Lördagslyx: Film och metal

Ahhhhhh!

Det är dags för premiär av en ny, återkommande avdelning på den här bloggen.

Lördagslyx kallas den, och det kommer att bli lite längre artiklar med en hel del listor och mer eller mindre meningslös läsning. Dessutom får du förslag på passande snacks och dryck, och på det hela är andemeningen att skapa en skön och lite lyxig stund en lördagkväll, främst för dig som inte är ute på stan och hänger eller har annat skoj för dig.

Först ut blir en betraktelse av ett gäng gamla klassiska filmer och en koppling till en subgenre inom den musikstil som dominerar den här bloggen - metal. Förvirrande nog har det ändå inget att göra med skådespelare eller soundtrack, utan är en rent subjektiv betraktelse...

Film och metal

Dagens ämne handlar om film. Rättare sagt, gamla mer eller mindre klassiska filmer och hur de känns med en koppling till hård musik. Alla gillar vi väl film mer eller mindre - trots att åsikter om vilken film som är bra respektive dålig kanske går isär - men ibland infinner sig en känsla av att det här, det är bara så jäkla dödsmetal. Tex. Tycker jag. Och eftersom det kan bli så så kommer här ett gäng filmer kopplade till en eller annan undergenre.

Naturligtvis äter du helst popcorn till den Lördagslyxen, det säger ju sig självt, och som dryck föreslår jag en lättdrucken ljus amerikansk lageröl (ex Miller eller Budweiser) om du dricker alkohol, eller cola (givetvis i en pappmugg med plastlock och sugrör) om du föredrar din kväll utan alkohol.

Slå dig till ro i soffan.

Känn dig sugen på film, och häng med.

Mad Max 2 - Thrash Metal!

Det finns absolut ingen anledning att vila på hanen.

Vi kastar oss istället direkt in i en riktig klassiker, Mad Max 2 - The Road Warrior med en numera inte helt okänd Mel Gibson i huvudrollen.

Filmen i sig är både kultig och rätt bra, men framförallt präglas hela rullen av en stenhård känsla av aggressiva thrashriff.

Det är helt enkelt ett laglöst land där man klarar sig bäst genom att hänga ihop i ett gäng som kör mer eller mindre hoptejpade hemmabyggen till bilar - om man nu inte råkar vara just huvudrollsinnehavaren. Varje gång jag ser den här rullen så ekar klassiska thrashriff i min skalle - av den sorten som är kanke inte är superkända Metallicasorten, utan mer Exodus och Death Angel, typ. Kunglig film, kunglig musik.

Dessutom innehas den andra huvudrollen av en svensk, Kjell heter han och har en kinky lädermask på sig hela rullen igenom.

Bara en sån sak ger ju pluspoäng när vi moshar oss hela vägen rakt ner i apokalypsen....

--------------------------------------------------------------------------

Blade Runner - Metalcore!

Jaha, tänker du.

Vafan menas med det?

Jo, men såhär är det. Blade Runner är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Svärta, humor, djup, action - allt finns i den här rullen med en gråruggig Harrison Ford i huvudrollen som replikantjägaren som förälskar sig i ett av sina villebråd.

Och precis så är faktiskt också bra metalcore!

Då finns ingridienserna på plats för en liknande soppa, och lägger man dessutom till alla underbara citat som filmen innehåller så är kopplingen till ex Bring Me The Horizon lika logisk som självklar.

I alla fall för mig.

Och då har jag ändå lite svårt för just metalcore...

------------------------------------------------------

Exorcisten - Death Metal!

Jag gillar egentligen inte skräckfilm så mycket (jo, jag vet, jag är lite mesig), men det finns helt klart undantag.

Exorsisten är förstås ett sånt.

Tokbra film, och det hade förstås varit enkelt att falla i fällan att koppla något blodigare till en genre som death metal (jo, det finns ju gott om exempel på filmer som innehåller bra mycket mer gore och gegga, och egentligen kanske man borde dela in hela dödsmetalgenren i flera olika underkategorier i sig...men nu är det såhär, och det får ni finna er i!), men jag kan ändå inte låta bli att tycka att just Exorcisten innehåller allt som behövs.

En svensk inblandad i en av huvudrollerna, precis som i de flesta framgångsrika och riktigt bra dödsbanden, och en besatt satanshyllande vrålare i den andra huvudrollen.

En spännande story med kopplingar till det övernaturliga och hin håle med kompisar - precis som en bra dödsmetaltext.

En skvätt spya och hånande av jesus, precis samma som du vill ha av en riktigt bra dödsmetalplatta.

Spänning, dramatik, action, mystik, ond bråd död... ja, listan kan helt enkelt göras rätt lång på varför de här två sakerna passar ihop!

Exorcisten är dessutom ganska mycket old school, precis som det ska vara. Ska vi säga tidiga Entombed eller Grave, förslagsvis?

----------------------------------------------------------------------------------

Braveheart - Heavy Metal!

mel Gibson återvänder till denna lördagslyx, denna gång något äldre och iklädd klänning.

men det är inte det som är grejen med den här filmen.

Det är istället att den i stort sett var först (ja, vafan, egentligen har jag ingen aning, det där baserar jag nog inte på fakta utan enbart mina egna erfarenheter och synnerligen begänsade filmerfarenheter) i en rad filmer som skildrade brutala slag.

Massor av folk som rusar mot varandra med allehanda tillhyggen som svärd och yxor och sen pucklar på varandra till blodiga bilder av kroppsdelar som lossnar.

Det är ju det klassisk heavy metal handlar om. Die With Your Boots On, Dio!

Personligen gillar jag både filmen och musikstilen, men jag kan ändå förstå de som skrattar åt de texter som handlar mest om drakar och svärd. Här är det svärd, uppror och krig, något som figurerat i heavy metalbandens texter sen... ja.. heavy metal uppfanns!

------------------------------------------------------------------------

Rain Man - Rock'n'Roll!

Rain Man är en helt magisk film.

Dustin Hoffman och Tom Cruise gör fenomenala rollprestationer, och trots allvaret i den underliggande berättelsen så lyckas den med samma sak som bra rock'n'roll alltid gör.... att sätta ett lyckogrin i ansiktet på betraktaren eller lyssnaren!

Bra rock får dig att må bra.

Att garva lite.

Rain Man var en av de första filmerna jag såg som skulle kunna kallas "feelgood"-film (ett annat uttryck för chick-flic kanske, men det skiter jag i... ja är säker i min manlighet helt enkelt och står för att jag gillar rullen!), och så är det för mig med rock.

Man kan ju för fanken inte lyssna på t ex Hellacopters utan att få ett grisflin av lycka på läpparna!

------------------------------------------------------------

Seven - Goth/Doom Metal!
Brad Pitt är naiv i den här smutsiga, svarta och rätt briljanta rullen. Morgan Freeman är mer luttrad, men båda dras in i sökandet efter den seriemördare som härjar.

och allt är mörkt.

Svart.

Det vilar en känsla av depression över hela filmen, samtidigt som det hela vilar på en grund som är riktigt bra - storyn är helt enkelt genomarbetad och intressant hela vägen till slutknorren.

När jag tänker Goth och Doom metal så tänker jag ingen emokrafs.

Jag tänker på band som Paradise Lost eller för den delen Novembers Doom.

De där banden som baserar sina plattor på grymma låtbyggen i grund och botten, och sen klär dem i svart och släcker lyset för att det inte ska framstå som för glättigt.

Mörker är härligt. Mörker är bra!

------------------------------------------------------------------------

Den Gode, Den Onde, den Fule - 70-talshårdrock!
70-talshårdrock?

Hur menar han nu då, den där Rebellängeln?

Jo.. med 70-talshårdrock så menar jag hårdrock från den tiden när heavy metal inte riktigt var uppfunnet, när byxbenens utsvängning var närapå lika viktigt som musikens sväng, när polisongen var självskriven och man använde 8 kanaler för inspelning.

Tidiga Deep Purple eller Rainbow, t ex, vars arv till stor del numera förs vidare av band som Graveyard, SAHG eller Blowback.

Och för mig finns ingen film som bättre symboliserar det än mästerverket Den Onde, Den Gode, Den Fule.

Stenhårda miner.

Vandringar genom öknen.

Uppgörelser via duell.

Clint Eastwood.

Det blir fan inte bättre, så jag ville ha med den här filmen - även om kanske kategorin blev lite krystad. Screw you... :)

--------------------------------------------------------------------------------

Korpen Flyger & Korpens Skugga - Black Metal!

Ja, om förra filmen och genren kändes aningen krystad så är det raka motsatsen nu.

