Blixtleverans!

Jäklar, vad fort det gick!
För en tid sen efterlyste jag Come Sleep "The Burden Of Ballast", och sen tog det ett tag innan jag fick tummen ur och beställa den. Idag kom den. Samtidigt som Graveyards nya "Lights Out", som jag beställde av Record Heaven igår, typ.
Nu blir det kvällsspelning, tihi!

Svenskt kvalitetsmörker!

Idag är det den sista oktober.

Från och med imorgon kommer vi att gå in i Svarta November, den månad som oftast är mörkast när man bor som jag gör. Sällan har snön kommit, men mörkret är kompakt.

Varje år innebär det bland annat att Veckans Tips tar en vändning åt det mörkare hållet. Det blir detta år ingen black metal, men väl en hel del svärtade skivor från Norge, Sverige och Finland.

När det gäller black metal så tänker jag ändå, för egen del, låta just den musikgenren guida mig in i mörkret, och jag tänker göra det med ett knippe svensk kvalitetsmusik!

Marduks bästa skiva heter enligt mig "Rom 5:12". Detta är en platta som både innehåller kontraster i sväng, tyngd, blästring och sång. Svårt att överträffa, även om senaste given "Serpent Sermon" är fin även den, och jag gissar att innan bloggen lägger sig på rygg för gott så kommer vi att på något sätt kika närmare på just 'Rom...

Den första plattan med Dark Funeral som jag hörde och gillade var "Attera Totus Sanctus". Den hade.. eh... överförts till mig från internet, kan vi säga (dock, jag har på senare år köpt i fysiskt format också!), och även om det väl inte räknas till bandets största stund så gillar jag den.

Dissection har ju gjort bra grejor, både med svanesången "Reinkaos" och episka "Storm Of The Light's Bane". Jag är sugen på den sistnämnda idag!

Sist men inte minst blir det lite mer lättlyssnat - utan att för den skull tappa intensitet eller svärta. Vi pratar om Watains bästa skiva "Sworn To The Dark", ett perfekt avslut på oktober...

Gemensamt för alla dessa akter?

I alla fall två saker.

Hängivelse & kvalitet.

Kanske kommer det sig av mörkret vi har här uppe?

EP: The Gardnerz "It All Fades"

The Gardnerz spelar en mix av döds och doom, och denna estetiskt vackra giv är bandets andra. Kanske är det egentligen inte en EP, promomaterialet talar om den som ett minialbum, men det känns som det är petitesser. 
6 låtar får man, och nästan alla är rätt långa och svepande, inledande duopn "Don't Look Back" och "A Horrible Disease" klockar in på 7-8 minuter stycket så det är totalt sett inte läge att klaga på mäöngden musik man serveras.
"It All Fades" är på det hela en trevlig erfarenhet och bekantskap, tycker jag. Bandet arbetar mycket med kontraster i låtarna - det växlas mellan bisvärmsriff och gitarrplock, och mitt i alltihop får man en mycket spröd cover på Darkthrones "Transsylvanian Hunger" - allt med resultatet att det blir en omväxlande och varierad lyssning.
Okej, det är inte alltid helt perfekt. Det funkar i ä'rlighetens namn bätter på ett spår som "Melatonin" med sitt melankoliska drag än vad det gör med pratsången över gitarrplock på "A Horrible Disease", men det är ändå aldrig helt ute och cyklar.
Första spåret "Don't Look Back" är ett av de bättre på skivan, och avslutning är allra bäst. "Erasing Bad Specimen" är givens behållning, vill jag säga, och här träffar bandet helt rätt i sin mix av episk och rätt aggressiv döds och doomanstrukning som faktiskt påminner lite om Candlemass eller ett band som Novembers Doom!

Bandet i sig då?
Man gör en bra insats, tycker jag. Gitarrerna har rätt ljud och timing i leveransen på riffen (bra av Wilhelm Lindh), Francesco Martin (bas) och Vedran Benčić (trummor) ger bandet både driv och ryggrad, och jag får ge en eloge till Niclas Ankarbrandts growl. Hans rensång kanske inte kliar mig på bästa sätt alltid, men growlen sitter som en smäck.
Omslaget också, det bör nämnas.
Snyggt, episkt, signerat Daniel Johnsson. Bra!

Du hittar bandets hemsida här, ochkan lyssna via Spotify här.
Gör det, tycker jag. The Gardnerz är, trots sitt ganska dassiga namn, en trevlig bekantskap!

Veckans Citat: Kill Devil Hill

 Veckans Citat är denna gång lite av en korsning av citat, låttext och tips.
Det handlar om bandet Kill Devil Hill, jänkarna som släppt sin debut detta år, och som består av lika delar sväng och tyngd. Bandet innehåller kändisar som Vinny Appice (ex Dio, Black Sabbath) på trummor samt Rex Brown (ex Pantera, Down) på bas samt mindre okända talanger som Mark Zavon på gura och Dewey Bragg på sång, och stilen man harvar med är klassisk hårdrock med lite tyngre stämning. Tänk Alice In Chains och Black Sabbath så är det i rätt härad.
På det hela taget är den självbetitlade plattan mycket bra, och en av de där som hamnar frekvent i spelaren för min del (recensionen hittar du här om du är nyfiken).

Citatet hämtar vi från en av plattans bästa spår, den episkt mäktiga "Up In Flames", vars refräng fortfarande ekar i huvudet på undertecknad, även om det är tyst runt mig i övrigt. Bra låt. Mycket bra låt!

"Tears in vain
All the charred remains
Treasure turned to trash
smoke and ash, broken glass

Stand as you watch it burn
To the point of no return
It will never be the same
All we know goes up in flames"
Kill Devil Hill

...nyfiken?
Lyssna på låten här!

Remasters: Helloween "Walls Of Jericho"

"Kan man få en deluxeutgåva med skitbra musik, en fantastisk sångare och sen extra allt, tack?"
Visst.
Här är Helloween "Walls Of Jericho"!
Det heter egentligen "Expanded Edition", och vän av ordning kanske invänder att detta, det är ingen riktig remastrad skiva, det är bara en återutgåva av originalet från -85.
Ja, men vad faaaaaan, det är kanske sant men samtidigt jävligt kinkigt.
Strunta i det och fokusera istället på denna utgåva!
Här får man nämligen hela 15 spår, och egentligen är det hela skivan "Walls Of Jericho", hela mini-LP'n "Helloween" samt EP'n "Judas" på första skivan som utgör dessa 15 låtar.
Andra skivan (för detta är en dubbelutgåva) består av extramaterial från "Treasure Chest", resten av "Judas"-EP'n samt ett samlingsalbum med namnet "Death Metal" (snacka om galet tyskt namn på en samling som innehåller Helloween!) samt "Surprise Track" från bild-LP'n av den självbetitlade debuten (låten i sig är egentligen en slaktad jullåt).

