Remasters: Mötley Crüe "Shout At The Devil"

Alla rockers som läser den här sidan vet ju föärstås vilka Mötley Crüe är. Kungarna av partaj, sleazerockens förgrundsfigurer har dessutom medverkat tidigare i serien om remastrade skivor som bör ha en bostad i din skivhyllöa, men denna gång är det dags för bandets genombrottsplatta - och fortfarande den finaste stunden i karriären!
"Shout At The Devil" kom 1983, och att bandet klarade av att skruva ihop en så vansinnigt bra platta i så pass tidig ålder är riktigt imponerande.
Här finns ett gäng av de låtar som man fortfarande spelar, så som "Looks That Kill", "Red Hot", "Too Young To Fall In Love", "Shout At The Devil" och covern "Helter Skelter".
Dessutom återfinns ett knippe låtar som alla är bättre än vad man tror men då de ställts bredvid ovan nämnda kavalkad så har de blivit lite bortglömda. Jag är dock övertygad om att låtar som "Bastard", "Knock'Em Dead Kid" och "Ten Seconds To Love" hade fått betydligt mer plats i rampljuset om de exempelvis legat på efterföljaren "Theatre Of Pain".
Men det säger kanske mer om vad du får på den här svarta pärlan (som trots allt inte är en av de två bästa svarta skivor som gjorts, enligt den här Tvekampen).

Extramaterialet är dessutom rejält tilltaget. Demospår av inte mindre än 5 låtar, där en av dem ("I Will Survive") är unreleased medan den bästa insatsen och roligaste låten att lyssna på är "Looks That Kill".

Som kuriosa kan jag också berätta att jag har sett en helt fantastisk feltryckning på en tröja på Hultsfred från den här plattan. Det var med samma pentagramm som på framsidan, det stod Mötley Crüe och sen var texten.... "Shot At The Den". Priceless. Ångrar verkligen att jag inte köpte den...

Har du inte den här skivan?

Dags att åtgärda det. Det här är en klassiker, och ett stycke historia som bör finnas i din hylla!

Angry Again

Mitt liv har tagit en konstig vändning de senaste fyra-fem veckorna.

Jag har blivit arg. Inte hela tiden, inte i privatlivet, men väl mycket oftare i mitt yrkesliv. Jag är så ofattbart pressad hela tiden (i veckan var det en kollega som på fullaste allvar försökte följa med mig in på toaletten för att få fortsätta prata. Vafan är det?), och det har resulterat i att jag verkligen inte är mitt vanliga jag.

Jag är otrevlig, kort i tonen och inte alls på hugget som jag tycker om att vara. Minst två dagar i veckan skiter det sig med min planerade hämtning på dagis, och jag tvingas ringa i panik till min sjukskrivna gravida hustru som får rycka in och hämta. Meningen är ju att hon ska vila upp sig för den stundande förlossningen, och att jag ska få lite egen tid med lillgrabben. Som tur är har jag världens bästa familj, men det är ju helt vansinnigt att något som ett arbete kan få komma så ivägen för det som egentligen är viktigt.

Megadeth får helt enkelt symbolisera det med "Angry Again", en riktigt bra filmlåt från "Last Action Hero". Vill du ha mer avancerad läsning idag så är det Werock som gäller - där hittar du en bra intervju med Barney från Napalm Death!

Just nu är det enda vattenhålen träningen och bloggandet, utan dem skulle jag antagligen explodera. Tack för att ni läser, kommenterar och bryr er!

The Rebel Angel Allstars - Sättning 2

Tidigare i veckan rotade jag lite i hur mitt dream team avseende hårdare metal skulle kunna tänkas se ut. Så här på fredagseftermiddagen kan det ju vara lämpligt att kolla in en mjukare variant, ett band som skulle spela mer rock och hårdrock. Häng på!

Sången är det mest kluriga, tycker jag. Många av mina gamla idoler sjunger helt enkelt inte så bra längre (läs: David Coverdale!), så man får ta nån som sjunger bra nu. Och som kan mycket olika sångstilar. John Bush är en favorit som dessutom gjorde en bra insats i Armored Saint senast, en klart rock variant, eller så gillar jag skarpt Chris Robertson från Black Stone Cherry... men till slut så faller valet på en kille som jag tycker kan sjunga både snyggt och med lite "skit" i rösten. I give you, on vocals... Russel Allen!


Så, dags för gitarr. Och som vanligt vill jag ha två killar. Det är ju ändå det coolaste, förstås. Dubbla gitarrister rules! En cool kille som kan spela rock med känsla, en kille som kan chugga med tyngd och bidra med extra sång. Och närvaro på scen. Kombinationen av Slash och Zakk Wylde känns faktiskt... ja... helt klockren!

Okej, rytmsektion. Basen är det enklaste, tycker jag. här finns i min min värld ingen annan än Flea från Red Hot Chili Peppers. Han regerar. på scen, på skiva, musikaliskt!

Trummor är lurigare. Till slut så faller nog ändå mitt val på svenske Mikkey Dee. Det känns som om han kan spela vad som helst, och det är en trummis som verkar kunna spela det enkla på ett svängigt sätt, och det svåra på ett enkelt sätt. I ärlighetens namn så finns det många trummisar jag gillar skarpt, och en kille som Brann Dailor från Mastodon imponerar storligen varenda gång jag hör honom!

Nå, till slut blev det såhär.

Betydligt mer internationellt än förra gången!

Veckans Tips: The Four Horsemen "Nobody Said It Was Easy"

Recept på grymt svängig skiva:

En gnutta Black Crowes.

Lite handklapp.

En knivsudd AC/DC.

Influeras av Lynyrd Skynyrd och lite blues.

Addera en aning gospelkör, rockabilly, steel- och slideguitar samt attityd som kan försätta världen.

Tillsätt Rick Rubin som producent.

Servera iklädd utsvängda jeans och cowboyhatt, samtidigt som du skiter i om lyssnaren gillar vad de hör eftersom hela klabbet ändå var till för din skull.

Resultat?

The Four Horsemen med plattan "Nobody Said It Was Easy", en av de skivorna som Adde i Hardcore Superstar alltid har med sig i turnébussen!

Bandet i sig klämde först ur sig en EP, och sedan denna debut, men hela karriären verkar ha kantats av problem med droger och fängelsevistelser, och det hela tog ett tragiskt slut efter att sångaren Frank C Starr avlidit efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist (mer om den historien här, ifall du är nyfiken).

