Mörkret faller!

Werock tuggar på, och just nu ligger en artikel om skivtips ute för att glädja dig i det tilltagande höstrusket. Du hittar fina tankar om passande musik till olika väderlekar och tillfällen.

Själv tipsar jag bland annat om Paradise Losts mästerverk från -95, men du hittar så spridda skurar som Dozer och Khoma i artikeln.

Totalt sett en lagom mysig läsning för dig som gillar listor, och du hittar artikeln här!

För att öka servicen till läsarna så kör Werock dessutom numera en månatlig Spotifylista - blandad spelglädje med de senast recenserade skivorna som ger dig chansen att sätta dig in i hur de olika alstren som skribenterna sågar och hyllar egentligen låter. En påse blandat smågodis, såhär på lördagen alltså...

Veckans Tips: Syn:Drom "With Flesh Unbound"

Ja, kolla lite på skivomslaget och läs titeln på skivan. Sundsvalls Syn:drom spelar inte dansbandsmusik direkt...

Nä, "With Flesh Unbound" kanske har en inledning som kan luras lite, men efter dryga minuten slungas lyssnaren rakt ut i en härlig centrifug av teknisk dödsmetall!

Dubbla baskaggar, vansinnigt tajta gitarriff och både blastbeats och feta breakdowns är ständigt närvarande - men det som gör den här skivan till något extra är att det faktiskt finns variation i kaoset.

"The Marked One" är svängig och ett exempel på hur växelspelet mellan gitarristerna Roger Bergsten och David Karlsson lyfter helheten, medan "Obsolete Gods" bjuder på riktigt bra growl och text i kombination med ett frenetiskt sväng.

Och så fortsätter det... "In Utter Contempt" är tyngd med ett lite halvmeckigt skönt komp, "Trapped Beyond" bjuder på utmattande rens och "A New World Order" är teknisk briljans.

Totalt sett är det här en platta som jag gärna plockar fram när det är dags att rensa hörselgångarna lite. Gillar du band som Job For A Cowboy, Hate Eternal eller för all del Morbid Angel så är det bara att plocka fram plånboken och handla. Envisas du med att vilja tjuvlyssna innan så hittar du bandets MySpace här, eller så kollar du Spotify direkt.

Syn:drom "With Flesh Unbound" är kanske inte ett Veckans Tips för alla bloggens läsare, men gillar du den här typen av musik så är det bara att njuta!

Recension: Volbeat "Beyond Hell/Above Heaven"

Danska Volbeat är på väg att göra raketkarriäer.

Hetare än en rödglödgad kamin i ett militärtält någonstans i Norrlands vinterklädda inland så har bandet tagit Sverige med storm, och numera säljs biljetter till spelningarna med en strykande åtgång. Det står ställt bortom allt tvivel att bandets säregna korsning av rockabilly, singer-songwriter och thrash fungerar väl, och att frontmannen Michael Poulsens strupe är guld värd.

Nya skivan "Beyond Hell/Above Heaven" är bandets fjärde fullängdare, och konceptet har inte ändrats nämnvärt sedan starten.

Layout, låtskrivningsteknik och produktion är snarlikt.

Och här ligger faktiskt lite av problemet med denna platta.

Fenomenet Volbeat håller på att segra ihjäl sig själv.

"Beyond Hell/Above Heaven" är en bra platta. Den innehåller grymma mackor för den som gillar sitt Volbeat lite hårdare ("The Mirror And The Ripper" och "Who They Are"), snälla rock'n'roll-nummer som gör sig fint på radio ("Heaven Nor Hell" och "Fallen" är fina exempel på det) samt allsångshits som blandar både rock och tuffare takter ("7 Shots" och "Evelyn" kanske är bästa exemplen).

Här finns också samarbeten med gästartister så som Mille Petrozza från Kreator och Barney Greenway från Napalm Death, likväl som en struntlåt där bandet hyllar sina fans.

Det är musik som gör mig glad och som jag sjunger med i nbär jag kör bil.

"A New Day" och "Magic Zone" går gärna på repeat hemma, och funkar kanon för hela familjen.

Det är t o m en skiva som jag tycker är bättre än föregångaren "Guitar Gangsters &Cadillac Blood"

Och lik förbannat så gör jag inte vågen.

Det känns helt enkelt inte lika fräsch längre, och jag inser att jag verkligen låter som en gammal stöt nu, men... liiiiite förnyelse hade väl inte varit fel vid platta fyra?

Varför inte sticka emellan med en coverplatta med bara Elvislåtar, eller en dubbelplatta där bandet tar ut svängarna som fasen med en stenhård platta och en totalkommersiell?

Visst. Det är kanske lite som att klaga på att man har för mycket tusenlappar i plånboken, och man kanske inte ska ändra ett vinnande koncept - men risken är att bandets framgångsvåg stannar av annars, tror jag.

Som om de skulle bry sig om vad jag tror! :)

Nå, du hittar mer om bandet här, och har du inte kollat in dem tidigare så är det en given sak att kika på. Du vill inte missa dem helt, så enkelt är det.

Bästa Spår: "7 Shots". Den blev väl första singel, vill jag minnas, och kombinerar allts som är bra med Volbeat - melodi, allsång, riff!

Betyget då? Svårt. Jag vill se något annorlunda, men gillar ändå det jag hör. Fegar faktiskt lite och lägger mig på mittenvärdet, men jag ser redan fram emot möjligheten att ta upp den här skivan med något år på nacken och utvärdera.

Volbeat "Beyond Hell/Above Heaven" - 3

Mest i spelaren

Det är onsdag idag, och det innebär som vanligt att Mest i Spelaren är uppdaterad.

Och denna vecka har dominerats av ovanstående platta.

Dimmu Borgir.

Spelade den för första gången i lördags, och ärligt talat... jag var helt golvad. Jag har hört så mycket olika om den här skivan - sågningar från min vän Per, hyllningar från Werock-kollegan Henrik samt en nyanserad och (som vanligt) välbeskriven sak från Tom S.

Dags att bilda sig en egen uppfattning, med andra ord.

Och säga vad man säga vill - den här påkostade saken är som skapad för att spela i en påkostad stereo. Och som tur är så besitter jag en sån, en som antagligen är aningen för dyr för mitt eget bästa... (här finns mer info om den, om du är nyfiken).

En riktig klassisk orkester, stor riktig kör och maffiga studios gör upplevelsen till en riktigt häftig resa. Och titelspåret har spelat så många gånger redan nu att det är rent av larvigt..

Fullständig recension så småningom!

Jubileumsspelningar

Det verkar vara jubileernas år.
Opeth firade 20 år, Candlemass firar 25 år snart, och Megadeth firar att det var 20 år sen de släppte klassikern "Rust In Peace".
Både Opeth och Megadeth har valt att spela en av sina karriärers höjdpunkt i sin helhet, i de förstnämndas fall "Blackwater Park", de senare just "Rust In Peace" (som för övrigt varit med i en av den här bloggens Tvekamper!), och det är förstås en grymt kul sak för oss fans.

Så varför skriver jag det här då?

Jo. Jag har hamnat i ett litet dilemma.
Jag har nämligen gett in på att recensera just "Rust In Peace Live" för Werocks räkning.
Och nu kommer dilemmat.

Hur fanken bedömmer man en sån skiva?
Jag menar - låtmaterialet är det ju inget fel på direkt (hahahaha... årets understatement!), så på det blir någon form av "hur är ljudet och bandets hunger och spelskicklighet".
Svårt, tycker jag. Riktigt svårt.