I bookleten får man läsa mer om bandet (som startade i Hamburg 1978 under namnet Century), samt ta del av en intervju där bandet reflekterar över de aktuella skivorna och starten på karriären.
Riktigt kul grepp, tycker jag.
Låtmaterialet då?
Briljant, förstås. "Starlight", "Murderer", den tokdominanta "Ride The Sky" (världens bästa låt med Kai på sång?), "Victim Of Fate", "Phantoms Of Death", "How Many Tears", "Guardians"... listan kan göras galet lång, och i stort sett alla låtar levereras med så mycket hjärta att det går igenom högtalarna och ut i luften.
Det är i början av karriären, bandets finaste stund ligger fortfarande framför dem - men jävlar vilken spelglädje det finns!

Recension: To Dust "State Of Nothing"

Det är alltid riktigt kul att få följa ett band från demostadiet till "riktig" debut, tycker jag. 
Skånepågarna i To Dust levererade sin demo till bloggen för recension för ett knappt år sen, och i början av oktober ramlade debutskivan "State Of Nothing" in i brevlådan för bedömning. Eftersom den är utgiven under egen etikett (To Dust Records) har jag ställt frågan till bandet om de själva ser det som en demo, eller en fullskalig fullängdsdebut - helt enkelt eftersom i alla fall jag, när jag lyssnar och tummar på resultatet, har högre krav på en "riktig" skiva än vad jag har på en demo.
Svaret var dock entydligt - detta är en riktig debut, och det är kul tycker jag.
Man har tagit med sig låtarna "Sensless" och "Enigma" från demon och fyllt på med massor av annat material för att skapa en mastig debut. 
Musikaliskt är det fortfarande melodisk döds med mörka toner som gäller, och många av låtarna är rätt långa och innehållsrika, men jag tycker ändå att man kan märka att bandet har mognat en aning. Låtarna är en aning snärtigare, och jag får känslan av att man strukit material (riff, komp, melodier) som man inte anser var bra nog för låten i fråga. 
Det är av godo.
Ett exempel på hur bedömningen blir hårdare av en riktig platta än över en demo är ljudbilden.
Jag blir inte riktigt klok på ljudbilden på "State Of Nothing". Spelar jag den med små datorhögtalare så tycker jag att det låter fint och jag äter snällt upp allt, medan jag reflekterar tvärtom när jag lyssnar exempelvis i bilen. Då saknas nästan en dimension och jag noterar frågetecken för tydligheten och distinktheten i exempelvis bas och gitarr.
Som demo hade det varit något jag fullständigt struntar i, men kanske är det effekten av att ge ut en skiva på egen effekt och med egna medel?

Nå, det viktiga på plattan är väl förstås låtmaterialet, och det finns ju här. "Nihil Est", titelspåret, "Connect To Disconnect" är tre bra exempel på stabila, habila och gott hantverksskap. Bästa spåret är "No 1", och jag har fortfarande ett svagt öra för både "Sensless" och "Enigma".
På det hela taget är det en jämn platta, och en snygg leverans av bandet.
To Dust kan verkligen gå med rak rygg efter släppet av "State Of Nothing", och även om man förstås har en bit kvar att vandra innan man är "färdiga" så är det en rätt bra start. Det ska bli intressant att följa bandet vidare, för jag utgår från att detta inte är slutstationen på resan för To Dust.

Betyget då?
Jo, som du kanske har på känns så vill jag placera skivan som en trea, dvs "bra" enligt Metalbloggens premisser och kriterier som listas ute i högermarginalen. Det blir inte högre då jag kan tycka att skivan saknar en extra vasshet och ibland är rätt lika, men det är samtidigt inte på väg mot lägre betyg heller, eftersom bandet hela tiden håller en bra nivå och ett bra låtmaterial.

Du hittar skivan på Spotify så att du kan lyssna själv. Det tycker jag att du ska göra!

To Dust "State Of Nothing" - 3

Veckans Tips: Talisman "7"

Ja.
Jag gillar svenska Talisman, det är ingen hemlighet (läs annars denna Tvekamp så är du helt med på vad jag svamlar om).
Speciellt de första skivorna, men jag tappade bort bandet sen. Redan efter "Genesis", den andra plattan, försvann mitt intresse och jag fokuserade på annat av någon anledning.
När så Zappzott för några år sen satte denna platta i nävarna på mig och sa "det är som gamla Talisman igen" så blir man ju nyfiken och ger det en chans.
Bra det.
Den sjunde plattan, svanesången för bandet från 2006, är nämligen ruggigt bra. Jag tycker kanske inte att det är så vansinnigt likt det band som slog igenom med den självbetitlade debuten 1990 (den var hårdare än vad detta är), men det är ett band som leker sig igenom en platta som bjuder på just spelglädje, melodier och riktigt starka låtar.
Inledande "Falling" är tyvärr kanske det svagaste kortet i leken, men sen kommer pärlbanden på rad. "Nowhere Fast", "Rhyme Or Reason", "On My Way", "Troubled Water"... det är så fint så fint, och så lättlyssnat och glädjefyllt att det känns som en helt naturlig skiva att använda som det sista Veckans Tipset innan vi går in i svarta november och betydligt dystrare tongångar.
Tyvärr finns det ju en mörk kant på denna skiva också.
Jeff Scott Soto sjunger förstås fantastiskt bra på denna platta - och fortsätter sitt musikaliska liv - men den andre av bandets grundare ger med denna skiva avskedsföreställningen. Basisten Marcel Jacobs blev 45 år gammal, och är ännu ett exempel på stora musikaliska kreatörer som gått bort i förtid.
Vi får hylla denne underskattade basist och låtskrivare med Talismans sjunde platta, fantasifullt döpt till "7". På Spotify här!

Vinn torsdagstraven!