Det finns fasen ingen film som fångar essänsen i black metal bättre än de här två skitiga och mörka isländska klassikerna signerade Hrafn Gunnlaugsson.

Med den karga naturen som bakgrund så klär han Gest i lädermask och låter honom återvända som brutal hämnare i Korpen Flyger, medan Korpens Skugga sätter den nyblivna kristet utbildade Trausti på pottkanten och förvandlar honom till en våldets hantlangare - och hela tiden ekar hymner från norsk och svensk högklassig black metal i mitt huvud när de här filmerna spelas.

Nä, det är inte Satyricon, Marduk eller Immortal som gjort soundtracket, men det hade inte varit fel.

Verkligen inte!

-----------------------------------------------------

De 12 Apornas Armé - Progressive Metal!

Förvirrat.

Börja från slutet, återkom i mitten och låt aldrig lyssnare eller tittare veta vad som komma skall.

Istället för att dyka ner i ett riff i moll så stannar vi upp och tar en paus.

Eller kastar huvudpersonen i isolerad cell på dårhuset.

På det hela taget så är det här en film som verkligen kräver att du följer med för att det ska bli bra, och det är därför jag tycker den passar till just progressiv musik.

Varken Dream Theater eller Opeth vinner på att du lyssnar lite slött på dem i bakgrunden; de kräver uppmärksamhet och fokus för att fungera.

Lite som den här rullen, som i sig kanske är en av de sämsta som rapas upp i den här Lördagslyxen, men likväl värd sin plats.

Underskattad, faktiskt...

----------------------------------

Highlander - Power Metal!
Sist ut av de filmer som får sig en genre tilldelad i den här Lördagslyxen är en klassiker med Sean Connery och Christopher Lambert (var tog han vägen förresten?) i huvudrollerna.

Den handlar om lite folk som är odödliga förutom om de får huvudet avhuggna av en konkurrent som då absorberar dennes krafter, typ.

Jag tyckte den var skitbra för sisådär 20 år sen.

Nu har jag inte den blekaste längre, eftersom jag inte kollat på den på hur länge som helst.

Precis som med Power Metal!

Med svärd, en osannolik story och en lite ostigt skön stämning igenom så är det här vad Helloween är för mig. Nostalgi.

Underhållning för stunden.

Och då och då påminns jag om varför jag gillade det en gång i tiden, för likt Helloweens mästerstycken från tidiga glansdagar så är dte inte så lätt att värja sig från Sean Connerys charm.

Det bor ändå kvalitet i både karl'n och bandet...

------------------------------------------------

Jaha, det var allt för den här gången.

inga fler filmer just nu, men förhoppningsvis har du hittat en del kul läsning.

En del kanske du håller med om, annat inte, men under resans gång kanske du har druckit upp din dricka, nått botten på popcornskålen och faktiskt... blivit sugen på att kolla in någon av de föreslagna rullarna.

Vem vet, kanske känner du för lite black metal i filmform ikväll?

After all. Det är lördag.

Då förtjänar man lite lyx!

Ikväll intar Marduk Klubben!

Stockholm blir ikväll lite hårdare.
Lite elakare.
Det är dags för black metal i världsklass på för ändamålet perfekta Klubben - Marduk intar stan!
Hade en plåt, välvilligt införskaffad av Per, men kan inte ta mig dit pga andra, tidigare bokade åtaganden. Å andra sidan så har sagde Per (sankte Per?) tidigare bidragit med grymma recensioner och bilder från både Lamb Of God samt Machine Head tidigare, så man ju aldrig vad som händer. Du får kolla in här med jämna mellanrum i nästa vecka också, helt enkelt!
Till dess kan du ju alltid njuta av "Wolves" med just Marduk.
Finfin smörja! :)

Imorgon är det premiär för Lördagslyx...

... den här bloggens nya återkommande avdelning.
Och för att du ska ha chansen att verkligen hänga med så kan du redan nu få lite tips.

Det snacks som rekommenderas är popcorn och amerikansk lageröl alternativt cola i pappmugg med plastlock och sugrör.

Det kommer att handla om film, i stort sett bara lite äldre klassiska filmer, och det kommer att handla om subgenrer inom hårdrock.
Imorgon klockan 19:00 publiceras det hela, och som teaser kan jag avslöja att bland annat Blade Runner och Rain Man kommer att avhandlas. Och vilken annan film är egentligen mest black metal?

Syftet med artikeln är dels att bjuda på något läsvärt en lördagkväll, samt få dig, som läsare, lite sugen på att kolla in en eller annan rulle ur arkiven, så du kan lika gott ladda upp med att botanisera i DVD-hyllan också.
19:00. Glöm inte det!

Veckans Tips: Bloodbath "Nightmares Made Flesh"

Jaha, tänker du kanske. Varför är Veckans Tips en av de mest dokumenterade och välkända supergrupperna som finns, framförallt inom högkvalitativ dödsmetall?

Anledningen är enkel, svarar jag då.

Det här får du faktiskt inte missa!

Bandet har medverkat i bloggens live!-serie tidigare, då med en viss Micke Åkerfeldt vid micken, men eftersom det här är så fantastiskt bra så får de chansen även som ett Veckans Tips. Detta är bandets 2:a fullängdare, och här hanteras micken av Peter Tägtgren - vanligtvis figurerandes i Pain, Hypocrisy och som producent i egna studion Abyss.

Detta är även bandets bästa giv, än så länge.

Låtlistan innehåller bland annat spår som "Cancer Of The Soul", "Soul Evisceration", Bastard Son Of God" och "Outnumbering The Day" - men alla dessa bleknar ändå i jämförelse med bandets kanske finaste stund.

"Eaten".

Detta är inget annat än ren poesi med fötterna fast rotade i dödsmetallmyllan, och kombinationen av brutalitet och humor när låten utvecklar sig är helt enkelt fantastiskt bra!

Bloodbath är förstås inget okänt band eller någon bortglömd pärla som du tipsas om, men det spelar ingen roll - du behöver den här skivan. Kräver du av någon anledning mer övertalning så rekommenderar jag den här Spotifylänken, eller kanske bandets hemsida, där du också kan läsa mer om medlemmarna, diskografin och annat kul!

NFL-premiär

Idag är det förresten premiär för NFL-säsongen, den riktiga. 16 omgångar innan slutspelet, och förra årets mästare New Orleans tar sig an Minnesota Vikings i dagens premiären, ett Minnesota som jag tror blir livsfarliga i år.
Brorsan lär väl som vanligt hålla sina tummar för Seattle Seahawks medan mina favoriter, Buffalo Bills, biter i gräset tidigt på säsongen. Inget nytt under solen där..

Nå, minnen är kul. Reprisdags... Green Day & U2 i "The Saints Are Coming". Idag, faktiskt!

Exodus: A-, B-eller C-lag?

Som ni vet så pratar man ju ibland om "de 4 stora" inom thrash, och avser då Slayer, Metallica, Anthrax och Megadeth.
Jag fattar nog inte riktigt det där. Dels känns inte Slayer som thrash, och dels fattar jag fasen inte varför Anthrax skulle räknas dit, men ok. Låt oss för det här inläggets resonemang säga att det är så. För en av bloggens läsare (han kanske vill vara anonym, men låt oss kalla honom för Magnus) kläckte för säkert en månad sen frågan om hårdrockens A-, B- eller C-lag.
Det var i samband med att han köpt plåtar till kommande thrashfesten på Debaser Medis, med Exodus, Kreator och Death Angel som han började fundera på hur de där banden kämpar.
Att det faktiskt finns ett C-lag inom thrashen också, som består av band som är bra och har funnits länge - men som det aldrig verkar "lossna" på riktigt för.

Bra fundering, och värt att lyfta till alla, tycker jag.
Jag menar, var placerar man Exodus?
Eller för den delen Testament, Machine Head (som ju är minst lika mycket thrash som Metallica eller för den delen nån av de andra in "de stora fyra"), Sodom, Annihilator, Sepultura, Overkill och Sacred Reich för att bara nämna några?

Hur ser er A-, B- och C-division ut?

Tävlingen avgjord!

Ja, igår var det sista dagen för att lämna in sina bidrag till tävlingen där du kunde vinna boken om Bruce Dickinson - och vinnare är ingen annan än:

GRIMGOTH!

