Kongh splittras!

Ja, det låter förstås brutalt, och som det verkar på bandets uttalande så kör David och Tomas vidare - men söker en ny basist som ersättare till Oskar.

Naturligtvis är det tråkigt och värt att kolla mer på, så Rebellängeln kommer att intervjua David för Werocks räkning - för visst vill vi alla veta vad som händer med Kongh?
Bandet har redan spelat utan Oskar, och siktar på att hitta en ersättare för kommande år, plattor och turnéer. Kan du spela bas så kanske du är vad de söker, t o m?

Minikrönika: Anders Fridén - ett varumärke?

Dagens mediabrus och informationsflöde är enormt.
För att lyckas sticka ut ur mängden och skapa sig en karriär och ett yrke inom en kreativ branch som film, konst eller musik så krävs mer idag än vad som någonsin varit fallet, och digitaliseringen av media har försatt en hel branch i problem.
Nedladdning har satt ett flertal skivbolag i klistret och tvingat fram andra former av distribution som Spotify, och det känns som om filmbranchen är nästa bricka i det enorma dominospelet som pågår. Med detta som bakgrundsfond är det då intressant att se hur de etablerade akterna och individerna agerar för att stärka sig.

Mikael Åkerfeldt skriver numera gästkrönikor i Sweden Rock Magazine, förutom sin huvudsyssla som stark man och drivkraft i Opeth. Peter Tägtgren har inom metalvärlden ett större namn som producent i sin studio Abyss än vad han har som frontman i Hypocrisy och Pain. Ralf Gyllenhammar och kollegorna i Mustasch har fått lansera en egen tappning Jack Daniels.
Mest innovativa verkar dock ett av Sveriges största band vara.
Vi pratar om In Flames.
Med en diskografi som spänner över över 15 år och 9 fullängdsskivor så har de sakta men säkert lyckats arbeta sig fram till en position som ett av de mest efterfrågade banden som vårt avlånga rike kan erbjuda (faktum är att den vanligaste söksträngen på Google och som gör att personen i fråga hamnar här sen den här bloggen startades är orden "Anders Fridén klippt sig" - det säger en hel del om hur stort genomslag bandet har), och det intressanta är att se hur de förvaltar detta.

In Flames av idag är nämligen inte bara ett band.
Det är ett företag, tydligare än i många andra fall.
Ägare av sin egen studio (IF Studio i Göteborg) så kan de agera lite som ishockeyklubbarna som hyr ut sina arenor till Melodifestivalen när de inte använder den själva, och med en hemsida som erbjuder en speciell avdelning för de fans som anmäler sig så ligger de i framkanten för hur man breddar ursprungsprodukten till att omfatta än mer.
Och ingen i bandet gör det bättre än sångaren och frontmannen Anders Fridén.

Likt sin kollega i Opeth så skriver Anders Fridén krönikor i en stor tidning som riktar sig till dem som har specialintressen, Allt Om Whisky. Hans stora intresse för denna dryck är sedan tidigare väldokumenterat, men här har man alltså tagit ett steg till. I dessa krönikor korsbefruktas ofta texterna med hänvisningar till musik - det kan röra sig om förslag på musik till en viss typ av whisky, eller "bara" en topplista för året i respektive ämne - och det kan tänkas helt naturligt och självklart.
Om det inte vore för en sak.
Anders Fridén har ett eget skivbolag.

Det heter Selective Notes, och har som ett av de allra första banden gett ut hypade Khoma och deras senaste platta "A Final Storm".
Vet man detta så infinner sig en osäkerhet.
Rekommenderar Anders en lyssning på Khoma för att de är bra, för att de ligger på hans skivbolag eller helt enkelt både och?
Personligen har jag sedan tidigare dokumenterat vad jag tycker om just det här bandet, och det är ett relativt etablerat gäng vi pratar om, men om vi nu leker med tankeövningen att byta namnet Khoma mot något annat, mindre känt.
Vad betyder osäkerheten då?
Hur långt är steget till vi får en märkning av samma typ som Svanen på livsmedel - fast på musik?
"Anders Fridén Guarantee"?
Och gör det något?

Nä, kanske inte. Det hela kanske desutom inte är ett medvetet drag, utan enbart ett resultat av - i det här fallet - just Anders Fridéns inneboende energi och kreativa skaparkraft. Ren glädje över att få dela med sig av bra musik och god whisky.

Men det är värt att fundera över när du myser hemma i soffan med ditt senaste nummer av Sweden Rock Magazine eller Allt Om Whisky.
Varför finns krönikan där?

1 år!

Jubel och fanfarer - idag fyller Metalbloggen 1 år!

Egentligen fattar jag inte att det redan gått ett år, samtidigt kan jag tycka att... ja, vafanken, är det bara ett år? Det har ju hänt så mycket!

854 inlägg (jo, det är sjukt mycket.... varje dag faktiskt, förutom dagen efter mitt eget bröllop!), 72 st skivrecensioner om jag räknat rätt, 40 st Veckans Tips och en försvarlig mängd Remasters och Live!-skivor.

Samarbeten har lanserats med Werock.se samt Record Heaven, och bloggen uppmärksammats av tidningen Hifi & Musik.

Dessutom har ett flertal intervjuer genomförts - där givetvis den nyligen genomförda Zakk Wylde-storyn känns störst - för Werocks räkning... men... det är inte det som är roligast, tycker jag.

Det är istället all kontakt med er läsare som är grädden på moset!

Alla underbara skivtips, kommentarer och instick.

Tack!

Hoppas ni orkar hänga med ett tag till... för det här är allt firande som ges. Själv jobbar jag som en liten iller med mitt vanlniga dagtidsjobb idag, men imorgon kör vi igen!

Tävling: vinn skivpaket

Just nu ligger 4 riktigt spretiga skivor på mitt skrivbord - och alla väntar på nya ägare. Det är en knippe plattor från Magnus Ö's donation, och vi pratar om följande utgåvor:

• Morbid Angel "Abominations of Desolation"
• Alice In Chains "SAP"
• Olle Ljungström "Tack"
• Weezer "S/t"

Så, hur gör man för att vinna då?

Enkelt. Du är först med att kommentera detta inlägg och svara rätt på följande fråga:

Imorgon är en speciell dag. Varför?

