Recension: Ghost Brigade "Until Fear No Longer Defines Us"

Finska Ghost Brigade dök upp på min radar med sin förra platta, deras andra giv "Isolation Songs". Den köpte jag enbart på det faktumet att den såg snygg ut, bandet var från Finland och de låg på skivbolaget Season Of Mist.

Såhär i efterhand har det inte funnits någon som helst anledning att ångra det beslutet, då den plattan till slut lyckades knipa en placering på 2009 års topplista för undertecknads del, och jag dessutom letat mig tillbaka till bandets debut "Guided By Fire" och haft den som Veckans Tips.

För alla som orkat lyssna har jag också hävdat att detta, detta kommer att bli nästa stora export, musikmässigt, från vårt östra grannland.

Nu, med tredje plattan "Until Fear No Longer Defines Us" färsk på diskarna är det väl dags att se om det stämmer.

Klarar bandet att ta det där steget mot hårdrockens elitserie som jag hävdat?

Svaret är... nja.

Den här skivan är, helt klart, en bra byggsten i den långsiktiga karriären, och jag är övertygad om att skivan i sig kommer att fördubbla bandets skara fans - men det är inte heller den omedelbara genombrottsskiva som jag var nästan bergsäker på att det skulle vara.

Fortfarande ligger vemodet och mörkret skönt närvarande i både musik och lyrik, och det är givetvis en fantastisk blandning av både ren sång och skriksång.

Skivan håller genomgående mycket hög kvalitet, och jag håller den än så länge på par med föregångaren "Isolation Songs".

Det kommer dock knappast att räcka till en placering på årsbästalistan 2011, då konkurrensen har blivit fullständigt mördande under de två år som passerat.

Dessutom saknas det en riktig omedelbar dunderhit som kan logga mängder av speltid i radio, något som faktiskt känns lite som ett måste för att ta nästa steg.

Fast, det kanske är bättre att skynda långsamt, och på det sätt som Ghost Brigade tålmodigt letar sig fram med bit för bit, skiva för skiva kan mycket väl visa sig vara den hållbara vägen.

Jag kommer nämligen fortsätta framhåla att detta, det är Finlands nästa stora musikexport.

Så - hur låter det då?

Det låter, till en början, akustiskt. Inledande "In The Woods" får mig att trycka på nästa, till skillnad från Werockkollegan Martin som uppskattar greppet att börja så så får det mig att gäspa lite.

Tur att det blir bättre sen.

"Clawmaster" bjuder på rivig growl och elaka riff, "Chamber" är patenterad Ghost Brigade. Sen lyfter det riktigt mycket i mittpartiet av skivan. Knippet med "Traces Of LIberty", "Divine Acts Of Lunacy", "Grain" och "Breakwater" är mycket imponerande. Även långa avslutande "Soulcarvers" tillhör skivans toppar, och detta gör att betyget 4 känns lätt och naturligt att dela ut!

Känner du dig lite för glättig såhär på den tidiga höstkanten så är det helt klart läge att öppna Spotify och åtgärda det med lite högkvalitativt finskt vemod.

Bästa Spår: "Divine Acts Of Lunacy"

Ghost Brigade "Until Fear No Longer Defines Us" - 4

Bilder från gårdagens tatuering

Igår var det äntligen dags, efter att förra sittningen strulat till sig på grund av sjukdom. Bilden ovan är Jonny in action på min arm - men låt oss kolla lite på spektaklet...
...som började med att jag begav mig hit.

King Carlos studio vid S:t Eriksplan i Stockholm. Trevligt ställe, och jag börjar känna mig lite hemma där. Väl på plats hade Jonny preppat lite, och vi sparkade igång den gamla klassikern Soundgarden "Superunknown" för att komma i rätt stämning. Det var länge sen jag lyssnade på den plattan (brukar av någon anledning mest bli "Badmotorfinger" när jag är sugen på Soundgarden), och jag hade nästan glömt hur bra den skivan är. Den smiskar faktiskt stjärt, må jag säga, så den får spelas på kontoret idag!

Väl på plats hade min gode vän preppat lite. Ritat. Det ska ju bli en sleeve i japanese style, hela vänster arm, och det kommer att vara vattentema.

Grunden är två karpar, en mindre som ses framifrån som hamnar på underarmen - och en fet karp som pryder hela överarmen. Dessutom två stora lotusblommor, mycket vågor och vatten och en känsla av fart i hela "målningen".

Som extra krydda satte vi en fågel längst upp, på väg att dyka ner i vattnet och möta den stora hoppande karpen.

Här har du bilden på papper av den lilla karpen, samt hur den såg ut när den tryckts på...

...och här har grunden till den stora karpen också satts med tryck. Notera att jag inte orkar dra in magen, men att det klarar sig bra när man har svart linne och lite suddig bild.

Totalt ritade vi i 3,5 timme, dör efter de stora trycken var det dags för detaljer.

Många detaljer.

Jonny handritade alla vågor, blad, vindvirvlar.

Det blev rent ut sagt en jävla röra, och hur han skulle reda ut det där fattade jag fasen inte.

Tur han är rutinerad...

Kebabrulle till lunch - sen var det dags.

Tro't eller ej, det gick enbart en enda sån där liten ynka kopp med svart färg till hela sleeven. Alla konturer. Helt sjukt egentligen, med tanke på hur pass kladdigt det blir. Vid det här laget hade för övrigt musiken bytts till en salig röra av Allen/Lande, Rival Sons, Black Sabbath och The Devil's Blood.

Redo?

Nu kör vi! Knappa fyra timmar mer eller mindre non stop, blev tiden. Enkelt kan man konstatera att det är bra mycket trevligare att göra konturerna än kommande skuggning och färg, men det är ju ändå inte superskönt att köra över armbågen eller på insidan överarmen, in mot armhålan till....

Inga riktigt bra "in action" bilder heller, men det var en mycket trevlig stund. Längtar verkligen till dess att nästa steg tas!

Ja, just ja.

Hur blev det då, undrar kanske du?

Bra, så här långt. Jäkligt mycket fart i bilden, och jag gillar att den stora karpen är lite galen och hoppar ur vattnet nästa upp och ner. Dock, eftersom det är en japansk historia så går det ju nästan inte att se hur det ska bli än. Det finns stödlinjer för skuggningen som inte kommer att synas, och hela djupet i bilden är som bortblåst.

Det betyder att detta är den enda bilden ni får. Än så länge.

Fortsättning följer ju, och då kommer mer bilder.

Vill du ser mer tatueringar får du glida in på Jonnys hemsida istället, där kommer nog snart fler bilder på detta "work in progress" upp!

