Tvekampen - "Rust In Peace" vs "Countdown To Extinction"

Det är dags för en ny Tvekamp, och den här gången sätter vi tänderna i två klassiska plattor från ett stort band - Megadeth. Vi kollar på "Rust In Peace" och "Countdown To Extinction", och det finns en anledning till att det är just dessa som hamnar under lupp.

Jag har nämligen alltid hävdat att "Countdown..." är den bästa platta Megadeth har gjort - men funnit att det är "Rust..." jag plockar fram ur skivhyllan varje gång jag vill lyssna till Mustaine och pojkarna!

Med andra ord - det är dags att gå till botten med det där, inte minst för egen del.

Vilken av de där två skivorna är egentligen den bästa Megadeth klämt ur sig?

Rond 1 - Omslag

Vi börjar lite försiktigt, värmer upp lite. Eftersom det har visat sig att jag oftast plockat fram "Rust In Peace" så undrar jag om det är något i omslaget som jag attraheras av, och får mig att välja den istället för konkurrenten? När man kikar på dem bredvid varandra så känns det som om "Countdown To Extinction" har en estetiskt snyggare bild, den är närapå konsnärlig - men helt klart sticker "Rust In Peace" ut mer. Dess blå, lite ilskna färg gör nog att den syns mer mot resterande skivor, helt enkelt, och kanske har det påverkat mitt val. På det hela taget ändå, jag vill ge båda skivorna en 4:a i betyg i denna rond - även om det är av olika anledningar!

Rust In Peace - 4

Countdown To Extinction - 4

Rond 2 - Låt 1-5

Nu är det dags att börja djupdyka i låtarna. I båda fallen jämför jag de remastrade versionerna avseende ljud och mixning, men de ursprungliga versionerna när det gäller själva låtarnas kvalitet, och man kan konstatera att "Rust In Peace" har något färre låtar (9 stycken för att vara exakt, jämfört med de 11 som finns på "Countdown To Extinction"). Rond 2 handlar om de första 5 spåren, och där hittar vi starka kort. "Rust In Peace" innehåller "Holy Wars... The Punishment Due", "Hangar 18", "Take No Prisoners", "Five Magics" och "Poison Was The Cure". En imponerande stark uppställning, och trots att ""Poison Was The Cure" kanske är det svagaste spåret på hela plattan så blir slutbetyget givetvis en 5:a. Dyrka!

"Countdown To Extinction" svarar med "Skin O' My Teeth", "Symphony Of Destruction", "Architecture Of Aggression", "Foreclosure Of A Dream" och "Sweating Bullets". Stark uppställning även här, men både "Architecture..." och "Foreclosure.." är ändå aningen vekare än de andra i mitt tycke. Det får bli en 4:a för öppningen.

Rust In Peace - 5

Countdown To Extinction - 4

Rond 3: Låt 6 & framåt
"Rust In Peace" har ju både för- och nackdelen av att ha ganska få låtar. Bra, för att det verkligen minimerar antalet dödpunkter på en skiva, dåligt för att man kanske missar något riktigt bra. Rond 3 innebär alltså att "Rust..." har 4 låtar att bidra med. "Lucretia", "Tornado Of Souls", "Dawn Patrol" och avslutande "Rust In Peace...Polaris". Bra, alltihop, men ändå kanske inte lika bra som öppningen på plattan. "Tornado.." och "Rust In Peace.." är ju tokbra, men de andra når inte lika svindlande höjder. Det får helt enkelt bli en 4:a!

"Countdown To Extinction" fortsätter på inslaget spår. Hög och jämn kvalitet, utan kanske lika höga toppar som sin kombatant - men också helt utan dalar. Faktum är att andra delen av den här plattan känns som ett rakt streck i sin nivå på låtar"This Was My Life", "High Speed Dirt", titelspåret... alla jäkligt bra utan att få mig att tappa hakan av lycka. En klockren 4:a, om man ska summera betyget.

Rond 4 - Hitlåten

Konstig titel på ronden, tycker du kanske. Ja, men det skiter ju jag i, jag tycker att det kan vara ett mått på hur bra skivan blir om man kollar in hur bra den mest framstående singeln är. Trots allt finns det ju många exempel på skivor jag lpockar fram nästan enbart på grund av en speciell låt, och det var ju så att den här Tvekampen har till syfte att reda ut varför jag säger en skiva men väljer en annan när det väl kommer till kritan... Så, hur ser det ut då?

"Rust In Peace" har väl "Hangar 18" som kandidat (vem minns inte den klassiskt fula videon som snurrade på MTV?), medan "Countdown...." svarar med "Symphony Of Destruction"... och här har vi en intressant sak: jag skulle vilja säga att båda låtarna i sina sammanhang är klockrena, men håller ändå "Symphony Of Destruction som en bättre singel- och hitlåt. Det gör jag helt enkelt för att den känns "rakare" och mer "pang-på", liksom. Det är mindre trixande med gitarrslingor och solon. Det är mer.. tja, kommersiellt. Så hur betygssätter man det då?

"Rust In Peace" - 4

"Countdown To Extinction" - 5

Rond 5 - Ljudbild

Helt klart skiljer det sig en aning mellan dessa två skivor. Där "Rust In Peace" är ganska rå och elak i sitt ljud, så vilar "Countdown To Extinction" mer mot tyngd. Personligen gillar jag både den er polerade ljudbilden som den senare skivan representerar och den härligt uppkäftiga känslan som är närvarande i den förra. Betyget är inte på topp för någon av dem, men överlag är det bra produktioner med olika styrkor. Oavgjort, förstås... 4-4!