Får nog njuta av en av bandets riktigt fina stunder medan jag funderar. Här har du "Hangar 18"... och du får mer än gärna hjälpa mig med dina tankar. Hur skulle du satt betyg på en sån skiva?

Recension: Stone Sour "Audio Secrecy"

Stone Sours 3:e fullängdare börjar med att titellåten "Audio Secrecy" ger en vemodig stämning på ett genialt enkelt sätt; pianoslingan ekar sakta mot en relativt tyst botten innan allt leder in i första riktiga låtens helt fantastiska riff. "Mission Statement" är precis lagom hård för att öppna skivan på riktigt, och det där gitarrspelet får mig att spontant tänka... "är det inte dags att lägga ner Slipknot nu, och köra Stone Sour fullt ut?"

Anledningen till den tanken är förstås sångaren Corey Taylor som delar sin tid mellan dessa två band, och vars röst och låtskrivartalang är så pass väsentlig för framgångarna.

MIna tankar beror förstås också på att Slipknot inte är ett band som jag har tagit till mitt hjärta helt och fullt, och vid de första lyssningarna på den här skivan så sitter det fast lite i min hjärna.

Jag hakar upp mig på negativa tankar och måste tacka R2 för att han insisterat på att jag ska ge skivan en rejäl chans.

För det här är bra.

Där förra given "Come What(ever) May" var väldigt ojämn - jag har spelat balladerna sönder och samman eftersom de är så otroligt starka, men resterande spår har fallit i glömska - så är "Audio Secrecy" stark i sin spretighet.

"Say You'll Haunt Me", "Digital (Did You Tell)", tidigare nämnda "Mission Statement", "Dying" - alla spretar åt olika håll, men gemensamt för dem är att de bygger på genuin kvalitet.

Det är rock'n'roll av arenamodell, det är riffig metal och smäktande ballader.

The Woan, ännu en av bloggens läsare, brukar inte lyssna på speciellt många skivor i sträck, men den här plattan går hela varvet runt i hans lurar, och jag förstår varför.

Ljudbilden är riktigt bra, klar och tydlig utan att förlora "fläskighet" i riffen när det behövs, likväl som att lyfta fram de detaljer som är kryddan i anrättningen.

Du hittar mer om bandet på deras hemsida, och naturligtvis finns detta alster på Spotify.

Bästa Spår: Oj... det är riktigt svårt. Här finns massor av bra spår, och just att de är så olika är en stor del av charmen och svårigheten när det gäller att hitta bästa låten. Balladerna är snäppet sämre än på föregångaren, tycker jag, och skulle jag under pistolhot tvingas välja ett enda spår så blir det nog just "Mission Statement", om inte annat för det briljanta riffandet. Det är en riktig sån där "spola-tillbaka-och-vrid-upp-volymen"-detalj.

Betyg: Klockren 4:a, till slut. Det är en skiva som verkligen växer, och det som saknas för full pott är väl att jag inte tycker att de där riktigt fantastiska känslosamma balladerna finns med. Det finns ingen "Zzyxx Rd.", till exempel. Med extramaterial är dessutom skivan 17 spår lång, och spår som "The Bitter End" tillför egentligen inget, så det blir lite utfyllnad.

Stone Sour "Audio Secrecy" - 4

Live!: Scorpions "World Wide Live"

Tyska hårdrockarna Scorpions har under detta år aviserat att de lägger av, och gör det med avslutsplattan "Sting In The Tail".

Personligen ska jag inte minnas dem för det, eller ens för de senaste 15 åren, typ.

Mitt minne av Scorpions kommer från tiden när bandet var ett riktigt hårdrocksband som kryddade rock'näroll-skivor med ballader som skulle komma att bli klassiska, och finns det bättre sätt att hylla ett band än att kolla in vad de går för live?

Knappast.

Alltså är det dags för en rätt gammal platta i Live!-serien nu, "World Wide Live" från 1985.

15 låtar på en CD, det ger utrymme för exakt noll bullshit, och det äör precis vad som finns här - till och med när bandet ska jamma på "The Zoo" så skrapar man ihop en låt som blir 5:46 lång, med andra ord ingenting.

Låtmaterialet är dessutom starkt.

Öppningsspåret "Coming Home" låter fantastisk och sångaren Klaus Meine har här rejält tryck i pipan - sen radar bandet upp en präktig hitkavalkad! "Blackout", "Bad Boys Running Wild" (som jag i min ungdom fick för mig hette "Bad Women In Wine", en titel som förstås hade varit bra mycket roligare!), "Big City Nights", "Rock You Like A Hurricane", "Dynamite"...

Klassisk melodiös hårdrock av yppersta kvalitét!

Naturligtvis får du även lite ballader, men de tillåts inte såsa ner hela plattan utan lyfter den snarare på ett rätt bra sätt. "Still Loving You", förstås, samt "Holiday" som följer på varandra i mitten av skivan ger en naturlig paus innan avslutningen.

Så, ska du minnas Scorpions och hedra deras bidrag till den internationella scenen föreslår jag att du gör det med en riktig klassiker - "World Wide Live"!

Blogg I Fokus: Grimgoth

Jajamen, du läste rätt - det är dags för ännu en Blogg I Fokus!
Denna gång kollar vi in Grimgoths snygga site, en sida jag läser regelbundet. Den uppdateras ofta, och jag bländas ofta av hur pass avancerad den är rent grafiskt. Dessutom laddar skribenten på med underbart många uppdateringar, samt riktigt bra tävlingar i samarbete med sina sponsorer och partners. En sida att hålla ögonen på, helt klart, och extra roligt att presentera i den här serien då innehavaren blev så överraskad över sin medverkan!
Så.
Hugg in!

Grimgoth, En Hårdrockares vardag! Berätta, vad hittar man på din blogg?
Allt i från mina vardagstankar, humor och djupare meningar till musik och filmtips, sen kör jag förutom det lite "Special Inlägg" där jag tar upp lite mer tyngre ämnen och kastar lite fakta och ljus på dom.
"Coverama" körde jag frekvent förr, där listade jag 20 Album och sa varför jag tyckte dom var/är snygga, nu för tiden kan en ""Coverama Suprise" dyka upp lite då och då.
"Chicks of Metal" är en gammal kategori som jag körde förr också, där kastade jag ljus på alla kvinnor som faktiskt finns inom scenen, det var länge sedan jag körde den nu men det betyder inte att den är död för det ;)

"Filmspecial" är en annan kul grej jag kör med där jag skriver om vilka filmer jag gillar och varför.
Sen har jag börjat en ny kategori som heter "Smiling Like A Killer" där jag skriver om seriemördare.
På så sätt blir det en utmärkt hårdrocksblogg när jag blandar så mycket och även bortser från musiken.