Veckans Citat: Mikael Åkerfeldt, Opeth

Ganska mycket Opeth nu på den här siten.
Lev med det.
Veckans Citat hämtas från frontmannen själv, och det tas från intervjun som gavs på Bandit Radio häromveckan. Diskussionen hamnade på den berömda skivsamling Åkerfeldt har hemma, och det var nog ett av de intressantare inslagen jag hört på länge.
Berättelser om att hans hustru ju inte delar intresset men ändå anser att samlingen är så snygg att den ska stå i vardagsrummet varvas med frågeställningen om hur man ska sortera en samling.
Det är från den senaste delen som citatet hämtas, och det är fantastiskt kul.
I just detta fall har jag tagit det från minnet, så jag är inte helt 100% säker på att det är ordagrannt, Ifall du nu undrade...

"Jag har problem med Deep Purple eftersom de är 60-, 70-, 80- och 90-tal, och jag vägrar ställa "Bananas"... eller vad den nu heter... bredvid "Fireball". Det är inte snyggt!"

Mikael Åkerfeldt, Opeth

För övrigt är bilden ovan tagen från bandets jubileumsspelning på Circus. Mer bilder av den vara finns på Facebook, och du kan läsa om spelningen här!

Live: Ozzy Osbourne "Live At Budokan"

Kolla in bilden.

Omslagets enkelhet som ändå signalerar att detta, mina vänner, det är en liveplatta ni måste ha.

Så enkelt, så genialt.

Ozzy Osbourne, den galne charmören, har förstås vansinnigt många liveutgåvor under bältet, både som soloartist (ja, han har ju redan medverkat i den rollen i den här serien, både med "Just Say Ozzy" och "Tribute") samt med legendariska Black Sabbath (se till exempel artikeln om deras "Reunion").

Behöver man verkligen ännu en skiva med karl'n?

Förstås.

Detta är nämligen något som berikar din relation med Mörkrets Furste. Givetvis får du de riktiga klassikerna på plattan. Du kommer inte att missa "Crazy Train", "Bark At The Moon" eller "Paranoid".

Du kommer inte att behöva längta efter karakteristiska ballader som "Mama, I'm Coming Home" eller "Raod To Newhere".

De finns där.

Men - du kommer dessutom att få stifta bekantskap med en viss Zakk Wylde i högform, du kommer få klassiker som "No More Tears" och "I Don't Want To Change The World" med ett riktigt bra liveljud.

Du får också en knippe spår som inte tillhör vanligheterna, så som "Junkie" och underskattade "Get's Me Through".

Ja, och så får du ju det där fantastiska omslaget också.

Det blir man glad av.

Eller hur?

Rockmässan!

Om prick en vecka är det dags - då slår Rockmässan 2011 upp portarna i Malmö.
Ett digert program som bland annat innehåller följande punkter finns att ta del av:

Vinylförsäljare,kläder, tatuerare, merch, smycken mm

Artister som signerar och säljer skivor, foton och deltar i Q&A:

Sebastian Bach

Gilby Clarke

Jorn Lande

Silver Mountain

Crazy Lixx

Nasty Idols

Anders Tengner säljer och signerar sin bok Access all areas / Håller föredrag

Flemming Rasmussen, den danska demonproducenten kommer att vara med på Q&A

Melker och Mattias är gäster i radioprogrammets "Nu blir det hårdrock"monter (Radio BSK 106,8) De säljer och signerar sin bok Mer Hårdrock

Kiss - The Exhibition (Skandinaviens största Kiss museum)

Man kommer att kunna fota sig med flera olika roliga saker/personer:

Kiss-trumset

Kiss band (Dressed to thrill),

Hårdrocksmodellen Sissi Magnusson

Anders Tengner kommer att hålla Q&A med flera artister

Kristian Whålin hänger ut en del tavlor och har även en del litografier till försäljning

Kiss Army Sweden (Kiss fanclub) är på plats

Sweden Rock Magazine är på plats, säljer nummer av SRM och delar ut SwedenRock Shop katalogen

Danska hårdrockstidningen Metalized kommer vara på plats

...och mer tillkommer hela tiden.

Eftersom jag gillar att det görs sådana här iniitativ tycker jag att det ska premieras. Själv tar jag mig inte ner, men finns du i närheten har du ju nästa helgnöje räddat. Dessutom, slå en flukt på det här:

Kan bli minst sagt kul, eller hur?

Nå, jag har haft lite kontakt med en av mässans starke män Pontus Nilsson, och såhär säger han om spektaklet!

Rockmässan. Briljant idé, måste jag säga. Kan du berätta lite om bakgrunden till hela härligheten?

Jag gillar själv att gå på mässor och jag gillar musik, framförallt hårdrock då. Jag och en kollega på jobbet (Mattias Larsson) har samma intresse för detta och vi började spåna på hur vi skulle gjort om vi körde en sån här mässa. Mest på skoj brainstormade vi en massa ideér på jobbet som sen blev till verklighet. Inspiriation hämtade jag från mässor i USA, England och lite från den svenska SciFi Mässan.

Är det första året ni (du!) kör konceptet - och blir det fler år?>>

Ja, det är det. Går det bra, dvs att det går runt och kanske lite till kommer vi att satsa på en ny mässa redan i april/maj 2012.

Det är ju ett riktigt spretigt och bra program avseende artister och utställare som kommer att finnas på plats, men det kommer inte att vara livespelningar på plats om jag förstår det rätt? Gissningsvis är detta något många frågar om, hur har tankarna gått avseende den aspekten?

Anledningen till detta är att jag vi ville göra en "meet and greet" mässa. Vanligtvis på en festival eller konsert tittar man på banden och har man tur får man kanske träffa dem efteråt och få något signerat. Här gör vi detta i en mer strukturerad form. Nu får du möjligheten att gå fram och skaka hand med Sebastian, säga ett par meningar, köpa hans nya skiva och kanske få signerat ett par gamla Skid Row plattor.

Dessutom erbjuder vi möjligheten att ta en riktigt snygg bild av proffsfotograf med artisten/artisterna.

Du får den levererad samma dag med så du kan få den signerad om du vill. Tanken har hela tiden funnits där att köra någon clinic ellerunpluggedframträdande men av olika anledningar blev det inget dennamässan.

Vi satsar istället på lite Q&A (questions & answers) medgästerna, föredrag och en bra blandad kompott av utställare. Vi har enhel del vinylutställare och vi kommer att ha 3 olika böcker som säljsoch signeras.

Anders Tengner - Access All Areas, Mattias & Melker -Mer Hårdrock och slutligen Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg -Blod Eld Död

Sen har vi Kiss-utställningen och den är helt fantastisk.