"Rust In Peace" - 4

"Countdown To Extinction" - 4

Rond 6 - Entusiasm & känsla

Denna rond handlar om bandets form, kan man säga. Alltså, vilken entusiasm och känsla lyser igenom. Hur hungriga är Megadeth på respektive platta? "Rust In Peace" är en platta med ett band i ett gränsland, tycker jag. Mitt emellan sin gamla "tjuriga" vi-gör-som-vi-vill och en önskan om att slå på bredare front och nå större framgångar. Det ger upphov till en riktigt skön och äkta känsla som går igenom i samtliga låtar, och här tror jag att det börjar visa sig varför det oftast är just denna blåa platta som åker fram när undertecknad är sugen på att spisa Megadeth. Det är på riktigt, det är en känsla av liv och död, det är nästan lite känsla av tonåring över plattan.

"Countdown..." svarar med en mer genomtänkt och mer mogen känsla, en tonåring som har växt upp och förstått vad som fungerar och är socialt acceptabelt på ett annat sätt. Och det är ju bra det med, men genomgående så känns det som om Megadeth själva ibland inte är i förarsätet här - det är viktigare att åstadkomma ett rumsrent resultat än en fläskigt bra skiva. Förstå det här rätt - det betyder inte att "Countdown To Extinction" är en dålig platta i min bok, men själva entusiasmen som bandet visar är inte samma känslostorm som på föregångaren. Tycker jag.

"Rust In Peace" - 5

"Countdown To Extinction" - 3

Rond 7 - Kvalitet

Om jag anser att "Countdown..." har ett något eftersatt fokus på kvalitet så är det raka motsatsen avseende kvalitetskänslan. Det här är genuint ihopskruvat musikhantverk där det aldrig skramlar av lösa skruvar eller fuskas med detaljer. Hela känslan är helt enkelt att denna platta är påkostad, och att man får valuta för pengarna. "Rust In Peace" ger å sin sida mer känslan av "hemmabygge", även om man byggt så gott man kan. Det är inte samma känsla av att vara en påkostad skiva, samma känsla av att ha polerat och kontrollerat alla detaljer. Det är inte illa alls, men ändå inte i samma nivå som sin konkurrent i den här Tvekampen.

"Rust In Peace" - 3

"Countdown To Extinction" - 5

Sammanfattning

Jaha, vafan? Oavgjort blir ju resultatet, 29-29! Det kan ju tyckaas fegt, men när Rebellängeln skriver de här Tvekamperna så sammanfattar och räknas det faktiskt inte förrän som sista punkt, och jag kan snarast vara förvånad över att det inte hänt tidigare...

Nå, varför plockar jag fram "Rust In Peace" oftare då? Jag tror att det beror på Rond 6, dvs att jag lockas mer av den känslan och den ilskan som Megadeth visar upp på den plattan, snarare än den känsla av total kontroll och kvalitetsprodukt som i alla fall jag förknippar med "Countdown To Extinction". Möjligtvis förklarar det också varför jag hävdat att den senare är en bättre skiva, den talar kanske mer till hjärnan än till hjärtat, medan det är omvänt för "Rust in Peace"?

Religion eller mytologi?

Spelade lite Amon Amarth i bilen till och från kursen idag. "Versus The World", förstås, en grym platta. Och då ploppade det upp en fråga som jag vet att någon har ställt till mig. Har ingen aning om det är en av bloggens läsare, någon arbetskamrat eller vad, men någon är det (fruktansvärt irriterande förresten, att inte minnas sånt...) som kommit med denna mycket tunga fråga:

Varför heter det religion när det är kristendom, hinduism och buddism, men mytologi om man pratar om asatro och de grekiska gudarna?

Kunde faktiskt inte låta bli att fundera en hel del på det där när Johan Hegg ylade om att han ville gå över regnbågsbron och allt annat vikingasvammel. Jag har för övrigt en riktigt kluven inställning till just Amon Amarth. Jag gillar dem riktigt mycket, låtarna är bra och just "Versus The World" hade jag alltså med på min lista över de 12 bästa svenska plattorna någonsin - men ändå har jag liksom lite svårt att ta dem på allvar. Det blir helt enkelt lätt lite för mycket av det goda, lyrikmässigt. I alla fall på skiva, kollar jag in DVD:n "Wrath Of The Norsemen" så funkar det på något sätt bättre.
Konstigt.

Men, som sagt, nu var det inte det som skulle avhandlas.
Istället undrar jag vad det är för skillnad på att fantisera om Tor och Oden istället för Jesus och Den Helige Ande? Varför kallas det ena religion och det andra mytologi?

I Backspegeln: Megadeth "Endgame"

Dave Mustaine och pojkarna fick ganska mycket cred för senaste given "Endgame". Hamnade på bra många årsbästalistor, och kritiken var allmänt bra. Själv satte jag i mig den här skivan i huvudsak i hörlurar, liggandes på rygg i Spanien.. inte hel fel, faktiskt. Och visst gillade jag det jag hörde, men några saker stack ut för min del - dels saknade jag den där riktiga toppen till hitlåt, och dels hade jag och proffskritikerna olika favoritlåtar (ex fick "This Day We Fight" massor med ros, medan jag tyckte den var okej men inte mer)

Du hittar hela recensionen här, och det är rätt så samstämmigt med mina åsikter idag - fast jag har spelat den här ganska mycket sen dess, och den har vuxit en hel del. Kanske inte till en klockren 4:a i betyg, men mycket närmare än när recensionen skrevs i alla fall! Ljudbilden är dessutom fortfarande mycket bra, och det här är en skiva som jag liksom skulle vilja gilla ännu mer än vad jag faktiskt gör. Det vore lite kul att få hylla Megadeth reservationslöst...