Detta gör nog också att även att icke-rockers kan läsa den och det är ju alltid ett plus att vara mångsidig och inte känna sig fast i ett speciellt skrivsätt eller upplägg, det är äkta det ni läser utan skryt på något vis och mitt mål är att man alltid ska ha något roligt att läsa när man klickar sig in hos mig. Och sammanfatta min blogg är jag inget bra på så hoppas jag fick med allt nu ;)


Har du någon speciell filosofi när det gäller inlägg? Fasta återkommande avdelningar, frekvens på inlägg eller annat?
Nja, beror på vilka vi snackar så klart, mina "vardags inlägg" är ju dom som mest är "in the moment" så klart, och ska jag vara ärlig är dom jäkligt jobbiga att göra ibland då det är svårt att komma på nått bra att skriva då det ibland inte händer så mycket i mitt liv eller vad man nu ska säga, i alla fall inte som man kanske vill skriva om.
Är ju arbetslös just nu så vardagen blir lätt "grå" i mellanåt.
"Musiktips"/"Youtubevideos" är oftas konkreta och nyhetsinriktade, inte så mycket blaj utan pang på rödbettan.

Dom fasta återkommande är "Smiling Like A Killer", "Filmspecial","Fredagstema".
Frekvensen på inläggen just nu ligger på ca. 3-4 dagligen inkl. mina vardagsinlägg, om inget speciellt händer då kan det bli mer.

"Specialinläggen" kommer när dom kommer då dom just nu är nog dom tyngsta att göra/läsa.

Du har ju kört ett tag nu, och jag tror att din blogg är en av de större på hårdrocksfronten, i alla fall besökarmässigt. Vad är det roligaste med att blogga, varför började du? Och finns det någon baksida med det, tycker du?
Oj, ja det stämmer... I Januari blir det 2år och det ska firas så klart, och det kanske kan stämma att jag är ganska stor på hårdrocksfronten besökarmässigt och det är jag både glad och stolt över så klart, utan det skulle den inte finnas liksom, men jag har långt kvar upp till vissa av mina konkurenter där ute, men jag kommer köra på med min grej och hoppas växa mer.
Finns det en vilja, finns det en väg.

Anledningen till att jag började var att jag saknade nått kreativt efter att hållit på med musiken tidigare, en polare till mig blogga och på så sätt fick jag höra om fenomenet som jag då inte visste nått om och en dag gick jag hem och satte mig vid datorn och startade bloggen.
Låter enkelt kanske men riktigt så var/är det kanske inte? Enkelt alltså!

Baksidorna kan vara många faktiskt, allt från att man inte får den reaktion på vissa inlägg som man hoppas om någon alls liksom, sen att som äldre kille ständigt kämpa mot alla dessa mode/rosa/tjej bloggar om uppmärksamhet är ingen lek, fattar inte egentligen vad dom gör som är så jäkla kul så flera tusen vill läsa och besöka dom och hur dom blir hypade även om jag faktiskt lyckas hamna på startsidan 2 gånger på blogg.se, en gång var det "Histiorien om hårdrocken" som gällde, då kändes det som en del av kampen var vunnen.

I år hade jag faktiskt en riktig bloggkris (grimgoth.blogg.se/2010/july/killing-the-beast.html) den var hemsk, även om jag var mer eller mindre tillbaka i full styrka dagen efter och kört på sedan dess och tycker det nu är skit kul. Behövde nog få ur mig det bara, är väl som livet i stort, man utvecklas och går vidare, och när jag tog beslutet om bloggen var det lite "Do or die".
Inlägget i sig drog väl ungefär 11 kommentarer om jag minns rätt, bara en sån sak kan ju få en att fundera på bloggfenomenet.

Av alla bloggar jag följer så är din den absolut mest grafiska. Du har bra med sponsorer och en grymt snygg layout. Får du hjälp med sånt, eller pysslar du själv? Hur viktig är layout och utseende på en site för dig när du själv letar?
Tackar, när jag började pilla jag massor med min design utan att riktigt hitta rätt, kände att det tog fokus från allt annat i bloggen och börja söka med ljus och lykta, det var då jag fann Sheriilyn (http://sheriilyn.blogg.se/) som gjort den layout som man kan se idag, alla bilder som finns "förutom" "företags/sponsor" loggorna mer eller mindre är gjorda av mig.

Detta gjorde också att jag hittade "hem" och kunde lägga fokus på inläggen till 100%.
Kommer inom snar framtid (hoppas jag) byta ut presentationsbild samt info bild inom kort, dessa kommer vara gjorda av en annan bloggare också som jag hittat, allt för att jag själv ska kunna bibehålla fokusen på mina inlägg.

Jag har egentligen bara en riktig sponsor Rockmerch (http://www.rockmerch.se/) och det är jag verkligen skit glad över och vi har ett mycket bra sammarbete måste jag säga, sedan att man förr gjort lite saker för Rockzter och nu även skriver för Getmetal är bara extra krydda på min blogg pizza.

Sen får man inte glömma Crucified Barbara och Sabaton som varit med och sponsrat med, hoppas på mer band i framtiden, men det är svårare än man tror och en del som varit "game" har sedan runna ut i sanden.

Vet inte hur viktigt layout och utseende är när jag själv besöker en blogg eller en site, bloggar är jag nog mer kräsen i dock, klart man kollar design men där är det ju inte allt, inläggen kan mycket väl väga upp en enfärgad blogg utan bilder liksom.

Jamen, nu är vi ju liksom inne på ämnet ändå... vilka bloggar följer du själv? Finns det några guldkorn du kan dela med dig av?
Oj, jag följer faktiskt en hel del måste jag säga och alla är ju olika från sina sätt osv. så klart.
Men för att nämna några "guldkorn" Route 666 (http://allamagoosalum.blogg.se/), Mary Raven (http://maryraven.blogg.se/), Ereshkigal (http://ereshkigal.bloggplatsen.se/), Kreem (http://kreem.blogg.se/) dessa har jag också inte följt så länge, alla andra som jag följer har jag följt ett tag och dom vet att jag kommenterar deras inlägg så jag har inte glömt er och ni är också bra, ingen nämnd ingen glömd.
Höll på att glömma din blogg med men den tar vi förgivet nu.
Och vad vore en sån här blogg i fokus utan lite chockar så jag måste säga två bloggar till: Garderobsgrubbel & Byråbekymmer (http://pyttis.blogg.se/) och Art By Tina (http://trueborn.blogg.se/).

Okej, musikåret 2010. Grymt bra, tycker jag - men vad tycker du? Vad har varit bäst såhär långt, och hur tror du att Topp 5 kommer att se ut på årsbästalistan?
Absolut har det varit ett bra år albumsmässigt, sen måste jag tyvärr säga att det varit FÖR tungt med alla dödsfall och annat så som sjukdomar och annat som drabbat våra hjältar.

Svårt att säga men: Immortal, Dark Funeral, Witchery, Scorpions, Accept, Kataklysm... ja listan kan bli lång.
Brukar inte göra årsbästalistor så jag vet inte, men dom jag nämnt kommer vara med i alla fall ;)

...och så kanske du trodde att du kommit undan nu då, men.. okej, av de 5 akterna, vilken skulle kunna få äran att flytta in hos dig och spela soundtracket till ditt liv, resten av ditt liv? Du får bara välja en, och de måste vara med dig precis hela tiden (ungefär som i Lottoreklamen där KISS sitter i bilen). Du måste också motivera!
Fan, jag visste det!
Hatar ... nej ogillar sånna frågor.
Men bara för du djävlas så kommer jag dra en twist på det hela med en lineup som tar ALLA, och gör där med hårdrocksvärlden en tjänst!

Sång: Ronnie James Dio
Backup sång: Jim Morrison
Bas: Cliff Burton (vill ha Lemmy Kilmister där med, två bas funkar, han får också sjunga lite om han vill)
Gitarr: Jimi Hendrix
Andra gitarr: Steve Clark
Trummor: Nicko McBrain eller Micki Dee eller Matte Modin, varför inte Nicke Andersson?

