!).
Den kostade 5 000 spänn.
I den monterade jag en stereo (Pioneer!) som kostade 6 000 kr.
Sen målade jag själv i bokstäverna på däcken med hobbyfärg eftersom jag inte hade råd att köpa nya, samt kladdade dit solfilm.
Den där bilen upplevde jag bra mycket äventyr i. Jag bodde i den en vecka i samband med min student. Jag körde av vägen på vintern. Jag rullade mil efter mil på tomma vägar i sommarnätterna. Jag skjutsade kompisar, så långt bensinen räkte - vilket oftast var ca 10 dagar efter lön/studiebidrag.
Det var en bekymmerslös tid, och den dominerades musikalkiskt av världens bästa liveskiva.
Slayer "Live - Decade Of Aggression" är den ultimata livetagningen, och den var givetvis först ut av alla i Live!-serien.
Varje gång jag hör denna odödliga klassiker så blir jag ung och rebellisk igen.
Jag vill åka bil och ha allsång till "South Of Heaven". Dricka folköl och skrika "War Ensemble". Väsa elakt inledningen till "Dead Skin Mask". Njuta av sommaren.
Fullt ut.
För mig är sommarskivan denna gång en skiva som är social. Det är inte en skiva som jag avlyssnar på egen hand, i lurar. Det är en skiva gjord för att spela högt, med vänner.

Eller som Tom säger... "If ypu see somebody goiong down, help him out alright? That's the thing here to do, help each other out". Och sen vräka på med ilska som bara Slayer kan!

NP: KISS "MTV Unplugged"

I samband med den här nattliga lyssningen, och den här MTV Unpluggedskivan så landade ett stekhett tips från Seance.
KISS, live, i samma serie.
Grym lyssning en fredag, och det är ju fan vad bra Paul Stanley sjunger!
Sannolikt dyker den här skivan upp så småningom i Live!-serien, men till dess säger jag tack så mycket. Gillar framförallt mittpartiet med låtar som "Sure Know Something" och "A World Without Heroes", men hela skivan är bra.
Rätt spännande låtval också, där man "slipper" de största och kanske lite uttjatade hitsen.
Trevlig helg!

Of Dog Faced Gods!

Vete fan hur det har gått till, men den senaste veckan har jag haft en låt av Testament i huvet.
"Dog Faced Gods" från utmärkta skivan "Low" - inte ens ett av plattans bättre spår.
Utan att ha hört den... ja... 3 år?
Hur fan?
Of Dog Faced Gods... Manifest In The Night.
Den strofen har jag nynnat på och sjungit flera gånger.
Märkligt...

Nåväl. Njut ni med. Hoppas det smittar!

Sagan om Satyricon och ljudet

I senaste numret av Sweden Rock Magazine fick vi som bekant en lista över de bästa skivorna som släppts 2001-2010. På plats nummer 47 återfinns enligt läsarna Satyricons "Now, Diabolical". Det må vara som det vill med den saken, men det intressanta kommer i samband med en intervju med Satyr, där man bland annat frågar om det finns något han inte är nöjd med på plattan - och där det avslöjas att ljudbilden inte är vad den borde vara.

Jodå - precis som man kan misstänka så är det basen som skulle vara mer framträdande. Istället för att jobba med den i sex dagar blev det bra två, och hux flux stod man där med den ljudbild man har. Saken är ju den... det funkar rätt bra på "Now Diabolical", tycker jag - medan man gör det än mer på efterföljaren "The Age Of Nero"!
Du har kunnat läsa om det i min ljudkrönika "Djävulen Finns i Detaljerna", och mest förvånad blir jag nu när man var lite missnöjd med ljudbilden på föregångaren men ämndå faller i samma fälla på den skivan.
Hur ska det bli på nästa album?

Nå, bra platta är det i alla fall, "Now, Diabolical". Finns kopplad till en svensk öl i den här Lördagslyxkrönikan.

I intervjun får vi också veta att Satyr abser att avslutningsspåret "To The Mountains" är det bästa bandet har Skapat, den låt de inte överträffat. Det är ganska oväntat sagt, med tanke på vilka hits de har i övrigt. Dessutom är det faktiskt fel.

Den bästa låten är den här. Lyssna på ridet i slutet. "Repined Bastard Nation", FTW!

Ännu en chans att träffa Opeth!

I September släpps Opeths 10:e studioplatta "Heritage", och sen bär det av på turné för bandet. Tyvärr inte med så många datum i Sverige som trummisen Martin "Axe" Axenroth hoppades på i min intervju med honom, men två chanser får vi.
Den 4/12 i Göteborg, och den 8/12 i Stockholm.
Hovet.
Som Per sa - är de så stora nu?
Jag tror att de kommer spela på ett avdelat Hovet, precis som jag sett exempelvis Dream Theater, men ändå. Det är ett tecken på att Stockholmarna har bra smak, uppenbarligen!

In Flames dyker också upp, men det vete fasen om jag kommer kolla in. Inte lika stensäkert som Opethgiget i alla fall.
Nyfiken på mer Opeth?
Kolla in bildspecialarna med dem i så fall, när de spelade på Cirkus senast och jag hade äran att få träffa bandet!

På fredag släpps biljetterna till spelningarna i december. Ska du dit?

Ibland vill man ju bara skjuta nåt...

...och då föredrar jag att göra det utan att behöva tänka.
Eftersom jag är en klåpare när det gäller TV-spel finns ingen anledning att investera i nya avancerade saker. Det behövs inga tankemödor, och det är ett krav på att kontrollerna ska vara enkla.
Gears of War, alltså.
Die, muthafukkas, die!