Såhär lyder hans motivering till poängtilldelningen:


Jag har gett The Final Frontier betyget "Nä, fy faaaan!!! Uselt, en 1:a!" av dom enkla anledningarna att jag aldrig varit ett större fan av deras 2000-tals album även om dessa innehållit vissa guldkorn.
När jag lyssnade igenom den nya plattan vart jag bara mer och mer besviken, det lät till och med som ett helt annat band då och då, och även Bruce Dickenson som vanligt viss är kung spricker faktiskt i en del av låtarna.
Även om man kanske kan tycka att detta är ett nyskapande album i den bemärkelsen att dom vågar ta steget att försöka utveckla sig så måste man ändå någon säga: "Hallå, stopp där!!" verkar som ingen gjort detta tyvärr.
Att sedan denna spelades in i samma studio som vissa andra av deras äldre album (som är kanon) och även uttalanden så som "allt kändes som förr när vi var där och detta inspirerade oss till detta album" (lös taget från mitt minne) så undrar jag om dom ändå inte slog i huvudet på vägen och trodde dom hamnat någon annanstans och tänkte på nått helt annat som kanske rebensspjäll och guinnes (tänker då på Nickos resturang där han serverar rebensspjäll).

Nä även om Maiden alltid är och förblir Maiden så kan jag inte även om det smärtar i hjärtat att säga och tycka detta som gammal Maiden fan sedan tonåren att det är bra helt enkelt, sen kan man också diskutera den annars så coola Eddie på omslaget, bara en sån sak visar på att dom måste onekligen gått på någon konstig drog eller liknande när dom skapade detta och tyckte att det skulle bli bra.

Nä jag blundar och stoppar fingrarna i öronen för att sedan stämma upp i ett "lalalalalalalala" och lossas som detta aldrig hänt ungefär som tiden då Blaze Bayley (Badley) sjöng och medverkade i Iron Maiden.

Paul Di'Anno och Bruce Dickenson är dom ENDA två som kalla sig sångare i detta mästerliga band.

Bra så, GRATTIS! Boken kommer med posten.
Dessutom ska Buster hedersomnämnas. Den här motiveringen var nämnligen riktigt bra, tycker jag. Bra smak när det gäller betyg också, hehehe...:

Jag gav den en trea, precis som du hade jag satt 3,5 om det fanns möjlighet. Den är svårtuggad, men jag gillar det. Man måste umgås med denna skiva en hel del. Man måste ge den tid. Efter ett tag blir låtar eller delar av låtar man inte gillade riktigt bra och man hör melodierna i huvudet även när man inte lyssnar. Ibland får jag för mig att Steve känner pressen att ha med en sån där mastodont till låt som ska ligga sist på skivan. Hallowed, Rime, Alexander e.t.c och When the wild wind blows är tyvärr en av de svagaste av alla hans opus. Min favorit är Starblind med riffet som upprepas om och om igen och även används som en sorts refräng. En sån där låt som nästan försätter en i trans. Det jag uppskattar allra mest är att de vågar göra en sån här 'svår' skiva. Lite mindre otillgänglig. Som de flesta vet, skivor som tar tid att älska håller alltid längst. Och denna kommer att växa till en av de bästa de gjort under sin senare tid.

Bra så, man vet aldrig om jag lyckas gräva upp något tröstpris!
Och, när vi nu ändå är inne på resultat av omröstning.
31 av er tyckte till om Iron Maidens nya giv "The Final Frontier", med följande fördelning:

• 2 röster (6%) med betyget 5
• 4 röster (12%) med betyget 4
• 11 röster (35%) med betyget 3
• 5 röster (16%) med betyget 2
• 3 röster (9%) med betyget 1
• ...och 6 röster (19%) av er har inte hört den.

Lite överraskande, faktiskt. Enligt detta ligger recensionens betyg med en stark trea något högt, och det korrekta betyget ska snarare balanser mellan en tvåa och en trea.

Det är tur att smaken är som baken!

Gästrecension: Ozzy Osbourne i Globen 2010

Metalbloggen bugar och bockar - ett stort tack går ut till The Woan som snickrat ihop nedanstående recension av gårdagens spelning på Globen! Bilden kommer från R2's iPhone. Rätt hyggligt ändå, tycker jag...

Ozzy Osbourne, Globen 7/9 - 2010
Mörkrets prins var i stan och förväntningarna var minst sagt lågt satta. Hårdrockssamfundet hade ett par representanter på plats och förhandssnacket gick mer kring faktumet att man måste hinna se honom en sista gång innan han faller av pinnen. Inte så mycket runt förväntade låtar eller om han kommer sjunga lika dåligt som sist han var i Stockholm?

Men exakt 20:30 kliver han upp på scen och vissa av våra farhågor blir snabbt bortblåsta... 100 dB gränsen verkar inte finnas med på schemat. Ljudet är högt och bra precis som det ska vara.

Ozzys band verkar vara ytterst kompententa och har verkligen försökt att låta som sina förfädrar. Gus G spelar låtarna precis som de var skrivna och det låter riktigt bra.

Sångaren är en annan historia. Ozzy sjunger inte speciellt bra längre, och det är vissa låtar som körsången hamnar högt över leadsången. Tråkigt? Ja, men det det funkar att lyssna på. Han roar sig på scen med en vattenkanon som publiken får smaka på litervis.

Låtvalet går ifrån att vara precis som förväntat till att förvåna. Ozzy börjar med "Bark at the moon", "Let me hear you scream", "Mr Crowley" och sen fortsätter det i den vevan. Det är inte förrän han brakar av "Fire in the sky" och "Killer of giants" som hårdrockssamfundets ögonbryn lyfts och man känner att betygen börjar lyftas. Tyvärr finns det inslag i hans show som inte känns lika kul. "Rat salad" med 6 minuters instrumentala solonummer känns onödigt. Han hade kunnat skippa några onödiga Black Sabbath låtar och fortsatt att chocka genom att kasta in en låt från "No rest for the wicked" plattan istället.

Betyget blir en stark 3:a. Ozzy kommer undan med mycket genom att vara Ozzy. Missarna i sången och de mindre lyckade låtvalen har man överseende med, när han lägger in ett par oväntade låtar.

Input från Ozzy i Globen

..jaha, jag var inte på plats igår när The Prince Of Darkness intog Globen.

Jobbet gick helt enkelt inte att kombinera med hårdrocksintresset, och eftersom det är jobbet som sätter mat på bordet så fick det gå före den här gången.

Tyvärr.

För det finns väl en viss risk att det här var sista varvet för den gamle hjälten, även om han i a f enligt Stones, som också bjuder på bilden ovan, var inspirerad och på bra humör - och ganska vass både ljud- och sångmässigt!

R2 å sin sida bjuder på en enklare vidoesnutt. Kvalitén blir som den blir, men för oss som inte kunde närvara är det super! För egen del tyckte även han det var bra, även om det kanske var väl mycket material från Black Sabbath-tiden.

Vad säger ni andra som var på plats?

Ozzy Osbourne!

Ikväll smäller det - Ozzy Osbourne intar Globen.
Säga vad man vill, men karl'n är ju en legend trots att han inte rör sig så mycket på scen numera. Tills han får tag i en vattenhink...
Som förband agerar Crash Diet, så det blir ändå till att jobba för gamlingen för att följa upp dem.

För att ladda bjuder bloggen på titellåten på grymma "No More Tears". Enjoy!

Inget samtal från Death Angel...

...historien upprepar sig från Zakk Wylde-intervjun - inget samtal ikväll från någon av medlemmarna ur Death Angel.

Började få onda aningar när jag pratade med deras svenska management för att få reda på vem av bandmedlemmarna jag skulle prata med, och de sa att "de har vi försökt få reda på av tyskarna, men inte fått något svar ännu..."

Ajaj.

Nå, jag får trsta mig med fortsatt lyssning av bandets rykande färska släpp "Relentless Retribution", som så här långt är riktigt bra. Dessutom landade senaste numret av Close Up i lådan idag, med en intervju med just Death Angel.

Och naturligtvis ger jag inte tappt.

Ska försöka få en ny tid med bandet, och redan på torsdag är det chans till revanch. Då står en viss trummis i Opeth på tur...

Recension Blood Revolt, October Tide och Winterfylleth

Måndag igen, och dagen är verkligen helt späckad. Jobb, och dessutom förberedelser - ikväll telefonintervjuar jag Death Angel för Werock's räkning (ja, vafanken... har du någon speciell fråga som du skulle vilja ställa till bandet så skriv det genast i kommentarsfältet!).
Alltså - inte mycket tid att blogga.

Istället får du nöja dig med lite recensioner på Werock!

Winterfylleth "The Mercian Sphere"

Detta är black metal med melodiska och symfoniska inslag från bolaget Candlelight. Låtarna har rent av larviga namn, och de sniffar ofta på 10-minutersstrecket, så det är ingen lätt sak att sätta i sig.
Bra, trots det, och den har växt för varje lyssning.
Recensionen finns här!