En ganska fin hög, på bilden ovan.
Du kan kamma hem

Vapenlicens "Hat 101"
Castillion "Pieces Of A Shattered Me"
The Wiped Out Generation "Demo"

Conspiracy Theory "All Night Long"
Shrine "Aether"
Stonegriff "III"
V For Vendetta, seriebok 

En ganska brokig samling demos, samt lite läsning till.
Som vanligt - först att svara rätt på frågan i form av en kommentar på detta inlägg, här på denna blogg och inte på Fejsbook, vinner.
Skulle du vara först så skickar du helt enkelt namn & adress till chief-rebel-angel@hotmail.com så dyker grejorna upp automagiskt sen.

Nå, frågan då!

Tidigare under dagen postade jag ett inlägg om Enslaved, där jag är fascinerad av deras 12:e fullängdsgiv "Riitiir". Debuten hette "Vikingligr Veldi" - men vilket år kom den?

Till sist. Det kan hända att du inte får svar nu ikväll på om du vunnit eller inte. Jag är trött, dte frestar på att byta arbete, och jag måste zzzzzova!

NP: Enslaved "Riitiir"

Snart dags att lämna in recensioner till Werocks månadsskifte (deadline ist krieg!), och jag avser denna gång inkomma med alster om The Sword "Apocryphon", Winterfylleth "The Threnody Of Triumph" samt Anders Tengner´s bok om Yngwie Malmsteen.
En diger lista, och med den i åtanke så borde jag ju spela de aktuella verken för atty krama ur de sista dropparna detaljer.
Av det har det blivit intet de senaste 48 timmarna, ty i brevlådan landade denna platta.
Enslaved "Riitiir".
En skiva som är både direkt och omständigt och komplex.
Som verkar ta tid att sjunka in i, samtidigt som den sitter fort.
Låter märkligt kan tyckas, men lyssna lite själv så så förstår du nog vad jag menar.

Recension av just Enslaved kommer nog på bloggen vad det lider (gissar, utan att ha stenkoll, på att BiblioteKarin kommer skriva Werockalstret...hon brukar ha järnkoll på just Enslaved). 

ja, just det ja. För dig som är sugen på att vinna grejer... idag är det torsdag. Det blir en torsdagstrave, men det blir nog rätt sent ikväll. Bara att kolla in med jämna mellanrum, alltså!

Grävde fram den här ur skivhyllan...!

...som vanligt när kidsen badar på kvällen (och i ärlighetens namn alla andra chanser jag får också) så står jag och kollar lite i skivhyllan. Botaniserar.
Ofta blir det på bokstäverna som är i ståhöjd eftersom jag sällan orkar krypa runt längst ner i alfabetet (som alltså är närmast golvet, egentligen borde jag inte ha det så utan bara massor av hyllor som löper runt hela rummet, men.. ja... nu är det så här), men häromdagen grävde jag extra djupt.
Både djupt ner rent fysiskt och djupt ner i speltid.
Fram kom den här plattan.
Shelter "Mantra".
Minns ni den?
Straight edge, med sångaren Ray Cappo som stark figur.
Tror låten "Here We Go" var en halvhit när det begav sig, och när man lyssnar på plattan nu så inser man hur bandet helt skamlöst stjäl och mixar Bad Religion, Green Day och Rage Against The Machine. När det blir bra så blir det riktigt bra, när det inte funkar så är låtarna rätt usla.
Bra spår: "Civilzed Man", "Mantra" och just "Here We Go".
Dåliga spår: "Message Of The Bhagavat", "Empathy".
Men hela tiden måste jag säga att jag överraskas av hur bra framförallt trumspelet är. Dave DiCenso heter han tydligen, enligt bookleten, och det svänger stabilt. Om man nu kan säga så.
Det är nämligen just stabilt och svängigt i en sjuk mix.

Hur som helst, det är rätt kul att hitta såna här saker tycker jag. Skivor som man inte hört på hur länge som helst, och som ligger bortglömda - men ändå innehåller guldkorn. Tydligen var detta Cd nummer 72 in i min samling enligt ett gammalt klistermärke på baksidan.
Jag gissar att det var under eran när det var just Bad Religion som var grejen, och att det ledde mig till Shelter. Kanske är det en patta för Veckans Tips vad det lider, trots sina ojämnheter - den som lever får se.
Tills vidare får du det ledande "krishnacore"-bandet Shelter på video. Enligt denna heter låten "Here We Go Again", men på skivan står det bara "Here We Go". Ingen aning om vilket som är rätt...

Efterlysning: Come Sleep "The Burden Of Ballast"

Kolla på denna bild.
Det är Come Sleep och plattan "The Burden Of Ballast".

Jag vill ha den, men hittar den inte.
Har du den i din ägo, eller känner någon av kompisarna som har den och kan tänka dig/er att glänta på förlåten... hör av er! Hittar du den någonstans på en skivbutik, fysisk eller på webben, samma sak.
Hör av dig.

Adressen är chief-rebel-angel@hotmail.com och givetvis gör vi upp på ett bra sätt för oss båda.

Plattan i sig ska vara en av de bättre inom kategorin "slömangel", och konkurrera med självaste Kongh när det gäller kvalitet...

Veckans Citat: Ted Nugent

Hm. Nu undrar du kanske om Metalbloggen slagit slint?
Ted Nugent som Veckans Citat, är inte han lite.. ja... koko?

Absolut.
För det första, det är en artist jag aldrif lyssnat på eller bytt mig om. Den enda skiva/låt jag överhuvudtaget har koll på är den som finns ovan. "Cat Scratch Fever". Rätt kass låt, men den vet jag i alla fall att han står bakom. Jag har en bok med rock'n'roll-stjärnors citat, och i den förekommer han väldigt frekvent, med det ena uttalandet mer galet än det andra. Det är historier om att vapen är bra för dig, det bästa sättet att skydda ett djur är att börja äta så många att det blir utrotningshotat (!) och annat.
Det är alltså första gången han medverkar i Veckans Citat, och det blir med ett av de mer genomtänkta från hans läppar. För vad det nu är värt.

"Frigående höns är en myt. Dom är inte fria. Och dom går ingenstans.
Dom är tillfångatagna. Vissa mår bara sämre i dödens väntrum än andra."
Ted Nugent

Och, nu till det egentlige huvudanledningen till att jag vill ha med karl'n.
Jag vill nämligen veta om det egentligen finns någon av er läsare som lyssnat/lyssnar på honom, och om han fortfarande är igång?

Världens bästa skiva!