Hur som helst, du/ni märker att alla förutom trummisarna (och en bassist) döda och legender som dog allt för unga, där av skulle jag återuppliva dom och låten dom skulle köra skulle vara "Livin' The Life" - http://www.youtube.com/watch?v=YajnUq9g92I

Sen fattar ni kanske själva hur coolt och framför allt bra detta blir?, finns risk för att jag skulle bli mycket populär att ha fest hos med?
Men det är väl smällar man får ta.

Till sist, ett gäng personliga frågor... hur många tatueringar har du, vilken är din favoritwhisky och vilket hockeylag är egentligen bäst? :)
Jag är troligen den enda hårdrockskillen utan faktiskt, men det är jag så klart inte 100%, men precis som med håret så sitter ju inte hårdrocken i tatueringarna.
Jack Daniels eller Jim Bean (kan ju inte säga nått annat), men ställer du fram någon annan så är det klart att jag dricker.
Och det vet ju hela världen att världens bästa hockeylag är Stockholms stolthet - Djurgården!!!!!! (Gäller även i fotbollen fall ni inte visste det).

Tack som fan för att jag fick vara med i din blogg i fokus, det har varit/är en ära så klart.
Alltid lika skojigt när man får härja på andra domäner än sin egen!
Keep up the good work och Tävlingarna dina är grymma!
Rock on!

Tack själv Grimgoth, trots att du hejar på "fel" hockeylag... :) Som sagt, kolla in sajten genast!

Vinnare av Bring Me The Horizon är...

...ingen annan än SheerFaith! Hans förslag och motivering ser ut som följer:

Kristian Wåhlins grissnygga målning som pryder omslaget till At The Gates mästerverk "slaughter of the soul" tycker jag är snyggast. Vilken tur att jag kan njuta av den dagligen som littografi på väggen i mitt biorum ;)

På det hela taget har bra förslag lämnats in, men jag gillar hängivelsen hos SheerFaith. Hänga upp litografin på väggen, det är hardcore. Speciellt om man har familj.

Kudos - och grattis! Ditt signerade ex kommer med posten.

Dessutom lovade jag facit till gårdagens omslags-quizz. Du hittar själva quizzet här, och vill du ha svaren så finns de här. Stones nitade dit 36/40, vilket är väldigt bra, men jag ser att filen laddats hem runt 20-talet ggr, så ni är hyggligt många som försökt. Är det någon av er som slagit Stones på fingrarna... utan att tjuvkika på facit? :)

Veckans Tips: Sagh "I"

King Ov Hell, låter det namnet bekant?

Vore inte så konstigt, han har ju en lång historia i Gorgoroth, och nu senast i egna bandet Ov Hell.

Att han däremot besitter förmåga att skapa annan musik än rensande black metal kanske inte är lika bekant, och möjligtvis blir det ännu mer förvånande när man kollar in Sahg.

Det som bjuds är nämligen hårdrock med kraftiga influenser från 70-talet, och där honnörsorden är sväng, groove och känsla.

Sångaren Olav Iversen står för texterna, och har en röst som låter passande distat och bra för den här typen av musik.

Denna debut från 2006 är fantastifullt döp till 1 (ja, det finns två uppföljare också, som heter...håll i er nu... 2 och 3!), och vilka låtar den innehåller!

"The Executioner Undead" och "Rivers Running Dry" är ren magi i mina öron, men resten av skivan är inte långt efter. "Repent", "Soul Exile", "The Alchemist"... grym hårdrock som gjord för att digga iklädd stora pilotsolbrillor, skägg och polisonger.

Mitt exemplar av skivan (Regain Records) är dessutom extremt snyggt, i grått och svart relieftryck på digipack, en detalj som gör att jag gillar helhetspaketet.

Och, på tal om att gilla.

Gillar du den här typen av bluesig hårdrock så ska du förstås inte missa Sahg. De finns på Spotify här, samt på sin alldeles egna websida, och naturligtvis i recensionen av det senaste alstret... Enjoy!

Klurigt omslags-quizz

Idag är det torsdag, och det blir ingen torsdagstrave. Jag har helt enkelt glömt skivorna hemma, så det blir inget med det!

Däremot bjussar jag på en riktigt klurig omslagsquizz.

Den är i form av en excelfil som du laddar hem här, och jag fick den till mig första gången för en gäng år sen. 40 omslag ska få sitt svar i form av vilka artister det är, och personligen klarade jag absolut inte alla första gången.
Det är svårare än man kan tro - och ganska kul.

Alltså, slå upp en kopp kaffe, ladda hem excelfilen och försök maxa poängen. Facit kommer i morgon i samband med att vinnaren av Bring Me The Horizons signerade platta "Suicide Season" avslöjas (sista dagen idag, delta i tävlingen nu!).

Hur många rätt får du?

Recension av The Way Of Purity - och uppdatering av spellistan....

...lång rubrik idag.

Men det beror väl på att det hänt en del.

Först ut - The Way Of Purity. Läser du Close Up eller Sweden Rock (eller båda) så vet du kanske att det är ett band som vill ge ett straight edge-budskap, och göra det genom en image där de inte avslöjar något om sig själva och bär mask. Bandet har släppt en film för att stärka detta, en film som är rena struntet, och har för en månad sen gjort klart med en ny frontfigur, 15-åriga tjejen Tiril Skårdal som från och med nu ska growla för gruppen, och vara ett ansikte utåt för bandets blodiga "skära-sig-i-armarna"-stil.

Det låter som ett skämt alltihop, egentligen.

Speciellt som bandet enligt pressmaterial vill låta musiken tala för sig själv, och låta budskapet komma fram genom att inte ta onödig uppmärksamhet genom flashiga bilder.

Läs den meningen en gång till, och sen klickar du på den här länken och tittar på den photoshoppade bilden.

Motsägelsefullt?

Jodå, så det förslår.

Men det funkar ju ändå, på nåt sätt. Jag har ju ödat massor av ord på bandet redan i det här inlägget. Och musiken i sig är faktiskt inte oäven. Du hittar mer i recensionen som precis publicerats på Werock (jodå, vi är ju så stora numera att vi publicerar en "mitt-i-månaden"-batch också...)

Dessutom har Mest i Spelaren som vanligt uppdaterats eftersom det är onsdag. Där återfinns igen The Way Of Purity (svårt att recensera utan att lyssna...) samt nyheter som Stone Sour och Volbeat. Ska man slå ett slag för något mindre känt så är det väl The Wretched End som jag ska recensera för Werock. Detta är Samoth (Emperor) nya band, och denna platta smiskar faktiskt stjärt på ett riktigt skänt vis. Gillar du Behemoth och ett sound av svärtad döds så borde detta vara precis din kopp te!

För övrigt laddar jag lite i bakgrunden. Dags för Lördagslyx, lite Blogg i Fokus och annat snart, får se hur mycket jag hinner med redan till den här helgen...

Dimmu Borgir intar Arenan

Ikväll landar ett av höstens intressantare paket på Arenan här i Stockholm.
Dimmu Borgir är huvudakten, men de släpar med sig landsmännen Enslaved och SAHG, och min gissning är att det kommer vara rätt många som är lika nyfikna på dessa akter.
Samtliga akter har ju ganska nya alster i bakfickan, och framförallt "Abrahadabra" av Dimmu Borgir lockade ju fram glädjetjut på Werock.