Tävling: vinn målning med Danzigskallen!

Såhär ser det ut.

Det tuffaste priset som den här bloggen lyckats skramla fram i en tävling so far - och du kan vinna den i ett unikt samarbete med Slusk som har ett vansinnigt mastodontprojekt på gång i bloggen 666 Skulls!

Det är alltså en målning som avbildar Danzigskallen, och för att vinna den och skapa en dirty black summer i ditt hem så skickar du din mejladress & vilken din Danzig-favvosång är till chief-rebel-angel@hotmail.com.

Lätt som en plätt, eller hur?

Det ex du vinner saknar namn på undersidan tavlan, och du hittar mer bilder och mått på tavlan etc här!

Tävlingen är öppen till och med tisdag i nästa vecka, den 22:a alltså.

Du vet att du vill ha den.

Du vet att du har en favoritsång med elake Elvis.

Gör slag i saken, nu, så kan denna unika tavla bli din!

Recension: Keep Of Kalessin "Reptilian"

Det här är en av de plattor som jag varit mest nyfiken - och haft mest onda aningar om - under året. Norska Keep Of Kalessin har sen utmärkta "Armada" haft en stående plats i alla spellistor och hållits högt hos mig, men deras medverkan i norska melodifestivalen gav mig kalla kårar. Inte för att låten, "The Dragontower" var dålig, utan för att jag var rädd att kommande plattan skulle vara ett hafsverk ihopspikat snabbt och så enkelt som möjligt för att surfa på en framgångsvåg skapad av TV-genomslaget.

Resultatet "Reptilian" ger mig dock snabbt anledning att andas ut och dra en lättnadens suck. Här finns inget hafsverk, inga kompromisser eller försök att rida på någon kommersiell våg. Här finns bara en enorm portion av det som bandet kallar epic extreme metal, något som håller på att växa fram till ett helt eget sound som funkar bra för Obsidian C, Thebon, Vyl och Vizziac.

Inledande "Dragon Iconography" är hård blästrande black metal med en fantastisk refräng och "The Awakening" och "Judgement" är typiska Keep of Kalessin-dängor. Tidigare nämnda "The Dragontower" är representerad av en annan version än i den anpassade melodifestivalen, och funkar här finfint. Tunga och lite långsammare "Dark As Moonless Night" har en smittande refräng och funkar som avbrott från de högre tempot på ett mycket bra sätt (låten är dessutom mycket bra, så bra att Werock-kollegan BiblioteKarin utnämnde den till bästa spår i sin eminenta recension av plattan). Det får också till följd att efterföljande "The Divine Land" och avslutande "Reptilian Majesty" når fantastiska höjder, och avslutningen på plattan är helt enkelt magnifik.

Är det här lika bra som "Armada"? Kanske. Inte just nu, i mina öron, men det kan bero på något så enkelt som att "Armada" haft mer tid att växa. Jag ser mycket fram emot att se hur "Reptilian" mognar!

Keep Of Kalessin har sin sajt på internet här, och plattan finns för lyssning på Spotify om du är nyfiken. Och det borde du vara - för det här är verkligen mycket bra.

Jag har spelat den här plattan 10 gånger på raken utan att tröttna, och varje gång jag stuckit emellan med något annat så har den växt till sig lite till nästa gång jag återvänt.

Det finns inget svagt spår på skivan, och gott om höjdpunkter, helt enkelt!

Bästa Spår: Oj.. det är lurigt. Men, jag får nog säga avslutande titelspåret "Reptilian Majesty", som på ett utmärkt sätt fångar det som är Keep Of Kalessin. Det är stundtals hårt, det svänger, det finns avbrytande stick.... det är verkligen eoic extreme metal!

Keep Of Kalessin "Reptilian": 5

Måndagshumor...

...brorsan tipsade om det här klippet.
Det är ett bra sätt att starta måndagen, humor på hög nivå.
Videon går inte att klippa in här, om jag fattar rätt, så du får följa länken och sen kolla in trummisen. Sätter garanterat ett flin på läpparna, så här i början av veckan.

Vill du ha mer av varan humor så tipsar också R2 om den här länken. Det är lanseringen av Ozzy Osbournes nya platta, där han leker vaxdocka som plötsligt vaknar till liv, hehe..

Själv ska jag parkera stjärten i utbildningsstol måndag till onsdag. Det kanske kan behövas efter helgen... avslutar dock med ännu en ledtråd inför kvällens tävling: 666!

Slut på helgen

Och den här gången känns det bara bra, faktiskt. Jag är genuint ledssen över att jag var så krasslig att jag missade allt det roliga igår, och idag har jag varit seg som en odöd - men ändå snäppet bättre än min sambo, som fick "spy-och-feber"-racet natten till idag.
Värsta helgen på länge.

Däremot hände lite bra saker på slutet av helgen.
2 mejl damp ner.

Det ena ville ha min åsikt om det här med mosh-pits, och det är i ett sammanhang som är intressant tycker jag. Sladda in hos CrimsonAnna du med och ge din mening.

Det andra är hemligt till imorrn kväl, men så mycket kan jag säga - det rör sig om en gryyyyym tävling. Jag tycker nog att det är det bästa priset den här bloggen skramlat fram hittills!
En enda ledtråd: Danzig...

Live: At The Gates "Purgatory Unleashed - Live At Wacken"

Hur avslutar man en säsong av tips på bra liveskivor?

Med en fet smäll, förstås, och med en skiva som är aktuell.