'nuff said. Magisk lyssning, fortfarande, efter alla dessa år. Queensryche "Operation: Mindcrime"

Live!: Nirvana "Unplugged In New York"

Löften är till för att hållas.
Jag har tidigare haft både Alice In Chains och KISS i opluggade versioner när det gäller liveskivor som är essentiella för dig att ha i skivhyllan, och lovat att vi ska komma runt till Nirvanas platta också.
Det är dags för det nu.
Detta är inte bara intressant eftersom bandet i sig fick en kort men lysande karriär, eller för att frontmannen Kurt Cobain verkar ha varit en udda figur. Det är inte ens intressant bara för att bandet har en hel del riktigt bra låtar att presentera i annorlunda versioner i form av unplugged, utan kanske minst lika mycket eftersom man väljer att blanda sitt egna material med ganska många spännande och lite oväntade covers.
Det ger, för min del, en extra dimension til den här skivan, och är en anledning till att jag återvänder med jämna mellanrum.
Mixen av att höra "About A Girl" eller "Come As You Are" (nostalgi, men serverat på ett annat sätt eftersom det är just unplugged) tillsammans med riktigt spännande versioner av David Bowies "The Man Who Sold The World" eller The Vaselins "Jesus Don't Want Me For A Sunshine" är rätt häftig.

Dessutom är spelningen från-94 i New York satt med en skön ljudbild.
Det är avskalat men ändå bra.
Det lyfter fram allt från gitarrer till sång, men utan att göra det genom att vräka på med allt man har.
Snyggt, helt enkelt, och väldigt avslappnande utan att bli tråkigt.
Och vilket band sen! Dave Grohl på trummor, herr Cobain på gitarr, Krist Novoselic på bas och Pat Smear på gitarr, samt Curt och Chris Kirkwood på gitarr som extra uppbackning, och Lori Goldstone på cello ibland.
14 spår som man får tacka MTV för, oavsett vad man kan tänka om den kanalen och detta fenomen så är i alla fall jag väldigt glad att det har förevigats, och jag tycker att denna skiva har sin givna plats i skivhyllan - speciellt ur ett live-perspektiv!

King Graveyard Diamond Brew

2 plattor, en öl.
2 ruggigt bra plattor, en hygglig öl, trots mina farhågor om att det skulle vara sisådär.
För så är det.
Öl och vin med bakgrund och namn från rock'n'roll-akter brukar faktiskt inte vara en fantastisk upplevelse, vill jag påstå. Hyggligt som bäst, överprisat som oftast.
Svenska rock'n'roll-framtiden Graveyard har ett eget öl, och man har enligt utsago provat massor av sorter innan man kom fram till den här, bryggd av Three Towns Bryggeri och tappad på ganska modesta 4,8%. Den ska enligt grabbarna i bandet gå alldeles utmärkt att dricka även tältljummen, men eftersom jag provat den kall, varm, ny och avslagen såp kan jag säga att... nja.
Den gör sig bäst kall, man får ha ett visst mått av desperation för att halsa den ljummen ur burken. Ändå - detta är rätt bra. Smaken är frisk, ganskla blommig och fruktig, och burken är urtjusig. Hade det varit standardsortiment på Systembolaget hade jag lätt tagit hem den nästan varje gång, om inte annat för att stödja bandet.
Graveyard Hisingen Brew är alltså klart bättre än förväntat - men förstås inte lika fenomenal som själva skivan "Hisingen Blues". Det är en framtida klassiker, och inte mycket att dividera om när det kommer till betyg och bedömning. Max, nästan oavsett skalan, tycker jag. Däremot en alldeles uppenbar koppling, så jag bestämde mig för att köra en dubbel.
Dels Graveyard själva, dels skivan "The Graveyard" med en viss dansk. King Diamond. Ett av de läckrare omslagen (gäller iofs för båda skivorna) som kan beskådas, och som vanligt en kuslig och snyggt uppmålad historia.
Kusligt, bra musik, känslan av att gå lite på en kyrkogård.
Perfekt sällskap för en öl, när familjen somnat, i stilla kontemplation i ett i övrigt mörkt hus.

Jodå. King Graveyard Diamond Brew funkar fint...!

Veckans Tips: Lucifer Was "In Anadi's Bower"

Veckans Tips.
En av de serier som rullat längst på bloggen, och som är roligast att hålla liv i. Här får jag blanda kända och okända skivor, lyfta fram bortglömda alster av stora artister och berömma okändare förmågor, blanda gammalt med nytt. Ibland får du som lyssnare och läsare mer tankar om extremmetal, ibland är det mjukare tongångar som behandlas.
Denna gång är det en skiva som jag sparat ett år på sen jag upptäckte, en skiva som kom år 2000 och antagligen är relativt förbisedd.
En skiva som stundtals i vintras hade mig fullständigt i sitt järngrepp.
Vi pratar om norska Lucifer Was och den helt makalösa plattan "In Anadi's Bower"!
Bandet består av ett helt koppel människor. Jon Ruder sjunger, Dag Stenseng spelaar flöjt och sjunger (kan man det? Inte samtidigt väl?), Thore Engen hanterar gitarr (och i stort sett allt låtskrivande), Einar Bruu basen, Kai Frilseth spelar trummor... och Knut Johannessen samt Jon-Willy Rydningen mellotron. Bandet avrundas med Anders Sevaldson på flöjt, och när du läser det där så börjar du antagligen ana hur detta låter.
Precis.
Som något du skulle kunna få läsa om i krönikorna som Mikael Åkerfeldt (Opeth) skriver i Sweden Rock Magazine. Mitt förslag är att vi gör så här: du öppnar Spotify, klickar på den här länken och spelar skivan medan du sedan läser vidare. Förslagsvis hoppar du över första låten "Behind Black Rider", den är bra men inte magisk. Samma sak med andra spåret "Darkness", även om det är bättre. Gå direkt på "Blundered In Homes" istället.
Där finns nämligen magin.
Rösten. Svänget. Det vackra, sköra som samtidigt balanserar mot ett mörker som lurar i bakgrunden. 70-talsrock av mjukaste snitt, med progressiva böjelser.
Efterföljande "Ship On The Ocean" är otroligt fin den med, och jämför man med exempelvis tunga "Kill The Rats" så inser man att bandet varierar sig mellan nästan Black Sabbath-liknande sväng och betydligt snällare influenser. Totalt sett bjuder plattan på 10 spår, där "Little Child" är över elva minuter lång och indelad i flera olika delsektioner.
Fantastisk skiva, tycker jag.
Den träffar rakt i mellangärdet, och det är något med Ruders röst som klingar av både glädje och melankoli, något som nästan kan få en tår att rinna på undertecknad. "Blundered In Homes". Fantastisk låt.
Tack, Jocke på Record Heaven. Detta tips var verkligen mitt i prick!