Idag släpps Iron Maidens "The Final Frontier"

Idag är det måndag den 16/8 (japp, tiden går fort!), och det betyder att giganterna Iron Maiden släpper sitt sista (?) studioalbum "The Final Frontier".
Personligen har jag svängt från att vara lite skeptisk till att se fram emot det, jag tror att det kan bli en platta som växer till sig rejält med tiden, och jag kommer att försöka plocka upp mit ex så snart som möjligt - och ge det tid!
Omslaget är förstås fortfarande but-ugly, men det är ändå musiken som räknas. (du har väl dessutom läst exempelvis Aftonbladets recension, Expressens dito likväl som Jonathan Strandlunds?). Dessutom har Werock-kollegan Martin mer än en poäng om just längtan efter en Maindenskiva i sin krönika.
Ska vi ta nya videon för att fira?
Jo. Det gör vi!
Har du beställt ditt ex?


The Final Frontier - Director's Cut

Iron Maiden MySpace Music Videos

Recension: Soulfly "Omen"

Max Cavaleras egna band Soulfly är rätt trista.

Så är min tanke om bandet, utan att egentligen ha hört dem innan åretssläpp "Omen".

Förvånande nog så visar det sig att den här skivan inte bara lurat till sig en massa spelningar, utan faktiskt är väsentligt bättre än jag förväntade mig. Visst, fortfarande finns en del rätt trista partier (när bandet bara matar på i ganska högt tempo så låter verkliga alla låtar helt likadana), men på det hela taget är detta en angenäm överraskning som jag får tacka R2 för att jag inte missar.

Bäst är det när bandet drar ner lite på tempot för att prioritera tyngd.

Då låter det närapå som när Slayer gör samma sak, en grej jag alltid varit svag för! Inledande "Bloodbath & Beyond" börjar ursinnigt och, faktiskt, lite stereotypt för mina förutfattade meningar, men runt 2 minuter in i låten så bryts allt av och blir svängigt och rätt bra, och efterföljande "Rise Of The Fallen" är nu plattans bästa spår.

Och så fortsätter det, med rätt många höjdpunkter ("Kingdom" har t ex en grymt bra vers och en ganska svag refräng) och en del dalar. Dessutom får vi gästsång som är kul... jag menar, Tommy Victor från Prong gästar på "Lethal INjection". Prong är kultigt!

Max uttalar fortfarande engelskan så att man ibland undrar vad han sjunger, men det är ju liksom en del i hela konceptet, så det kan man ta.

Skivan som helhet är kanske inte riktigt lika bra som Cavalera Conspiracy som kom för nåt år sen, men trots det så finns där något som gör att jag plockar fram den i konkurrens med en hel del annat. Fick jag önska så hade jag förstås önskat dels att låtarna var jämnare, och dels att upplägget på skivan var annorlunda (vi får ex två instrumentala låtar på varandra, liksom en cover på egna låten "Refuse/Resist" på slutet) med lite större spridning.

Nå, petitesser.

Bästa Låt är som sagt "Rise Of The Fallen", och betyget blir en ganska solid 3:a!

Du hittar Soulfly på nätet här, samt på Spotify!

Solufly "Omen" - 3

Vinterkvällarnas nöje - Red Dead Redemption

Det händer inte superofta att Rebellängeln spelar TV-spel, men när det händer så fastnar jag för spel som Fallout 3 eller Bioshock. Så, nu är kommande höst och vinters nattliga nöje inhandlat - Red Dead Redemption.
Idag är planen på dagtid att ta med grabben på barnkalas, sen åker jag och han hem och lämnar frugan på tjejkala. Det betyder att när killen somnat ikväll är det jag som sparkar igång TV'n och ikläder mig rollen som John Marsten, på jakt efter min före detta kumpaner.
Bloggandet kan bli lidande om spelet är bra. Eller inte. Det får vi se. This head ain't big enough for both of us, you blog!

Samkväm...

...som utlovat innehöll eftermiddagen och kvällen enbart familjesamkväm.
Startade eftermiddagen med lille M på Ben & Jerry's.
Liten kille, stor glass... :)

Sen följde, förstås lite fixande hemma på bakgården. Preppad grill, fixa dukning och annat innan T kom hem från jobbet. Black Label Society's utomordentliga "The Blessed Hellride" på stereon (du ser plattans omslag om du kollar noga till vänster om själva utomhusstereon), till grannarnas stora förtjusning. Kör en Sony NAZ utomhus - okej ljud, rätt dålig laserläsare för skivor.... men enkel att flytta in ich ut på kvällen (nä, efter att ha spelat hårdrock hela eftermiddagen och kvällen litar jag inte på att grannarna låter dne vara ifred om jag inte tar in den över natten...)

Tittar du noggrannt så ser du också att jag provsmakade ölen Number Of The Beast - Metal Edition i samband med det här. För att göra en lång historia kort så kan man säga att... tja.. den var OK. Kunde varit bättre till det priset dock, men det kunde man nästa förvänta sig...

Till sist, grill till makan, barnet och svägerskan som tittade förbi.
Bratwurst och kossa.
Riktigt gott blev det, och trots att jag fyllde min giriga buk med så mycket jag klarade av så blev det kvar mat. Härligt.. nattmacka, kanske?

För övrigt kanske du tänker - var är hårdrocken?
Ganska mesiga inlägg den här veckan!

Och ja, det kanske det är. Men det beror på två saker...
1) Jag skriver massor i bakgrunden - så som Remasters, Live! och Veckans Tips för hösten.
2) Ja, men vafaaaan? Just nu blir det så... stay tuned, snart för du en orgie i bara hårdrock!

Jaja, das war alles. Smakar just Laprhoaighs Quarter Cask. Bra kit, faktiskt. Riktigt bra...

Guilty of Love!

Idag är det fredag, och jag orkar inte blogga så mycket.
Sprang igår igen, men jag var riktigt jävla fet och långsam, och dessutom lyssnade jag på Keep Of Kalessin hela vägen så istället för att få någorlunda normal andning kom jag på mig själv med att sjunga med i texterna (den är bra, "Reptilian"!). Eftersvettades som en gris hela natten sen... värdelöst!

Däremot är jag riktigt kär idag, en skön känsla. Tror minsann familjen ska skämmas bort ikväll!
Skruva upp volymen och njut med mig.
Det blir fan inte mer fredagsglädje än såhär! :)

Number of the Beast - Metal Edition!

Jaha, du trodde att det här inlägget skulle handla om Iron Maiden?

Fel.

Det handlar om öl.

Närmare bestämt om flaskan på bilden. Number Of The Beast - Metal Edition är en tillfällig nyhet på bolaget, och med ett sånt namn förtjänar den förstås ett eget inlägg!

Flaskan släpptes igår på Systembolaget och är en ale med ett klart passande namn för oss rockers. Tyvärr inte helt enkel att få tag på, men hämtar man på dagis tidigt kan det gå... fast i det här fallet får jag tacka en kollega. Tack Johan!