Vill man däremot ha musik som lämpar sig för just det humöret så rekommenderar jag denna skiva:

Jag lyssnar inte ofta på grindcore, men detta är så vansinnigt bra att det är ett undantag. Misery Index kammade hem en femma i betyg på den här bloggen, samt 9 av 10 på Werock.

"Imbracing Extiction - what higher form of life destroys it's creation?", som bandet säger.

Sen är det full gas från start till mål, och lyckas du lyssna igenom den här skivan utan att få utlopp för adrenalin eller önskemål om att skjuta något så gör du det bra...

Sannolikheten att detta dyker upp som Veckans Tips så småningom är... ja... låt oss säga mycket hög!

Dagens shoppingoffer...

Steg upp tidigt idag och brassade pannkakor.
Förberedde för en dag på stranden.
Fast det var trist väder, visade det sig.
Så det blev en dag på stan istället.
Med följande shoppingoffer!

Boken "De Döda Fruktar Födelsen" av Pål Eggert, samt 4 vax på Stockholms bästa skivbutik Sound Pollution. In Solitude, August Burns Red, Probot och Portrait.

Och den här. Så jag kan känna mig hårdrock!

I Backspegeln: Crowbar

Det var en deal jag hade med poolare Per.

Han propsade på att jag skulle kolla in Crowbar, och i gengäld skulle han delta i 3 Röster om Crowbar.

Vi pratar förstås om skivan "Sever The Wicked Hand", en platta som av många hyllats hejvilt och som jag för egen del alltså var skeptisk till!

Recensionen landade till slut på en stark trea, och det skrevs en rolig 3 Röster om plattan.

Men - redan i recensionen lovade jag att återkomma till skivan och se om den växt eller krympt.

Dags för det nu!

Fortfarande tycker jag att den här skivan innehåller en del rätt tråkiga spår, även med tid och en hel del spelningar så är till exempel öppningsspåret "Isolation (Desperation)" mördande trist.

Däremot har konstiga saker hänt med andra låtar.

Jag har kommit på mig själv att nynna "Let Me Mourn" för mig själv. Bara sådär. Ur ingenstans. Och jag har gärna spelat skivan i iPoden på jobbet när jag inte riktigt bestämt vad jag vill ha på morgonen.

Klart oväntat faktiskt.

Topplåtarna är dessutom fortfarande bra, så totalt så kanske... kanske...betyget skulle varit snäppet högre. Det verkar som om "Sever The Wicked Hand" vinner i längden!

Recensioner och reflektioner från Sonisphere och Getaway Rock

I helgen var det ju krock.
Getaway Rock Festival - som poolare Per rapporterade lyriskt ifrån - samt Sonisphere som jag själv fick besöka.

Kul! Riktigt bra arrangemang, och det var skönt att bara njuta. Träffade både Stones och Jonte i vimlet som bjöd på balansakter av Airbourne (som vanligt), överkörning av Kvelertak och hela klabbets bästa spelning av det här gänget.

De har fan jävligt rätt i sin hemsidas namn.

Mastodon Rocks, dämnit! Trodde jag skulle smälla av när bandet sparkade igång med "Iron Tusk"!

Kolla också omslaget på kommande plattan "The Hunter".

Det där kommer bli briljant, det ser man ju fan redan på bilden!

Märkligt nog finner jag ingen recension av den spelningen.

Inte i Aftonbladet eller Expressen i alla fall, och kanske beror det på att de hade bytt plats med Arch Enemy? Svenska dödsplutonen kom tydligen inte förrän vid tre, och kastade sig vidare mot England direkt efter spelningen! På den spelningen gjorde sig också ljudvolymen påminnd på ett roligt sätt. Introt var högt och bra, men när bandet började spela försvann allt. Typ.

Det kan man inte säga om Airbourne.
Fan vad de spelar högt!

Rolig spelning, som vanligt.

Mitt i det där dracks det öl också.

Varannan vatten funkade visst inte... (eller rättare sagt, jag fuskade...)

...så när det var dags för Slipknot så var Rebellängeln solbakad, ölmarinerad och helt slut. Jag var alltså på väg hem och nanna kudden när detta hände:

Tack R2 för bilden, och enligt recensionerna i Aftonbladet och Expressen så verkar spelningen ha varit bra. Även In Flames levererade stabilt, tycker jag.

Annars verkar faktiskt det mesta av krutet vara lagt på att täcka Getaway Rock istället för Sonisphere. Recensioner av Danzig och Alice Cooper. Och Kreator fick gamle Per att köra circlepits!

Överlag så fortsätter alltså Aftonbladet med sin täckning av hårdrock, men klarar kanske inte att täcka två festivaler samma helg.

Expressen klarar inte ens en, som det verkar, utan förlitar sig på Sweden Rock Magazines chefredaktör Martin Carlsson.

Boys - ni kan ringa mig.

Båda alternativen låter rätt smaskiga, faktiskt. Att ge Aftonbladet mer djup i rostern, eller Expressen en roster...

Annars har ni väl inte missat Metallbibilotekariens vansinnesfärd med rapporter?

Helvete vad han flackat, och dominerat med rapporter från Getaway, Big 4, Iron Maiden...

Kolla Werock genast för mastig och bra läsning!

Till sist - visst ser spelningar bättre ut i mörkret?

Kolla bilderna nedan som Per står för.

Först Bullet For My Valentine i fullt dagsljus.

...sen Enslaved med maffig ljussättning.

Vilken spelning ser bättre ut, tycker ni?

Nästa år kommer Manowar till Getaway Rock. Kanske ska jag dit, det lockar inte med det bandet men med festivalen i stort.

Notiser i övrigt?

Wurzel från Motörhead är död. Ännu en legendar i graven...

Och Testament har ställt in Europturnén och därmed antagligen Sweden Rock kryssningen. SATAN!