Recension: Skånska Mord "Paths To Charon"

Första gången jag lyssnade på "Paths To Charon" av Skånska Mord, den tredje plattan i högen från Small Stone Records (de andra var Lord Fowl och Wo Fat) så tänkte jag något i stil med wow, det här låter ruggigt bra och lovande.
 Skåningarnas ljudbild och sväng i kombination med sångaren Janne Bengtssons säregna och rätt raspiga bluesminnande röst fick mig att tänka att det här skulle bli en fullträff. Tyvärr tycker jag att tiden och upprepade genomlyssningar visat att det inte riktigt håller vad det lovar.
Missförstå mig rätt här - skivan är rätt bra, men mitt första intryck var nog att jag skulle hylla den rätt så oreserverat.

Nå, detta är gängets andra giv och min första kontakt med dem. Bandet i sig består av 5 snubbar som alla kommer från Örkelljunga (kanske mest känt för att man någon gång per år ser ett volleybollag från just den stan skymta förbi i Sportspegeln?), och som har sitt förflutna i banden Half Man och Mothercake. Det förstnämnda hade en bakgrund av mer blues, det sistnämnda mer heavy metal och när de två slogs samman bildades ljuv musik i form av Skånska Mord, allt enligt promomaterialet. 
Det kan nog stämma, för i alla fall här, på andra given, så är det just giftermålet av klassisk hårdrock och en mer bluesinfluerad rock som står i centrum.
Inledande "Dark Caves Of Our Mind" minner om fornstora dagar när Black Sabbath var kungar, medan ett spår som "A Black Day" känns som klippt och skuret att framföras i en liten trång, rökig och ganska stökig lokal, sent på natten och för ett mindre men hänfört sällskap. Det är också, tillsammans med "Lord Of Space And Time" de spår jag gillar bäst på plattan, även om det sällan faller ur ramen. Svagast är segmentet med "The Flood", "Laggåsen" och "The Ambassaduer" som ligger på rad ungefär i mitten av skivan.

På det hela är det ändå en stabil insats.
Den musikaliska leveransen (förutom Janne Bengtsson på sång består bandet av Patrik Berglin och Petter Englund på gitarr, Thomas Jönsson på trummor samt Patric Carlsson på bas) är snygg, produktionen är som nämnts riktigt bra, och variation får man också när Spiders Ann-Sofie Hoyles gästsjunger på "Addicts".
Fint så, kanske?
Jo.
Du har skivan på Spotify så att du kan kolla in den själv. 
Bästa Spåret tycker jag är "A Black Day", det är en sån där låt som får mig att vilja lyssna på musik i min ensamhet, när familjen somnat, med en bra whisky som sällskap...

Skånska Mord "Paths To Charon" - 3

Krossa spargrisen!

Ojoj. jag har ju ett vad med min hustru, ett vad som går ut på om antalet nya skivor blir fler eller färre än 100 på ett års sikt. Förra året förlorade (det landade på 114), och det ser faktiskt inte helt ljust ut denna gång heller. Inför oktober stod räknaren på 80, och det kan ju tyckas lugnt.
Till man kollar vad som finns i pipen den närmsta tiden.
Då inser man inte bara att det ser kört ut avseende mitt vad, utan även att det är dags att knäcka spargrisen.
Eller vad tänker ni om denna räcka plattor?

Topp till botten: 
Black Country Communion
God Seed
Graveyard
Khoma
Propagandhi
The Sword
Tiamat
...och då har jag inte ens kommenterat Enslaved, Coheed And Cambria och en hel drös fler intressanta släpp.
Nä.
Det blir nog ingen seger i år heller, jag gissar att min bättre hälft kommer att ta hem vadet denna gång också. Om jag nu har råd att handla alla skivor jag vill ha...

Nu jävlar!

Nytt jobb, läge att visa framfötterna - och denna vecka ska jag dominera telefonen - med början nu.
Nu jävlar!
har laddat med Winterfylleths nya giv "The Threnody Of Triumph" i bilen på väg in till kontoret. Listan med namn och telefonnummer ligger laddad. Agendan för morgonen är rensad i övrigt.
Ready to make a killing. 
Du får roa dig med att läsa om när bandet var Veckans Tips, och kanske lyssna lite på nya given du med. På Spotify. Kolla till exempel in låten "The Swart Raven", det är naturromantisk black metal som minner om exempelvis Wolves In The Throne Room - fast mer lättillgängligt och med en positiv kick. Vill du ha mer melankoli som är hjärtskärande snygg så hoppar du direkt på "A Soul Unbound".
Recension vad det lider på Werock, men denna gång ska jag ta min tid på mig så att jag verkligen satt i mig hela skivan på alla sätt det går. 
Just nu dock?
Vi hörs. I will rule the telefonnät!

Veckans Citat: John Dyer Baizley, Baroness

En del artister är verkligen multitalanger.
John Dyer Baizley som frontar Baroness är dessutom en konstnär av rang (kolla denna länken för några exempel), och sjunger live på exakt samma sätt som på skiva.
Bandets "Yellow & Green" är ett rock'n'roll-monster som verkligen kandiderar om topplisteplaceringarna i år, och det är med stor glädje jag minns tillbaka på sommarens konsert.
Strax därefter kraschade turnébussen i Bath, England, med allvarliga konsekvenser. Brutna armar och ben, interna skador och givetvis ett kraftigt avbräck i alla planer.
Denna vecka landar därför Veckans Citat hos just Baizley. Vi tar ett utdrag från hans intervju med John Palmér Jeppsson, publicerad i Close-Up Magazine #143.

"Efter tio år i branchen har jag lärt mig att man inte kan räkna utpå förhand hur bollen ska rulla.
Vem som släpper våra skivor är inte intressant, bara att de släpps.
Skulle vi plötsligt slå igenom stort ser jag inga problem med det; framgång är inget jag bryr mig om men jag är inte rädd för det heller. Vi har gjort en fantastisk platta så det vore konstigt om en massa människor inte gillade den."
John Dyer Baizley, Baroness

Han har självförtroende, kar'ln. I samma intervju liknar han nästa föregångarskivorna "Blue Record" och "Red Album" vid i det närmaste demoinspelningar inför den senaste given.
Vad som händer nu kan man dock, med mannens egna ord, inte räkna ut. Helt klart är i alla fall den oönskade utvecklingen med olycka och allt inte låg i bandets planer...