Nå, låt oss dock inte dröja vid det och istället kolla in vad som bjuds...

Inledande titelspåret är renrasig rock'n'roll, medan efterföljande "Rockin Is Ma' Business" är ett sånt vanvettigt AC/DC-gung från fornstora dagar att man kan fundera om det inte är en cover.

"Wanted Man" är blues, och "tired Wings" är komplett glädje med handklapp och hela paketet.

Det är, på det hela taget, en bra skiva som alltid gör mig glad!

Skivan "Nobody Said It Was Easy" i sig finns tyvärr inte på Spotify, men det gör faktiskt efterföljaren "Getting Pretty Good..At Barely Getting By", så du kan ändå få lite provsmakning.

Dessutom finns ju bandets hemsida ännu, trots att bandet sedan länge gått i graven.

Mycket nöje!

Ett högt pris

Igår kom nyheten om att Mike Starr gått ur tiden.

Metal Bastard och Aftonbladet rapporterade båda om det hela, naturligtivis med helt olika vinklingar - och båda ganska bra.

Mike Starr trakterade basen i Alice In Chains en gång i tiden, och står alltså som medverkande på en av de bästa skivorna som någonsin gjort - mästerverket "Dirt".

Det kan ju få en att fundera över priset för att medverka på just den plattan. Layne Staley har ju tyvärr sedan tidigare tvingats betala det ultimata priset för sitt beroende, och med Mike Starrs bortgång så har alltså halva bandet från den skivan försvunnit.

Det är ganska mycket, tycker jag, och trots att skivan nu har snart 20 år nacken (den kom väl -92, vill jag minnas?) så får detta mig att känna mig gammal.

Alice In Chains får dominera spelaren idag. R.I.P Mike!

The Rebel Angel Allstars - sättning 1!

Det där med att Tony Iommi knep förstaplatsen i omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist har fått mig att fundera lite.

Hur skulle man bestycka sitt eget band om man fick göra en Allstaruppsättning?

För egen del skulle jag nog skilja det lite, beroende på musikstil.

Uppsättningen för ett band med inriktning mot extremmetal skiljer sig helt enkelt mot uppsättningen som spelar mer rock, hårdrock.

Med lite spontanitet så får du här The Rebel Angel Allstars of extremmetal!

På sång, Thomas Lindberg med ett förflutet i At The Gates och ett nuvarande åtagande i Disfear. Detta är en bra frontman på scen, ett energiknippe som samtidigt levererar skriksång av yppersta kvalitet. En bra sångare som kommer garantera ett bra liveframträdande, typ!

Härnest - gitarristerna.

Jag anser att jag har rätt att ta två, och jag väljer här två stycken gitarrister som kan bidra med både bländande gitarrspel, bra scenframträdande, låtskrivarkompetens samt varsin strupe av guld för mer dynamik i sånge. Mikael Åkerfeldt från Opeth på ena kanten, Robb Flynn från Machine Head på andra!

Så - dags för ryggraden. Trumspelet och basen utgör ju rytmsektionen, och även om jag gillar exempelvis Thomas Haake från Meshugga så finns det en trummis som levererar maskinlikt smisk, sväng och karaktär på ett sätt som ingen anan. Frost, förstås, från Satyricon och 1349. Vilken stjärna!

Han får sällskap av riffmakaren, tyngden personifierad. Leif Edling, Candlemass. Ett tag var jag verkligen inne på att ha Geezer Butler här (jasså, du tvekar på om han kan lira extremmetal? Kolla in hans soloprojekt G/Z/R då, det svänger stenhårt!), men i slutänden anser jag att herr Edling bör ta den platsen. Då får jag dessutom ännu en gudabenådad låtskrivare!

Så, det är The Rebel Angel Allstars of Extreme Metal.

Imorgon blir det mer rock och hårdrock i Allstargänget.

Hur skulle ditt Allstar ser ut?

Musik att vänta på

Just nu känns det lite som om jag väntar på en mindre flodväg av bra plattor. Skivor som man liksom vet kommer att ta en hel del plats i etern hemmavid, eftersom det brukar bjudas på genuin kvalitet från dessa akter...

The Haunted har ju släppt ut en hel del material från kommande plattan "Unseen", och den är även recenserad på Werock. Med en dåres envishet har jag dock vägrat ta del av klipp från YouTube, spelningar på galor eller annat. Jag har visserligen läst recensionen, men jag vill verkligen låta bandets skiva vara ograverad till dess att jag själv kan lyssna på den, på mina villkor, i min egen anläggning. Plattan släpps nästa vecka, så det är inte så länge kvar nu...

Något senare i mars kommer nästa svenska kvalitetsakt. Amon Amarth, med sitt lite lökiga text- och bildmässiga vikingatema bjuder trots allt på bra skivor. Jag tyckte personligen att senaste given ""Twillight Of The Thunder God" var lite sämre än föregångarna, men det verkar jag visst vara mer eller mindre ensam om. Hur som helst ska det bli mycket spännande att lyssna in sig på kommande "Surtur Rising"!

Whitesnake, å Whitesnake.

Var ska ni ta vägen nu då?

Mot rötterna, med ett bluesigt sound och sväng, eller fortsatt ut i den ointressanta och mediokra periferin av amerikansk dussinhårdrock?

Jag hoppas förstås att dessa personliga hjältar tar sig i kragen och inser att de skulle tokdominera om de valde den förstnämnda vägen, och väntar med spänning på släppet som kommer lagom till löningen....

Lagom till löning kommer också en av de plattor som jag redan nu kan utlova blir en kandidat till årsbästalistan. Göteborgs Graveyard släpper då "Hisingen Blues", och det jag hört så här långt är rent av fantastiskt. Svängig rock/hårdrock deluxe, och jag tror Sonisphere har gjort en superhit när man bokat bandet till sommarens festival. Jag tror de kommer vara stekheta lagom till det spektaklet!

Nå, räcker inte dessa skivor till så kan man ju alltid fresta sig med en koll på vad som kommer ännu längre bort. Slutet av april så ligger till exempel den här skivan planerad...

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist!

Såhär ser han ut.
Den gitarrsit som Metalbloggens läsare röstat fram till Världens Bäste Hårdrocksgitarrist!
Med ett leende på läpparna, en dominerande "horns-up" hand, plastförstärkningar på andra handen och en förmåga att skriva och framföra riff som kan få vem som helst att överge sina föräldrar för att bli hårdrockare på livstid så räckte det hela vägen fram.