Det coola med den här är inte bara att den ser häftig ut - den har också en alkoholhalt på 6,66%, och ett artikelnummer som heter 16 666. Det är ju häftigt!

Just nu ligger den hemma i min kyl och vilar, ska avsmakas i helgen...

Undrar du för övrigt varför det inte skrivs så mycket om whisky och öl här så beror det nog mest på att det finns en alternativ blogg där jag luftar mina tankar om sånt. Titta in där om du vill. Där kommer nog förresten också smakintrycken av just den här ölen också, vad det lider.

Gårdagskvällen ägnades förresten till det här:

Herrejävlar, vad gräset växer fort nu!

Irriterande. Jag gillar inte så mycket att klippa gräs, det är inte min grej på samma sätt som att skotta snö. Det är däremot nåt jag - på fullaste allvar - tycker är kul.

Faktum är att vinter är mer metal än sommaren in alles. Även om det är svårare att grilla...

Onsdagsorerande

Onsdag igen, halva arbetsveckan har passerat - och det här inlägget kommer att bli ett stort jävla orerande. En salig blandning av grejer. Deal with it!

Första ämnet att klara av blir den i går avklarade undersökningen om vilken av Metalbloggens fasta avdelningar som läsarna saknade mest. Ynka 19 röster (har ni sommarlov fortfarande?) registerades, och resultatet är ganska enhälligt - det är Veckans Tips ni ser mest fram emot. Hela 57% av rösterna hamnade där, medan resten fördelade sig hyggligt jämnt med en liten övervikt till Blogg I Fokus.
Så, den goda nyheten är att det inte är speciellt länge kvar!
Veckans Tips kommer tillbaka redan i slutet av den här månaden, och sen följer de andra som ett pärlband. Först ut blir dock Live!, den serie som inte fick en enda röst. Bara därför! Det sker nästa helg, på söndagen som vanligt, och redan nu kan jag avslöja att det blir en dubbelskiva med ett band som jag tycker är sådär...



Helgen då?
Tja, den dominerades förstås av Sonisphere. Jag såg på lokalnyheterna igår att en massa tanter är upprörda över den lervälling som blev resultatet, och ansvarig för Djurgårdens Parker - som var de som hyrt ut Stora Skuggan till Sonisphere - var upprörd och oförstående.
"Det regnar ju faktiskt i Sverige ibland, och arrangören borde ha haft mer erfarenhet av att ha så mycket människor på samma plats", sa han. Ungefär.
Ehh...? Jag ber om Burträsk?
Vad trodde han när han tog emot skitmycket stålar för att hyra ut platsen till Sveriges största festivalhändelse?

Du har väl för övrigt inte missat BiblioteKarins eminenta reportage från festivalen, med ett gäng härliga bilder? Du hittar hela rasket här!



Dessutom bjöd helgen på en lång cykeltur med familjen i söndags. Och då passerade vi den här typen. Som Lord K Philipsson skulle skrivit, en snubbe/get. Helt klart är getter coola djur, och erkänn.. om du hade en själv så skulle du ha döpt den till Bathory.
Den stora frågan är väl snarare om den skulle ha målats gul för att bli mer sällsynt och värdefull...?







I övrigt så är spellistan uppdaterad, som vanligt på onsdagar. 3 av posterna har intagits av generella grupper. In Flames har loggat mycket speltid eftersom jag har fått för mig att jag ska börja träna igen, och det är musik som rullar i gymmet på mitt jobb. (Träningen verkar förresten ha gjort resultat redan innan jag började, för de senaste två gångerna jag har besökt Systembolaget så har jag fått visa leg... måste bero på att jag ser så ung ut numera. Eller påverkad kanske? Det vore ju mindre kul...).

Intervjun med Zakk drog upp intresset för Black Label Society generellt, och helgens spelning, Tvekampen samt den kommande skivan gör att Iron Maiden spelats rätt flitigt.
De två sista posterna kommer sig från senaste leveransen signerad Record Heaven. Grymt paket med remastrade versioner av Whitesnakes klassiker, och dessutom ett fullständigt riffkalas i The Swords "Gods Of The Earth" - som faktiskt är bättre än föregångaren, hur det nu går till.
The Sword förresten.
Snacka om ett band som skulle vara världsdominerande om de hade en lite bättre sångare.
Nu kommer de till Stockholm i höst och spelar på Göta Källare.
Kolla själv bara. Tänk den här låten med riktigt bra sång...


Nå, det var väl mer eller mindre allt för den här gången.
Imorgon är en annan dag!

Tvekampen: Live After Death vs Rock In Rio

Såhär dagarna efter Sonisphere så kan det väl vara lämpligt att bjuda på en Tvekamp av episka mått.

Iron Maiden, huvudattraktion på festivalen är ju ett liveband med många bra skivor att plocka från, och den här gången ska vi kolla in vilken av liveskivorna som egentligen är bäst. I ena ringhörnan ställer vi "Live After Death", medan den andra domineras av "Rock In Rio".

Självklart finns det fler livegivar med bandet, men egentligen vet nog även du att detta är de två bästa och mest klassiska...

Tvekampen är enbart utförd på skivorna, trots att båda utgåvorna har filmats och släppts som DVD, och det är de remastrade versionerna som används som måttstock, så trots att det skiljer 16 år emellan släppen så är ljudkvalitén ganska jämnbördig.

Okej, nog med förutsättningar.

Nu kör vi!

Rond 1) Livekänsla
Viktigast med en liveplatta? Tja, kanske känslan som man som lyssnare får. Att få intrycket av att vara där, att ryckas med i euforin. Och, det går ganska fort att konstatera att dessa två skivor båda är föredömen inom detta. "Live After Death" har trots allt satt standarden för hela generationer med liveskivor med andra artister, och vilken hårdrockare har inte sjungit med i allsången på ex "Fear Of The Dark" som finns på "Rock In Rio"? Nä, just det.
Det är såhär liveskivor ska göras, och det är forstås därför som dessa två plattor är de bästa i bandets katalog. Maxpoäng? Jaja. Självklart!
"Live After Death" - 5
"Rock in Rio" - 5

Rond 2) Mellansnack
...scream for me Long Beach... klassiska ord, för första gången spridda på "Live After Death" och därefter ständig del i repertoaren för Iron Maiden (ja, och andra band med för den delen). Det går, faktiskt, inte att spöa den självklarhet med vilken Bruce Dickinson domderar publiken i Long Beach Arena, tycker jag, även om han gör ett gott jobb även i Sydamerika. (..a light in the black.. or just a fear.. of the dark..). Nä, "Live After Death" får här anses vara måttstocken, tycker jag!
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 4