Vi laddar väl?

Här har du "The Serpentine Offering"!

3 Röster om Nevermore

Progressiva Seattlebandet Nevermore berör, i alla fall den senaste given.
Under det senaste året tror jag att detta är den skiva som jag har hört mest spretiga omdömen om - det har haglat såväl ris som ros om alstret. Själv valde jag visst den lite fega vägen och landade på en trea i recensionen...
Panelen denna gång består av JonteRoyal, R2 och "debutanten" Fredrik. Såhär säger de!

JonteRoyal: Allt intressant med Nevermore är bortblåst på denna nya giv. Jeff Loomis fantastiska melodier har förpassats till förmån för tråkiga, komplexa riffstrukturer som inte ens en mor kan uppskatta. Warrel Dane håller visserligen flaggan högt med sin själsfulla sång men det räcker inte för att rädda skivan från ett magplask.
Betyg: 2/5

R2: Inför första lyssningen av denna skiva var förväntningarna ganska nedskruvade, pga av vad andra har sagt. Men återigen fick jag lära mig att man inte ska lyssna på andra. Nevermore har återigen gjort en bra skiva. Dock tycker jag det skiljer sig lite från tidigare släpp, denna är mycket jämnare. Alla låtar är bra, men ingen är jävligt bra. Så ska man spela upp Nevermore för nån som aldrig hört kommer jag inte att välja denna skiva. Betyget nedan är starkt…

Betyg: 3/5

Fredrik: Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.
Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.
Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.
Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.
Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.
Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.
Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

Betyg:3/5

Snittbetyget hamnar alltså på 2,66, och är det något man kan utläsa mellan raderna så är det väl att bandet lider lite av sitt namn. Alltså, skivan är från OK till bra, men eftersom det är Nevermore så är förväntningarna högre!

Måndagmorgon

Det är måndag idag, och det känns på temperaturen här i Stockholm som om vintern är i antågande. Hösten är i alla fall här på riktigt.

Hoppas ni har haft en bra helg, själv har jag verkligen blandat och gett! Missade tyvärr både NHL-premiär och Volbeats spelning pga familjeaktiviteter. Stones delade med sig av hur scenbygget ser ut, och med tanke på hur han beskrivit spelningen och lagt upp bilder så missade jag något..

Dessutom landade ett otroligt trist mejl. Som Mattias på Heavy Metal noterade redan i lördags så ställer The Sword in sina Europaturné. Mejlets viktiga rader lyder så här:

The Sword ställer in hela sin Europaturné p.g.a. sjukdom, en av medlemmarna i bandet har fått förhinder och får inte flyga. Detta betyder att konserten på Göta Källare i Stockholm den 11 november och den på KB i Malmö den 12 november är inställda. Köpta biljetter återlöses på inköpsstället dock senast 1 månad efter att konserten skulle ha ägt rum.

Helvete. Det där var verkligen en av de spelningarna jag sett fram emot mest, och nu blir det till att dyka in i kalendern och försöka hitta lite ersättare på spelningsfronten.
Tills vidare kanske man får göra som Per föreslår, och ladda in en beställning på den här DVD'n. Känns som ett givet köp!

Till sist... glöm inte den pågående tävlingen. Vi snackar alltså om ett signerat ex av Bring Me The Horizons käftsmäll "Suicide Season" - som också är denna Veckans Tips.
God morgon!

Remasters: Badlands "S/t"

Jake E Lee, är det namnet bekant kanske?

Borde vara det, han hanterade ju gitarrarbetet hos Ozzy Osbourne ett tag. Dessutom stod han bakom en av de där grupperna som borde ha lyckats och finnas kvar ännu, men som trots internationella stora framgångar inte blev speciellt långlivade. Badlands självbetitlade debut kom 1989, och tidigare i år släpptes den i remastrad version!

Bandet består av en viss Eric Singer på trummor, Ray Gillen på sång och Greg Chansson på bas, och det här är en platta som verkligen andas glädje. Varje gång jag hör den så får jag ett dumt lyckoflin i fejset, och inte blir det sämre av den här extraladdade remastrade historien. "High Wire" och framförallt "Winter's Call" har aldrig låtit så här jäkla bra, och att du dessutom få extramaterial i form av bonusspåret "Ball & Chain" är bara extra lök på laxen.

Detta är helt enkelt plattan för dig som vill ha högkvalitativ hårdrock med stora stänk glädje! "Dreams In The Dark", "Jade's Song", "Devil's Stomp"... ja, du förstår ju att du måste ha den här skivan. Köp den här!

Krock!

Ikväll krockar det i stan!
Volbeat och Danko Jones spelar samma dag men på olika ställen. (ja, Danko Jones ju t o m spela på Globen under dagen, några låtar i samband med NHL-premiären)
Själv hade jag tänkt mig Volbeat, men det får bli familjefirande istället.
Funkar fint det med!

Däremot kan jag bjuda på lite uppladdningsmusik.
Danko Jones är en rocker som jag gillar lite sådär, men "Sticky Situation" faller mig väldigt väl på läppen..




Volbeat är mer spot on för min del, och där finns det en hel del att välja på. Ska vi säga... "Sad Man's Tongue"?


Och, förstås... ska du på något av gigen så får du mer än gärna dela med dig av dina tankar och reflektioner efteråt, liksom bilder!

Tävling: Vinn signerat ex av Bring Me The Horizon

Veckans Tips är brittiska Bring Me The Horizons platta "Suicide Season" - och nu har du chans att vinna ditt egna exemplar, signerat av bandet!
Allt du behöver göra för att medverka i tävlingen är att antingen kommentera detta inlägg, eller skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com där du skriver vilken skiva du tycker har coolast omslag. Enkelt va?
Tävlingen är öppen till torsdag nästa vecka, dvs 14:e oktober så du har inte så lång tid på dig att fundera över ditt svar. Gå med nu!

NHL-premiär med Mustasch

Ikväll smäller det, NHL-premiären på Globen går av stapeln med San Jose Sharks i ena ringhörnan och Columbus Blue Jackets i den andra. Kul grej, och dessutom får du underhållning i form av rock'n'roll. Idag: Mustasch! Ralph och grabbarna lär ju lira den här låten, annars är det illa....

Själv har jag lite annat att stå i. Lillkillen fyller 2 år idag, hur fasen det har gått till att han blivit så gammal vet jag inte, men firas ska han. Lite extra ikväll. Popcorn i skålen, rock'n'roll i högtalarna kanske? Trevlig helg!

Veckans Tips: Bring Me The Horizon "Suicide Season"

Brittiska Bring Me The Horizon är - när man är i min ålder - egentligen bara snorungar. Bildsköna såna dessutom, som ser ut som vandrande reklammodeller. Det är ett sånt band som jag inte borde gilla.

Det är bara ett problem med det resonemanget.

Det går liksom inte att värja sig mot den musik som presteras och den energi bandet alstrar!

Spelningen som bandet gjorde på Metal Town år 2009 är fortfarande det grymmaste jag sett när det kommer til att piska upp frenetisk stämning bland publiken, och skivan "Suicide Season" är så cool i sin kontrast mellan det bildsköna och det blodiga att jag hade med den på min lista över de bästa omslagen på Werock.