TONY IOMMI!

Legenden som var med och startade Black Sabbath (och dessutom var den kreativa driftkraften när det gällde att skapa musik), som fortfarande tycker musik är kul och därmed fortfarande är aktiv.

Finalen vann han mot vår svenska gitarrgud Yngwie Malmsteen, och siffrorna skrevs till slut till 34-31 i brittens favör, och han har totalt sett gått fram som en slåttermaskin.

Grattis, Iommi!

Veckans Citat: Mikael Åkerfeldt, Opeth

Veckans Citat denna gång är kort och kärnfullt.
Det är hämtat från Opeths deluxeutgåva av mästerverket "Blackwater Park", den som kallas Legacy Edition och innehåller ett bonusspår live.

Jag gillar Opeth, jag gillar herr Åkerfeldt, och jag gillar humor.
Därför passar detta citat bra.
Dessutom har omröstningen om Världens Bästa Hårdrocksgitarrist avslutats nu, och det fick mig bland annat att fundera lite på det där med frontmän.
Det är en annan femma, men även det ledde mig in på herr Åkerfeldt.
Nå - Veckans Citat. Håll till godo!

"I am the Eros Ramazotti of Sweden.
I am also a genius when it comes to music"

Mikael Åkerfeldt, Opeth

Live!: Marduk "Warschau"

Svenska Marduk är verkligen veteraner inom black metal - och de tillhör helt klart inte bara den svenska eliten, utan även den yppersta världseliten.

Med rötterna i Östergötland har bandet ett antal framgångsrika världsturneer bakom sig, där de spridit sin piskande och väldigt rensiga musik till massorna.

"Warschau" är tagen från Deathmarch-turnén, inspelad i september på Proxima i den Polska huvudstaden, och det är ett alldeles ypperligt bra dokument över bandets infernaliska musik.

Morgan Håkansson är bandets skapandekraft och gitarrist, och på denna tagning har han sällskap av Emil Dragutinovic på trummor (som sedan dess har lämnat bandet och ersatts av Lars Broddesson), Devo på bas och den fullständigt briljanta galningen Mortuus på sång.

Inledningen är också enbart att klassa som helt makalös. inledande "The Handman Of Prague" sätter standarden, och det enda andningshålet inledningsvis är andra låten "Seven Angels, Seven Trumpets" som bjuder på mer tyngd än rens. Sen fortsätter det hela resan, och även om låtar som "Azrael" och "Burn My Coffin" innehåller more than meets the ear i form av stick som bygger mer på sväng och känsla än piskrens så är detta lik förbannat en skiva som smiskar stjärt exakt hela vägen.

Ljudet är riktigt bra, jag rekommenderar denna platta extra mycket för avlyssning i hörlurar och med lite fokus, då det lyfter hela klabbet en hel del, men även i "slölyssningsmode" så funkar förstås låtar som "Panzer Division Marduk" eller "With Satan And Victorious Weapons"

Faktum är att när man till slut når avslutande "Wolves" så är man sådär skönt manglad och rensad i hörselgångarna som bara en riktigt intensiv överkörning kan få en att känna.

Och det vill man ju!

Det finns egentligen bara en sak att invända mot denna pärla, och det är att den är inspelad innan bandets magiska platta "Rom 5:12" fanns till, och därmed saknar de låtarna, men det är kanske lite futtigt att gnälla om.

Kort sagt, Marduks "Warschau" är en platta du behöver ha hemma i skivhyllan. Den inte bara fyller sin funktion - den skapar sin egen nytta, och gillar du extremmetal kommer du som jag att dras tillbaka till den här skivan gång på gång...

Så Slutade Elitserien!

En gång i tiden tippade jag hur Elitserien skulle sluta.
Det gick ju sådär, kan man konstatera nu när det är avgjort...

Så är slutade det:
1) HV71
2) Färjestad
3) Skellefteå AIK
4) Luleå
5) Linköping
6) Djurgården
7) Brynäs
8) AIK
9) Frölunda
10) Timrå
11) Södertälje
12) MoDo

Så, mitt resultat då?
Rätt på ettan och tvåan - resten fel. Speciellt en del.
Luleå lyckades bra mycket bättre än jag trodde, lite som en humla som inte borde kunna flyga.
Frölunda tvärtom, total katastrof...

Så, har jag nu fått på nöten så jag inte vågar tipp mer?
Inte då.

Kvartsfinaler startar snart.
De slutar såhär:

HV71-AIK = utklassning. Kanske, kanske, kanske tar Gnaget en seger med hemmapubliken i ryggen, men det är tveksamt.

Färjestad-Brynäs. Gävlelaget ska ha cred för vad deras kids har uträttat, men här tar det slut. Jag har tippat Färjestad som slutsegrare, och sert yvärr ingen anledning att ändra på det. Det vore annars bra, Loobs pojkar trycker jag inget vidare om!

Skellefteå AIK-Linköping. Ska vi säga 7 matcher, som vanligt mellan dessa lag? Norrlands AIK knotar sig vidare ändå.... hoppas jag...

Luleå-Djurgården. Humlan slutar flyga, och jag tror Animal Garden tar en rätt komfortabel seger.

För övrigt ska MoDo spela Kvalserie. Undrar verkligen om de överlever det...

Recension: Pearl Jam "Live On Ten Legs"

Pearl Jam är ett av banden som jag aldrig sett live, och efter deras huvudroll i samband med olyckan där flera ungdomar klämdes ihjäl på Roskilde vet jag faktiskt inte om de varit i Europa speciellt många gånger.

Inte så att jag har sett dem i alla fall.

Då får man trösta sig med liveutgåvor på skiva, till exempel.

"Live On Ten Legs" fångar bandet under deras resande, och det är en skiva inspelad på flera olika ställen, ihopmixad till en helhet.

Skivan kom under slutet av 2010, men det är i februari som jag har spelat den intensivt, så recensionen kommer först nu.

Lev med det!

Skivan sparkar i alla fall igång på ett väldigt bra sätt, öppningsspåret "Arms Aloft" har precis rätt punkiga nerv för att funka som öppnare, och efterföljande "World Wide Suicide" är också driven. Sen kommer en av överraskningarna och lyfter skivan ännu ett snäpp. "Animal" visar sig nämligen vara en fullständig best till rock'n'roll-vält i det här fomatet, och tillsammans med "Rearviewmirror" som kommer senare in i skivan är det spåren som överraskar mest.