October Tide "A Thin Shell"

Stilfull, snyggt producerad doom i samma ådra som exempelvis Katatonia - med growl!
Udda, minst sagt, och helt klart en erfarenhet jag är nöjd att ha gjort. Den här plattan innehåller en del riktiga godbitar....

Du hittar hela recensionen här.









Blood Revolt "Indoctrine"

På förväg den överlägset mest spännande plattan jag fick mig tilldelad för recension. Black metal som frontas av Primordials sångare Nemthanga, det låter ju mumma!
I efterhand - den tråkigaste upplevelsen.
Varför?

Läs själv, recensionen finns här!

Förutom mina recensioner så finns en hel del annat godis. Eller vad sägs om Accept, Iron Maiden , Malevolent Creation eller mina egna antifavoriter Sonic Syndicate?

Söndagsångest

...så jag tänkte bota det med ett kort inlägg med lite bilder från den nyligen avslutade semestern i Spanien. Först ut en bild på min lille kille, på stranden. Rätt bra med plats för att vara en sandlåda, och notera motivet på hinken. Hårdrockare i vardande...

The Eye of the Tiger?

Nä, kanske inte.

Men i alla fall en lokal cirkus som var på plats, med en vagn med typ 5 fullvuxna tigrar och 3 småungar. Trista förhållanden för djuren, trånga burar och varmt. Men shit.. det är magnifika djur. Riktigt stora!

Till sist, en vanlig syn på kvällen. Familjen sover, pappan lyssnar på The Sword och funderar över livet.

Det ser inte ut som om man lider exakt va?

Och så var det ju. Sköna kvällar, som skapade en hel del tankar om blogginlägg, bland annat. Nu är veckan som kommer smetfull med grejer (både privat och på jobbet), men sen kanske det blir dags att skörda en del av de idéerna.

Leker bland annat med tanken på ett nytt fast inslag på bloggen, "Lördagslyx". Det blir - om jag orkar - en serie lite längre artiklar som publiceras på lördagkvällar (inte alla, men sådär lagom ofta..) och gör en djupdykning i allehanda grejer som rör hårdrock.

Tänker mig bland annat följande råmaterial:

1) Film och Metal. Vilken film symboliserar egentligen vilken genre?
2) Sidoprojekt. Supergrupper... varför, och lista över de bästa!
3) konceptplattor. Det är grejen.. med lista, förstås!

Vad tror ni. Låter det bra?

Live!: Paradise Lost "The Anathomy Of Melancholy"

Att den här bloggen gillar Paradise Lost står väl bortom allt tvivel, speciellt efter recensionen av senaste plattan "Faith Divides Us - Death Unites Us".

Att bandet då skulle dyka upp i en serie om liveskivor du måste ha är med andra ord inte oväntat alls - och dessutom helt klart välförtjänt!

"The Anathomy Of Melancholy" är inspelad på klassiska Koko i London 2007, och innefattar därmed i stort sett hela bandets repertoar, en låtskatt som egentligen borde ha gjort de deppiga britterna till superstjärnor på hårdrockshimlen.

För, mina vänner, det här är en setlista som nästan inte går att slå.

På två skivor får vi alla klassiker som "Pity The Sadness", "As I Die", "Once Solemn", "Forever Failure", "Embers Fire", "Gothic", "Say Just Words", "True Belief", "The Last Time", "No Celebration", "One Second"... ja, ni märker ju.

Man kan rabbla hur länge som helst, i stort sett.

Det som gör det hela extra bra är faktiskt produktionen och bandets lite melankoliska och självironiska inställning till sig själva. Oftast är bandet live numera vansinnigt tajta, men tyvärr en aning tråkiga - men här är t o m mellansnacket rätt kul och de driver lite med sig själva.

Dessutom finns en ständigt närvarande tyngd som ger perfekt grund för gitarristen Greg Mackintosh underbara melodislingor.

Personligen saknar jag egentligen bara en sak, låten "Shadowkings" från bandets glansdagar på albumet "Draconian Times", men det är ju som att klaga för att man har för mycket tusenlappar för plånboken. Överflödets förbannelse...!

Hem, ljuva hem!

Inatt landade familjen igen efter en vecka i Spanien (ja, du kanske inte har märkt det så mycket, bloggen har i vanlig ordning varit ganska matad med material...), så nu är man redo för höstens alla roliga aktiviteter.
Känns rätt bra, faktiskt, och om resan kan man säga att...

• Det är ingen hit med en tvååring som får feber när det är 35 grader varmt ute. Risken för uttorkning är överhängande, och det blev några vaknätter. Tur det gick över fort ändå.
• The Swords "Warp Riders" har i stort sett rullat nonstop. Grym platta!
• Man blir sugen på Red Dead Redemption när man är i ett land som Spanien. Lite dammiga torra vägar, svartmuskiga banditer i mexicanahatt gör dagen, helt enkelt...
• Ölen är billig i Spanien, i alla fall om man köper hem dem på stormarknad. 16 eurocent för en burk starköl (som faktiskt är helt ok i smak dessutom) för att vara exakt!
• Havet är rätt mäktigt, men det får ändå spö av berg. Jag är en sucker för berg. Kolla in de här bilderna bara...

Orkar inte blogga mer för tillfället, ni får nöja er med det där för tillfället. Bilder så småningom, kanske. Om ni är snälla. Eller inte. Det får vi se!

En kandidat till bästa sånginsats?

Per tipsade om det här klippet, en gång i tiden.
Kanske en kandidat till kategorin Bästa/Mest Passande sånginsats till Hårdrockskväll 2011?

Veckans Tips: Eddie Vedder "Into The Wild"

Eddie Vedder, det är ingen okänd sångare. Frontman & lysande vokalist i Pearl Jam som han är så behövs kanske ingen mer presentation. Att han dessutom satt toner och text på ett riktigt själfullt sätt till filmen "Into The Wild" kanske inte är lika vitt spritt, så denna skiva lämpar sig alltså alldeles utmärkt som Veckans Tips.

Om filmen som sådan ger jag inga kommentarer, men musiken!

Oj!

Fantastisk countryrock med en laidback känsla som passar alldeles perfekt för långa promenader i en sensommarskog, låt solen kasta sina strålar genom gulnande blad med insekterna surrar och försöker samla in de sista förråden inför vintern med den här musiken i lurarna.

Vedders säregna röst passar i mina öron alldeles utmärkt till den här typen av musik, och eftersom han själv komponerat 9 av 11 stycken, och själv framför dem alla så är det här hans verk rakt igenom. Och det andas vildmark, lägereldar och bergsmassiv i bakgrunden!

Låtmässigt har jag faktiskt svårt att plocka ut någon bestämd favorit då den här skivan lyckas mycket bra att vara just ett soundtrack; det flyter, på ett bra sätt, ihop till en helhet som gör att jag vill lyssna på den från början till slut. Tvingas jag säga ett spår som sticker ut väljer jag nog ändå "Hard Sun", som har ett härligt gung.

Detta kanske är det lugnaste av alla Veckans Tips som bloggen haft, men det behövs ibland. Låt öronen vila lite, njut av hur Vedder har tonsatt naturen!

Recension: Iron Maiden "The Final Frontier"

Utan att tveka så är detta den skiva som det pratats mest om i Hårdrocks-Sverige den senaste tiden. Betygen har varierat från fantatiskt höga till rätt hårda sågningar om man kollar runt i bloggsfären, medan större media lägger sig runt 3-4 på en femgradig betygsskala.

Iron Maidens 15:e studiogiv berör, helt enkelt, och kanske extra mycket eftersom de just gästade landet som headliner för Sonisphere.

Så.

Hur är skivan då?

En enkel fråga som faktiskt inte är så enkel att besvara, tycker jag. Om jag tvingades att använda ett enda ord för att beskriva "The Final Frontier" så skulle det vara kvalitet.

Genomgående så är detta en skiva där inget lämnas åt slumpen, och där till och med de sämsta insatserna görs med just kvalitet.

Betyder det att den här skivan är fantastisk?

Nä. Det gör det inte, och har man dessutom Iron Maidens fantastiska backkatalog att mäta sig mot så "drabbas" man ju av samma problem som många av de gamla hjältarna (Slayer, Metallica etc) - dvs att man aldrig kan nå upp till glansdagarnas svindlande höjder. Och lika bra är väl det, kanske.