Inledande "The Comedown" skvallrar lite om vad som komma skall - välproducerad och tajt döds/hardcore/vansinne, men det är i spår två som bandet verkligen visar klassen. "Chelsea Smile" är en sån jäkla hit att den borde toppa trackslistor och liknande!

Skivan fortsätter med humoristiskt döpt ilska ("Football Season's Over", "Diamond's Aren't Forever" och "No Need For Introductions, I've Read About Girls Like You On The Back Of Toilet Doors" är bra exempel på det), och innehåller även vassa "It Was Written In Blood" och avslutande titellåten "Suicide Season".

Omslaget är faktiskt representativt för vad man får på den här skivan.

Något som ser bildskönt och fagert ut, men som sedan rycker ut tarmarna på dig och låter dig bada i blod. Och sånt gillar man ju förstås!

Du hittar den extramatade utgåvan "Cut Up" på Spotify här, eller så kollar du in bandets MySpace här. Välj vilket du vill - bara du inte missar dem!

Tvekamp: Helloween "Keeper of The Seven Keys Pt 1 vs Pt 2"

Landet var Tyskland.

Åren var 1987 och 1988.

Bakom micken på Helloween hade Michael Kiske klivit in, och i den kreativa mixen som skapades med Michael Weikath och Kai Hansen på gitarr så skapades två av de mest legendariska skivorna som någonsin prånglats ut av ett tyskt hårdrocksband, och kanske de två mest kända power metal-plattorna genom tiderna; "keeper Of The Seven Keys" del 1 och del 2. Fantastiska skivor som skördade massor av offer till ett liv på den mörka sidan, och ledde massor av kids in på än hårdare musik.

Precis här och precis nu så ställer sig Metalbloggen dock frågan... vilken av de två delarna är egentligen bäst?

Det är dags för Tvekamp. Här ställs de två skivorna mot varandra, båda två i något som kallas för Expanded Edition från 2006, med lite förfinat ljud och extramaterial.

Som vanligt i ett gäng ronder, och en form av summering i slutet.

Häng på!

Rond 1 - Omslag
Liten mjukstart kan tänkas, men detta är trots allt det första som möter oss som betraktare. "Pt 1" stoltserar med en kåpklädd skummis som i mörkret leker med magi, medan "Pt 2" har en ljusare framtoning och en människohand som tar en gyllene nyckel från en monsterhand. Båda två får nog räknas som klassiska omslag, med en skön touch av fantasy som faktiskt passar musiken mycket bra, tycker jag. Dock, ska man vara krass så är helt enkelt det första omslaget snyggare. Det är bara snyggt, medan tvåan har en touch av att kunna vara corny. Det balanserar liksom på gränsen.
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 4

Rond 2 - Inledning
Så, hur börjar det hela sen då, nu när vi väl kollar in musiken?
Denna rond kollar in de tre första spåren, samt det inledande instrumentala spåret.
"Pt 1" inleder ganska mörkt, precis i stil med omslaget. "initiation" känns faktiskt rätt elakt som intro, och sedan får vi en öppning som brakar av "I'm Alive", "A Little Time" och "twillight Of The Gods". Jodå, det heter duga det, möjligtvis är det sistnämnda av dessa spår lite svagt men annars är det ju världsklass på den starten!
"Pt 2" svarar med ett klissiskt men i mitt tycke lite vekare intro i form av "Invitation". Den glättigheten försvinner dock spårlöst när man smäller av hela skivans bästa spår som öppningslåt; "Eagle Fly Free" är inget annat än magi! "you Always Walk Alone" är en sån där låt som är bättre än vad du minns, medan "Rise And Fall" är rätt okej men tappar en hel del på buskis-lyriken.
Det är bra, förstås, på båda håll, och med de år som skivorna har på nacken så är det ändå rätt fantastiskt att det känns så vitalt när man spelar dem.
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 5

Rond 3 - Fortsättningen
Jaha, tänker du... vad är det för skumt namn på en rond?
jo, det är helt enkelt resten av skivan förutom mastodontlåten (som får en egen rond, läs vidare bara). Alltså, i "Pt 1" så är det låtarna "A tale that Wasn't Right", "Future World" och "Follow the Sign", medan "Pt 2" svarar med "Dr Stein", "We Got The Right", "March Of Time", "I Want Out" och "Save Us". Den första skivan dras här med en del ekon från tidigare Helloween, "Future World" andas till exempel så mycket känsla från tidigare släppta "Walls Of Jericho" att det är nästan larvigt. Trots det så är det sista spåret "Follow the Sign" som fäller ner betyget mest, medan den nyare skivan andas ett jämnare material.
Av många fans räknas väl "Dr Stein" som en av de vassaste låtarna bandet har gjort, men jag gillar inte den alls av någon anledning. Bättre är då både "March Of Time" och "I Want out", samt coola avslutningen "Save Us". Bra som fan, helt enkelt!
"Pt 1" - 3
"Pt 2" - 4

Rond 4 - Den episka låten
Jodå, de finns där. varsin episk, majestätisk best som klockar in långt över 10 minuter och sätter mer eller mindre dessa två skivor på kartan. Den första plattan stoltserar med "Halloween", medan den ett år nyare uppföljaren svarar med svitens titelspår "Keeper Of The Seven Keys".
Och hur bedömmer man då kvalitet på detta?
Genom egen smak, i det här fallet.
Jag gillar båda låtarna, faktiskt, och måste tillstå att det är imponerande att bandet lyckas komponera två stycken så pass vassa låtar på den längden - utan att de blir ointressanta.
Dock, det är svårt att slå just "Keeper Of the Seven Keys", det går liksom inte att komma ifrån...
"Pt 1" - 4
"Pt 2" - 5

Rond 5 - Extramaterial
Eftersom detta är Extended Editions så får man vackert med extramaterial. "Pt 1" laddar på med grymma "Victim Of Fate", "Starlight" och två alternativa mixar av "A Little Time" samt "Halloween".
"Pt 2" svarar på den utmaningen med "Savage", "Livin Ain't No Crime", "Don't Run For Cover" samt remixar av "Dr Stein" och "Keeper Of The Seven Keys".
Bra på båda håll förstås. Riktigt bra, till och med, och jag väljer här den enkla vägen och delar ut bra med poäng för båda plattorna. På så sätt blir inte heller extrameterialet avgörande för vilken skiva som segrar...
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 5

Rond 6 - Produktion
Så, om man nu lämnar själva låtkvalitén därhän och tittar på lite andra saker så är det förstås intressant att titta på själva produktionen. Helt klart har det hänt saker sen skivorna spelades in, men ljudbilden på den lite äldre "pt1" är helt enkelt allt annat än bra. Burkigt, rätt trist gitarr- och trumljud. Att låtarna är så bra som de är trots ljudbilden säger nog egentligen mer om låtmaterialet!
Blir det sen bättre till den ett år äldre "Pt 2" då?
Nja.. lite. Lite klarare ljud, men man kan liksom konstatera att ingen av skivorna kommer att gå till historien för just produktionen.
"Pt 1" - 2
"Pt 2" - 3

Rond 7 - Spelglädje
Trots eventuella klagomål på produktionen så kan man inte säga annat än att detta är två glädjebomber. Lyssnar man på "Pt 1" så kan man ju för tusan i stort sett höra hur hela gänget spelar med ett glädjeflin på läpparna, och att det finns en upptäckarlust som är enorm.
Den ett år äldre "Pt 2" är likaledes glad, men tyvärr tycker jag att det går överstyr ibland, och blir mer eller mindre buskis. Texterna är inte alls bra ibland, trots lite spetsfundigheter, och bandet har kul - men inte lika spontant "dethärärdetbästaivärlden"-kul.
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 4