Att de låtarna var så bra minns jag inte, och live fungerar de ypperligt!

Materialet spänner från första legendariska "Ten" och fram till senaste, mycket lyckade, given "Backspacer". Jag har på något ställe läst att skivan verkar spreta, att materialet inte är tillräckligt obskyrt för att locka hardcore-fansen och samtidigt inte tillräckligt "best of"-färgat för att locka fansen som inte känner bandet, men jag vet inte om det jag?

Jag tycker det finns massor av superhits här, och hade ändå blivit besviken om jag inte hade fått låtar som "Jeremy", "Porch" eller "Alive".

Det funkar finfint!

Bandet är tajt, ljudet är faktiskt riktigt bra. Det är inte "fett" och massor av dist, men det är bra och förmedlar en skön livekänsla när Eddie Vedders sång får ligga ovanpå den bakgrunden.

Dessutom slås man flera gånger av vilka bra texter bandet har.

Det finns mycket gott om briljanta, underfundiga textrader som växer ju mer man funderar över dem, och jag tycker faktiskt att de kommer fram ännu bättre i livesammanhanget.

På det hela taget så är jag mycket nöjd med den här skivan.

Den är stark, och även om den här också kommer förpackad i Pearl Jams egna konstiga pappersformat som inte går att använda i verkligheten (prova att flytta den flimsiga tunna digipacken mellan en fuktig och kall bil och hemmet, via en jackficka eller en väska så ser man hur bra det funkar i vardagsbruk...) så är det en skiva som bör finnas hos dem som har minsta lilla intresse av bandet.

Att den dyker upp så småningom i bloggens serie om Liveskivor du måste ha är i stort sett ett löfte!

Betyget är enkelt denna gång, och fyran ska ses som stark. Den kan också växa till sig med tiden!

Pearl Jam "Live On Ten Legs" - 4

Bildspecial: Black Label Society på Arenan 4/3

Igår var han ju i stan, Zakk. Bandet var rejält laddade, och gav en bra spelning. Mycket material från "The Blessed Hellride", "Mafia" och senaste given "Order Of The Black", så det får man vara nöjd med. Okej ljud också, så varför inte dyka in på lite bilder?
Eller, "lite" bilder... det är rätt många!
-------------------
Först ut, lite förberedelsebilder courtesy of Stones. Såhär såg scenbygget ut under dagen - samt scenen just innan bandet släppte lös själva spelningen.

--------------------------------
Bandet öppnade med Zakk iklädd hatt, och publiken svarade med bra respons. Första fyra-fem låtarna tror jag inte han sa ett ord, typ, utan bytte gitarrer hela tiden samtidigt som han körde "king-kong"-moves på scenen...

--------------------------------

...lite oväntat tyckte jag det var att vi fick "In This River" med frontmannen på piano, medan gitarristkollegan Nick Cataneze får visa sig på styva linan. Det är också ungefär nu jag inser att resten av bandet är riktigt bra. Rytmsektionen

är vass och framförallt slås man av John DeServios basspel som bjuder på den ena höjdpunkten efter den andra. Snyggt - och lite oväntat istället för en ackustisk version av den fina balladen!

...dessutom har sångaren ett mickställ som heter duga...

-----------

....sen kom dubbelhalsade gitarrerna fram under "The Blessed Hellride".

Man kan säga vad man vill - det ser hur tufft ut som helst med dubbelshalsade guror, speciellt två stycken!

---------------------------------------------------------
...kom igen!

"Suicide Messiah" bjuder förstås på gästspel på scenen för att ge den rätta megafon-känslan.

Undrar om det där är den killens absoluta höjdpunkt på varje kväll under turnén?

------------------------------

Solo?

Check!

Snygg avslutning med en hel del prat.

Som alla vet är det ändå så att en bild säger mer än tusen ord, så det här är väl en bra avslutningsbild? Black Label Society gjorde på det hela en bra spelning. Betyg... 4, skulle jag säga med en natts sömn emellan!

Gillar du bildspecialer?

Då finns det lite mer att kolla in. Watain, AC/DC del ett och två, Airbourne, Candlemass och thrashfest med Kreator, Death Angel och Exodus till exempel. Eller så läser du min intervju med just Zakk Wylde från i somras, och gissar hur skruvat det kändes att stå i publiken igår. Vatten drack han också, inte öl. Precis som utlovat.

Letar du efter annan bra läsning så verkar just hårdrock vara i ropet just.

Aftonbladet kör dels en bevakning av Mustasch-spelningen, men även en ganska intressant artikel om hur lojala hårdrockare är, kopplat till sommarens festivalyra - med en tillhörande lista över var du kan kolla in rock i sommar. Och räcker inte det så kan du kolla in listan på vilken hårdrocksmaskot som är tuffast.

Trevlig helg!

Veckans Tips: Axxis "II"

Om Veckans Tips förra veckan var ett gutturalt helvetesvrål så är det denna gång dags för att sinnesjukt kastratskrik.

Tyskland, home of the spandex, är hemlandet för Axxis - och de håller faktiskt på än, fast denna platta kom 1990. Kolla in hemsidan med en gång vettja, så ser du...

Okej, min första kontakt med denna platta var på vinyl. I framsidan var utsågat ett hål, så "tvåan" som syns är egentligen på innersleeven, vill jag minnas, och detta är en skiva som bör tilltala dig som gillar power metal och hårdrock av det lite softare slaget. Mest utmärkande är förstås sången, som är bland det vansinnigaste jag har hört när det gäller kastratsång. Det är faktiskt helt sjukt att Bernhard Weiss kan sjunga sådär, och det hela hade förstås lätt kunnat bli en fars.

Om det nu inte var för att låtarna helt enkelt är jävligt bra!

Öppna Spotify på den här länken först, så går vi igenom lite av vad som bjuds.

Öppningsspåret "The World Is Looking In Their Eyes" är klassisk albumöppning, rätt driven och snabb låt med smittsam och lättlyssnad refräng. och lite sådär skönt ostig text.

Sen kommer pärlorna på rad som i ett halsband!

"Save me", "Touch The Rainbow", "Rolling Like Thunder", "Little Look Back" och balladen "Hold You" är bra hårdrock från 90-talet, helt enkelt.