Recensioner av Kadavar, Peter Dolving, Wo Fat...!

Söndag, och Werock bjuder på tjockt mycket läsning. Rätt många nya recensioner för att vara mtt i månaden, och för egen del står jag för hela tre stycken. Rätt mediokra och hyggligt korta, men ändå.
Kadavar kommer jag nästan säkert att ha som Veckans Tips vad det lider, och recensionen är lite enkla vägen ut. Skivan är bra, men jag har knarkat den hårt ett tag och tycker kanske inte att den har suverän hållbarhet. Wo Fat vet jag fan inte vad jag ska göra av - stundtals briljant, stundtals tråkig, och Peter Dolvings solo låter verkligen inte som jag gissade.
På det hela taget inte mina absolut bästa texter, men ändå. Vardagstexter.
Kollegorna bjuder ju upp istället. Alla recensioner här, där t ex Witchcraft hör till nyheterna.

 

Dessutom - du har väl inte missat alla liverapporteringar? De har haglat in på Werock ett tag, och innefattar Nasum, Black Breath, Evocation och hela From Wob To Waste tour med bland annat Dying Fetus och Job For A Cowboy. Det funkar ju en söndag, vill jag påstå!

Remasters: Candlemass "Nightfall"

Världens bästa doom metalband Candlemass har aviserat att svanesången har skett, i alla fall när det gäller nytt material. Trist, tycker jag, men samtidigt ska vi kanske se nyktert på bandets långa karriär.
Oavsett vad de gör, kommer de att kunna toppa den platta som fansen hyllar mest?
Nej.
Antagligen inte.
Och den skiva som de allra flesta fansen håller högst är denna. "Nightfall", andra given för bandet och den första med Messiah Marcolin på sång, från 1987.
(om det är min personliga favorit? Mja.. jag tror faktiskt inte det... jag håller nog både debuten "Epicus Doomicus Metallicus" och "Tales Of Creation" som lika bra, och även sentida alster som exempelvis "Death Magic Doom" ruggigt högt)
Omslaget är ju ruggigt fint, och såhär såg de ju ut ett tag (sviten med denna giv, "Ancient Dreams" och "Tales Of Creation" är ju pretention på en helt underbar nivå) för bandet.
Innehållet på huvudplattan behöver väl knappt kommenteras, egentligen.
Det är banbrytande och skapar nästan hela doom metal genren. Spår som "The Well Of Souls", "At The Gallows End", "Samarithan", "Bewitched" och "Dark Are The Veils Of Death" behöver ingen närmare presentation.
Ljudbilden på denna remastrade version är lite förbättrad, men det är fortfarande inte något för audiofiler direkt. Janne Linds cymbaler är överallt och ljudet känns generellt ganska daterat till just slutet av 80-talet. Det är okej ändå.

Extramaterialet är väl tilltaget, precis som med alla remastrade skivor med Candlemass.
En extra skiva medföljer, där det blandas video ("Bewitched"), intervju, demos ("Bewitched", låten "Battlecry"), live ("The Well Of Souls" och "Dark Are The Veils Of Death") samt studiouttag ("At The Gallows End" och "Morners Lament").
In alles, ett remastrat mästerverk så gott som något, och ett bra sätt att titta tillbaka på en framgångsrik karriär. Och, förstås, en given platta i din skivhylla!

Servants Of Chaos

Close-Up Magazine nummer 144 innehöll promoskivan avbildad ovan.
Svart, med tryck i guldrelief. Snygg, och en samling från Debemur Morti Productions, ett franskt skivbolag som fokuserar på black metal i huvudsak - i alla dess former.
På skivan fanns hur mycket band som helst som för mig är okända såväl i uttryck som i namn, och oftast brukar det ju vara mest överflödigt att sätta sig in i dem.
I detta fall var det dock en hel knippe akter som imponerade, och som är värda att dyka närmare i. Behexen levererar ganska traditionell black metal, Porta Nigra en mer säregen och rock'n'roll-befruktad sak. Båda verkar spännande. Wallachia har ett uttryck som minner om Winterfylleth, det måste jag förstås kolla upp. Och October Falls samt Monolithe har en skön doomanstrukning som lockar mig.
Spännande att hitta så mycket nytt på en och samma mörka platta!

Och, på tal om mörkrets makter. 
Förra helgen drack dessa båda svarta brygder:

Brew Dog gör ju bra saker, det visste jag innan - och deras "twisted merciless stout" är inget undantag. Bra tryck i den, härligt chokladig, lite synd bara att den är 8% - det räcker liksom med en. Fast det kanske det hade gjort i alla fall, den sätter sig ju på smaklökarna också. 
Ny erfarenhet med lite rock-anknytning var däremot Magic Hat Brewery's Demo. En svart IPA på 6%, och en riktigt udda upplevelse. Den känns som om den ligger mitt emellan stout och IPA och ger ett på det hela intressant intryck. Okej, det är inte den bästa öl jag druckit, men det är klart.. ja.. intressant. Snygga etiketter också, eller hur?

Till sist - en helt annan flaska. Köpt på ICA, och helt löjligt kul. Vi pratar om Lasses Habanera Senap. Senap med smak av habanero, med resultatet att det blir helt larvigt starkt. Och gott!

 

Till sist ett tips (som lämnats av anonym tipsare): Ikväll/eftermiddag är det läge att bänka sig framför TV'n. Ika Johannesson leder maratonsändningen i Kunskapskanalens Håprdrockskväll. Startar 16:00, sen blir det fest hela vägen. Mer info här!

Kaninstuvning?

 Vi har kaniner hemma.
I alla fall ett tag till.
De köptes i somras, och innan vi fattatde ordet av var det försent att flytta ut dem inför vintern, så de bor inne i vårt kontor, i en bur. Där jag har mina skivor.
Normalt sett gör det ju inget, men igår, under ett obevakat ögonblick när de två pälsbollarna var ute och hoppade lite så åstadkom de detta.
Nä, det kanske inte ser så farligt ut på första bilden, men kolla dessa två då. Lite närmare.