Rond 3) Låtmaterial
Rond 3 är förstås en oerhörd tungviktare. Låtmaterialet utgör trots allt en så pass viktig ingridiens att det är omöjligt att få till en bra liveskiva om det inte håller måttet.
Och här möts vi av en riktig utmaning i vår Tvekamp.
Eftersom det skiljer 16 år mellan utgåvorna så skiljer det också en herrans massa studioalbum emellan, och vid "Rock In Rio" så har bandet betydligt fler låtar att välja på. Enbart av godo? Nä.
För med överflödet så följer också baksidan, nämligen att det smyger sig in svagare spår också!
Och då måste man fråga sig hur det ska ställas mot varandra.
Färre, enbart bra låtar eller fler bra låtar som även inkluderar någon svagare länk?
"Live After Death" är förstås precis hur klassisk som helst, men jag kan ändå inte riktigt komma ifrån att jag saknar exempelvis "Fear Of The Dark" och "The Evil That Men Do" som finns representerade på "Rock In Rio", likväl som de starka materialet från "Brave New World".
Efter moget övervägande - den här punkten har fått ligga till sig flera dagar - så har jag ändå kommit fram till att "Live After Death" besittar så pass starkt material att det inte går att dela ut något annat än maxbetyg - och det gäller faktiskt även "Rock In Rio"!
Skillnaden består förstås i åren som gått emellan, men båda skivorna är faktiskt fenomenala.
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 5

Rond 4) Bandets form
I unga dagar - Bruce Dickinson var ju faktiskt ganska ny som sångare på "Live After Death" - så var Iron Maiden ett av de hungrigaste banden som fanns. Det känns och hörs, och man ville helt enkelt ge "extra allt" till publiken, även om man kanske stundtals saknade erfarenheten. Bruce sjunger fenomenalt jäkla bra på den här skivan, men ändå är det lite samma känsla som att se juniorer spela ishockey, tycker jag. Mycket vilja och energi, men ibland satsar man allt hela tiden istället för att välja sina attacker...
På senare "Rock In Rio" visar bandet att man mognat som ett fint vin. Man har kvar hungern, men har lärt sig att styra den och sätta in sina attacker på publiken vid rätt tillfällen. Dessutom sjunger Bruce fortfarande bra trots att han inte når de riktigt högsta tonerna, och bandet är faktiskt... ja, äckligt tajt. Iron Maiden är ett världens bästa liveband, och jag tycker faktiskt att de bara verkar bli bättre med åren!
"Live After Death" - 4
"Rock In Rio" - 5

Rond 5) Betydelse
Luddigt, kanske du säger.
Jo, eventuellt, men i en sådan här Tvekamp så får man nog ändå väga in hur viktig och betydelsefull skivan varit för eftervärlden. Trots allt ska ju den bästa skivan koras, så då blir det ett kriterium - och här råder inget tvivel om vilken skiva som tar hem omgången. "Rock In Rio" må ha cementerat bandets betydelse och storhet efter återföreningen med sångaren Bruce Dickinson och skaffat britterna en hoper nya yngre fans, men i betydelse finns faktiskt få - om något - livealbum som betytt mer för hårdrockens historia än just "Live After Death".
Som nämnts i serien med Live!-album du måste ha så var det här en patta som faktiskt fanns på i stort sett varje pojkrum på den tiden det begav sig (ja, och numera flickrum antar jag, men det känns som att på den tiden så var det pojkar som lyssnade på hårdrock...). Dessutom har i stort sett alla kommentarer blivit klassiska och återanvänds av andra band (som In Flames, t ex).
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 3

Rond 6) Omslag
Som vanligt i Tvekamperna så anser Rebellängeln att omslaget är värt en egen rond. För den totala upplevelsen och förmågan att locka till lyssning så spelar det roll!
"Live After Death" har ett klassiskt omslag, som vanligt med Eddie på framsidan, och jag gillar dess blå ton. Även "Rock In Rio" har Eddie på framsidan, förstås, men här leker man med livekänslan på ett annat sätt eftersom även scenen är närvarande på omslaget.
Totalt sett är båda två riktigt bra, med tydliga anknytningar till skivans titel, och jag anser att de tillhör Iron Maidens bättre omslag båda två. Ronden blir oavgjord, och banne mig om det inte blir maximala poäng i båda fallen. Igen!
"Live After Death" - 5
"Rock In Rio" - 5

Rond 7) Känsla
Sist ut är den där svårdefinierade kategorin som heter känsla. Alltså, vad har Rebellängeln för känsla för respektive skiva, och hur påverkar det vilken av dem som lyfts ur skivhyllan när det är dags för spelning?
I detta fall så är det tydligt att det är en kamp mellan nostalgiska känslor och behovet av allsång. För, i fallet med "Live After Death" så väcks alla mina gamla minnen fram och jag känner mig som ett barn igen. Dessutom är den verkligen genombra, med en gedigen setlista utan fillers. Och den innehåller "Rime Of The Ancient Mariner", bara en sån sak!
"Rock In Rio" tilltalar däremot den sida av mig som är lite äldre. Den som togillar de nyare klassikerna som Iron Maiden presterat. "Blood Brothers", t ex, och kanske framförallt "Fear Of The Dark" (ja, för den är ju jätteny...) med sitt helt magiska allsångsparti.
Rent krasst och ärligt - jag spelar faktiskt "Rock In Rio" mer!
"Live After Death" - 4
"Rock In Rio" - 5

Sammanställning
Jaha... då ska vi se.

"Live After Death" - 33 poäng
"Rock In Rio" - 32 poäng

Hoppla. Det trodde jag faktiskt inte när jag började - att det skulle bli så jämnt. Och att jag personligen lyssnar oftare på "Rock In Rio" dök också upp som en överraskning när jag verkligen tog en funderare. Dock, segern till "Live After Death" och det är väl inget att orda om.
Det är utan tvekan en av de stora liveskivorna, från ett av de stora livebanden.

Förresten, gillar du den här formen av artikel? Då har du väl inte missat den andra Tvekamperna som Metalbloggen publicerat... de finns här, och där hittar du bland annat en uppgörelse om den bästa svarta skivan och vilken av Accepts album som är vassast.

I Backspegeln: Job For A Cowboy "Ruination"

Brutal döds.

Det är vad Job For A Cowboy går ut på. Texterna är dessutom ganska politiskt kritiska, och låtarna har titlar som "Regurgitated Desinformation" och "March To Global Enslavement", och med förra given "Genesis" hittade bandet en plats i min skivhylla.