At The Gates avskedspaket till fansen är inget annat än en "måste-ha"-produkt, då det fångar en av modern metals viktigaste influenser i tillfällig återförening, fast beslutna att visa för världen vad de egentligen är kapabla till.

Spelningen är fångad på Wackenfestivalen, och det finns en dubbelrecension av den här skivan att läsa om på Werock ifall du vill fördjupa dig mer.

Här nöjer jag mig med att rapa upp några låtar. Det borde räcka...

"Slaughter Of The Soul"

"Cold"

"Terminal Spirit Disease"

"The Burning Darkness"

"Nausea"

"Unto Others"

"Blinded By Fear"

"Kingdome Gone"

Missat några? Jo, förstås. Men det spelar ingen roll - köp skivan och kolla själv!

Taskig tajming

Idag har inte varit en bra dag.

Det började med att lillkillen, M, spydde ner hela köket vid kvart över fem i morse. Sen följde jag efter en timme senare, och därefter har jag legat i nån form av frossa. Värdelöst vilken dag i veckan som helst - men idga visar det sig att det skulle ha varit svensexa dessutom.

Min egen.

Vem faaan missar sin egen svensexa, det är ju hur patetiskt som helst?!

Nå, det är tur att det finns saker som kan pigga upp. Som bilden av KISS scenbygge som Stones delade med sig av. Och att du nu kan lyssna på alla nya Grand Magus-låtar från kommande "Hammer Of The North" gratis!

Det kanske alltid är nåt.

Crap fucking saturday..

KISS på Stadion

Ikväll smäller det igen på Stockholm Stadion - legendarerna Kiss står på scen!
Personligen ska jag inte dit, så jag tar tacksamt emot bilder och intryck från spelningen om du ska dit. Däremot hjälper jag ju förstås gärna till med uppladdningen.
Ska vi säga med en av de bästa öppningslåtarna man kan ha på en spelning?

"Detroit Rock City". Jävligt bra!



Dessutom skadar det knappast att kolla in lite bilder från förra veckan när AC/DC var här. Det ger ju sköna vibbar från just Stadion, menar jag. De finns här och här!

Maltbloggen!

..kände för att skriva lite mer om whisky och öl. Det växer fram som ett allt mer särpräglat intresse, som det verkar, för undertecknad. Det har resulterat i en ny blogg, Maltbloggen.
Hur mycket som kommer hända där återstår verkligen att se, jag tar det med en liten klackspark.

Du är förstås, trots klacksparkandet, välkommen att kolla in. Just nu ligger lite läsning om buteljen som är avbildad uppe, Glenrothes Robur Reserve!

Hela siten finns här!

Veckans Tips: Los Sin Nombre "Blind Leading Blind"

Sugen på melodisk döds med inslag av hardcore?

Less på att bli hänvisad till Göteborg hela tiden?

Goda nyheter - den här Veckans Tips är precis vad du söker! Los Sin Nombre är bördiga från Linköping, och debutplattan "Blind Leading Blind" är en riktig pärla i all sin enkelhet!

Här finns enorma melodier, bra med sväng och en attityd som säger "what you see is what you get" som verkligen tilltalar.

Det som verkligen är tydligt med den här skivan är jämnheten. Alla elva låtarna är bra, och det finns inget svagt spår. "Bleed", "Breaking Silence", titelspåret, "Ashes To Ashes"... man kan nästan rabbla upp alla låtar när man vill leta efter höjdpunkter!

Använder du Spotify så är det denna länk som gäller, och bandets hemsida finns här. Dessutom finns ganska mycket mer läsning om du är sugen, då jag för Werock's räkning både recenserat den här skivan, samt intervjuat bandet. Kolla in De Namnlösa, det är musik för dig som gillar akter som Lamb Of God, In Flames och Soilwork. Till exempel.

Fimbulvinter mitt i sommaren - Istapp är här!

Jag har för Werocks räkning det stora nöjet att kolla in nya svenska black metal-bandet Istapp.
Naturligtis ska jag inte avslöja alltför mycket innan själva recensionen - det vore väl dumt - men jag kan ändå säga att det här är alls inte illa.

Black metal på ärans och hjältarnas språk svenska, med ett jäkla driv och sväng.

Sladda in på bandets MySpace och spela titellåten "Blekinge" eller plattans öppningslåt "Vinterriket" så hör du ju själv... Lyriken kretsar - som titlarna kanske skvallrar om - enbart om kyla, död och evig vinter.

En skön kontrast till den prunkande sommaren för oss som är norrlänningar i hjärta och av ohejdad vana. Det känns... hemma!

Gratis nedladdning av Unhertz "Zwanzigzehn"

Snart börjar fotbolls-VM.
Rebellängeln har ju inte mycket till övers för fotboll, det är hockey som gäller (grattis Chicago Blackhawks till en välförtjänt Stanley Cup-seger, precis enligt mina tips - synd bara att jag var för feg för att betta på det...), men just VM kan vara lite kul.
Synd att Sverige inte är med bara.
Då får man heja på något annant land.
Kanske Brasilien. Eller Tyskland ("fotboll är en sport som håller på i 90 minuter och sen vinner Tyskland", eller hur var det nu?).

Och gillar man Tyskland, fotboll och/eller metal så får man en riktigt bra möjlighet här och nu.
Du får ladda hem den tyska VM-låten, gratis.
Den framförs av Unhertz, vars debutskiva "Unhertzlig Willkommen" släpps av Massacre Records snart (Unhertz betyder väl ungefär "ohjärtlig").

Sluta läsa här, pilla din muspekare till länken och ta hem "Zwanzigzehn".
Den finns här!