Kolla in det du med!

Axxis med fantasifullt döpta albumet "II" är helt enkelt lite av en doldis som jag tror många gillar!

Hårdrockstorsdag - Zakk och Jörn på besök!

Idag har vi finfrämmande i Sverige.
Jorn Lande tar med sig bandet och spelar i Linköping, medan vi som bosatt oss i trafik-kollapsen som kallas Stockholm gästas av Black Label Society med ingen mindre än Zakk Wylde i spetsen.
En riktig hårdrockstorsdag!

Själv ska jag ladda med en fet presentation på arbetstid, men ni andra kan ju alltid roa er med lite videosnuttar, samt en del läsning.
Ska vi börja med norrmannen?




Hyllningen till Ronnie James Dio är kanske inte Jörns bästa låt, men den är rätt kul att visa som video. Du kan förstås också läsa recensionen av just den skivan också, som uppladdning!

Personligen ska jag kolla på Zakk ikväll, tillsammans med Jolly Jonny och Zappzott. Blir kul, och eftersom jag ändå har intervjuat karl'n så måste jag väl kunna ropa "Hey Zakk, remember me? You said we could hang!"




Recension av senaste plattan finns förstås även i detta fall. Den hittar du här, och vill det sig väl med tekniken och sinnet ikväll så blir det kanske en bild eller tio på den här siten imorgon...

My son the comedian!

Barn är roliga.
I alla fall min son.
I helgen inträffade en massa roliga konversationer som jag inte riktigt kan hålla för mig själv.
Vissa är rent av hårdrocksrelaterade, så.. varsegod.
Här är min son, komikern.

På skötbordet:

Jag: "Oj, vi har glömt att lägga dit en handduk. Måste göra det..."
M: "Jag köpt den!"
Jag: "Ehm... jaha, vem har du köpt den av?"
M: betänketid.... "Peter".
Jag: "?? Vem? När då"?
M: "Med Mone" (hans gudmor).
Jag: "Du är ju stollig." Och vid det här laget har jag nästan bytt klart på honom, så jag säger..."vilken fin bajskorv!"
M: "Mone gillar bajskorv"
Ja: "Gör hon?"
M: "Nääää."
M: "Kladdigt."

Den sista repliken levereras med sån grym tajming att det får mig förstås att vika mig dubbel av skratt. Var fick han det ifrån? Stolle!
Nå, senare på kvällen så kikar hela familjen på TV, och då finns ett barnprogram där man ska sjunga med, det heter "Flygande Mattan". Denna gång medverkade Kicken från The Poodles och skulle sjunga ett hårdrocksmedley. Queen, Ozzy Osbourne (om jag minns rätt) och till slut också lite Kiss. Och då säger ju jag... "Jaha, lite Kiss också".
M svarar då med samma ofelbara tajming:
"Näää Kiss heller. Bajs!"

Grym musiksmak har han. Gillar Krokodilen i bilen, och dansar till David Bowie - men tydligen går inte Kiss hem alls!

Jaja, så är det. Vill du se Kicken sjunga i barnTV så kollar du avsnittet på SVT Play här. Han dyker upp efter drygt 14 minuter.

Undrar om det går att göra sig en karriär som komiker?
Och, framförallt, kan man försörja sina föräldrar på ett sånt jobb?

Big 4 till Göteborg - den 3/7!

Det blev ju så, precis som misstänkt.
Big 4 kommer till Sverige.
Fast inte till Stockholm.

Till Göteborg, Ullevi. Den 3/7 är det dags.

Mer läsning på Aftonbladet, förstås!

Ska du dit?

Torture Division "Through The Eyes Of A Dead"

Nya Close-Up landade i brevlådan igår. Omslagen blir bara fulare och fulare, påminner mer och mer om en veckotidning, men det må så vara hänt - den här gången var ju tidningen matad med den unika demon med Torture Division. "Through The Eyes Of The Dead" heter den, och egentligen är det rätt orättvist.
Det bandet besitter mer dödstalang än de flesta andra "yrkesdödsare" som försöker försörja sig på det!

Öppningsspåret heter "Vampire Empire" och är en klassisk TD-låt. Driven döds med bra sväng. Titelspåret innehåller bisvärmsriff och sköna partier, medan sista låten "Clark the Monarch" är till stora delen på svenska och kanske roligast för bandet själva.

På det hela en riktigt bra demo ändå, och ett kul grepp.

Och eftersom jag gillar även Red Hot Chili Peppers så följer jag deras devis. Give It Away, Give It Away, Give It Away Now!

Vill du ha plattan så skriv varför just du är värd den i kommentarsfältet, och håll ögonen öppna på bloggen under fredagen för att se om du vunnit!

Vill du istället läsa mer om Torture Division så tycker jag du ska kolla in när deras första demo blev Veckans Tips, eller recensionen av "Evighetens Dårar" del två och tre på Werock.

Recension: Cavalera Conspiracy "Blunt Force trauma"

Bröderna Cavalera har ett band ihop. Inte Sepultura, men väl fantasifullt döpta Cavalera Conspiracy, och nu är det snart dags för andra plattan "Blunt Force Trauma". Den släpps i slutet av mars, men jag har haft den som promo ett tag, och nu är den recenserad på Werock.

Skönt va, att kunna läsa recensionen så tidigt?

I korta ordalag kan man säga att den är bättre än debuten "Inflikted", men vill du veta mer får du vackert läsa hela recensionen!

Givetvis finns en del annat mumsigt på siten också. Recension av exempelvis Deicide, The Haunteds kommande giv samt The Project Hate. För att nämna några!

Hur jävulsk är du?

Igår hade den här bloggen ett citat av Varg Vikernes, Burzum.

Kommentarerna visar att den mannens åsikter sticker ut, och de flesta är nog överens om att kar'ln verkar vara en komplett idiot.

Hade han inte lyckats knåpa ihop rätt bra musik hade de flesta av oss aldrig hört talas om honom, men det intressantaste var egentligen det där med kyrkbrännandet.

Rätt?

Fel?

Överdrivet?

Åsikterna går säkert isär.

Egentligen borde jag försöka något långt och seriöst om det, men jag tror inte att jag har det i mig.

Dessutom finns det få saker sammanfattar det bättre än seriestrippen ovan, stulen från Sweden Rock Magazine (snylta inte - prenumerera!).