Vi harförsökt att blanda så mycket som möjligt. Det vi inte har gjort dennagången är att få in någon artist från den hårdare genren men detkommer förmodligen på nästa mässa

Vilken bokning har varit svårast att få till? Det är ju ändå ett par tunga namn ni skyltar med, så något har ni ju haft att locka med!

Sebastian Bach helt klart. Det var väldigt många mail och frågor innan vi slutligen fick till en deal med hans management. Gilby Clarke blev jag tillfrågad om av hans svenska bokare och eftersom han befann sig i Sverige vid tillfället av mässan var detta ett givet val.

Är det bra tryck på biljetterna - slutsålt, till och med, eller finns det platser kvar?

Där är en del som förköpt biljetter men de flesta betalar inträdet på plats. Det verkar komma mycket folk i alla fall. Folk tar sig långväga ifrån för att träffa framförallt Sebastian. Vi har folk som kommer från Holland, Island och högt upp i Sverige för att nämna några ställen.

Vad ser du själv mest fram emot med den kommande helgen (och du får INTE> säga att sova efter att den är över!)

Nej, det ska jag inte säga..=) Att det äntligen blir av efter ett halvårs planerande. Det ska bli kul att träffa artisterna. Vi har lite trevligheter inplanerade för en del av dem efter mässan stänger. Det kommer att bli en jobbig så klart men framförallt rolig helg.

Tja, du hör ju. Sådan entusiasm ska gynnas. Du hittar allt på mässans hemsida som finns här.

Det återstår väl bara att säga Lycka, Horns Up!

Förhandstitt på nästa Veckas Tips

Det är fredag eftermiddag, och Winterfylleth är precis aktuella som denna veckas tips.
Kanske känns det konstigt att det bjuds på en förhandskoll på nästa veckas tips - men jag kan inte riktigt hålla mig, helt enkelt.
Såhär ser skivan ut.
Det är en gåva från Stones, och jag kan utlova en jävulsk mix av progressiv döds-black-thrash. Typ. Fullständigt eget, givetvis, och en sån där skiva som jag gissar att man antingen älskar eller hatar.
Vektor heter bandet.

Medan du väntar på det - det är ju ändå en hel vecka kvar - så glider du med fördel in på Metalbloggens Facebooksida. Där har det under veckan laddats upp ett fläskigt antal konsertbilder att ta del av!

Veckans Tips: Winterfylleth "The Mercian Sphere"

Veckans Tips är denna gång inget annat än en lite okönd pärla black metal med drag åt naturromantik. Det är en skiva för dig som gillar band som Wolves In The Throne Room och kanske Agalloch, där låtarna ges tid att breda ut sig över tid och känslor om så krävs - men det finns en skillnad.

Brittiska Winterfylleth har en god känsla för melodi och ett stundtals distinkt låtskrivande som gör plattan "The Mercian Sphere" till en sån där skiva som växer för varje lyssning.

Det är också en koloss till platta, och för egen del har det verkligen varit som jag noterade i recensionen för Werock - att försöka sätta i mig ett berg av oxfilé med en enda gång.

Gott, men inte helt enkelt att smälta.

Låtarna har rätt larviga titlar, och visst är det lätt gjort att man rynkar på näsan åt alster som "Awakens He, Bereft Of Kinsmen (The Wayfarer Pt II)" eller "The Honour Of Good Men On The Path To Eternal Glory", men bortse en stund från detta och låna det istället dina öron.

Öppna Spotify och starta busbra spåret "A Valley Thick With Oaks" så fattar du.

Det där gnager sig in i hjärnan efter ett tag, och jag kan starkt rekommendera Winterfylleth (ja, eller Vinterfylla som Stones kallar dem...) i hörlurar!

3 Röster om In Flames

Håller du inte riktigt med Rebellängeln om det där med vilka som är de starka och svaga punkterna på In Flames senaste studiogiv "Sounds Of A Playground Fading"?
Anser du att det behövs mer än en recensent för att belysa alla aspekter av en skiva, och kanske att det utdelade betyget var alldeles för högt eller lågt?
Perfekt.
Då passar nog detta dig.
Det är dags för panelen i 3 Röster att säga sitt om alstret!

Tom S: Anders vänder in och ut på sig själv och har på "Sounds Of A Playground Fading" hittat det perfekta uttrycket för sin sångstil. Jag håller inte med övriga om att det är så mycket rensång utan att varje låt har det vokala uttryck den kräver. Daniel Svensson får briljera på trumpallen och visar på ett fantastiskt lir som jag saknat sedan "Colony". Trots att Jesper Strömblad är borta, märks inget av detta i musiken. Tvärtom, jag tycker att Björn har lyckats riktigt bra att på egen hand sköta den sysslan och visar på det inte minst i "Fear Is The Weakness", en låt där melodierna verkligen är en tidsresa till mitten av 90-talet.

Som helhet är den tionde studioplattan en fräsch upplevelse och visar på ett band som inte stagnerat de sista tio åren utan bara blickat framåt. De indignerade har sedan länge slutat bry sig om bandet och In Flames har likväl slutat bry sig om bakåtsträvarna. Jag tycker plattan är ett styrkebesked från göteborgarna och de visar att allt är lugn i lägret, trots ett viktigt avhopp i den problemfyllde gitarristen.

Enda anmärkning jag är på avslutande "Liberation" som inte gör något alls för mig, varken sedd till helheten på skivan eller som enskilt spår. Det är en låt som platsar mest i Eurovision-sammanhang och jag hade lätt kunna ta bort den från albumet."
Betyg: Stark 4/5

JonteRoyal: På Darkest Times lyckas bandet väva in hela essensen av vad In Flames är och har varit på ett sätt som ger mig gåshud. Men låt er inte luras - sen tas svängarna ut åt alla möjliga håll och det med äran i behåll. All For Me är benhård, Fear Is The Weakness bjuder på härlig melankoli, The Puzzle är en thrashstänkare från helvetet och underbara Ropes är det närmaste In Flames någonsin kommit klassisk hårdrock. Gemensamt är att alla spår håller fullkomlig världsklass. Det enda som faller utanför mallen är avslutande Liberation, som visar sig tappa en del i andrahandsvärde. A New Dawn - komplett med stråkar - borde snarare fått avsluta kalaset. "Sounds Of A Playground Fading" kom vid exakt rätt tidpunkt för att hjälpa mig genom en rejält tuff sommar och få mig ut på en bättre sida. Ett bättre betyg vet jag knappast om en skiva kan få?
Betyg: (urstark) 4/5

Kim: Som stort IN FLAMES-fan är det alltid otroligt spännande att se hur bandet utvecklas från album till album. I 2008 års ”A Sense of Purpose” vågade de utvidga sin musikaliska repertoar och resultatet blev bra. Nu går de ett steg längre och resultatet är fantastiskt!
Jag älskar vartenda spår, vartenda varv och ja, varenda ton på denna platta! Senaste månaden har albumet bara gått varv efter varv efter varv; på jobbet, hemma, i bilen, på promenaden, vid datorn…
Det enda jag inte förstår i helheten är varför man placerat den iofs underbara låten Liberation efter den fantastiska och helt naturligt avslutande låten New Dawn.