På "The Final Frontier" så har bandet istället valt att utforska en mer svåråtkomlig sida av sig själva, och personligen tycker jag nog att det var rätt val. Istället för att leverera ett medelmåttigt resultat i samma fåra som de "stora" Maidenskivorna så får vi en progressiv, mörk och ganska annorlunda skiva. Första halvan är okej, men trots att jag gillar både "El Dorado" och "Coming Home" rätt bra så är det först efter skivans svagaste spår ("Isle Of Avalon") som bandet visar vad de går för. Avslutningen med "Starblind", "The Talisman", "The Man Who Be King" och "When The Wild Wind Blows" är lång, lite svår och samtidigt lockande. Detta är skivans egentliga behållning, och jag anser att dessa spår är båda hållbara och intressanta.

Även om hela skivan har en genomgående grundkvalitet, som tidigare nämnts.

Initialt var jag lite skeptisk till ljudbilden, den kändes vid första lyssningen ganska vek för att vara 2010, men det har passerat. Efter lite tillvänjning så är allt snyggt tillrättalagt och känns som om det passar bandet, speciellt i slutfasen när även låtmaterialet är bra.

Det känns omisskännligt igen som Iron Maiden.

Lägger man då till att Bruce Dickinson sjunger otroligt bra för att ha så pass många år under bältet så får man en bra skiva av ett band som, trots sin långa karriär, försöker röra sig framåt och utvecklas hela tiden.

Samtidigt blir det ju inte lika magiskt som det en gång var.

Så hur betygssätter man det hela då?

Mycket svårt, tycker undertecknad, och har velat en hel del. Hade jag haft halva betyg så skulle det blivit 3,5 poäng, men nu har jag ju inte det. Efter många om och men så tror jag ändå att jag stannar på en trea. Det här är bra, och intressant - framförallt i slutet. Det är däremot inte "Mycket Bra - Du Behöver Detta" som min egna definition av betygsfyran ser ut. Tror jag. Det är inte lätt i det här fallet, för här skulle jag vilja säga att det är bra - men att du behöver det. Det är helt enkelt ännu ett kapitel i sagan om Iron Maiden, och ett sådant som är ganska annorlunda. Du bör sätta dig in det...

Bästa Spår: "The Talisman".

Iron Maiden "The Final Frontier" - 3

Tävling - vinn boken om Bruce Dickinson!

Det var ett litet tag sen Metalbloggen körde en tävling, men nu är det helt klart dags. Eftersom det känns som om Rebellängeln är inne i ett litet stimm med Iron Maiden just nu så passar det väl dessutom lysande att priset blir en pocketbok som avhandlar frontmannens liv och leverna?

Det är ingen egentligen självbiografi, utan författaren Joe Shooman har byggt boken på en mängd intervjuer och andra artiklar - men det är likväl intressant läsning, speciellt om du gillar bandet!

Så, hur gör man för att vinna då?

Du skickar ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com som du märker Tävling. I mejlet skriver du vilket svar du gett på den pågående enkäten om vilket betyg du tycker den nya skivan med Iron Maiden förtjänar, och en kort motivering varför. Bäst motivering vinner, och är du riktigt bra i din motivering så slänger jag med lite extragodis. Tävlingen är öppen t o m måndag den 6/9.

Hit it!

Blogg I Fokus: JonteRoyals Kritiska Röst i Etern

Tada!
Det är dags för ett av bloggens populäraste inslag att återvända från sommardvalan - Blogg i Fokus är tillbaka with a vengeance!
Först ut är en blogg som för min del är ganska ny. Jag har följt den sen ägaren och skribenten återvände till ärans och hjältarnas hemland Sverige i vintras/våras, och här finner jag i stort sett alltid välskriven och eftertänkt läsning. Det är långa artiklar som lockar mig här, med resonemang att fundera på och låta sjunka in. Kvalitet kontra kvantitet, om man ex jämför med den blogg du besöker just nu... :)

Jonteroyals Kritiska Röst i Etern - eller kort och gott Jonteroyal. Var kommer namnet ifrån, och vad hittar man på bloggen?
Angående namnet är det så att jag först skapade en blogg som kort och gott hette jonteroyal.wordpress.com (den finns inte längre kvar). Där skrev jag om i princip allt. Efter ett tag ville jag ha en plats där jag enbart skrev om musik (mestadels recensioner) och så skapades bloggen med internets absolut fånigaste namn. Att jag valde namnet JonteRoyal (så ska det skrivas :)) beror på att jag, som den militanta antirojalist jag är, ville ha ett fånigt namn som jag, och mina kompisar, kunde skratta åt. Sen har jag ett rätt stort ego så royal kändes befogat.
Från början var bloggen till enbart för musik - längre recensioner - för att sedan ett tag spreta mellan musik, samhällsfrågor och mer personliga saker. Efter mitt halvår utomlands - då bloggen las på is - så bestämde jag mig för att låta den enbart handla om musik igen. Eftersom jag är en obotlig åsiktsmaskin så ledde det till att jag var tvungen att skapa en blogg till, jonteroyal.blogspot.com, där jag orerar om samhällsfrågor och annat.

Varför bloggar du? Vad är det roligaste - och tråkigaste - med att uttrycka sig på det sättet?
Jag älskar verkligen att skriva så det är det huvudsakliga skälet. Att det sedan handlar om musik, politik, religion etc. är bara naturligt då det är vad jag är intresserad av. Roligast med bloggandet är kommentarer man får, negativa kan ibland vara ännu roligare än de positiva . Tråkigaste är väl när man inte har inspiration och slänger iväg nåt skitinlägg bara för att, och sedan blir förbannad på sig själv tre sekunder efter publicering. Men det har jag försökt sluta med.

Har du någon speciell filosofi när det gäller inlägg? Bland annat kör du just nu serien 00-talet in musica... är det en "typisk" serie inlägg?
Har egentligen ingen bestämd filosofi men försöker få till lite längre inlägg, hellre än få korta. Jag uppskattar verkligen att läsa långa, nördiga, texter om musik och försöker åstadkomma det själv så gott jag kan. "00-talet in musica" är ett exempel på min fetisch för listor. Har ju tidigare gjort en om de bästa skivorna mellan 2000-2008 samt Metallicas 10 bästa låtar. Älskar att ha ett listprojekt på gång, även om det ger mig lite ångest då jag sällan har tid.

Du skriver en hel del annat också, bland annat är vi kollegor på Werock.se - hur hinner du med allt? Och var kommer inspirationen ifrån?
Jag hinner inte med! Tar mig alltid vatten över huvudet vad gäller Werock och får panik tre dagar innan deadline eftersom jag, dum i huvudet som jag är, åtagit mig att skriva tre, fyra recensioner varje månad. I de lägena får bloggen stå tillbaka, så min brist på disciplin inte ska drabba resten av skribenterna på Werock.
Inspiration har jag för det mesta, det är oftast bara en fråga om tid och ork. När man jobbat 8 timmar, lagat mat, träffat några kompisar, bråkat med CSN och letat lägenhet som en dåre så kan det ibland kännas aningen mastigt att skriva ett inlägg på bloggen . Sen är jag fruktansvärt dålig på att ta det lugnt vilket leder till att jag alltid har en miljon saker på gång. När det är frekvent med inlägg så kan man vara rätt säker på att jag är småsjuk och uttråkad till max.

...jag tycker 2010 verkar bli ett helt enormt bra musikår. Men vad är bäst so far, anser du? Och vad är hetast för stunden i det "kritiska" hemmet?
2010 har, precis som du skriver, varit ett helt fantastiskt musikår. Eftersom jag var borta till april så missade jag inledningen och fick i efterhand upptäcka guldkorn som senaste Rotting Christ och Dark Tranquillity. Tveklöst bäst detta år är självklart Khoma "A Final Storm", som också bjöd på en fantastisk konsert på Debaser i slutet av april, följt av Watain. High On Fire har också levererat en brutalt bra skiva. Kul också att Nicke Andersson är tillbaka i god form med nya Imperial State Electric.
Enda stora besvikelsen så här långt i år tycker jag Nevermore står för. Där hade jag förväntat mig mer. Även nya Kent (ja, jag är toksåld på deppkillarna) är lite av en besvikelse tyvärr.

Hetast just nu: W.A.S.P har fullständigt snöat in på igen den senaste månaden - framförallt "The Headless Children" och "The Crimson Idol". Men av årets skörd plattor är det nog Watain som spelas mest nu. Och så senaste Soilwork - som jag börjar gilla mer och mer.