Som sanna rockers vill man hylla lite odöda och kanske djäfulen himself, men om det skulle bli verklighet så fixar man inte det. Lite lagom djävlighet är bäst, och helst för andra. Själv vill man nog vara i flytet mest hela tiden.

Stämmer i alla fall rätt bra på mig, om jag ska vara ärlig.

Frågan om organiserad religion och dess existensberättigande är dock större förstås, och ett intressant samtalsämne. Får se om inspirationen faller på, eller om någon av de utmanade (Tom S? Jonte? Fredrik på Blasphemedia? Någon annan?) tar upp den kastade handsken!

Finalomröstning - Världens Bästa Hårdrocksgitarrist!

Jajamen, nu är det dags.
Flera olika kvalpooler ledde fram till kvartsfinaler, som ledde fram till semifinaler, som nu lett fram till denna punkt.
Finalen.

En viss kung av blytunga riff, Tony Iommi, tog sig ganska lätt vidare efter siffrorna 48-23 mot Dave Mustaine. Inte helt oväntat, men ändå ganska lätt seger till slt.

I den andra semifinalen svängde det flera gånger, och både Zakk Wylde och Yngwie Malmsteen hade stundtals ledningen. Till slut föll dock läsarnas val på den sistnämnde, och det slutade 36-30 i svenskens favör.

Nu är det dock dags att ta av silkesvantarna.
Nu väntar slutspurten.
Finalen.

Tony Iommi vs Yngwie Malmsteen!

Jag har inte den blekaste vem av dem som får räknas som favorit, om ens någon av dem kan vara det.
Jag vet bara att det här blir spännande.

Tack alla läsare för ett intensivt röstande hitills - nu är det dags att lägga i sista växeln och avgöra det här. Häng på!

Veckans Citat: Varg Vikernes från Burzum

Burzum är aktuella med ännu en giv. "Fallen", heter den, och det är förstås så att har man suttit i finkan och snickrat på låtar ett tag så vill man producera när man kommer ut.Eller, så verkar det i alla fall för Varg Vikernes.
I själva fängelset sa han lite annat dock. Såhär, faktiskt:

"Det här fängelset är ett skämt och inte alls det helvete jag väntat mig.
Fångarna har rätt till en egen säng, egen toalett och dusch. Jag kräver att polisen ska kasta mig i en riktig fängelsehåla och uppmuntrar dem att använda våld mot mig."

Varg Vikernes, Burzum

Remasters: Queensryche "Rage For Order"

Min förtjusning och förälskelse i Queensryches konceptskiva "Operation: Mindcrime" är ingen hemlighet. Inte heller är det något okänt att skivan efter den, "Empire", blev Seattlegruppens största försäljningsframgång och tog dem till hårdrockens stjärnhimmel.

Att skivan innan dess, "Rage For Order", då får betraktas som mer eller mindre bortglömd och okänd i sammanhanget är däremot något udda, och något det är dags att åtgärda.

Originalet släpptes -86, men 2003 kom en remastrad version som ger oss fans hela skivan på nytt, likväl som en del mumsigt extramaterial.

Där efterträdarna kan flagga med ett mycket jämnt material så lever "Rage For Order" på sina skyhöga toppar. Inledande "Walk In The Shadows" är kanske en av de tre bästa låtarna bandet någonsin gjort, och även låtar som "I Dream In Infrared", "Surgical Strike" och "London" står sig mycket mycket väl i jämförelse med resterande material. Största låten på skivan var väl "Gonna Get Close To You", men det är ingen personlig favorit alls - jag finner den mest okarakteristisk, faktiskt. Bland de mer anonyma spåren finns låtar som är bättre än vad man kommer ihåg, som exempelvis "The Killing Worlds", "Neue Regel" och "Chemical Youth (We Are Rebellion)".

Extramaterialet är rätt bra matat. Du får en 12'' version av "Gonna Get Close To You" (med helt förfärligt hemsk mixning, främst av trummorna... det låter 80-talsdisco över hela klabbet!), en bra livetagning av "The Killing Worlds" från London -94 samt en akustisk mix av "I Dream In Infrared" där Geoff Tate får briljera. Avslutande livetagningen av "Walk In The Shadows" från -91 har tyvärr en rätt sopig ljudbild i jämförelse med resten av skivan, så den kan vi nog skriva mer på kuriosakontot än på kvalitetskontot.

Men det spelar ju ingen roll.

Skivan som helhet är ovärdelig, och innehåller helt enkelt några av Queensryches allra bästa stunder. Jag gillar det, skarpt!

Blogg I Fokus: Kim Bloggar

Lördag.
Dags att bjuda på lite läsning i klubben för inbördes beundran, och det med en Blogg I Fokus som egentligen borde ha genomförts för flera månader sen. Kim Bloggar är nämligen en av de bloggar jag följer med mest lust och glädje, och framförallt med mest koninuitet. Ett besök om dagen, brukar det bli, och relativt många kommentarer. Det är en blogg där jag hämtar egen inspiration, tips om texter och musik och som peppar mig att fortsätta skriva. Tack!

Kim Bloggar - bara bra saker. Det är en rätt stursk presentation av en blogg, tycker jag - och dessutom korrekt! Vad hittar vi läsare på bloggen?
Musik. Kort och gott handlar bloggen om musik. Det började med ganska blandad musik; rock och punk och lite metal, men som åren gått – bloggen fyller fyra i maj – har mitt musikintresse förflyttats alltmer mot den mer extrema metalmusiken, och det speglar sig naturligtvis i bloggen.

Stursk är det minsta bloggen vill vara, men deklarationen om ”bara bra saker” speglar en ambition att välja positiva saker att skriva om. Eländet behöver inte ges mer näring

Har du någon särskild filosofi när det gäller inlägg, förutom att det ska vara om bra saker? Egentligen inte alls, det enda är att jag är övertygad att ingen vill läsa om mina privata grejer, bloggen ska uteslutande handla om musikrelaterade saker. Självklart speglar texterna min musiksmak och mina åsikter, men det handlar inte om mig.