Recensionen av 2009 års "Ruination" överraskade således negativt när den belönades med en 2:a, och frågan är... har det här mognat på ett bra sätt?

Svaret är tyvärr... njaej. Alltså, det är ju inte dåligt. Och titellåten är fortfarande en fet, tung pärla. Men inte har jag lyssnat speciellt mycket på det här sen dess, det ska jag väl vara ärlig nog att säga. Och, dessutom, när jag är sugen på just Job For A Cowboy (det är ju onekligen musik som man måste vara upplagd för, det är ju nästan fysiskt tröttande att lyssna på) så åker alltid föregångaren "Genesis" fram. Det är helt enkelt en bra skiva - "Ruination" framstår inte som det.

2:an får bestå, tycker jag nog, och nästa giv känns som "make or break" för jänkarna!

Humor. Minst sagt!

Jag hoppas att ni inte missat fantastiska bloggen Hatpastorns Likpredikan. Grym läsning, och ibland dyker det upp texter och delar av texter som får mig att brista ut i fullständigt asgarv. Det är poesi och sågning på ett sådant vackert och roligt sätt att det måste spridas.

Kolla in bilden ovan. Och läs texten nedan, samtidigt som du öppnar YouTube-länken.
Sen inser du att du behöver läsa HELA texten om detta avträde till låt, och kollar in hela inlägget. Det här är låt nummer 7, och.. ja.. det är helt enkelt en av de bästa texter jag läst på länge. Tack, Hatpastorn, det gjorde min dag!

"ASTAARTH, smaka på namnet.

ASTAARTH.

”The Frozen Sun” är den låt jag spelat överlägset flest gånger ifrån det här svavelosande helvetet. Varför? Jo, därför att det är en utav de absolut sämsta låtarna som någonsin spelats in. Ord kan inte beskriva detta utan det bör höras men jag ska göra mitt yttersta för att kunna ge er en aning om hur det här egentligen låter. ASTAARTH är för övrigt anledningen till varför jag alltid närmar mig fransk svartmetall med samma försiktighet som en gynekolog närmar sig en gymnasietjej som varit på Kos med sina tjejkompisar.

”The Frozen Sun” inleds med en duttande synt ackompanjerat utav en otight bas. Duttandet består utav totalt 4 toner och låter di-doo-do di-doo-do di-doo-do di-doo-do.

Sedan brakar det igång..."

Va? Är du kvar här, på den här bloggen? Sluta med det. Det är måndag, och jag är säker på att du behöver skratta. Följ länken nu!

...dessutom - du har väl inte missat att Immortals livegiv "Seventh Date Of Blaskyrkh" finns på Spotify nu?

Dagen efter Sonisphere...

Det är dagen efter Sonisphere, det största evenemanget i mannaminne. Och hur var det då? Tja... för egen del vete fasen, faktiskt. När vi kom till området, jag och Jolly Jonny så var kön enorm. Alltså, enorm! Bilden ovan är tagen av R2, och han stod kanske en kilometer framför oss.
Och eftersom Jolly Jonny ville se Imperial State Electric, Mötley Crüe och Iron Maiden och det samtidigt började regna så...

...vände vi tillbaka till människobyn och kökade och drack. Och mötte upp frugan. Bra beslut efter tag, för utomhus så det ut såhär - hela tiden!

Sjuuuuukt mycket regn, och de initialt glada rapporterna från området förvandlades snabbt till allt fler meddelanden i stil med... "nu ger vi upp, orkar inte gyttjebrottning mer". Tyvärr, för det var ju en hel del bra band, och vad jag förstår levererade de dessutom, så som Anthrax till exempel. Snacka om max otur när det gäller väder!

Till slut släpade vi oss till fetivalen ändå, för att se Iron Maiden. Och möttes av... ett lerbad. Och galet långt till scen - eftersom ingen av oss var ritkigt beredda att betala priset för att ta oss närmare. Även om jag tyckte britterna lät riktigt bra, faktiskt. Taggade, och jag ser helt plötslit fram mot nya plattan en hel del, jag tror det kan bli en höjdare med tiden!

Nå, långt borta var de, och jag får erkänna att jag igår inte kände mig speciellt hardcore metalfan. Orkade fan inte med allt regn och framförallt köande, trots att rapporterna sa att det gick fint när de väl släppte in massorna.

Idag softar jag i soofan med senaste numret av Close Up, och konstaterar nöjt att de inte har någon intervju med Zakk Wylde. Fortfarande är vi tidigt ute på Werock!

Dessutom ska jag försöka gottgöra det bristfälliga reportaget. Håll ögonen öppna efer en Tvekamp med Maiden i huvudrollen. Typ.. tisdag eller onsdag!

Sonisphere idag

Jepp, idag är det dags.
Sonisphere med bra sällskap.
Hur kommentera det?
Så här.

Det blir fan inte mer klassiskt än det här. Varje gång jag ser videon så tänker jag tillbaka på Headbangers Ball och hur jävla coola Slayer var då. Hoppas de håller stilen idag med...



Ja... just ja. Det här gänget ska visst också spela. Den här låten lär vi däremot inte höra ikväll.
Kanske lika bra det...



Vi ses. Och hörs. Men inte idag. Ni får hålla tillgodo med Christoffer Röstlund Jonssons artikel och intervju med Kerry King sålänge!

Inside Sonisphere - och The Cult!

Du har väl inte missat chansen att se hela Sonispherefestivalen ta form?
Werock kör en bild-dagbok, kan man säga, av det hela. Du har dag 1, 2, 3 och 4 klara, och eftersom dag 1 var i måndags så ser man hur mycket som hinns med på en vecka!
Bra peppe för morgondagens festival, tycker jag.
En annan bra länk för imorgon kan ju vara den här... :)

För övrigt - behöver du mer pepp så kan du ju alltid spendera kvällen i sällskap med The Cult!
(ja, eller som The Woan sa... 20 års väntan är över, screw Sonisphere - det är ikväll som det krutet bränns!)



Njut av kanske den vassaste låten bandet har gjort - och vill du se dem så är det väl Grönan som gäller, vill jag minnas!?

Intervju med Zakk Wylde!

Nu finns den upplagd, första (?) svenska intervjun med Zakk Wylde inför kommande plattan "Order Of The Black", genomförd av eder Rebellängel.
Naturligtvis vill jag veta vad ni tycker om den också. Själv är jag ganska nöjd, även om jag såhär i efterhand har massor av frågor kvar (för att inte tala om alla följdfrågor!).

Intervjun hittar ni här!