JÄVLA GNAGARE!
De har alltså lyckats peta ut Voodoo Circle "Broken Heart Syndrome" från dess plats i skivhyllan, och sen gett sig på den. En digipakc bland de andra jewelcase-skivorna. Undertecknad fick frispel och berätta ingående hur det skulle gå till när pälsbollarna skulle förvandlas till stuvning.
Inte så smart kanske, men allvarligt - det kom från hjärtat. 
Så där gör man inte.

Det aktualiserar också en fråga till er, och detta är väl den egentliga anledningen till att du denna fredag får ett "vanligt" inlägg också, inte bara Veckans Tips.
Just denna platta stod i en Billy, men bokstäverna A-D (och snart fler också, det är trångt och behöver adderas mer plats...) står i Benno, den där smala skivhyllan.
Hur skyddar man smartast plattorna mot angrepp?
Finns det dörrar? För båda typerna av hyllor?
Eller blir det stuvning?

Veckans Tips: Ne Obliviscaris "Portal Of I"

Ibland, bara ibland, fegar jag.
Struntar i att försöka skriva en recensino på en ny skiva, och tar den enklare vägen ut - gör den till Veckans Tips.
Så är fallet denna gång.
Anledningen är tveeggad, dels anser jag att Martin har levererat en äckligt bra recension på Werock när det gäller denna skiva, en sådan recension som täcker i stort sett allt jag vill säga, och dels är dte så att den här skivan är episk och inte helt enkel att sätta ett sifferbetyg på.
Det kommer nog ta många månader innan jag är beredd att sätta ner mina tankar i recensionformat avseende australiensiska Ne Obliviscaris debut "Portal Of I".
Korta basfakta då, ifall du nu är så slapp att din läst recensionen (trots min uppning av den):
Bandet släppte en demo för 5 år sen. Man är från Australien, och består av 6 snubbar som har följande roller: Xenoyr - harsh vocals, Tim Charles - Violin och clean vocals, Matt Klavins - gitarr, Benjamin Baret - lead gitarr, Brendan "Cygnus" Brown - bas och Nelson Barnes - trummor.
Jo, du läste rätt. Fiol.
Och två sångare.
Ska man förkorta skivan så kan man nog säga att den låter rätt så jäkla mycket som omslaget ser ut. Bombastiskt, progressivt, döds men ändå inte.
Bandet väljer att blanda harsh och clean vocals samtidigt, och attt jobba mycket med kontraster. Det är snabba partier, sköna lugna partier och mycket växelverkan som gäller under de långa spåren.
Visst, det är Opeth-långa låtar, och många gånger är det svårt att inte tänka på just Opeth, men ändå är det helt eget. Fiolsolon, plockande gitarrer, black-metal-growl, dubbelkaggar, sväng av klassiskt snitt i en enda gegga som funkar så fantastiskt mycket bättre än vad man kan tro när man läser det.
Inledningen är "Tapestry Of The Starless Abstract", dryga 12 minuter som tar andan ur en - och sen fortsätter det. "Xenoflux", 10 minuter. Korta "Of The Leper Butterflies" på bara dryga fem minuter innan ett av skivans riktiga mästerverk får breda ut sig.
"Forget Not" är 12:02 examensarbete med toppbetyg, men ändå inte min favorit på skivan.
Det är istället avslutande "And Plague Flowered The Kaleidoscope", med sitt black metal-sväng.
Överlag älskar jag alla partier på skivan när bandet tar sats ur ett lugnare parti och går in i ett hårdare, och är det något man kan vara tveksam över så är det väl det som antyds i låttitlarna... det är pretentiöst så det förslår.
Köper man inte in på konceptet så är nog detta en skiva man kan tycka illa om, rent av.
För oss som sväljer det med hull och hår så är det en av årets pärlor, och ett perfekt Veckans Tips. Kolla upp!

Recension: Katatonia "Dead End Kings"

Dystopins musikaliska mästare är svenskar. Fanns det någon tvekan om det innan "Dead End Kings" så torde det vara fastställt nu.
Inga andra klarar att linda sina melodier och sina låtar i ett lika mörkt men ändock lockande paket som Stockholmarna, och det är förstås en del av lockelsen med bandet.
Att sjunka in i sin egen värld, gärna via lyssning i hörlurar så att man kan stänga ute resten av oljudet som finns runt omkring och bara försjunka i en stunds melankoli.
Det är också, för min del, en av anledningarna till att Katatonia inte spelas alltför frekvent. Förra given "Night Is The New Day" är en sån där skiva som är bra, men som jag - om jag ska vara 100% ärlig - knappt har lyssnat på sen nyhetens behag har lagt sig. Jag har helt enkelt inte befunnit mig på den platsen där jag varit sugen på Katatonia speciellt ofta, och de gånger det har hänt så har antingen "Live Consternation" eller "The Great Cold Distance" istället.
Anledningen till detta är att jag stundtals tycker att bandet - i alla fall på NITND - ibland lägger mer fokus på stämningen än på själva låten, och visst ger det en fin inramning... men baksidan av det är förstås att själva låten kan bli bortglömd. Missförstå mig rätt, det finns grymma låtar på den skivan, och den är bra, men i alla fall.
Dessutom är det inte med Katatonia som med andra band. Med många andra band kan man efter ett fåtal varv säga om en låt är bra eller mindre bra, om den kommer att passa ens smak. Det omvända gäller nästan i detta fall - det tarvas minst 10 varv med ett spår från Katatonia innan man vet om det är bra eller inte. 
Dolda rum, oväntade kammare och hemliga krokar dyker upp med tidens gång.
Med det i åtanke har 2012 års giv "Dead End Kings" fått mycket tid innan jag ger mig på den här recensionen.
Werock-kollegan Henrik delade ut maxbetyget 10 av 10 i sin recension, men så pass bra tycker jag inte att skivan är. Ändå är den ett snäpp bättre än förra given, vill jag påstå - och anledningen är att tyngdpunkten ligger på låtarna denna gång. De backas upp av fina element som bygger stämningen, men det är alltid låten i sig som står i centrum. 
Dessutom anser jag att Jonas Renkse gör sin kanske bästa vokala insats hittills på plattan, och det höjer hela arrangemanget.
Inledningen är urstark.
Den smygande starten på "The Parting" som sedan följs av starka "The One You Are Looking For Is Not Here" sätter tonen. De följs av "Hypnone", ett okej spår som kanske mest tar fart för att servera en av årets bästa låtar: "The Racing Heart". 
Här sammanfattar bandet egentligen allt vad man är, och det blir inte så mycket bättre än så. Fantastisk refräng!