En fyra med STORT plus (9/10).
Betyg: 4/5

Okej - starka 4:or rakt över linjen där.
Snittet hamnar följdaktligen på 4:a med mersmak, ett mycket bra omdöme sett till konkurrensen.
Det ska bli väldigt intressant att se hur dessa skribenter placerar plattan när det är dags att summera det urstarka skivåret 2011...!

Heritage - och tid.

Jodå, den landade i brevlådan igår.
Opeths "Heritage".
Såhär efter första två, tre lyssningarna så måste jag att jag bara delvis är med.
Den här skivan kommer för undertecknads del att kräva rätt mycket tid innan jag kan säga bu eller bä.
Det gör mig inget alls att det inte finns growl på skivan, men jag har ändå funnit mig själv sitta och vänta på att det ska braka lös. Jag saknar initialt att bandet helt enkelt spelar brutalare musik. Gitarrer ska distas, typ.
Det känns också naturligt att det första "riktiga" spåret samt den första låten som läckte ut är "The Devil's Orchard", den känns som en helt naturlig fortsättning på "Watershed" och är följdaktligen den låt jag hitills haft lättast att ta till mig.
Den har ju också flest spelningar eftersom den varit tillgänglig ett tag.
Och det är väl så.
Tiden får gå. Jag har nämligen ändrat mig om skivor många gånger förrut, och det handlar ju om Opeth - ett band som normalt kräver bra många lyssningar för att man ska fatta grejen när man hör nytt material med bandet.

Jag agerar dessutom lite av "sugar daddy" avseende ny musik till lite gubbar här på jobbet. Den här skivan kommer att spridas till dem så får vi se vilka man kan locka in i ett tungt Opethberoende...

Jag är dock glad att jag får den tiden. Hade varit jobbigare att tvingats sätta ord i en recension när man har en deadline. Som Martin hade med den här, till exempel!

Poetiskt larm. Musik För Själen. Vargar i tronrummet!

Idag släpps ju Opeths nya "Heritage", och även om den läckt ut redan, samt ramlat in hos andra så har jag inte lagt vantarna på den än. Hoppas att den ligger i brevlådan hemma och väntar.
Som tröst har jag haft lite andra lekkamrater, och inte vilka som helst.
Wolves In The Throne Room och deras nya platta "Celestial Lineage" får mig att skriva rubriker som är lika långa som Fredrik brukar ha.
Detta är nämligen musik som känns snarast som poesi i ljudform.
Långa låtar som tillåts veckla ut sig i sin egen takt, växling mellan fantastiskt känslosamma lugna perioder och utbrott. Helt säregen black metal som den senaste tiden vuxit hos mig.
Det är nog som Tom S säger - detta är musik för själen.

Även om det faktiskt kräver en hel del av dig som lyssnare.
Det är liksom motsatsen till hissmusik, kan man säga.
Extra plus för namnet också. Wolves In The Throne Room, det hör man ju att det är eget och tufft. Höstens soundtrack, kanske?
Mycket möjligt!

Galen - galnare - konserthösten 2011

Den här hösten är verkligen helt vansinnig när det gäller livespelningar.
Helt vansinnig!
Jag roade mig med at plocka ett enkelt axplock av annonser ur senaste Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine bara för at visa hur galet det är.
Och då är detta bara en tekopp ur den flod av bra spelningar som finns!

November börjar med en fullständigt galen helg. Bor du i Stockholm kan du onsdagen se Hardcore Superstar, torsdagen Machine Head och Bring Me The Horizon, fredagen Watain och söndagen Gorgoroth.
Eh?
Jag ber om Burträsk?
Överlever man en sån sak, rent intrycksmässigt?

Eller vad sägs om detta dubbelpaket?

Close-Up Made Us Do It laddar på med Entombed och The Haunted. Sämre double-bill kan man ju leverera. Milt uttryckt...

Snyggaste postern? Kanske. Saxon kommer hit, och det vet man ju att det kommer vara en bra spelning. Biff och boysen levererar live, så är det bara. Dessutom på Münchenbryggeriet!

Förutom dessa så finns hur många spelningar som helst att välja på, från de stora akterna till de små. Mindre känt kanske är att Wolves In The Throne Room kommer hit till Stockholm. Den 11/11, på Fylkingen.

Det är bara att ta för sig av den helt groteskt överladdade konsertbuffé som hösten 2011 bjuder!

Losers

Har precis avslutat ett pass i gymmet här på jobbet.
Det är ett av de första sedan omstart, och jag känner mig ungefär lika vältränad som killen på bilden här, Svampbob Fyrkant.´
Idag, mot slutet av passet, ramlade det in två snubbar som av deras tröjor att döma antingen jobbade hos Polisen eller grannföretaget. Sannolikheten är att de jobbar på grannföretaget, men vill vara tuffa och därför flaggar med Polisen (logiken i det kan ju diskuteras, men häng med ett tag till..).
Jaha, tänker jag, nu blir det väl hårdkörning.
Sen säger de knappt hej, men annekterar typ hela stället. Visst, jag hade bara nedvarvning på cykel kvar och var på väg dit ändå, men det var jävligt störigt.
Och sen börjar det.
"Var det hårt pass i måndags?"
"Jävligt hårt".
"Vi kör väl växelvis för att trumma på lite?"
"Givet".
Uppvärmningen såg proffsig ut. Med skivstång.
Nu blir det definitivt hårdkörning, tänker jag.

Och sen mesar de ur så fullständigt jävla makabert att jag tappade allt fotfäste.
You talk the talk och you walk the walk - då kan man inte följa upp det med samma vikter - och i vissa övningar något lägre - än den otränade Rebelängeln. (jodå, jag cyklade länge och som en besatt för att se att jag verkligen inte såg fel, och "de måste väl luras, nästa övning blir det nog på riktigt")
Losers.

Idag var det random skiva som låg i spelaren, men detta tarvar någon form av störighet tillbaka.
Sjukdom på hustrun hemma, vilket alltid kan innebära en logistisk utmaning med småbarn - men om jag hittar tiden ska jag spela in en skiva som förstör relationer, typ.
Och spela den på skallspräckarvolym.
Hoppas de dyker upp igen och undrar om de kan sänka volymen.
"Nej. Jag var här före".