Dessutom finns här möjligheten att följa bygget av Sonisphere, i en liten bildsekvens vi kallar för Inside Sonisphere. Kolla in hur scenerna byggs här och fortsätt följa serien under veckan.

Recension: Hellyeah "Stampede"

En klackspark.

Ett flin.

Spelglädje och ett gäng gubbar som har rätt kul.

Så, ungefär, tror jag att "Stampede" med HellYeah kommer att noteras i historieböckerna när ett par år har gått.

Det är musik för musikens skull, inte för att skapa ett komplext mästerverk, och precis som namnet i sig är ganska banalt så är musiken rätt banal och enkel, främst skapad för att ha kul och få komma ut och spela på festivaler och andra liknande tillställningar.

Och det är inget fel i det.

What you see is what you get!

Bandet som består av en mängd namnkunniga musiker (trummor hanteras ex av Panterabekantingen Vinnie Paul, sången av Chad Gray och gitarr från Greg Tribett, båda Mudwayne) spelar på denna andra platta musik som man i stort aldrig behöver ha hört innan för att gilla. Det är riffdriven musik att dricka öl till, att stå med ett lyckligt flin i närheten av dina kompisar på ett lerigt fält och tycka att livet är som absolut bäst just där, just då.
Det är inte musik att fördjupa sig i, analysera och låta växa till en del av din identitet.

Inledande "Cowboy Way" sätter standarden, och med låtar som "Debt That All Men Pay", "Pole Rider" och publikfriaren "Better Man" så funkar den här skivan rätt väl för sitt syfte. Bäst blir det i halvballaden "Hell Of A Time" och det är så jag kommer att fortsätta tänka på den här skivan. Betyget är inte starkt - det sniffar snarare på den undre gränsen än den övre, tycker jag - men det spelar inte så stor roll. Det är ändå en trea totalt sett.

Du hittar HellYeah på MySpace, egna hemsidan samt Spotify, så det saknas inte direkt möjligheter att lyssna in sig lite på detta gäng om du blir nyfiken.

Bästa Spår: "Hell Of A Time"

HellYeah "Stampede" - 3

The Sword "Warp Riders"

Inte så långt kvar nu, innan Texaskvartetten släpper sin nya platta "Warp Riders". Datumet som anges på bandets MySpace är 24/8, och där kan du även förhandsboka både skivan och den rätt coola T-Shirten på bilden ovan (den till vänster alltså, den svarta...), samt en vinyl i lila färg.

Eftersom jag ska se bandet i november så är jag extra laddad. En konceptskiva med The Sword kan ju faktiskt bli precis hur skruvad och bra som helst.

Pepp!

Uppdatering i spellistan

Idag är det onsdag, igen, och spellistan är uppdaterad - igen!
Den här gången spretar det en del.
Kvar sen förra veckan är dels Grand Magus & Black Label Society-plattorna. Riktigt bra, båda två, och loggar mycket speltid hos mig. Något oväntat har jag också spelat Soulfly's platta "Omen" mer än jag trodde. Den är väsentligt bättre än förväntat...
Och, förstås - Iron Maiden.
Är riktigt peppad inför lördag, nu ska bara vädret ta sig. Du har väl inte missat bloggen Tune Of The Day förresten, där du kan se en del bilder av lägdan som det hela ska vara på? (lägda = norrländskt ord för åker, fält...)

Till sist har jag spelat mycket black metal, av någon anledning. Nifelheim, Dissection, Watain, Satyricon... ja, och dessutom så dansade lillkillen M till ljudet av tvättmaskinen igår (!), det måste ju betyda att han fått sig en rejäl dos black metal de senaste dagarna!

Topplistan 3 Röster om...

Det har ju blivit en hel del genomgångar sen den här serien startade. Det verkar dessutom som om ni gillar serien och att den engagerar, och sånt är ju kul.
Därför, här kommer topplistan vad gäller snittbetyg!

1) High On Fire "Snakes For The Divine", snitt 4,66
2) Triptykon "Eparistea Daimones" och Misery Index "Heirs To Thievery", snitt 4,33
4) Airbourne "No Guts. No Glory.", snitt 3,83
5) Blowback "Eight Hundred Miles" och Khoma "A Final Storm", snitt 3,66

Det krävs alltså över 3,5 i snitt från panelen för att ta sig in bland de bästa 6 plattorna.
Dessutom tycker jag att det är synnerligen intressant hur stor skillnad det är på ens egna åsikter och andra, och hur mycket det krävs för att en skiva ska ta hem riktigt höga totalpoäng.
Årets årsbästalistor blir... spretiga!

Setlist för Iron Maiden

Nu har Iron Maiden spelat i både Dublin och Knebworth, och setlistan har varit detsamma.
Kan vara värt att plugga inför lördag kanske.
Lite oväntade låtar är det ändå, eller vad säger ni?
Personligen tycker jag att "No More Lies" är lite trist att ha med, liksom "Dance Of Death". Men det är ju jag...

1.The Wicker Man
2.Ghost Of The Navigator
3.Wrathchild
4.El Dorado
5.Dance Of Death
6.The Reincarnation Of Benjamin Breeg
7.These Colours Don't Run
8.Blood BrothersDedicated to Ronnio James Dio
9.Wildest Dreams
10.No More Lies
11.Brave New World
12.Fear Of The Dark
13.Iron Maiden
Encore:
14.The Number of the Beast
15.Hallowed Be Thy Name
16.Running Free

Rock Candy

Den senaste tiden har jag arbetat lite bakom kulisserna med de stående inslagen på den här bloggen. Veckans Tips, Live! och Remasters som återvänder i höst.
Och, då slår mig några saker när det gäller framförallt Remastrade skivor.

För det första - hur svårt kan det vara? Få tummen ur naveln och släpp era gamla skivor med bra ljud för bövelen, Danzig, Slayer, Metallica, Yngwie Malmsteen med flera!

För det andra - kolla in Rock Candy om du gillar gamla klassiska hårdrocksskivor i återutgåva. Skivbolaget verkar vara en kommande guldgruva för oss som gillar Badlands, Hughes/Thrall och liknande. Dessutom har de humor. Såhär presenterar de sig själva:

SO, WHO DO WE THINK WE ARE?

…THAT INDEED is the 64,000 decibel question?!

Well, let me put it this way – for better or for worse, in sickness or in health, I sold my soul to rock‘n’ roll… and lost the receipt!

Det är tisdag idag.
En ypperlig dag för att starta en enklare undersökning på bloggen, tycker jag.
Frågan är ju enkel, och du hittar den i högermarginalen. Den behandlar sommarens varande, och vad du mest ser fram emot efter sommaren på den här siten!