Bloggande. Finns det några guldkorn du kan dela med dig av? Vilka bloggar följer du själv, och varför?
Oj, nu kommer det väl bli lite klubben för inbördes beundran här men låt gå.
Din blogg läser jag regelbundet eftersom du är engagerad, tipsar om jävligt mycket bra musik samt har en imponerande aktivitet. Jag förstår verkligen inte hur du hinner med. What is your secret? (Rebellängeln svarar - det finns ingen hemlighet. Jag är lite störd, helt enkelt, och det i kombination med en mycket förstående familj gör att det alltid ballar ur fullständigt när jag tar mig för något. Kallas nog missbruk i andra sammanhang, kanske?)

blasphemedia.blogspot.com är en annan blogg jag följer med glädje. Väldigt bra skrivet, och en professionell touch över hela bloggen.

kimkahn.blogspot.com är en annan jag uppskattar, framförallt eftersom hon, som hon själv uttrycker det, enbart skriver om bra saker. Ganska uppfriskande då vi andra (kanske mest jag, men ändå) gärna kritiserar saker till höger och vänster. Sen var det genom henne jag blev skribent för Werock.

canthateenough.blogspot.com är en blogg som bara inte får missas. Precis allt mellan himmel och jord behandlas, ingen pardon visas någon och språket är fan det bästa i hela "bloggosfären".

Sen bör man också kolla upp: regnavrede.blogspot.com, metalbibliotikarien.blogspot.com, shadowsofthenorth.blospot.com samt massa fler som jag inte kommer på just nu. Men klicka på länkarna hos de bloggar jag nämnt så hittar ni väldigt mycket godis.

Följer även flertalet bloggar som inte har med musik att göra men de lämnar vi därhän i detta forum tycker jag.

Om du fick välja 3 band som du kunde ta med på en öde ö - vilka blev det då? (ja, de får förstås ta med utrustning för att kunna underhålla dig live så mycket du vill, after all så är det du som blir kung på söderhavsön. Ungefär som Pippis pappa!)
Haha, kungen av söderhavsön. Man tackar!
Intressant fråga förresten, har många gånger funderat över 3 skivor att ta med men inte hela band. Nu blev det svårt. Skulle nog vilja ha med Rammstein, då de kan bjuda på en show så grym att jag aldrig tröttnar. Kan vara skönt i min ensamhet. Sen skulle gärna Converge få hänga på och peppa upp mig med tokmangel från och till. Det skulle uppskattas. Sen tycker jag att man kan väcka Townes Van Zandt från de döda och ge honom en "one-way-ticket" till min ö. Då har jag någon som kan sitta vid lägerelden och leverera akustiska guldkorn.

Mindre etablerade akter då... Var hittar du information och tips om ny spännande musik för egen del?
Måste tyvärr erkänna att jag blivit ganska dålig på att leta upp oetablerade gäng. Får ju tips genom alla bloggar jag nämnde där uppe. Prenumererar även på Close-Up (som ÄR bättre än SRM, vad än folk säger) och får tips därigenom. Försöker hålla koll på metalcentral.net och ha något öga på blabbermouth när jag kommer på det. Förr gjorde jag timlånga dykningar på myspace, vilket var jävligt skoj, men har inte gjort det på länge. Bättring där Jonte!

Till sist - finns det någon fråga jag verkligen borde ha ställt till dig - och vad skulle svaret ha blivit?
Hmm... svårt. Har fått ett antal mail genom åren där man gnällt på att jag överanvänder svordomar så kanske en fråga om det? Svaret hade blivit att jag helt enkelt uppskattar kraftuttryck, gärna i skriftform, då det förstärker och gör språket mer levande. (Sen har jag läst någonstans att människor som svär har en tendens att bli tagna på mer allvar. Det borde nån berättat för mina mellanstadielärare, kan man ju tycka ;)).

Tackar ödmjukast för att jag fick vara med i serien. Grymt kul.

Tack själv JonteRoyal, härliga svar och en bra återstart av serien Blogg I Fokus, tycker jag. Se till att inte missa själva siten bara... !

3 Röster om Grand Magus

3 Röster handlar den här gången om en skiva som Rebellängeln recenserat på Werock.se. Det betyder att den betygsskala som använts går från 1-10 istället för som brukligt 1-5.
Men det spelar ju ingen roll.
Panelen kör sina vanliga 1-5 ändå, och.. ja... ni får väl översätta Rebellängelns betygs-åtta till systemet med 1-5. Ni fattar?
Bra. Såhär säger panelen om Grand Magus heavy-metal-dänga "Hammer Of The North"!

SheerFaith: Jag antar att denna platta kommer att liga högt på många årsbästalistor.
Grand Magus är Sveriges klart bästa heavymetal pluton och även mina nävar höjs till skyarna
och hornen fälls ut när jag hör Grand Magus. Satan va bra dom är.
JB sjunger bättre än någonsin, bra starka låtar. Jag tycker dock att det är lite väl överproducerat.
Skulle gärna vilja ha ett lite ruffare ljud. Skitbra Grand Magus...ni har världen vid era fötter.

Bästa låt: The Lord Of Lies
Betyg: 4

R2: Öppnar oroväckande starkt. Kan det hålla plattan rakt genom? Ja, det kan det... Första låten är absolut bäst, men även resten håller högklass. Absolut sveriges bästa band just nu, och bästa skiva. Bra musik med bra och härlig ljudbild. Köp!
Betyg: 5

Mr MASA: Det första jag tänker är; Judas Priest! För det låter löjligt mycket som de brittiska metal gudarna. I alla fall tills att J.B. börjar sjunga. För han är inte alls någon high pitch screamer a la Rob Halford. Men detta är inte till bandets nackdel. Det gör istället att Hammer of the North får en egen identitet, trots att den ju musikaliskt är så lik Judas Priest.

Hur som helst så har Grand Magus gjort en fantastisk heavy metal platta med riktigt bra låtar. Att Grand Magus är begåvade musiker som klarar av att framföra dessa låtar på ett bra sätt gör det hela ännu bättre. Om jag nu ska hitta något att klaga på så skulle det kunna vara att det inte är det minsta originellt. Det känns som om jag hört det flera gånger tidigare. Men när det är så pass bra så spelar det ingen jättestor roll, egentligen.

Bästa låt: Hammer of the North

Betyg: 4

Sådärja, fina betyg för Sveriges blivande (?) fanbärare Grand Magus - i snitt 4,33 och en given plats på topplistan bland de skivor som skärskådats av panelen i 3 Röster. Heja!

Remasters: Judas Priest "Screaming For Vengeance"

Den allra första skiva som skärskådades i Remastersserien på den här bloggen var Judas Priest bästa album "Painkiller". När det så är dags att starta om serien efter lite sommarlov så finns det ju ingen anledning att frångå ett vinnande koncept, alltså tyr sig Rebellängeln återigen till de brittiska giganterna. Denna gång avhandlas prästernas snyggaste skiva "Screaming Fpr Vengeance"!

Inledningen på den här klassikern från -82 är kanske det som plattan nått de breda massornas uppskattning för; "The Helion" tillsammans med ""Electric Eye" har funnits i livesättningen länge och räknas väl till en av bandets stora stunder tillsammans med låtarna "You've Got Another Thing Coming" och titelspåret som inleder b-sidan på vinylen.

Men.

Det är egentligen inte det som är grejen med "Screaming For Vengeance".

Det är alla andra låtarna.

Den här skivan är nämligen proppfull med lite mer lågmälda, högkvalitativa superba låtar.

Pärlor som kanske inte fått stå i centrum på samma sätt som bandets superhits, men som verkligen är bra och förtjänar sina 15 minuter i strålkastarljuset!

"Bloodstone", "(Take These) Chains", "Devil's Child", "Fever", "Riding On The Wind"... alla är de riktigt riktigt bra, och de tjänar verkligen på uppfräschningen i ljudet, de får en extra dimension av sväng över sig. Extramaterialet är låtarna "Prisoner Of Your Eyes", vilket är en halvballad som kanske inte platsade på skivan ursprungligen men ändå skulle ta plats på vilken som helst av bandets senaste skivor, samt en livetagning av "Devil's Child" som är helt okej.

Den gula bakgrunden på skivan, med stålfågeln på jakt ger mig dessutom alltid riktigt sköna vibbar; det är inte alls ovanligt att just den här skivan åker fram när jag är sugen på Judas Priest.

Att låtmaterialet är mycket bättre än vad gemene man kanske minns skadar ju inte heller!

Du hittar skivan här på Spotify eller så hasar du dig direkt till Record Heaven och handlar.

I Backspegeln: Paradise Lost & The Devil's Blood

Idag är det lördag, och Rebellängeln är på semester. Espana, för att vara exakt, och varför inte fira en sån bra sak med att göra en dubbelkoll i backspegeln - på de två första skivorna som drog hem full pott på den här bloggen? Inomtvå veckor så recenserades The Devil's Blood och Paradise Lost med betyget 5, och frågan är... hur står de sig nu då, efter lite tid?

Svaret är faktiskt liktydligt i båda fallen.
De står sig mycket väl!