Här nånstans kanske är en början?

Johan Hegg - Sveriges Bästa dödsmetallröst?

Du har väl inte missat enkäten som rullar på Werock just nu, den om vem som besitter Sveriges bästa dödspipa?
Bland alternativen finns tungviktare som LG Petrov (Entombed), Mikael Stane (Dark Tranquillity) och Mikael Åkerfeldt (). För egen del hade jog Åkerfeldt som högst på listan förr, men just nu vete fanken. Om jag ska gå på absolut dagsform så säger jag nog Johan Hegg, Amon Amarth - och så har jag också röstat!
Jag gillar den gubbens grova och mörka growl, samtidigt som man faktiskt hör vad han sjunger!´
Glöm inte att lägga din röst.

Och, på tal om röst... hittade denna i Sweden Rock Magazine.


Liknar den här rätt mycket va?

Jag har ju inga som helst hämningar vad gäller att stjäla material eller kopiera bra upplägg - men denna gång är jag faktiskt oskyldig. Det är slumpens skördar, helt enkelt.

Noterbart är ju kanske att Sweden Rock inte ens har med Mastodon som ett alternativ...

Demorecension: Majestic Dimension

Sådärja!
Serien med demorecensioner som rullar på Metalbloggen har gjort ett gäng nedslag, och detta, mina vänner, är det bästa som kommit i vår väg så här långt.
Majestic Dimension bjuder på hårdrock med inslag av progressiva toner, och jag gissar att bandet har lyssnat inte så lite på exempelvis projektet med Russel Allen och Jorn Lande på sång, dvs Allen/Lande. Sången som (om jag nu förstår det rätt) är signerad gästsångaren Rick Altzi (och, i sista spåret Jake E) är visserligen inte riktigt on a par med de nämnda giganterna, men det är ändå imponerande bra för att vara på demostadiet - och det gäller helt klart även de musikaliska insatserna.
Gitarrerna hanteras av Robin Högdahl och Magnus Mild, medan basen trakteras av Björn Olmarker- vilket också utgör hela bandets normala sättning. Rätt ovanligt, och här ligger väl antagligen bandets omedelbara utmaning.
Det behövs ju liksom både trummor och sång om det ska bli något av det hela...

Nåväl, det om detta.

Själva demon består av 5 spår, där inledande "Prelude" är precis vad det verkar som - ett instrumentalt intro (när ska vi förresten få se ett outro som döps till postlude, eller att ett liknande intro får heta foreplay?). Därefter får man låtarna "Sea Of Betrayal", "End Of Forever", "Alone" och "Last Journey", samtliga med bra driv i sig, och ekon av nämnda Allen/Lande såväl som en svag ton av... Dream Theater? Bäst tycker jag att "Sea Of Betrayal" är, men alla fyra spåren har en helt egen identitet och fyller sin berättigade plats. Dessutom är sättet pianoinledningen övergår till ett riktigt riff i avslutande "Last Journey" riktigt snyggt!

Produktionen är bra, och ovanligt snygg för att vara en demo. För egen del hade jag vid första lyssningen inte tillgång till omslag eller liknande, och jag hade av någon anledning väntat mig någon form av metalcore när jag tryckte play. Det slutade förstås med en glad överraskning!

Majestic Dimension har alltså klämt ur sig en riktigt bra första demo, och som jag ser det ligger vägen öppen för kommande skivsläpp. Nu handlar det om att göra fler låtar, ytterligare en eller två demos för att hitta ett starkt material samyt, förstås, att hitta en permanent och fullständig sättning som kan ut och spela live! (bandet säger förresten att de inte hittat någon sångare som möter deras krav på kvalité, så besitter du en grym pipa och letar ett band kan du väl kontakta dem?)

Ja... just ja. MySpace så att du kan lyssna själv var det ju. Den finns här!

I Backspegeln: In Flames

Måndag, och i Stoclholm ser det ut som om undergången närmar sig om man kollar utomhus.
En helt perfekt dag alltså för att ge en tillbakablick på ett av de stora släppen detta åre, In Flames "Sounds Of A Playground Fading".
Serien I Backspegeln gör ju just det, tar upp en recension med lite tid på nacken och ser hur skivan har mognat... eller ruttnat. Just denna platta kammade hem en relativt svag 4:a när den recenserades, och med lite tid på sig kan man säga att jag nog står kvar på betyget 4:a, men att den stärkts. Det finns ett knipe riktigt starka låtar på plattan (titelspåret, "Deliver Us", "Fear Is The Weakness", "Darker Times, exempelvis), och även om jag inte alls tycker att det är bandets finaste stund så är det bra.
Lite trist emellanåt ("All For Me", "The Puzzle är rätt banala) och jag är i skrivande stund tveksam till om jag kommer ha med den här skivan på toplistan när året summeras.

Däremot är jag ganska sugen på att göra en Tvekamp mellan "Sounds Of A Playground Fading" och The Haunteds brott med sina bojor, "Unseen". Kan det vara nåt, tycker ni?

Annars kan jag glänta på förlåten lite, och avslöja att du får fler åsikter om just In Flames senaste giv under veckan. På den här siten. 3 Röster om "Sounds OF A Playground Fading" ligger laddad...

NP: Year Of The Goat

Idag har jag flängt lite, bilmässigt.
Bra det. I steroen rular nämligen Year Of The Goat "Lucem Ferre".
Riktigt bra ockult rock som tar upp kampen mot exempelvis Ghost och The Devil's Blood.
EP'n innehåller fyra spår, varav tre med löjligt hög kvalitet (det sista är det instrumentala titelspåret) , och det är väl bara att vänta på en riktig platta...

Kolla upp!

Veckans Citat: Euronymous, Mayhem

Snart kan man köpa boken "Blod Eld Död".
Jag längtar verkligen efter att få sätta tänderna i den boken.
Som Veckans Citat tänkte jag då ta ett med anknytning till detta.
Mayhems Euronymous har sagt mycket, och blandningen av allt är verkligen högt och lågt.
Den här gången är det en efterhandskonstruktion om bandkamraten Deads självmord som förmodligen har mer än bara lite osanning i sig...

"Dead var en mycket ond man. Han hatade allt som levde.
Det enda som fick honom att inte skjuta skallen av sig tidigare var black metal/death metal-livsstilen, med onda band som dyrkade döden.
Dead levde bara för det och när alla dom gamla onda banden dog och lifemetal-banden i mysbyxor och basketskor tog över, så hade han helt enkelt inget att leva för."

Eyuronymous, Mayhem

Recension Red Hot Chili Peppers, Opeth...