Och kanske är det en filosofi att jag aldrig har namn eller bilder på familj, vänner, barn eller annat ”vanligt” folk. Jag försöker bidra till att upprätthålla människors integritet, trots det hopplösa i den missionen idag, både i och utanför nätet

Varför började du blogga? Och hur hittar du inspirationen till det, du jobbar ju även många timmar med siten Werock.se?
Det började som en halvofficiell blogg om musik för vårt bibliotek. När den alltmer började handla om black metal och andra djävulsdyrkare, deklarerade jag till chefen att ”jag förstår om vi inte kan ha det så här, men så här måste jag skriva…” Hon lät den dock även fortsatt vara länkad från bibliotekets webbplats. Jag räknar alltså med att bloggen har både vissa läsare som är mycket (långt mer än jag) insatta i hårdrocksvärden, och samtidigt en del ”oskyldiga lamm” från biblioteksvärlden som har helt andra behov. Jag försöker att inte fundera för mycket på det men om det ibland verkar som om bloggen inte vet vilket ben den ska stå på… ja, då är det just precis så det är.

På WeRock.se tog skrivandet en annan form, med rena recensioner och intervjuer. Så det kunde aldrig ersätta den mer personliga uttrycksformen som en blogg är. Idag gör jag också en del redaktörsarbete med WeRock så visst kan det ibland vara lite svårt att fördela tiden, men jag vill absolut inte avstå från någondera. Dessutom skriver jag en del på svenska Wikipedia, mindre nu än för några år sedan, men det blir ytterligare en annan form av skrivande, ett som måste vara helt fritt från egna åsikter.

Vad är det roligaste med att blogga, tycker du? Har du varit med om någon konstig eller rolig reaktion från läsare som du kan och vill dela med dig av?
Det har hänt ett antal gånger att nya läsare oreflekterat använder pronomenet ”han” om bloggskribenten. Att ”Kim” är ett könsneutralt namn har kanske bidragit till villfarelsen att det skulle vara en kille som skriver bloggen. Det lilla ”misstaget” tycker jag mest varit roligt eftersom det gett upphov till en del intressanta diskussioner om kön, musik och vad vi förväntar oss. Själv tycker jag givetvis att det är rätt uppenbart att bloggen skrivs av en lite äldre tant som jag faktiskt är!

Sen är det väldigt kul när ibland objektet för det man skriver om hör av sig med kommentarer, ibland en rättelse, eller en uppmuntran. Det har hänt några gånger och är alltid stimulerande.

Vi som följt dig ett tag vet att du bland annat förälskat dig i ENSLAVEMENT OF BEAUTY, KEEP OF KALESSIN och APOCALYPTICA... men vilken av akterna är egentligen bäst? Och varför?
Att utnämna en av dem till bäst känns omöjligt… de spelar så olika typer av hårdrock. Och sen finns där ju BEHEMOTH, IN FLAMES osv osv. Men det band som betyder mest för mig är ENSLAVEMENT OF BEAUTY av den anledningen att de var min väg in i en för mig tidigare helt okänd och obegriplig musikalisk värld. Från EOB:s mer melodiska extremmetall tog jag mig via sångarens andra band, TREMOR, vidare in i black metal-musiken. Och den världen är den roligaste musikaliska upptäckten för mig på många år.

..och på tal om musik. 2010 var ju ett otroligt bra år, men... vad har varit bäst, tycker du? Och vilken liveupplevelse har varit störst för dig så här långt?
2010 års bästa album är KEEP OF KALESSINs ”Reptilian” och 2011 har för övrigt börjat med en annan norsk höjdare, VREID med sitt femte album ”V”.
Live bjöd 2010 på en av de bästa konsertupplevelser någonsin för min del, OPETHs jubileumsspelning på Cirkus i Stockholm, vilken jag tror att Rebellängeln också uppskattade?
(Ja, helt klart gjorde han det!)

Bloggosfären. Detta är frågan som alltid är med, och detta är till viss del klubben för inbördes beundran... men... vilka bloggar eller sajter om hårdrock följer du själv? Finns det några guldkorn du kan dela med dig av?
Som du säger själv, så återkommer här en del bloggar som nämnts av andra skribenter i denna artikelserie. Men jag vill passa på att nämna också att par som inte är rena hårdrocksbloggar eller knappt alls musikbloggar som huvudämne. Jag valde ut 10 bloggar som just nu är bland de bästa för mig, men detta varierar och det finns många fler som kunde ha nämnts.

Andy Lee – mindre del hårdrock och större del undersköna naturbilder – och lite annat. En positiv blogg som alltid sprider bra energi.

Blasphemedia, otroligt välskriven musikblogg. Jag vet alltid att det garanterat är värt tiden att titta in där. Skriver om hårdrock i vid mening.

The Great Nausea, en favoritblogg som innehåller fantastiskt mycket bra musikreferenser, recensioner och kommentarer, men också vågar vara djupt personlig. Detta gillar jag mycket, vilket bara visar hur falsk min egen inställning (se ovan) om detta är ;)

Hatpastorns Likpredikningar, när jag vill frossa i bitsk humor… Jag skrattar ofta så magen krampar åt elakheter som Kims blogg aldrig skulle vilja ta del i - inga ”bara bra saker” här inte. Vilket bara visar hur falsk min egen inställning (se ovan) om detta är ;)

JonteRojal Jonte är en frisk fläkt i bloggsfären och han skriver om mestadels hårdrock, men även ibland annan musik, med en engagerad och stundom rejält kritisk stämma.

Metal! Ja, alla som läser det här vet ju redan hur bra den här bloggen är så den tänker jag inte öda fler ord på ;)

Metalfilm, ytterligare en mycket välskriven blogg om dels film, vilket intresserar mig mindre, men framför allt en massa bra musik, ofta med bilder och videor från livespelningar. I like!

Metallbibliotekarierna, som har blivit två på senare tiden, vilket ger ett brett utbud inom nästan alla metalgenrer, alltid aktuellt och välformulerat.

Nordic Dervish, skriver en del om musik ja, men merparten av inläggen handlar om samhällsskeendet, både i lilla världen här hemma och i den stora, vida. Nima är politisk, men varken höger eller vänster, utan mer rakt på… Och alltid med glasklar analys av de delar av nyhetsflödet bloggen behandlar.

Shadows of the North, skriver uteslutande om black metal. Uppdateras emellanåt inte så ofta, men när det sker blir jag alltid glad och vet att jag har intressant läsning framför mig. Här skrivs om musiken på ett alltid mycket initierat och klokt manér.