I Backspegeln: Heaven And Hell "The Devil You Know"

Legendarerna i Black Sabbath återvände under 2009 med nytt studiomaterial, även om de på grund av rättighetsskäl gjorde det under namnet Heaven And Hell. Här kan man naturligtvis tala om prestationsångest, då denna lineup av gruppen har en del skivor som är rent av larvigt klassiska under bältet, men istället för att låta sig lamslås av det så verkar de bara köra på för att det är kul.

Vid recensionen så ansåg jag tydligen att den här skivan är ojämn, med rätt höga toppar och en del svagare spår. Det gäller till viss del nu också, men jag tror att jag har lärt mig leva med de svagare spåret rätt bra. Skivan spelas faktiskt ganska ofta, och jag står fast vid att öppningslåten, "Atom And Evil" är den bästa trots konkurrens från främst "Bible Black". Dessutom tycker jag personligen att jag var märkligt klarsynt när det gäller kommentarerna om de tre bonusspåren från "The Dio Years" - det hade ju fan varit briljant. Heja mig, ibland är jag smart... :)

Nå, betyg idag då? Förr en trea, jag säger nog samma sak nu. En trea, men aningen tyngre den här gången, och nästan mersmak för en fyra....nästan.

Nya Watainplattan...

...hamnade i min ägo igår. "Lawless Darkness" heter den, och känslorna och tankarna efter den första genomlyssningen är ungefär såhär:

1) Watain har verkligen skapat ett unikt och eget sound inom black metal. Det finns inget annat band som låter som dem.
2) Det låter kusligt bra. Bandet är på väg att skapa en svit skivor som kommer stå ut i historien, både som bra och som helt unika i sitt sätt. Jag valde ju "Sworn To The Dark" till en av de bästa svenska skivorna genom tiderna, och som det verkar så är "Lawless Darkness" ingen direkt försvagning av bandets form... Jag har faktiskt lite samma känsla som efter de initiala lyssningarna av senaste Gorgorothplattan - inte för att musiken är helt lik, utan för att den ger uttryck för något eget som är jävligt bra!
3) The Woan hade en efterlysning förra veckan, efter musik som känns "äkta", som ger samma känsla som när man hörde Slayer eller At The Gates första gången. Jag undrar om det inte är Watain han beskriver.... man blir liksom livrädd och hänförd och imponerad på samma gång.

Dags att sluta yra om det här, kanske. Här har du "Reaping Death" från senaste plattan, tillsammans med ett härligt black metal-bildspel. Det här är inte bästa låten på plattan, men lik förbannat bra...

Naturligtvis kommer en recension så småningom. Tills vidare kan jag säga att Close Up gav den 9 av 10 i betyg, och att Aftonbladet säger 4 av 5. Stay tuned för facit! ;-)

Ozzy-quizz..svar!

Ojdå, kom just på att jag faktiskt inte gett svaren på alla frågorna i det Ozzy-quizz som kördes för en dryg vecka sen. Dags för det nu kanske... själva frågorna hittar du här, om du har glömt eller missat dem!

Svaren är...
Fråga 1: grön. Karl'n vet faktiskt knappt själv varför han inte klarar den färgen, men tydligen vägrar han att ha den på sig!
--
Fråga 2: konjak, Hennesy's. Visst, i tidig ålder så drack han verkligen vad som helst och gillade det han själv kallar "brummie piss", men sen pengar runnit in så rann Henney's också in. I Ozzy. 4 flaskor om dan!!!
--
Fråga 3: Earth. Tydligen var det inget bra namn heller, då det på engelska uttalades typ "urfff"...
--
Fråga 4: Rhandy Roads. Givetvis står de andra också högt i kurs, men det går inte att jämföra med Rhandy. Det verkar också ha att göra med att samarbetet funkade bäst mellan de två, Ozzy kände sig aldrig underlägsen som han tydligen stundtals gjorde med Iommi.
--
Fråga 5: 1 gång, för stöd. I unga år. Och det verkade helt klart avskräckande för legenden, för det återkommer flera gånger under hans liv - skräcken att hamna i ett riktigt hardcore fängelse igen!
--
Fråga 6: Bob Marley. Haha, tydligen var han så pårökt att det inte gick att se ansiktet - det var bara en dimma av haschrök runt skallen på karl'n! Däremot klev han in och levererade, trots att han knappt hittade in på scen. Rutin? Kanske. Hårt beroende? Absolut!
--

Dessutom utlovade jag ju ett pris till försten med alla rätt. Det blev ingen.
Däremot ska här delas ut ett tröstpris. Till Grimgoth, som deltar i alla tävlingar - och det oftas som första bidrag. Gabba gabba hey!
Imorse stack jag alltså ner näven i skivskatten som Magnus Ö har donerat, och upp kom... den här:

Det var ju lite kul, dels för att skivan i sig är bra, dels för att den faktiskt medverkat på bloggen för inte så länge sen - i serien Live! Nå, Judas Priest när de är som bäst, hoppas det kan smaka! Den här versionen är inte den remastrade, utan originalet. Och det betyder att några spår skiljer sig, bland annat finns ett spår som heter "Shout - Oh Yeah!" med, vilket jag gissar är rent publikfrieri...

För övrigt landade nya Close Up i lådan igår, och den var verkligen matad med läsvärt material vid första skummandet. Dock fick den stå tillbaka, för samtidigt kom också senaste numret av Allt OM Whisky - och det var verkligen ett läsvärt nummer! Fantastisk skildring av Islay-whiskys, och det är inte utan att det vattnas i munnen när man kollar in alla grymma bilder. Läge att göra något åt det där snart, och ha en alldeles egen provning.

Iron Maidens - "The Final Frontier"

Nu är det klart, datum för release av nya plattan "The Final Frontier".