Det är mitt i månaden, och det innebär som vanligt att Werock levererar ett knippe nya recensioner - och denna gång är det verkligen inte vlka som helst!
Själv spräcker jag den rekommenderade barriären för antal tecken - känns det i alla fall som - med mitt återseende med funkrockarna Red Hot Chili Peppers. Kortversionen lyder att om du inte gillar bandet så ändrar inte "I'm With You" på det, men för oss andra är det en redigt bra platta!
Den långa versionen finns här!

Opeth, de kanske du har hört talas om?
Bra. Martin dissekerar nya plattan "Heritage" med en lika lång utläggning, och det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag ser släppet den 21/9 an. Kommer jag att komma in i det, eller går det mig förbi?
Recensionen finns hur som helst här.



Mindre känt kanske Slidin' Slim är. "One Man Riot" bjuder på slidegitarr, handklapp, träskig blues och grymt roliga texter.
Det kanske inte är det vanliga köret på Werock, men funkar för min del att bryta av med. Du hittar recensionen här.
Dessutom, som om det inte räckte, så finns kollegornas alster om Einherjer (bra betyg!) och We Came As Romans (något svagare betyg) att läsa!
Söndagsläsning, FTW!

Hårdrockskväll 2012 - Årets Kategorier

Så var det klart.
Trevlig kväll, som bland annat innefattade ett kort besök hemma hos Stones.
Årets kategorier blev som följer...

1) Akt jag missat live
2) Luftgitarr
3) Sämsta Produktion
4) Bästa ballad
5) Bästa låttitel
6) Musik för ett mörkt rum
7) Honour the Dead
8) Bäst Just Nu

Omröstningen detta skedde på Kelly's, ett kul grepp.
Nästa gång ska jag dock INTE köra bil och avvika tidigt. Det är liksom inte förenligt med den barens image...

Tankar om de olika kategorierna följer till veckan. Spontant känns de lite skumma, men det kanske ändrar sig lite med en stunds smältning.

Till dess: MOSH!

Remasters: AC/DC "Highway To Hell"

Varannan söndag får du en genomgång av en klassisk skiva som återutgetts i ny, remastrad version.
Att ett band som AC/DC då dyker upp är förstås ingen överraskning, även om det tidigare kanske varit relativt oväntade skivor som avhandlats.
Denna gång är det dock så långt från överraskning man kan komma, och att ”Highway To Hell” nu får sin stund i ramljuset beror på två saker.
Dels vill jag hitta en bra anledning för att länka till krönikan om mina barns musikaliska uppfostran – döpt just till Highway to Hell – och dels så är detta förstås en skiva som bör finnas i alla hem.
Här trängs bandets klassikerna ”Walk All Over You”, ”Shot Down In Flames” och ”If You Blood (You’ve Got It)” med titelspåret.
Här finns doldislåtarna ”Girl’s Got Rythm”, ”Touch To Much” och ”Night Prowler” som är betydligt bättre än du minns och tror.
Här finns ett av hårdrockens tuffaste omslag, samt ett hungrigt band som inte vet att frontmannen Bon Scott kommer att gå en för tidig död till mötes.

Det som kan sägas saknas är väl extramaterial, då den enda eftergiften bandet gör i den riktningen (som vanligt i deras remastrade serie, får sägas) är en utökad booklet samt tillgång till lite extra lull-lull på nätet.
Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall inte ens kollat vad det extra lull-lullet är.
Det behövs ju som tur var inte.
Detta rockar ju ändå. Hårt. Hela vägen till helvetet!

Hårdrockskväll 2012 - Omröstning!

Idag smäller det.
Det är dags för Hårdrockssamfundet att välja vilka kategorier som ska avhandlas på den kommande Hårdrockskvällen. Härligt!
Som vanligt är det 7 kategorier som ska röstas fram, och de kompletteras av det stående inslaget ”Bäst Just Nu” som åttonde och sista låt.

Jag är lite av sammanhållande för omröstningen detta år, så poströsterna från de som inte kan medverka har börjat strömma in, och jag kanske kan skönja en bild av vilka alternativ som är populära.
Inte för att det spelar någon roll för fördelningen av mina egna poäng.
Jag har sedan ett tag tillbaka valt hur jag ska fördela de 10 poäng som jag förfogar över, och så får vi se hur det slutar.
Det finns ju en del att välja på.
Spontant känner jag att några av följande kategorier ligger bra till för att sno hem mina röster:

Nummer 2 - Bästa Ballad
Nummer 5 - Bästa Extraknäck/Gästspel
Nummer 12 - Bästa låttitel
Nummer 16 - Bästa Pudelrock
Nummer 18 - Bästa Amerikanska Akt
Nummer 27 - Största Besvikelse
Nummer 29 - Bästa Liveupplevelse
NUmmer 30 - Spelglädje
Nummer 33 - Bästa/Mest Passande Produktion
Nummer 34 - Bästa Trumspel
Nummer 38 - Still Going Strong (minst 25 år!)
Nummer 39 - Bästa Comeback/Återförening
Nummer 43 - Sämsta Produktion
Nummer 44 - Kvinnlig Fägring
Nummer 45 - Akt Jag Missat Live

...men... vänta nu... det där var ju alldeles för många. Fler än tio, och grejen är dessutom den att om man delar ut endast en poäng till alla så är väl risken stor att man inte får med en enda.
Detta tarvar tankeverksamhet.
Inte så många timmar kvar heller. Hugaligen....

Hetast: Opeth!

Omröstningen om vilket av de tunga släppen i september som blir bäst är avslutad.
Opeth - som är överallt numera - tog hem spelet med 18 röster, följt av Mastodon på 14 och Machine Head på 12.
Eller, såhär, kan man säga.

För att hylla det la jag helt enkelt upp dryga 20 bilder från bandets jubileumsspelning här på Cirkus i Stockholm förra året. På Facebook.
Du får vackert "lajka" Metalbloggen så du kan kolla in dem.
Det är bilder från när jag träffade bandet, deras soundcheck samt själva spelningen.
Vill du dessutom läsa ännu mer så kollar du in Werocks rapport från just den spelningen, samt Rebellängelns intervju med trummisen Martin "Axe" Axenroth.

Skivan släpps på onsdag, den 21/9.
Jag har beställt mitt ex.
Har du?

Veckans Tips: Nikolo Kotsev "Nostradamus"

Denna veckas tips är till för dig som verkligen vill ha en skiva att sjunka in i.
Som vill sitta med texthäftet och följa med i en historia, och som vill kunna se vem som sjunger vilken strof.
Det är en rock opera i tre akter om filosofen Nostradamus, och det är inget annat än en helt fantastisk produktion.