Holländska The Devil's Blood har en helt egen typ av musik, i mina öron, och jag har både spelat och diggat den här plattan intensivt sen den kom. Det svänger, det är lättlyssnat men ändå med djup.

De förtjänar fullpoängaren, och har du inte införskaffat den här plattan ännu så rekommenderar jag att du gör det snarast - eller ångra dig för alltid!

Paradise Lost behöver knappast någon närmare presentation.

Veteranerna med ett antal klassiska skivor i bagaget återvände 2009 till gammal god form med oerhört starka "Faith Divides Us - Death Unites Us", och det räcker att lyssna på den här plattan en gång nu för att hålla fast vid maxbetyget. Inte för att den fått lite speltid, tvärtom, den är ofta med mig i hörlurar vid träning.

Kolla in den själv, på Spotify!

Det är, tycker jag, trevligt att såhär i eferhand kunna stå kvar vid maxbetyg när det är de första skivorna som tilldelats det.

Däremot toppade ingen av dem min årsbästalista för 2009, konstigt nog!

Veckans Tips: Cycle Sluts From Hell "S/t"

Har du någonsin funderat över vad resultatet skulle bli om man lät Lemmy & hela Mötley Crüe köra en fullständig orgie med, säg, Sahara Hotnights?

Eller hur Crucified Barbaras smutsigare storasyrror låter?

Svaret är - det blir Cycle Sluts From Hell!

Detta är den första juvelen som gnuggats fram ur skivskatten som Magnus Ö skänkte till bloggen tidigare i våras, och det är inte vilken juvel som helst. Det är en ölstinkande, svängig, pungsparkande rock'n'rolljuvel som inte ber om ursäkt för sig för fem öre, och som enligt egen utsago är influerade av (håll i er nu): "Beer, bourbon and poverty".

Jovars, det kan nog stämma.

Och det låter helt enkelt för jäkla bra!

Låtar som "I Wish You Were A Beer", "Taste The Flesh", "Conqueress", "By The Balls" och "Badass Mama" sätter liksom standarden på den musik som ges, och skivan sparkar stjärt hela vägen. Det är helt enkelt svårt att inte få ett brett glädjeflin i hela ansiktet av det här amerikanske gänget!

Personliga favoriten är nog ändå "Soultaker" som är både punkdrivig och ren old-school heavy metal i en härlig symbios, men, som sagt - hela skivan gör sig alldeles utmärkt till exempelvis bilkörning eller bara partaj.

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, du får nog nöja dig med att leta där. Den här typen av band och musik verkar inte vara högprioriterat på Spotify, om man säger så...

Veckans Tips återvänder!

Imorgon är det fredag.
Det är ju helt fantastiskt bra, av flera anledningar.
Dels åker Rebellängeln på semester - Spanien, here I come! - och dels är det äntligen dags.
Veckans Tips återvänder!
Jag förstår att ni har längtat, och nu är det laddat till tänderna med spännande, konstiga, ovanliga, vanliga, hårda, mjuka och roliga tips under hösten.
Först ut är en självbetitlad platta från USA som snart har 20 år på nacken.
Den kan kanske beskrivas som resultatet av en ormgrop mellan Mötley Crüe, Lemmy och Sahara Hotnights (ja, så tänker i alla fall jag göra), men framförallt är det ett brutalt sväng som presenteras.

Sen fortsätter det med spännande, förpreparerad läsning. På söndag återvänder Remasters, och dessutom finns en del blandat godis så som Blogg I Fokus, en ny tävling och recension på Iron Maiden i pipen (du har väl inte missat att rösta på den nya omröstningen heller?). Du får helt enkelt kolla in bloggen med jämna mellanrum den här veckan...

För övrigt kan jag konstatera att det var ett rejält sug efter att få veta vad som pågår i Kongh. Över 100 läsningar av den intervjun på första dygnet, det är bra många fler av vad min intervju med Zakk Wylde hade till att börja med.


So long. Hasta la vista!

Death Angel släpper nytt - och ett bra black metal-tips!

Amerikanska Death Angel släpper tydligen nytt veckorna som kommer.
Det hade jag missat helt. På nåt sätt.
Självklart ska kommande "Relentless Retribution" inhandlas, men är du sugen på lite material redan nu så får man smakprov - och möjlighet att ladda ner lite smaskens från bandets MySpace redan idag. Du kan förstås gotta dig med lite läsning sen "The Art Of Dying" var Veckans Tips här på bloggen, och givetvis ska du hålla korpgluggarna öppna för recension & en eventuell intervju på Werock (hoppas det går vägen, det verkar så...).

Bandet har, tycker jag, visat en god form de senaste skivorna och jag är personligen rätt spänd på att se vad de åstadkommit nu. Till dess tar vi en gammal klassiker, från "Act III". Mjukisrock De Luxe... skruva upp volymen och spana in vädret utanför!




Om det här skulle vara lite för soft musik för din smak så får du ett annat tips här och nu - Abigail Williams. Bandet kommer att recenseras av Werockkollegan BiblioteKarin till månadsskiftet, och jag är riktigt nyfiken på hur hon bedömmer jänkarnas black metal eftersom jag själv lyssnar rätt mycket på detta för tillfället. Jag tycker det låter som en korsning av Dimmu Borgirs extravaganta och rätt svulstiga arrangemang, men så kommer helt plötsligt en del progressiva inslag och solon som lyfter det hela flera nivåer och får det att påminna inte så lite om Opeth - bara för att i nästa fas riffa med samma beslutsamhet som sentida Satyricon. Skivan heter "In The Absence Of Light" , och gillar du de nämnda referensera så ska du kolla in dem. Hoppa över första låten "Hope The Great Betrayal" bara, den är faktiskt svagast på skivan enligt min högst objektiva mening...
Du hittar bandets MySpace här!

Ajaj Nergal...

Jag har tidigare inte kommenterat Behemoths frontmans hälsoproblem på den här bloggen.
Sjukdom som tvingar bandet att ställa in pågående turné och kräver omedelbar vård på sjukhus är förstås aldrig bra, och visst låg det sanning i ryktet om leukemi.
Nu kommer tyvärr ytterligare dåliga nyheter.

Sjukdomen är så långt fortskriden att det inte längre är att tänka på strålbehandling, utan nästa steg är benmärgstransplantation enligt bandets hemsida.
Det betyder tyvärr att vår vän Nergal är rätt illa ute, om jag har mina fakta och ringa erfarenheter hyggligt rätt. 2010 ser ut att kunna bli ett ganska mörkt år, även om det förstås inte är helt hopplöst.
Hoppet ska inte överge oss, och det är värt att skicka en tanke till mannens kamp.

Bekämpa alla, Nergal!

Intervju med Kongh

För några dagar sen så kom meddelandet om att Kongh splittras på så sätt att basisten Oskar hoppar av bandet. Rebellängeln hade dagarna innan bokat en intervju med David Johansson, bandets sångare, gitarrist och frontfigur för att kolla vad status var för den tunga trion, man naturligtvis innebar avhoppet att ytterligare saker kom att avhandlas.

Till slut blev det en ganska lång intervju som avhandlade hur det är att spela live som duo istället för trio, tankarna om ersättare till Oskar samt hur tankarna om kommande platta ser ut.

Du hittar den här, och jag hoppas du gillar läsningen!

Grym skivbeställning!

Spana in skönheterna ovan. Det är en grym skivbeställning, om jag får säga det själv!

The Swords konceptplatta har jag smyglyssnat lite på, den kan jag nog redan säga att den kommer bli bra, och det lilla jag har hört av Spiritual Beggars pekar åt samma håll.

Att Sahg släppt nytt hade jag helt missat, den smög liksom ut - men med tanke på att jag gillar de tidigare plattorna så lovar även det gott. Avslutar man sedan leveransen med Black Label Society-skivan i fysiskt, icke-promoformat så vet man ju att det blir bra!

Hade varit trevligt att få dem i iPoden innan semestern, men det är väl tveksamt. Det får bli en sak att se fram emot istället, när man kommer hem.

Vi är verkligen inne i en skivkavalkad nu. Härligt!

I ramble on...

...som vanligt. Är lite rörigt med förändringar på jobbet samtidigt som familjen ska vara borta en vecka snart, så det blir stökigt i Rebellängelns huvud. Därav såna här inlägg, utan en enda ordning eller... ja, nån större idé. Vi kan väl börja med en bild från lördagens festvärds badrum. Tufft duschdraperi, förstås, men man kan ju undra om han har köpt det eller gjort det själv?