Rond 8 - Känslan
Dags för sista ronden.
Den där svåra.
då Rebellängeln ska försöka dela ut lite poäng för den generella känslan för skivan, och motivera det. på sin plats kan då vara att berätta att den första av dessa skivor jag hörde faktiskt var den senare. Det var i kompisen Mattias rum, och jag var helt bortblåst av inledningen. kanske är det därför jag fortfarande blir mer eller mindre mållös av just "Eagle Fly Free", men det ögonblicket är en av anledningarna till jag är hårdrockare idag.
De väger ju rätt tungt.
I efterhand har jag upptäckt den första skivan (jaja, i efterhand... typ direkt efter!), och när jag idag ska lyssna på Helloween så är det nog oftast dne första plattan jag plockar fram. Jag gillar den mer, den har lite mer känsla i sig.
Men kan det slå minnet av den där första, brutala lyssningen?
Nä, det kan nog inte det!
"Pt 1" - 4
"Pt 2" - 5

Sammanfattning
Såååå... dags att räkna. Fram med miniräknaren och papper och penna och revisorerna... och resultatet är...

"Keeper Of The Seven Keys Pt 1" - 33
"Keeper Of The Seven Keys Pt 2" - 35

Resultatet är helt enkelt obestridligt, Helloween blev bara bättre under det år som gick när de skapade legendariska dubbeln "Keeper Of The Seven Keys"!
Märkligt ibland, hur det kan bli, speciellt som jag personligen nu lyssnar mer på "förloraren" av dessa två. Nå, så är det. Det är ju det som är charmen för egen del med Tvekamperna, att ibland blir man själv lite överraskad.
Du hittar alla andra Tvekamper här - och får förstås mer än gärna säga din mening.
Vilken av de båda "keeper"-skivorna tycker du är bäst?

Besöksstatistik & bloggfakta

Idag är det onsdag, och det innebär som vanligt att "Mest i spelaren" är uppdaterad.
När jag gjorde det så slog det mig också att det var ett tag sen videon byttes, så jag passade på att byta Danzig mot Testament. Sen kom jag på att det dessutom kommit med nya länkar i listan över bloggar (Daniella och gamle favoriten Tomasz), och till slut så insåg jag att det var länge sen jag gjorde ett inlägg som är generellt om bloggen.
Dags för det nu alltså.
Vi börjar med bloggfakta, framförallt för alla nytillkomna!

Förutom de nyheter som nämnts ovan så kan det vara värt att veta följande...

1) Jag försöker publicera något på den här siten dagligen. Kolla in ofta, alltså!
2) Varje fredag får du ett nytt Veckans Tips, varje söndag antingen en Remaster eller en Live!-platta, och varje onsdag uppdateras Mest I Spelaren. Du hittar massor av de gamla grejerna publicerade i arkiven som finns nere till höger...
3) Det finns ett gäng återkommande inslag som publiceras när Rebellängeln orkar med det, och lusten faller på. Dit räknas t ex Blogg I Fokus, Tvekampen och lite annat smått och gott.

Så, med det ur världen - mot besöksstatistiken!
kanske undrar du hur stor eller liten den här siten är?
Svaret är förstås att den är ganska modest.
Varje dag tittar oftast 50-80 personer in här.
Mest brukar det bli i samband med större event här i Stockholm, när Ozzy Osbourne spelade i Globen nyligen så landade ca 180 personer på siten dagen efter. Det är samma sak när man tittar på ex AC/DC eller liknande, det märks att många är ute och söker bilder och recensioner via Google. Mest besök på en dag står ändå en helt annan sak för, nämligen min Blogg I Fokus med Demonia! Det drog över 280 unika besökare den dagen, och det säger väl egentligen mest om hur stor hennes site är... :)

Populäraste innehållet sedan årsskiftet är dock SM i Hårdrock, den serien inlägg är väldigt välläst. Även släppet från nya Iron Maiden har lästs massor av gånger, vilket intygar att det var en värdig vinnare av VM-tävlingen till slut.

Secdan årsskiftet har den här siten haft ca 25 000 besök, varav ca 9 500 av dem är unika besökare. En besökare stannar i snitt 1,52 minuter, och läser nästan 2 artiklar per besök.
Med andra ord - det är en helt vanlig blogg, inte speciellt stor - men inte heller minst av dem som finns där!

Imorgon är det torsdag. Då blir det ingen torsdagstrave denna gång, jag är på kurs hela dagen. istället får du något bättre - en helt ny Tvekamp. Undrar du vilken så finns ledtråden bland Mest i Spelaren.... vi ses!

I Backspegeln: Killswitch Engage "S/t"

Killswitch Engage är ett band som gjort riktigt bra skivor.

Jag gillar "The End Of Heartache" som fan, och det är alltid bra röj på bandets spelningar (säga vad man vill om gitarristen Adam Dutkiewitcz outfit...).

Sångaren Howard Jones är dessutom en av de bästa inom "härma-Göteborgsdöds-genren" när det kommer till att blanda ren sång och skrik. När den självbetitlade plattan släpptes år 2009 så var det alltså en rejäl besvikelse då recensionen hamnade på en tvåa, och nu är det dags att kolla hur den stått sig.

Och nu pratar vi ambivalens!

Jag har nämligen lyssnat ganska mycket på den här skivan även efter recensionen skrevs, utan att jag kanske vill erkänna det riktigt - men jag tycker lik förbaskat att det inte är bra?!? Med andra ord.... har jag lyssnat en massa på en skiva jag inte tycker är bra?

Puckat.

Vid närmare eftertanke så skulle jag fortfarande vilja hålla detta som en av de sämsta plattorna bandet släppt. Helt meningslös, egentligen, men samtidigt så besitter gänget en sådan kvalitet att det aldrig spårar ur. Det blir tryggt och lugnt hela tiden dock. Mellanmjölk, hushållsost och Skogaholmslimpa, typ. Det fungerar, men det är ingen festmåltid.

Ahhh.... så vad säger man då?

Tror jag står fast vid betygstvåan, faktiskt. Men på ett förvirrat sätt!

Alla goda ting är tre?

Jag satt och funderade lite i bilen i morse. Bilköer kan vara kreativa, minsann.
Denna gång rörde sig tankarna om årets topplista, och hur svårt det kommer att bli att hitta rätt i den. Och då var det en sak som slog mig.

Detta kanske är trions år?
Watain, High On Fire, Grand Magus kommer säkert att vara med när det är dags att summera, något annat kan jag inte tänka mig just nu. Och alla är det grupper med tre medlemmar.
Slump? Kanske. Eller kanske inte. Men det känns som om det blivit vanligare med grupper som baserar sitt ljud på tre medlemmar.

Är alla goda ting tre, alltså?

Kanske inte. Inte om man kollar in denna video... hehe.. :)

Recension: Accept "Blood Of The Nations"

Tyska Accept är tillbaka med sitt första studioalbum på 10 år, och det tar ungefär 30 sekunder av inledande "Beat The Bastards" att inse två saker:

1) Detta är verkligen gamla hederliga Accept, fast i nyare kläder, och...

2) Grymtandet sköts inte längre av en viss Udo, och ersättaren Mark Tornillo gör ett storartat jobb!