Augusti är det som gäller, så sannolikt får vi chansen att höra lite nytt material på Sonisphere!

Är du sugen redan nu så kan du tanka hem en låt genast. "El Dorado" finns här!

Jag har förresten snott det mesta av det här inlägget helt skamlöst från Kim Bloggar. Där finns dock ännu mer info, så som låtlistan - så jag föreslår att du faktiskt hoppar dit genast...

Min reflektion är annars - var är Eddie? Fult jävla omslag för att vara Iron Maiden, och Eddie ser minst sagt konstig ut!

Metaltown spikar de sista bokningarna

Metal Town spikar nu sin lineup i sommar, och sist in blir Soulfly, Sodom och Witchery (ja, och okända Eldrimner som tar sista Close Up-platsen).

Witchery hade jag gärna sett, jag tror kommande plattan "Witchkrieg" kan bli grymt bra, precis som förra "Don't Fear The Reaper". I övrigt konstaterar jag att det fortfarande inte känns superfräscht i år, Metal Town. Ska bli spännande att se om jag har fel!

Recension: Exodus "Exhibit B: The Human Condition"

Ja, men fyyyy fan - här har vi en skiva till vilken det är åt helskotta för lätt att spräcka hastighetsgränserna om man sitter i en bil! Vilken thrashmacka!

Exodus är ett sånt där band som alltid funnits lite i utkanten för min del. Jag har hört en del, men inte tillräckligt för att det ska fastna.

Denna färska giv, "Exhibit B: The Human Condition" har dock ett riktigt tjusigt omslag, så det kanske hjälpte till att ge dem chansen på riktigt - även om de verkligen inte gör det enkelt för sig, Bay Area-veteranerna. Skivan är nämligen timmen lång, med flera låtar som klockar in på 6-7 minuter, och eftersom samtliga låtar inehåller riff som spön i backen så är det sannerligen ingen lätt sak att sätta i sig. Det tar sina lyssningar, och detta är en platta som ska bli intressant att återgå till i ett senare skede för att se om den har växt eller till och med krympt. Jag har faktiskt ingen aning om det, såhär i förväg.

Nå, det hela börjar med lite finplockande på "The Ballad Of Leonard And Charles", men sen blir det åka av. Full fart med fina gitarrdueller, och plattan svänger fint med stycken som "Class Dismissed (A Hate Primer)", "Downfall" och "March Of The Sycophants". Härliga "Burn, Hollywood, Burn" är skön "dum-gasen-i-botten-thrash-att-mosha-sönder-huvet" till, "Nanking" låter inte så lite likt Slayers "Skeletons Of Society" och är plattans andningshål när det gäller tempo.

Allt är faktiskt ganska bra, men inte superbt, och jag kan faktiskt inte undgå att tycka lite synd om Exodus. Här har de gjort en grym thrashplatta som verkligen borde få massor med speltid och uppskattas av fans - och så hamnar de i kläm mellan Misery Index, Bullet For My Valentine, Keep Of Kalessin och Khoma. Ridå, liksom. Då räcker inte omdömet "bra" så långt, helt enkelt.

Exodus hittar du här på internet, och här på Spotify. Ljudbilden på den här skivan passar mycket bra i bilen, jag gillar den en hel del. Däremot lyfter den inte lika bra hemmavid i stereon i min smak. Gillar du högkvalitativ thrash så är det dock en stark rekommendeation att du kollar in plattan, för då tror jag att du kommer digga den!

Bästa Spår: "Democide", som är både ösig och tung på samma gång.

Exodus "Exhibit B: The Human Condition" - 3

AC/DC merch

...kom just att tänka på att jag faktiskt har lite mer enkla bilder från förra veckans spelning med AC/DC. På merch tältet. Letade efter kallingarna...

...men de var ingenstans i sikte, bara T-Shirts. Rätt trista såna också, förutom möjligtvis den med klockan på. Det slutade med ingen tröja för mig. Rätt val?

Måndagmorgon

Helgen har passerat, igen. Med blixtens hastighet, igen.

Fullt upp hela helgen - springa, handla, städa, klippa gräs, cykla, grilla själv, grilla med släkt... men, på det hela en bra helg. Nu är det dags för ännu en arbetsvecka, och det är väl bara att kasta sig in i det med hull och hår.

Som ögongodis kan ni ju alltid kolla in lillgrabben M här ovan. Det görs häftiga T-shirts även för barn nuförtiden, eller hur? Notera hur väl Snaggletooth passar ihop med Bamsemössa och ett fast grepp om en leksakstraktor. Modebloggarna - släng er i väggen... :)


Söker du lite mer seriös läsning så finns det förstås det med. Vad sägs om en lång intervju med Cypriotiska Winter's Verge, bandet vars skiva "Tales Of Tragedy" jag recenserade tidigare i våras? Personligen tycker jag att basisten Miguel lämnade roliga svar och är nöjd med intervjun, men smaken är ju som baken - hårig & delad. Du får alltså kolla in den själv, helt enkelt.

Den finns här!

Hardcore Superstar på Stadion - bilder

I torsdags så var ju AC/DC i stan. Det var faktiskt även Hardcore Superstar, som agerade förband. Rätt okej arbete, de jobbade hårt, försökte verkligen, och lyckades också räta upp det initialt rent av horribla ljudet. Ändå fanns det verkligen folk som hatade dem. Det verkar vara ett sånt där band som folk kan reta sig på, lite som jag & Sonic Syndicate...