Huvudman är en viss Nikolo Kotsev (som även håller i guran och taktpinnen i Brazen Abbot), men det stora med plattan är de gästartister karl'n har lyckats lura till Åland (!) för att medverka.
Bandet är ett par grabbar med mer framgång i Europe - Ian Haugland, Mic Michaeli och John Leven för att vara exakta, och det är ändå bara förrätten.
Vad sägs om den här uppsättningen karaktärer...

Anne Cemell...> Alannah Myles
Catherine, Queen of France...> Sass Jordan
Ghost...> Göran Edman
Henry II, King Of France...> Glenn Hughes
Inquisitor...> Jorn Lande
Nostradamus...> Joe Lynn Turner
Storyteller...> Doogie White

Krydda det med en symfoniorkester på 35 man för att lägga de klassiska delarna samt en vass kör så har du receptet på en fenomenal dubbelplatta som kräver lite av dig som lyssnare.

Låtmässigt är dte klassisk hårdrock som serveras, även om inledningen kan kännas lite väl mycket "opera". Du får helt enkelt lyssna bortom första instrumentala spåret samt den första minuten i den första riktiga låten "Pieces Of A Dream" för att det ska lyfta.
Det är det värt!
Underbara sångdueller (lyssna bara på "Inquisition", där Jorn Lande och Joe Lynn Turner duellerar under förhöret av Nostradamus... rysningar! Kan vara norrmannens bästa vokala insatser över huvud taget!)
De snabbaste spåren är mina favoriter, och de där hela projektet lyckas förena den episka operakänslan med ett grymt sväng. "Eagle", "Plague", "The End Of The World", "Desecration" är några exempel, men den stora belöningen ligger som sagt i helheten.
Det är verkligen ingen skiva för dig som laddar ner.
Visst är musiken så bra att den står på egna ben, men då missar man en hel dimension av detta!

Kolla in det om du gillar bra sång och klassisk melodisk hårdrock.
Och gör dig en tjänst.
Köp hela paketet....

3 Röster om The Haunted

The Haunteds senaste alster "Unseen" har under det första halvåret 2011 varit ett trevligt sällskap för min del. Recensionen som skrevs tidigt under året landade på en fyra, en sak som sedan stärkts i samband med att skivan varit under lupp i backspegeln. Dags så att titta på vad andra tycker - och att få reaktioner på den här skivan är en sak som jag verkligen sett fram emot, då den verkar dela fansen i två läger...

JonteRoyal: På "Unseen" bortser The Haunted fullständigt från deras förra urfegade "Versus" och plockar upp den experimentella tråden från 2005 års "The Dead Eye". Det bäddar för en skiva som spretar mellan groovebaserad sydstatsmetal (No Ghost), In Flames-hitar (Unseen), Alice In Chains-flörtar (All Ends Well) och emohardcore (Them). På papperet låter det inte speciellt inbjudande men bli inte lurade - "Unseen" är ett gediget album. Koppla bort förväntningar om gamla The Haunted och ge skivan tid så kommer det bjuda på ett grymt andrahandsvärde.

Betyg: 4/5

Tom S: Peter Dolving har slutat vara arg, till mitt och många andras förtret. Istället omfamnar han kärleken och en stillsammare tillvaro. Trots att jag förstår allt detta och att bandet vill utveckla sig och spela vanlig melodiös rock (som de tydligen alltid gillat, men aldrig spelat på alla andra plattor) kan jag inte säga annat än att "Unseen" är en besvikelse från ett av mina absoluta favoritband. "Disappear" och "The Skull" är det nya The Haunted där det nya soundet låter utmärkt men det finns alltför många utfyllnadsspår. "The City" är den thrash-stänkare som jag alltid sett fram emot men "Them" och i synnerhet grooviga "No Ghost" gör mig bara trött. Den sistnämnda har en malplacerad slutvers som jag stör mig på allt oftare. Trots att jag visat på stor förståelse för bandets fortsatta musikaliska utveckling, har jag gett upp på vissa fronter och ledsamt nog måste säga att The Haunted anno "rEVOLVEr" eller "The Dead Eye" aldrig kommer komma tillbaka. Är du med? Det är inte jag längre. Skivan kommer nog inte ens hamna på min topp-10 i år". Men jag kommer aldrig sluta gilla Peter Dolving.

Betyg: 2/5

SheerFaith: Har alltid älskat The Haunted. De fyllde perfekt tomrummet när At The Gates kastade in handuken.
Tyvärr så kar kärleken svalnat något efter denna platta.
Känns lite som att The Haunted fiskar efter In Flames publik då en del låtar lika gärna skulle kunna finnas på något av deras senare alster.
Jag personligen hoppas på en mer aggressiv platta nästa gång. Som tur är så kan man ju fortfarande gå på en spelning med The Haunted
när man behöver få skallen bortblåst då de är ett av Sveriges bästa liveband...

Betyg 3/5

Jaha. Det där var ju ganska spretigt? Snittet hamnar på modest 3/5 (ja, modesta för att vara The Haunted då...), och detta är verkligen ett typexempel på varför 3 Röster är så rolig att jobba med. Olika synvinklar på samma skiva? Verkligen!

Så slutar Elitserien 2011/2012

Så slutar Elitserien 2011/2012
Jo, jag förstår att ni har undrat.
Hur slutar det egentligen, Elitserien?
Här kommer det!

1) Linköping. De har byggt ett rätt bra lag, och Säcken som tränar dem ser till att Åkerman, Mange Johansson och grabbarna inte slarvar i arbetet hemåt. Jag tror att de tar förstaplatsen i serien, men jag är lika säker på att de INTE tar guldet…

2) Färjestad. Rutin, erfarenhet, tråkigt gnuggande långsiktig framgångssaga. Guld förra året, och jag kan se att Karlstadsgänget kommer starta lite knaggligt. När det är dags att summera står de nog där lik förbaskat, med en andraplats. Spelar de final i år igen dock? Nä. Jag tror det tar stopp senast i semifinal!

3) Djurgården. Hugaligen, vilken uppställning de har. Blålinjen har fem av de bästa offensiva backarna som finns i serien, och jag tror Djurgården blir livsfarliga i jakten på guldet. Kommer Zibanejad hem från Staterna så är sista pusselbiten på plats. Bra keeper, bra mix av gammalt och ungt. I final. Minst.

4) Luleå. Ruggiga förvärv i år, men målvakterna skrämmer ingen. Gnetspelet lönar sig ju ändå över tid, och jag tror nog att de tar sig in på en placering runt 4-6:a. Ut i slutspel. Luleå ska slå ur underläge, och det gör man inte i år.