Den här skivan har fått lysande kritik på flera håll (läs t ex Stones recension på Werock), och det tog ett tag innan jag satte tänderna i den. När det väl händer så sker det dock till ganska höga förväntningar och med hjälp av bloggens läsare R2.

Så. Hur håller den då?

Svaret är att den håller fint. Det når förstås inte samma svindlande höjder som när det väl begav sig en gång i tiden (jag menar, kolla in den här Tvekampen t ex, så inser man att "Balls To The Wall", "Metal Heart", "Restless And Wild"... ja, det är helt enkelt inga skivor man slår på fingrarna med lätthet), men det är ändå bra.

Framförallt är det hungrigt för att vara hårdrock framförd av ett gäng gubbar.

Produktionen är dessutom signerad Andy Sneap, och han har lyckats både behålla det klassiska Accept-ljudet samt klä allt i en ny och modern skrud.

Det hela får också ett lyft av tidigare nämnda sångaren Mark Tornillo, som både klarar av att vråla på det sätt man förväntar sig, samt att faktiskt sjunga rätt bra när så krävs.

Starka spår är inledande knippet "Beat The Bastards", "Teutonic Terror" samt "The Abyss" och titelspåret, men generellt är det här en jämn skiva. För egen del invänder jag eventuellt mot att den faktiskt känns aningen lång, samt att balladen "Kill The Pain" inte är något vidare.

Högst toppar når skivan i "New World Comin'" och "Shades Of Death", två spår som håller verkligt hög klass.

Är det här årets comeback?

Kanske. För egen del håller jag den här skivan som starkast konkurrent, en skiva som vuxit och vuxit sen den släpptes, och det ska bli verkligt intressant att se var Accept till slut hamnar. Det känns nämnligen som om betyget på "Blood Of The Nations" kan växa till sig med tiden.

Dagens dom lyder en svag fyra, och det är fullt möjligt att den stärks så småningom!

Du hittar skivan på Spotify här om du är nyfiken - och det borde du vara!

Bästa Spår: "Shades Of Death"!

Accept "Blood Of The Nations" - 4

Opethintervju!

Nu är den publicerad, min intervju med skinnpiskaren i Opeth - Martin "Axe" Axenroth.
Kul grej att göra, och det var en intervju där det flöt rätt så bra i snacket.
Om jag sen lyckades förmedla det till den skrivna texten är en helt annan sak, och det får du avgöra själv. Du hittar hela härligheten här!

Live!: WASP "Double Live Assassins"

1998, det känns som länge sen - men redan hade legenderna i WASP släppt så många klassiska skivor att det är rent av löjligt!

Dags för ännu en av deras liveskivor, den här gången en dubbelgiv som innehåller några av bandets bästa stunder någonsin, i alla fall i mina öron...

"I Wanna Be Somebody" har faktiskt aldrig låtit bättre än här, liksom "Animal (Fuck Like A Beast)". Otroliga tagningar, rentav!

Det som dock verkligen lyfter hela given till ett måste i din skivhylla är de fantastiska hopslagningar som bjuds. Hela klabbet startar med något som kallas "The Medley", en mix av låtarna "On Your Knees", I Don't Need No Doctor", "Hellion" och "Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue)".

Senare får du också "The Crimson Idol Medley" som består av låtar från en av världens bästa konceptskivor, samt en kombinerad "Mean Man/Rock'n'Roll To Death".

Sånt måste man ju bara gilla!

Naturligtvis innehåller skivor proppfullt med fantastiska hits i övrigt också; du kommer inte att sakna i stort sett någon låt bland klassikerna som "Wild Child", "L.O.V.E Machine", "Blind In Texas", "The Headless Children" m fl. Bilderna i det medföljande häftet får en också att önska att man verkligen fick se bandet i dess fullfjädrade, galna, köttkastarform.

Så är tyvärr inte fallet längre, om jag förstår det rätt så vill Blackie inte ens framföra en del av de gamla låtarna på grund av sin nyvunna tro, så man får trösta sig med annat.

"Double LIve Assassins" är ett bra sätt!

Recension Spiritual Beggars, SAHG och Circle II Circle

Ny månad - nya recensioner att läsa på Werock!
Denna gång har jag personligen satt tänderna i två stycken alster som har rötterna fast placera i 70-talets melodiösa och tyngre hårdrock, samt lite progressiv power metal.

Svenska Spiritual Beggars är Mike Amott's hobbyprojekt på sidan av Arch Enemy, och precis som tidigare är det hårdrock av hög kvalitet som serveras på nya plattan "Return To Zero". Recensionen finns här!

Norska Sahg kanske kan ses som den norska motsvarigheten, även om det
inte är riktigt samma stämpel av supergrupp över dem.
Musiken är dock av mer eller mindre samma bakgrund, och detta är den tredje skivan som Sahg gör. Bra sväng, bra tyngd, och dessutom är de aktuella som förband åt Dimmu Borgir för tillfället.
Kolla in recensionen här!

Circle II Circle är en ny bekantskap för min del, även om detta faktiskt är bandets 5:e platta och det är solid bakgrund på deltagarna.

Den här skivan har helt klart varit svårast att sätta betyg på av månadens skörd. Stundtals gillar jag det som fasen, stundtals faller det platt. Hur som helst så hittar du hela recensionen här.

Naturligtvis har kollegorna varit flitiga också. Som vanligt.

Denna månad hyllas Dimmu Borgir , Raubtier och Kvelertak, medan Volbeat och Vince Neil går helt andra betyg till mötes...

Dagens Spotifylyssning...

...är det här. Kolla in Martins och Jannes dubbelrecension av Kvelertak.

Sen öppnar du Spotify på den här länken och firar in fredagen.

Jävlart, vad bra! Sån här musik gör mig glad och sätter ett flin på mina fredagsläppar... :)

Veckans Tips: The Gates Of Slumber "Conqueror"

Klassisk heavy metal.

Det är den enkla beskrivningen av The Gates Of Slumber.

Texterna behandlar ämnen som du kan föreställa dig genom att kolla på omslaget, och musiken låter faktiskt därefter också. Det är grymt bra sång av frontmannen Karl Simon, och de övriga medlemmarna i trion (basisten Jason McCash och trummisen "Iron" Bob Fouts) piskar fram ett fundament av doominfluerad klassisk heavy metal som gör att jag får ett riktigt grisflin av lycka på läpparna varenda gång jag hör det!

"Conqueror" är utgiven av svenska I Hate Records år 2008, och det är bandets andra fullängdare. Själv upptäckte jag bandet i samband med min recension av senaste alstret "Hymns Of Blood And Thunder", och det var en sån där upptäckt som gjorde att jag genast visste att jag var tvungen att söka mig bakåt i katalogen.

Något jag är mycket glad över, för om "Hymns Of Blood And Thunder är bra (jag har nog egentligen anledning att revidera det där betyget uppåt en aning egentligen...), så är detta än vassare.

Låtar som "Trapped In The Web", "Ice Storm", "To Kill And Be King" och "Eyes Of The Liar" dominerar helt enkelt.

Det är storslagen heavy metal, och gillar du band som Grand Magus så får du inte missa det här. Tyvärr verkar de inte finnas på Spotify för lyssning, men du kan glida över till bandets hemsida pronto och kolla in lite låtar - jag föreslår att du börjar med "Chaos Calling", men lyssna igenom allihop. Och köp sen plattan!