Bredvid oss stod en kille som skrek okvädningsord hela spelningen, och räckte finger. Precis hela spelningen. Det är ju för roligt för att inte reta, tyckte bland annat R2 & The Woan, så de sjöng med lite extra högt i refrängerna, nära den här killen.

Som blev lite sur först.

Fast precis som vanligt i hårdrockssammanhang så slutade det med ett garv och en gemensam syn på att "AC/DC är ju ändå grejen..."

Härligt sällan det blir bråk på såna här tillställningar helt enklet. Det gillar jag.

För övrigt har ju Jocke Berg fortfarande en jäkla pipa. Och några bilder blev det i alla fall!

Armored Saint live

För er som hängt med lite på Werock och den här bloggen så är det gammal skåpmat att jag recenserat & intervjuat Armored Saint under våren.
En av frågorna var om de skulle spela live någonting, och svaret att.. absolut, det kommer vi att göra - men vi vet inte var. Nu har det skett, i LA, och i samband med koncerten så passade bandet också på att hedra Ronnie James Dio.
Information och setlista mm finns upplagda här.

Inte utan att man önskar man varit på plats, faktiskt... så, istället frå vi kolla video. Heja YouTube!

Remasters: W.A.S.P "The Crimson Idol"

I serien om remastrade skivor som verkligen är något att ha så har vi tidigare haft nummer ett och nummer tre av alla konceptalbum någonsin. Som avslutning på säsongen klämmer bloggen in nummer två också - WASP's mästerverk "The Crimson Idol"!

På två skivor får man dels den vanliga skivan - med ett riktigt bra ljud - och massor med extramaterial. Historien om Jonathan som lämnar hemmet för att nå stjärnstatus i Hollywood, där han förstås hamnar i trubbel, berättas lika bra som alltid, och låtar som "The Invinsible Boy", "I Am One", "The Idol", "Doctor Rockter", "Hold On To My Heart" och förstås "Chainsaw Charlie (Murders in the new morgue)" är givetvis klassiska nummer som håller för i stort sett oändligt antal spelningar.

Här får du dock rätt mycket extra för slantarna.

Bonusmaterialet är ett extra spår som avslutning på den vanliga skivan, en berättelse där Blackie Lawless berättar storyn om Jonathan, en sorts prolog till den historia som utspelar sig på skivan. Den kan man i stort sett strunta i, men den andra skivan som medföljer är en godbit.

Den inleds med "Phantoms In The Mirror", "The Eulogy" och "When The Levee Breaks" (cover av Led Zeppelin), alla bonusspår som är gamla singel B-sidor. Varierad kvalité, förstås, men överlag bra.

Sen följer "The Idol" och "Hold On To My Heart" live fast akustiskt, och sen följer ytterligare 7 spår live från Donnington med helt okej ljud.

Medföljande CD-booklet är något utökat med texten från historien om Jonathan, och lite ord från bandets hjärna Blackie Lawless, så totalt sett är detta en verkligt fullmatad platta.

Värd att köpa oavsett om man har "The Crimson Idol" sen tidigare eller inte!

Sista delen av krönikeserien...

.....ligger ute på Werock nu.
Den heter Djävulen finns i Detaljerna, och behandlar just detaljer i ljud.
Den är alltså väldigt full med exempel som du själv kan kolla eller lyssna efter.

Du hittar den här, och precis som tidigare så är jag väldigt nyfiken på vad ni läsare tycker.
Vill ni ha fler detaljer?
Fler exempel?
Feedback mottages tacksamt!

Recension: Misery Index "Heirs To Thievery"

För mig är Misery Index en ny bekantskap, jag har inte kollat in bandet tidigare. Efter "Heirs To Thievery" (som du faktiskt hittar i sin helhet streamad här) är det bara att åtgärda det, för herrejävlar - vilken högkvalitativ smocka det här är!

Trumspel & riff i världsklass - check

Bra growl & texter som engagerar - check

Mix mellan blästring & ett svängigt groove - check

Bra låtar - check

På runt halvtimmen bjuds man som lyssnare på 11 stycken pärlor som sitter precis rätt, den ena hårdare eller tyngre än den andra.

Inledande "Embracing Extinction" är snabb, hård och med en grym refräng, därefter följer "Fed To The Wolves" med ett av världens bästa solon (lyssna på det, det kommer runt 2:30 in i låten...jisses vilken känsla!), vilken sen följs av "Carrion Call"... och, så fortsätter det.

"Seventh Cavalry" är svintung, "The Spectator" är fantastiskt svängig death'n'roll... på det hela så är detta den bästa dödsplattan i år, utan konkurrens än så länge. Du borde kolla in det. Nu!

Misery Index har sin boj i internetbukten här, och dessutom rekommenderar jag Werock-kollegan Martins recension som finns här.

Bästa Spår: Det finns många att välja på, och bara något som inte är riktigt bra. För egen del säger jag nog ändå "The Spectator", den sätter ett riktigt gris-flin på mina läppar varje gång!

Betyget är förstås bra. Riktigt bra. Från att efter de första 4-5 lyssningarna varit en solid 4:a så har plattan bara växt, fortare än mitt skägg. Du behöver det här - dödsmetall blir inte så mycket bättre!

Misery Index "Heirs To Thievery" - 5

Watain signerar skivor

Funderar du på att handla Watains nya platta "Lawless Darkness"?

Läge att ta sig till Gamla Stan på måndag då, skivsignering av plattan sker precis efter jobbet.

Men vad menas med posörfritt? Stoppas man i dörren om man inte ser "true" ut då?

Mera AC/DC-bilder..