Resterrande skiva är dock inte lika stark, anser jag. "Undo You" och "Lethean" är riktigt bra, men efter mången varv så vävs återstoden av spåren ihop lite till en massa.
Visst är det bra, men ändå. Om jag nu ska vara kinkig så har jag just den känslan.

Nåväl, betyget vill jag sätta på 4. Jag förstår att bandets die-hard fans håller den högre, och jag gissar att den kommer rätt högt i diskografins toppranking till slut, för onekligen har bandet hittat rätt här, men ändock är det inte en perfekt passform för min del. Det är antagligen jag och Katatonias dystopi som inte alltid matchar. Lyssna själv på Spotify, och ge din tanke!

Bästa Spår: "The Racing Heart". Helt givet!

Katatonia "Dead End Kings" - 4
 

Tankar om Hårdrockskväll 2013

Men?
Vad gör den där flaggan där, tänker du?
Norges flagga, vad har den med Hårdrockskväll 2013 att göra?
Bra fråga, men häng med lite så ska du se att det klarnar.
I detta inlägg tänkte jag nämligen botanisera lite över mina tankar om den kommande Hårdrockskvällen, och vad som skulle kunna tänkas spelas av eder lille upproriske ängel.
Som vanligt kommer jag inte att outa hela min lista - det är ju lite av en hemlighet inför den stora kvällen - men en del funderingar ska vi landa i, och vem vet...kanske hittar du något tips bland allt svamlet?

Först ut - våra kategorier.
Jag tycker att det i år känns ganska enkelt, av någon anledning, och det känns som om jag nästan har bestämt mig när det gäller en sisådär hälften av låtarna. Det är ovanligt, det brukar ta mig betydligt längre tid och tankevånda. Om allt består till det är dags?
Långt ifrån säkert! 
Du har alla kategorier nedan, och mina tankar runt det hela...

1) Tack för Tipset
Hur brett som helst. Jag menar, vilken akt har man INTE upptäckt genom att man fått det tipsat av någon? Typ ingen. Jag har dock för avsikt att välja ett tips jag fått från någon som är närvarande i Hårdrockssamfundet. Det blir roligare så, och såklart ligger hela black metal-genren öppen. Kanske ett band som Khold (Norge), som jag aldrig skulle upptäckt annars... (tack Magnus Ö!)

2) Bästa Rock/Punk
Otroligt svårt, faktiskt. Alltså, här kan man ju välja på typ skatepunk a la Bad Religion, ett band som Hellacopters, klassisk rock, kängpunk, gamla Black Sabbath eller Led Zeppelin som folk fortfarande försöker övertrumfa... denna kategori har jag inte bestämt, och det kommer nog att bli en av de sista som spikas. Ändå är jag ganska sugen på att spela proggrock typ Lucifer Was (Norge!) eller kanske stenhård lättpunk som Propaghandi. Vi får se...

3) Kvinnlig Fägring
Ännu en kategori jag inte riktigt vet var jag ska sätta ner fötterna, och där jag kommer besluta det mesta lite beroende på hur hård resten av skivan blir. Jag vill nog gärna ha lite balans mellan hårt och mjukt, så det kan lika gärna bli Bolt Thrower (där Jo Bench får stå för fägringen) som en av mina nya favoriter Royal Thunder. Eller kanske Kobra And The Lotus, om man nu bara ska kolla på fägringen... hehe.. jaja, vi får se. Här saknas det ju inte heller alternativ, så det är väl bara att ta det som det kommer!

4) Bästa Trumspel
Jaaa... här finns det ju kandidater. Herr Haake från Meshuggah, Mikkey Dee som numera hamrar på skinn i Motorhead och en sådan som Frost, som hanterar trummor i bland annat Satyricon (Norge, igen...) känns heta för min del. Men vi får se, jag kanske väljer en klassisk trummis som Ian Paice från Deep Purple eller kanske Vinny Appice. Detta är en av de kategorier som jag är mest obeslutsam i.

5) Bästa Nordiska Akt (ej Sverige)
Hm. Ej Sverige. Men kanske... Norge?! Allvarligt talat, den här kategorin kan ju täckas av allehanda stjärnor. King Diamond, Amorphis med flera. Samt ett helt koppel band från just Norge. Jag har lite tankar här, men väljer att inte kommentera mer. Att inte avslöja mer...

6) Bästa Liveupplevelse
Första gången man såg Behemoth live, eller Satyricon (Norge!) på Klubben, eller första gemensamma resan med samfundet till Metal Town i Göteborg? Kanske. Eller att få träffa Opeth i samband med jubileumsspelningen, att få se In Flames på lilla Debaser Slussen? Jag har i alla fall bestämt vilket band och vilken spelning jag ska återvända till. Låten återstår att nita dit, men det finns att välja på så det blir nog rätt enkelt i slutänden.

7) Bästa Powermetal
Svaret är ju egentligen Helloween med Kai Hansen på sånmg, "Ride The Sky" är låten. Jag har varit på vippen att ha med den tidigare år, men backat i sista sekunden. Det som talar mot den nu är väl att det är så uppenbart och jag gillar att överraska lite. Nästa givna spelanden vore väl Running Wild med något från "Death Or Glory" eller något spår från första Masterplan med Jorn Lande (Norge!) på sång. Dock, här ska jag försöka gräva lite. Det vore lite kul att komma med något riktigt konstigt!

8) Bäst Just Nu
Detta är just nu rätt enkelt. Det är låten "Despot" med Lakei (Norge, igen...). Satan vad tung låt, det är ett spår som rullar i lurar och i bilen på grym volym just nu. Bra skiva också, den har vuxit ytterligare sen recensionen. Om den sen klarar av att hålla placeringen hela vägen till efter årsskiftet när det är dags? Tveksamt, men vi får se.

Så.
På det hela taget är alltså Norge aktuella i tankarna på 7 av 8 kategorier.
Det är fan inte normalt. Jag brukar ibland ha lite tema på låtarna, så som enbart musik från det senaste året, eller ha en tanke om att köra bara livelåtar. Detta år kanske det blir bara Norge då, vad det verkar. Skumt.
Nu är det ju en tid kvar, minst. Trettondagsafton är det dags, så det hinner säkert ändra sig både en och två gånger innan dess....