3 Röster om Keep Of Kalessin

Epic Extreme Metal.
Så säger norrmännen själva om sin musik, och samtidigt är de kontroversiella nog att medverka i Melodifestivalen. Det sticker förstås lite i ögonen på en del traditionalister, men det spelade mindre roll i samband med recensionen som Rebellängeln skrev - resulatet blev full pott utan speciellt mycket krusiduller!
I panelen denna gång finner vi The Woan - långvarig medlem, Mr MASA - flitigt förekommande den senaste tiden, samt Kim - tillfällig gästbesökare!

The Woan: Keep of Kalessin är en ganska spretig historia. Thrash/Death med inslag av power metal. Blast samtidigt som det är syntar och sköna riff. Dom gör egentligen inget dålig jobb, men förvirrad är jag dock.
Betyg: 3


MrMASA: Detta band beskrivs som Black Metal. Efter att ha hört Reptilian förstår jag inte riktigt varför. Jag har aldrig gillat Black Metal nämligen men av någon anledning tycker jag att detta är riktigt bra! Och då KAN det ju inte vara Black Metal. Eller?

Hur som helst så tycker jag att musiken drar mer åt det symfoniska hållet och jag tycker mig höra tydliga finska influenser i detta norska band. Allt är väldigt storslaget och ljudbilden är nästan i stil med storslagenhetsmästare som Rhapsody of Fire och Nightwish. Riktigt bra låtar har plattan också! Betydligt fler än melodifestival låten The Dragontower. Helt klart värt att lyssna på även om man inte är något Black Metal fan.
Betyg: 3

Kim: "Reptilian" är ett album som golvade mig direkt - och samtidigt inrymmer så mycket, att det fortsätter imponera efter säkert hundratalet lyssningar. Med ett intrikat låtmaterial och suveräna insatser av musikerna är den så nära full poäng som den kan bli, utan att Keep of Kalessin når upp till sin högsta möjliga nivå, de fortsätter nämligen utvecklas och jag ser fram emot att få belöna dem med det absoluta toppbetyget för nästa, eller nästnästa, platta.
Betyg: 4,5

Hm.. det verkar helt klart som om panelen inte är lika överväldigad som Rebellängeln. Inte ens Kim som gillar plattan (läs förresten recensionen på Werock också) maximalt mycket delar ut full pott, med hänvisning om att det finns mer att hämta.
Vad gör jag då i så fall?
Utökar betygsskalan vid nästa skivsläpp?
Snittet hamnar i alla fall på ganska fina 3,5. Helt okej, med andra ord!

Maidens turnépremiär

På lördag är det som bekant dags för Sonisphere.
Men huvudakten Iron Maiden har redan haft sin premiär på nya turnén, den som kommer hit.
Och det verkar vara fokus på lite längre låtar, man får t ex inte se många av de gamla klassikerna så som "2 Minutes To Midnight" eller "Aces High". Istället en del lite oväntade stycken som "These Colours Don't Run" och "The Reincarnation of Benjamin Breeg".
Och i stort sett inget från kommande plattan "The Final Frontier".

Jaha.
Du hittar Aftonbladets hela recension här, så du vet vad som är att vänta och hinner lyssna in dig innan lördag. Det kan ju kanske behövas!

Recension Black Label Society, JORN, Iron Fate

Månadens recensioner är publicerade på Werock, och trots att det är sommar så finns ett gäng intressanta plattor att läsa om. För egen del har jag satt tänderna i en varierad skörd.

Black Label Societys kommande giv "Order Of The Black" har du tidigare kunnat läsa förhandsnoteringar om, nu ligger även den fullständiga recensionen ute här. Skivan släpps i andra halvan av augusti, och gillar du Zakks typ av musik kan jag avslöja att du har anledning att skruva upp förväntningarna.... Dessutom - intervju med mannen själv kommer på Werock inom en snar framtid!

Tyska Iron Fate debuterar med plattan "Cast In Iron", och detta är klassisk heavy metal. Sångaren är riktigt bra, och det är kraftigt influerat av akter som Iron Maiden och Judas Priest. Du hittar recensionen här!

Sist - men inte minst intressant - ut i raden av recensioner från undertecknads penna är hyllnings- och minnesplattan till Ronnie James Dio som Jorn står bakom. Första spåret är helt unikt skrivet för detta ändamål, och resterande del av skivan består av covers som hämtats främst från Ronnies solokarriär. Du hittar hela recensionen här.

Dessutom finns det gott om annan spännande läsning. Danzig och Hate Ammo t ex, samtidigt som du får båda intervju och recension av Eyecult - svensk black metal som verkar mycket lovande.

Hast iväg med en gång och kolla in själv. Du hittar alla månadsrecensioner här. Mycket nöje!

Spelningar i Stockholm under hösten...

...är det ju gott om, inser jag nu när jag funderar påanskaffande av biljetter.
Här följer ett axplock:

7/9 Ozzy Osbourne, Globen
9/10 Volbeat, Hovet
9/10 Danko Jones, Debaser Medis
12/10 Dimmu Borgir, Arenan
4/11 Dark Tranquillity, Debaser Medis
10/11 Airbourne, Tyrol
11/11 The Sword, Göta Källare
16/11 Bullet For My Valentine, Annexet
5/12 Soilwork, Klubben
8/12 Exodus/Kreator/Death Angel, Deabser Medis
11/12 Helloween, Arenan
25/12 Candlemass 25-årsfest, Debaser Medis


..du hittar biljetterna på Ticnet eller Tickster, samt i vissa fall direkt på spelstället.
Dessutom lär det väl tillkomma en massa roliga akter, samt alla förband. Och så kan man ju göra som WASP i oktober - besöka Sverige för 3 spelningar varav ingen är i Stockholm...
Packad höst, minst sagt.
Vad ska du se?

3 Röster om Misery Index

Rebellängeln kallade detta för årets bästa döds i sin recension.
Misery Index grymma käftsmäll "Heirs To Thievery" maxade betygsskalan och kammade hem en 5:a, men vad säger bloggens panel, denna gång bestående av SheerFaith, The Woan och Stones? Spana in själv!

SheerFaith: Pang! Vad var det? Jo det var en hård käftsmäll serverad av grind/death kungarna Misery Index.
Detta band har verkligen gått från klarhet till klarhet och denna platta är den bästa de släppt
hitills. Jason Netherton är en vrålare av världsklass och Adam Jarvis är förmodligen en av de bästa
trummisarna i metal idag. Jag skulle bli förvånad om inte denna platta nosar i topparna på årsbästalistan.
Bästa låt - The Carrion Call
Betyget kan inte bli annat än fem av fem möjliga!