5) Skellefteå. Nybyggnad. Det kommer att ta tid att ersätta 5 spelare som flyktat till NHL och 2 till KHL, och det är det lag som drabbats av tyngst spelarförluster. Bra ersättare dock, och detta är INTE ett lag man vill ha som motståndare i slutspelet…

6) HV71. Stolta starka HV71 åkte på en sån grym käftsmäll förra året mot AIK att jag undrar om de har rest sig än. De kommer att upptäcka hur viktig Martin Thörnberg har varit under åren, tror jag.

7) AIK. Fasth är nyckeln. Ganska bra värvningar, Videll är en toppvärvning och Viklund kanske äntligen kan blomma ut under Roger Melin, och Gnaget kan bli otäcka i ett slutspel. Dock – i år slår de inte ur underläge, och det kan ju lika gärna sluta i Kvalserien. Så tajt är det!

8) Brynäs. Riktigt tråkigt lag, med en uppsjö fantastiska talanger. Bär det till slutspel? Jom jag tror det, men det är inte mer heller. Ut i kvarten. Som vanligt numera…

9) Frölunda. Ja. Dags att bygga om i Göteborg, och kanske är detta modellen. Hemvävt, med krydda av… hemvändare. Men det är nog bra. Lite mer karaktär. Ska vi tro att det blir en säsong med höga berg och djupa dalar för Indianerna?

10) MoDo. Rörigt. Otroligt rörigt. Och inget speciellt djup i rostern – men det finns lite ess i rockärmen. Staben, inklusive tränare är vinnarskallar. Och Tellqvist kanske äntligen kan ge klubben lite stadga på den så svajiga målvaktsposten? Siktar själva på slutspel, men jag tror det blir en mörk vinter i Ö-vik.

11) Växjö. Kanske den på papperet bästa nykomlingen jag sett. Vilka värvningar! Både spets och karaktär, men efter de två första formationerna så ser det oroväckande tunt ut. Jag tror att smålänningarna kommer att vara fantastiskt bra för att vara nykomlingar, men att det lik förbaskat slutar i Kvalserien. Dock… detta känns som ett av de mest svårtippade lagen, så det kan lika gärna sluta med slutspel!

12) Timrå. Stackars Timrå. De saknar ju fasen både bredd och spets, nästan. Toppspelarna Vampola och Pärsinen måste leverera, men lagets enskilt största hopp är väl tjurskallen Per-Erik Johnsson som står i båset – men jag tror inte det räcker. Sist? Sist.

Elitserien denna säsongen är dock otroligt svår att tippa. Roligt nog, för det borgar ju för den absolut tajtaste och roligaste säsongerna på länge.
Om det nu går bra för mitt lag alltså.
Om det inte gör det så finns det risk att det kommer vara en mycket gnällig och kinkig Rebellängel som härjar här på bloggen.
Jag tror inte på förra årets topplacering, men laget är på ett annat sätt än förrut byggt för slutspel (trots silvermedaljen förra året!).
Det kan verkligen sluta precis hur som helst i teorin, så det känns bra att kunna ge facit…

3 Röster. Ska den överleva?

Metalbloggen har en serie som heter 3 Röster om.
I den ges läsare och bloggande kollegor chansen att agera panel om en mer eller mindre aktuell skiva som recenserats på denna site.
Det är, tycker jag, en av de roligare avdelningarna att få publicera då det ger en härlig krydda med allas underbara risande, rosande och synvinklar (spana exempelvis in dessa gamla historier med Throwdown eller Dark Tranquillity så fattar du vad jag menar...)
Kruxet är bara - det är ganska svårt att hålla den vid liv.
Det kräver ju liksom tre olika bidrag, och att skriva ihop lite rader om en platta samt sätta ett betyg mellan 1-5 är något som kanske låter enkelt vid första anblicken, men som kan vara svårt att hitta tid till. Och kanske kreativitet.
Just nu har jag 2 av 3 röster till The Haunted, samt 1 av 3 till In Flames, så där har du chansen att snabbt knuffa dem över kanten till publicering om du vill - men jag vill samtidigt lyfta frågan om serien ska finnas kvar?
Gillar ni den?
Om ja, finns det en eller flera av er som kan tänka er att ingå i en "ständig" panel, och på så sätt kanske ge lite stadga till det hela?

Undrar du för övrigt lite över vilka recensioner och skivor som medverkat så rekommenderar jag att du scrollar ner lite, hittar rutan i högermarginalen som heter "Leta i denna blogg" och skriver in just 3 Röster. Då får du en hel hoper träffar som sen leder till till (tycker ju i alla fall jag) rolig läsning!

Till sist... onsdag idag. Uppdaterad "Mest I Spelaren". Som vanligt.
Den finns också här till höger!

Demorecension: Stonegriff

Då och då får du som läsare av Metalbloggen chansen att ta del av Sveriges hoppfulla band som har modet att skicka in en demo för bedömning. Denna gång har turen kommit till Skånebördiga Stonegriff och deras demo "For Madmen Only".

Bandet består av Grand Magnus på trumpallen, Mr Roger M på bas, Jam bakom mikrofonen och bandets kreativa kraft Molde på gitarr, och den musik som serveras kommer direkt från hårdrockens mylla.

Bandet anger själv att man spelar musik i en form av plug and play-anda, och att det är influenser från 70- och 80-talet som gäller.

Jag tycker att det låter mer 70 än 80, för egen del, och tidiga Black Sabbath ekar över hela skivan - särskilt de lite långsammare spåren som exempelvis titelspåret och "Black Snow".

Och sämre förebilder kan man ju ha!

Nåväl, bandet har funnits i faggorna sen 2009, men i nuvarande sättning i ett knappt år. Att demon har 9 låtar är ett resultat av att man valt att sätta ihop både gammalt material med nytt sångspår samt nytt material, men i ärlighetens namn är det inte helt enkelt att som lyssnare skilja på dem.

Det är ju inte så att bandet har ett väsenskiljt sound, möjligtvis lite mer lutat mot just det tidigare 70-talet och mer doom i känslan i det nya materialet.

Personligen gillar jag de lite snärtigare spåren bäst, och låtar som är lite udda. "Cry No More", "Firebird" och "Like A Feather In The Wind" är favoriterna, men på det hela taget är detta en riktigt bra första utflykt.

Bandet är bra, man hanterar såväl instrument som sång på ett tillfredsställande sätt, och låtskivarkompetensen verkar finnas där.

Fortsättningen stavas antagligen lite mer kritisk självgranskning runt varje låt, så att de vässas ännu ett litet snäpp, och jag kan absolut se ett skivkontrakt med ett bolag som exempelvis Transsubstans Records i framtiden.

Det är den typen av musik, och fröet till en sådan framtid finns där.

Du hittar mer om bandet på deras MySpace, och gillar du beskrivningen som gviits ovan är dte väl bara att hålla ögonen öppna för en livespelning!