Sista frågan, och kanske den klurigaste. Tänk dig att du hamnar på en satellitstation, och all kommunikation bryts. Du är helt själv. Lyckligtvis har du lyckats plocka med dig några få saker som kan underlätta livet... 1 skiva, 1 film och 1 bok. Vilka då, och varför?
Liftarens Guide till Galaxen; Det vet ju alla som varit ute på resa att det är den enda bok man behöver i de oändliga rymderna. Och dessutom står det som bekant tre uppmuntrande ord på omslaget till Guiden vilka jag tror jag kan komma att behöva på den där satelitstationen…

Att välja en skiva som enda musikaliska sällskap ter sig helt omöjligt… Efter mycket funderande väljer jag ändå ”Empires Fall” av ENTER THE HUNT, den ännu outgivna uppföljaren till ”For Life. 'Til Death. To Hell. With Love.” (2006). Den har vi redan väntat på i fem år och då har jag framför allt något väldigt roligt att se fram emot under min ovissa tid i rymden 

Film är ingen viktig del av mitt liv, så jag väljer att ta med mig – BEHEMOTHs DVD Evangelia Heretika. Då får jag mångdimensionell musik och mängder av visuell underhållning med djup. Och så kan jag tänka på hur bra jag har det där på satelitstationen, där jag slipper utkämpa den kamp för livet och mot leukemin som BEHEMOTHs frontman Nergal gör för närvarande.

Haha... luring! Det var inte sista frågan! :) Den kommer istället här.. och lyder: om du var tvungen att välja ett liv där det bara fanns plats för antingen musik eller böcker... vad väljer du då?
Haha, gissar att du vill ställa bibliotekarien inom mig mot hårdrockaren? Svaret är dock enkelt: Musik, men inte för att jag därmed kan välja bort berättelserna och ordskapandet. Dessa kan dock ha många former, utan att behöva begränsas till just en bok som format. Så din formulering låter mig faktiskt slippa välja!

Härlig läsning, eller hur?
Man riktigt känner inspirationen komma flödande för att själv skriva.
Så - masa dig bort till Kim Bloggar du med. Basta!

NP: Kylesa!

Igår ramlade som tidigare nämnts en leverans från Record Heaven in i brevlådan. Först ut i spelaren var den här plattan - och just nu känns det som om de andra får vänta länge på sin tur. Kylesas "Spiral Shadow" har prick alla ingridienser för att jag ska bli sådär besatt av plattan...
Hur har jag kunnat missa det här tidigare?
Sweet stuff. Helgen är räddad!

Veckans Tips: Brutal Truth "Extreme Conditions Demand Extreme Responces"

Veckans Tips har den senaste tiden hållit sig i ganska modern tid. Det är dags att ändra det nu, och ta ett par kliv bakåt i tidslinjen - och vad passar då bättre än att göra det med ett dödsgrindande vannsinnestjut som låter som uppstiget ur helvetet?

Nä, precis.

Inget!

Brutal Truth missade jag fullständigt back in the days när den här plattan kom och gav gänget kultstatus. I lådan med CD-plattor som kompisen Magnus Ö fått över så låg den dock där, och det var väl tur. Det här är nämligen inget annat än en klassiker som förtjänar sin plats i hyllan.Earache släppte skivan 1982, och om jag förstår det rätt finns den numera i extraflashig remastrad version, så har du den inte kan det finnas goda möjligheter att åtgärda det på ett riktigt fint sätt.

Detta är nämligen en platta som framförallt bjuder på tempoväxlingar av guds nåde.

Musiken spänner över krossande tung dödsmetall som i "Time", likväl som ett piskande grindrens som i "Walking Corpse" - och allt däremellan!

Sången varierar från guttural döds till rena och skära skrik, och allt är förpackat i det som gör att plattan får räknas till en klassiker i genren: riktigt bra låtar!

"Wilt" och tidigare nämnda "Walking Corpse" är kanske de bästa exemplen, och visst korta klacksparkar på bara sekunder långa utbrott, men helheten är ändå imponerande.

Tack, Magnus, för att du tog in den här skivan i mitt liv.

Du hittar plattan här på Spotify. Vrid upp volymen och följ öset!

Vem härskar i Göteborg?

De senaste veckorna har faktiskt varit helt sinnessjuka.
Arbete med en gigantisk upphandling har inneburit att jag har bollat mitt vanliga jobb, vardagen med familjeliv och en kamp att inte svälla ut till Jabba The Hut med att frenetiskt skriva en massa text på engelska. Ofta kvällstid. Eller tidig morgon. Riktigt tidig morgon.
Och mitt i röran har jag lovat att åka på en liten dagstur till Göteborg. Idag.
Perfekt timing. INTE!

Nå, det ska bli kul att se stan och träffa några av kunderna och kollegorna, och det är väl bara att göra en bra sak av det. Peppa. Tror minsann att det får bli lite Göteborgsmusik på resan dit och hem - kanske Dark Tranquillity som snurrat en hel del medan jag författat komplicerade svar om en global serviceleverans?



Eller In Flames som dominerat i gymmet när jag ska spela lite snällare musik (nä, hon ser inte gladare ut för det, tjejen som beskrevs i det här inlägget...)? Förresten, notera den trasiga riggen i videon nedan. Det står inte In Flames. Det står... In!



Det hela får mig hur som helst att fundera lite på en gammal goding.
Vem regerar egentligen i Göteborg?
The Haunted?
Hammerfall?
Hardcore Superstar?
In Flames?
Dark Tranquillity?
Lisebergskaninen?
Jag?

Primordial till Sweden Rock Cruise!

Jaha, mig kan man ju inte lita på.
jag sa att inget mer skulle hända på bloggen idag, men det visade sig vara fel. Det blev en liten lucka i det övriga skrivande, och precis då plingade det ett sms i telefonen.
Primordial är klara för Sweden Rock-kryssningen som går av stapeln i april.
Ja, just det, ungefär då familjen väntar barn nummer två.
Kul för Per, som jag antar ska dit...

Vi andra (nä, jag klagar egentligen inte, det ska bli häftigt att få lära könna den lilla krabat som verkar headbanga järnet inne i mammans mage om dagarna) få hitta annat att glädja oss åt.
Jag rekommenderar läsning av den här intervjun med Ralf i Mustasch. Alltid rätt kul att höra vilka galenskaper kar'ln hittar på, oavsett vad man tycker om bandet. 10 års jubileum, men vist känns det som om de varit i farten längre? 10 år är inte så länge.
Inte som Opeth som firade 20. Eller Candlemass som firade 25. Fast de ligger väl i lä de med. Black Sabbath är väl snart going on 50...!