Stones: Misery Index har alla ingredienser för att få ditt vardagsrum att se ut som en krigszon efter en timmes lyssning på dessa herrar. Tungt, Brutalt och otroligt välspelad rövspark.
Betyg 5

The Woan: Aggressiv death med sjukt mycket dubbelkaggar. Trummisen får verkligen jobba för sin lön på denna platta. Sköna, hårda låtar med bra driv, men jag efterlyser mer variation i låtarna för att det ska nå hela vägen. Första låten avslutas och den andra tar vid, eller var det bara ett break i första? Har jag lyssnat på 4 låtar eller 1? Öööh?
Betyg: 3

Två toppbetyg alltså, och en medelväg. Det räcker ju ganska långt, till ett snitt på 4,33 och helt klart är plattan bland de som sopat hem högst snittbetyg i den här serien!

Spelschema Sonisphere

Om en vecka landar Sonisphere här i Stockholm.

Som noterat på flera ställen - bland annat här - så är makalöst många biljetter sålda, och eftersom jag vet att Stones från siten Tune Of The Day är inblandad i set-up:en av hela spektaklet så kanske det kan komma bilder på området och artisterna på den siten så småningom.

Men, det var ju inte det som inlägget skulle handla om.

Det var ju spelschemat. Som ni kan se så börjar allt ganska tidigt, och slutar rätt tidigt. I o f s kommer väl Iron Maiden att spela två timmar eller så, men i alla fall. Dessutom ser jag själv att det blir lite av en lucka för egen del. Efter att Slayer spelat så blir det läge att inta mat & dryck innan jag kollar in Mötley Crüe!

Vill du ge din egen röst så rekommenderas antingen en kommentar, eller att du röstar på Werock!

Zakk hälsar!

Yess!

Nu blev den äntligen av, intervjun med Black Label Societys frontman och ledare Zakk Wylde.

Jag har just lagt på luren efter ca 20 minuters samtal, och en sak kan jag säga.. han pratar fort och mycket!

Rätt surrealistsik känsla, faktiskt, att svara i telefon och höra "Hi, dude this is Zakk Wylde"..

Nå, intrycken ska smältas och sammanfogas till en artikel för publicering på Werock så småningom, tillsammans med en recension av skivan "Order Of The Black". Tills vidare får du hålla tillgodo med intrycken från förhandslysningen.

Tills vidare får ni samma avsked som jag fick. "Keep Bleeding Black man"!

Recension: Soilwork "The Panic Broadcast"

Svenska Soilwork är veteraner numera.

Med 8 plattor i ryggen och ett sound som faktiskt är helt eget - det hörs att det är just Helsingborgarna som är i farten - så förväntas knappast att bandet ska vara fullständigt nyskapande på "The Panic Broadcast", även om Peter Wichers är åter i uppställningen igen. Däremot förväntas högkvalitativ modern metal med bra växling mellan aggression, growl och melodiska slingor med ren sång.

Och det är på pricken vad man får!

Sångaren och frontmannen Björn Stridh besitter en förmåga att sjunga både rent och med tryck i sitt growlande och skrikande som få andra vokalister når upp till, och det ger bandet en möjlighet att ställa just det medryckande smittande melodiska mot en tungt svängig och aggressiv fond.

Inledande ""Late For The Kill, Early For The Slaughter" bjuder på finfin rensande och sätter fart på anrättningen på ett utmärkt sätt, och i efterföljande ""Two Lives Worth Of Reckoning" så har bandets lyckats skapa en refräng som sätter sig som ett klistermärke direkt. Därefter får man standardkompositioner i "The Thrill", "Deliverance Is Mine" och "Night Comes Clean" innan det hettar till rejält.

"King Of The Threshold" är vansinnigt svängigt piskande som får mig att trumma snabbt på bilratten eller skaka mer eller mindre ofrivilligt på nacken. Dessutom lyfter den snabba attacken det kommande lite lugnare stycket "Let This River Flow" på ett riktigt bra sätt; kontrasterna samverkar gynnsamt.

Även avslutningen på skivan med "The Akuma Afterglow" och "Enter Dog Of Pavlov" är mycket stark, och det är egentligen bara "Epitome" som inte riktigt faller mig i smaken.

På det hela taget är det här kanske inte Soilworks starkaste platta någonsin, men det är ändå riktigt bra. Och, som vanligt med det här bandet, så växer skivan ju mer man lyssnar på den. Förra släppet "Sworn To A Great Divide" slutade till slut som en av de mest spelade under året för min del, något jag inte alls trodde i samband med release!

Betyget blir ganska enkelt denna gång, det känns som en helgjuten 4:a. Förväntningarna infrias.

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, eller så kollar du dem på Spotify.

Bästa Spår: Hmm... rätt svårt, faktiskt. Antingen öset i "Late For The Kill, Early For The Slaughter" och "King Of The Threshold", eller melodin i "Let This River Flow". På det hela en ganska jämn skiva ändå, så det är väl sak samma!

Soilwork "The Panic Broadcast" - 4

Jonah Hex trailer

En del av er kanske minns det här inlägget, då Rebellängeln fick reda på att Jonah Hex skulle bli film.
En del av kanske inte minns det.
Det är väl sak samma.

Det intressanta var hur som helst att det är Mastodon som står för filmmusiken, och nu kan du beskåda nedanstående trailer till spektaklet. För det verkar vara ett spektakel till film...



Förstås ska jag se den ändå. På DVD. Hemma. Så att jag kan fläska på ljudet.
Man vill ju inte missa Mastodon!

Förresten verkar det vara högsäsong för gamla serietidningshjältar. Såg på min Rom-resa att även Solomon Kane kommer på film. Tror det kan vara ungefär samma sak som Jonah Hex, möjligen lite mindre spektakulärt.

Förhandsboka Spiritual Beggars

Spiritual Beggars släpper sin nya platta "Return To Zero" den sista augusti i Europa - men redan nu kan du förhandsbeställa den, och få med en rätt enkel men snygg T-Shirt (bilden till höger, förstås...).

Jag tror helt klart att nya plattan blir en stänkare, och undrar du varför så kan du alltid glida över till bandets MySpace och spela låten "Star Born" som nu finns tillgänglig i sin helhet.

Jag gillade ju förra plattan "Demon" så pass att jag hade den som Veckans Tips, och föll den även dig i smaken så finns ingen anledning att vila på hanen.

Skaffa ditt ex av kommande given du med!