På tal om helgens fest, och nominering till Hårdrockskväll 2011. Fan, jag tror knappt jag fick med en enda av de kategorier jag hade röstat på! Grymt svårt, många av dem, och framförallt tror jag att det är dags för ett inriktningsbeslut. Ska jag spela lite blandat (som vanligt och som blivit fallet under tidigare år), eller ska jag välja bara lite med obskyra saker som jag vet att många av de medverkande inte har hört? Tål att tänkas på. Förslagsvis i Spanien en vecka, ska vi säga med Slayer i lurarna? "Live - Decade Of Agression" gör sig fint i solen med en bärs i näven...

För övrigt är det tisdag idag. Eftersom man dessutom kallar onsdagar för lillelördag borde det vara lillefredag idag. Kan vara värt att tänka på. I alla fall om man jobbar en massa. Som jag. På ett kontor designat av ett geni. Vi har glasväggar till alla konferensrum (utan frostat glas), så alla ser allt som händer, och en enda handikapptoalett på bygget... som ligger på andra våningen... utan hiss. Nä, den som ritade och designade har nog inte jobbat många dagar i verkligheten.

Nä, dags att ta tag i mitt dagjobb. Spelar October Tide för kontorslandskapet (recension på Werock.se till månadsskiftet), men du kan ju alltid roa dig med senaste Black Label Society som nu finns på Spotify. Finfin lyssning, och det säger även röstningen om man kollar den recension jag gjorde förra månadsskiftet!

Auf wiedersehn!

Månadens DVD-tips: Queensryche

Såhär ser den alltså ut, den bästa musik-DVD jag sett.

Bra gjort av mig själv att spara den till nu alltså, men den här månaden var det dags. Werocks DVD-tips har nått vad som kanske aldrig kan toppas!

Queensryche intar sin hemstad Seattle och teatern Moore Theater med en ensemble av skådespelare, videoskärmar och storband som uppbackning - och lyckas balansera på rätt gräns av ambition/pretention!

Det här är helt enkelt så jäkla bra.

Kolla hela artikeln - och videoexempel - på den här länken!

Gillar du förresten DVD'er?

Då finns det lite mer läsning att gotta ner sig på samma site. Du hittar tips och genomgångar av släpp signerade Dio, At The Gates, In Flames, Opeth, Gorgoroth och Rage Against The Machine!

Det fastnar inte

I helgen hade ju Live!-serien comeback på den här bloggen, och först ut är Slipknot med en platta som jag tycker är OK och som verkligen visar ett galet band från sin bästa sida.
Men, på det hela taget så fastnar inte Slipknot.
Av någon anledning.
För det borde det egentligen göra, det innehåller ju liksom alla ingridienser för att jag ska gilla det!

Och när jag funderar så inser jag att det finns en bunt såna akter.
Alltså sådana som jag tycker är OK och ofta har en eller ett par skivor med, och verkligen kan förstå att andra gillar - men för mig lyfter det liksom aldrig. Det fastnar inte. Det blir.. ja... mellanmjölk, i brist på bättre ord.
Slipknot är ett exempel.
Disturbed ett annat (trots min sågning av bandet live på Metal Town...), liksom Rammstein och Hammerfall.

Märkligt det där. Att man har band som man borde gilla rent teoretiskt, men i praktiken funkar det inte. Bloggens läsare Per har ju lite så med Dark Tranquillity och Soilwork, och det finns säkert massor med exempel där ute. För att inte tala om de band man verkligen ogillar, men det är ju en annan sak. Eller hur, Sonic Syndicate?

Årets kategorier klara!

Igår körde gänget omröstningen. Årets Hårdrockskväll, den vi kan benämna 2011 blev inte alls som jag hade röstat. Kluriga kategorier, och jag ser en hel del funderingar framför mig.
Såhär blir det:

1. Bästa Detalj
2. Spela Något Oväntat
3. Bästa Upptäckt Senaste Året
4. Bästa Europeiska Akt (ej Skandinavien)
5. Bästa Titelspår
6. Bästa Black/Death
7. Bästa/Mest Passande Sånginsats
8. Bäst Just Nu

Under de närmaste veckorna kommer lite fler inlägg med spontana tankar och mer uttömmande analys av respektive kategorier, men för tillfället är jag mest... fundersam.

Live!: Slipknot "9.0:Live"

Metalbloggens Live!-serieåtervänder med en skiva som jag, egentligen, inte tycker är så fantastisk men ändå anser bör finnas i varje skivhylla.

Vi pratar förstås om galningarna i Slipknot, och deras dubbelgiv "9.0: Live"!

Personligen har jag en synnerligen kluven inställning till bandet; jag gillar en del av deras material, men för det mesta går storheten i bandet mig faktiskt förbi. Av någon anledning.

Vad jag däremot ser och hör är förstås ett band som fängslar massor av folk, och det med rätta.

Speciellt live.

Då är det en upplevelse som även jag - trots min tvekan - inser är riktigt häftig.

Galenskapen bor på scen, och sprider sig rätt fort till publiken - och när bandet ändå samlar hits som "The Blister Exists", "Duality", "Three Nil", "(SIC)" och "Vermilion" på en och samma gång så är det ju bara att kapitulera.

Snyggt producerat av bandet själva - framförallt trummisen Joey Jordison - så är det här en dubbelplatta som du bör inhandla om du inte redan har den.

Oavsett vad du tycker om de maskerade männen så fångar den nämligen essensen i vad som gör en bra liveplatta - nerv, energi och närvaro. Så pass bra att även Rebellängeln faller till föga!

Nominering, Hårdrockskväll 2011

Ikväll är det dags, då går nomineringsfesten av stapeln. Då vi bestämmer vilka kategorier som ska avhandlas under Hårdrockskväll 2011 - och jag har mina val klara.
Inte för att jag ska avslöja dem här.
De kommer inte förrän ikväll eller imorgon, så ingen av de andra kan tjuvkika!

Dessutom innebär festen att jag borde kunna lägga rabarber på den T-shirt och den ryggsäck som Opeth lovat mig, och som legat hemma hos Per sen den här dagen. Lång leveranstid, men den som väntar på något gott...

Hur som helst - kvällen blir kul. Och fullmatad med rock'n'roll, gissar jag, trots att det inte är den "riktiga" kvällen utan bara förfäktning.

Imorgon är det förresten comeback för serien Live!, där Metalbloggen tipsar dig om liveskivor du behöver ha. Och startskottet för höstsäsongen är en skiva med ett band som jag.. ja... inte ens tycker är speciellt bra, men ändå anser att man måste ha just den här plattan med. Stay tuned!

I Backspegeln: Slayer "World Painted Blood"

...helt utan någon logik så kände jag i veckan för att plocka upp Slayers senaste platta och lyssna.

Vete fanken varför, men det kändes rätt att köra den ett par varv.

Och då kan man ju lika gärna passa på att göra en Backspegel på den, kolla om ens egna reflektioner från recensionen stämmer.

Såhär skrev jag förra hösten, och delade ut en 3:a.

i korthet kan man väl säga att jag fortfarande står kvar vid tankarna om att vissa band aldrig kan nå sina storhetstider igen - men det är ju som det är med det. man får se skivorna som en hygglig actionfilm numera. underhållning för stunden, men inte något som förändrar livet.

Och det är väl fint så?

Jag tycker fortfarande att plattan är värd en 3:a i betyg - visst saknas kanske det riktiga "bettet", men Slayer snickrar ändå riff som vi vanliga dödliga har svårt att försvara oss mot - och jag gillar en hel del låtar hårt. En bra fortsättning på förra given "Christ Illusion", på det hela.

Att det däremot inte är gjort någon "3 Röster om..." på "World painted Blood" är lite synd.

Det hade nog varit väldigt spretiga åsikter och riktigt underhållande läsning...

Tvekamper...

Som ni kanske noterat så hamnar det då och då Tvekamper på den här bloggen.
Inte med några jämna mellanrum, och inte med någon ordning alls.
Enbart utifrån vad jag råkar få för mig, när jag råkar få för mig det.
Senast i raden var som sagt en jämförelse mellan Iron Maidens liveplattor "Life After Death" och "Rock In Rio", där omröstningen visade att runt en tredjedel av er fördrar den senare.
Fint så.
Dessutom har ett gäng andra fighter körts.

Men nu är jag lite nyfiken på vad ni skulle vilja se under hösten och vintern.

Jag har en del färdiga tankar, t ex:

Diskografi -> Soilwork vs Dark Tranquillity
Återförening -> Iron Maiden "Brave New World" vs Black Sabbath "Dehumanizer"
Karriär -> Paradise Lost vs Testament

...men som vanligt vet jag att ni sitter inne med massor av grymma förslag.
Låt oss höra... vad vill du läsa för Tvekamp?