...inställt lunchmöte idag. Vilken otur. Det innebär ju t ex att man kan läsa lite om gårdagens dunderspelning. Expressen och Aftonbladet verkar överrens om att det var en 4:a i betyg, och det kan de väl ha rätt i. Stora delar av kvällen bättre, men de kunde ju ha skippat "War Machine" och "Big Jack" från senaste given, t ex. Och visst, de är inte purfärska längre.

På det hela dock, kunglig underhållning. Och, för att fortsätta den här kavalkaden så kommer ännu fler bilder på kvällen här. Trevlig helg!

In Flames gör exklusiv klubbspelning i samband med Metal Town

Det kom ett mejl... sugen? Mer info här i såfall.
För min känns det väl som att piska hästen att dra in lite mer pengar, och att bandet behöver värma upp lite. Å andra sidan... just den där klubbspelningen kan ju verkligen bli hur bra som helst!

Metaltown presenterar:

SUPEREXKLUSIV KLUBBSPELNING MED IN FLAMES!

Som Sveriges absolut största metalband, och som festivalens i särklass mest önskade bokning, intar In Flames i sommar Metaltown. Som om inte det vore nog kan vi idag avslöja att bandet gör en i högsta grad exklusiv klubbspelning på Sticky Fingers i Göteborg den 17 juni, dagen innan Metaltown drar igång! Biljetterna släpps idag kl 10.00.

I vintras gjorde In Flames sina största headlinespelningar någonsin på svensk mark. Hela 19 000 personer såg bandet under tre fantastiska kvällar. Turnén såg ut att vara de sista de gjorde i Sverige på ett bra tag, men den enorma responsen gav tack och lov mersmak till ett par festivalspelningar.

Högt respekterade över hela världen som en av metalscenens främsta, med mer än två miljoner sålda skivor. In Flames har tveklöst haft ett par fantastiska år sedan guldskivebelönade albumet ”A Sense Of Purpose” släpptes.

För två år sedan avslutade bandet Metaltown på ett fullkomligt majestätiskt sätt inför ett överväldigande publikhav. En utsåld festival och en högexplosiv och spektakulär show i en klass som inte hade upplevts på Frihamnspiren tidigare. Vi är nu otroligt glada över att ha In Flames tillbaka på hemmaplan. För att fira riktigt ordentligt kommer bandet att göra en superexklusiv klubbspelning på Sticky Fingers dagen innan Metaltown drar igång. Detta är stort, riktigt stort!

Biljett till In Flames:
Biljetterna kostar 250 kr + serviceavgift och släpps idag kl 10.00 via Eventim.se. Max fyra biljetter per kund.

EDIT - Såg efter att jag lagt ut det här att det finns mycket snyggare på andra sidor. Kolla här, t ex, då Blasphemedia vet hur man gör med grafik. Jag är verkligen en komplett klåpare när det gäller sånt. Prutt.

Framtiden för Veckans Tips...

Idag avslutas serien med Veckans Tips som du kan ladda ner.
Den senaste månaden har du haft möjlighet att ta del av Black Sabbath, Memento Mori, Fireside och Artch, men i samband med dagens publikation, Martriden, så går bloggen tillbaka till det normala - dvs vanliga tips, länkar till Spotify och MySpace.

Dessutom närmar vi oss sommarlov. För de som går i skolan då, vi löneslavar jobbar väl stora delar av sommaren, även om det finns lite förhoppningar om semester.
Det innebär hur som helst att serien Veckans Tips tar lite paus efter Midsommar nån gång (jodå, det är ett par veckor kvar...), för att givetvis återkomma i augusti eller så.
Och, då är frågan:

Vill ni ha en repris på "nedladdningsmånaden"?
Det har, rent krasst, inte varit någon digital rusning efter skivorna direkt, så jag är lite kluven till att göra det igen i höst. Det beror lite på er.
Vad säger ni?

Veckans Tips: Martriden "The Unsettling Dark"

Nu har Metalbloggen kört en månad med lite äldre skivor som Veckans Tips - dessutom ingen extrem metal. Dags att ändra på det, och ge ett tips från 2008, och som består av en ren käftsmäll blackened death metal: Martiden "The Unsettling Dark"!

Ursprungligen fick jag det här tipset av Mirick, sporadisk läsare av bloggen, och det är jag glad över. Här finns nämligen högkvalitativ musik att ta del av om du gillar tekniskt välspelad döds, med drag av black metal. Låtarna har titalr som "Enigma of Fate", "The Calling" och "Processional For The Hellfire Chariot" (grym låt, dessutom..), och musiken låter ungefär som omslaget antyder.

Det betyder förstås att detta är en skiva som kräver lite av dig som lyssnare; uppmärksamhet, fokus och lite tid att sjunka in. Kan du ge det så väntar dig i o f s en riktigt bra platta som fortsätter växa under lång tid.

Bandets MySpace finns här, och du kan även lyssna på Spotify. Personligen är jag enormt svag för låten "Ascension Pt 2", men hela skivan är full av guldkorn. Dessutom släpper bandet sin nya platta "Encounter The Monolith" nu!

Dras ner i den svarta malströmmen lite, bekämpa sommarens glättighet med Martriden!

AC/DC - bilder från Stadion

Igår rockade ju AC/DC arslet av Stockholm Stadion - det hela var verkligen en ren konfettifest som den ganska härliga bilden ovan. Jävlart, vad det svängde!
Har aldrig sett gubbarna förr, och jag är mycket positiv överraskad. De gamla örhängena var förstås bäst, allsången i "Dirty Deeds Done Dirt Cheap" var mäktig, "Hells Bells", Highway To Hell"... ja, det var många höjdpunkter!
En underbar sommarkväll som avslutades med kanoner - det blir inte så mycker mer rock'n'roll än så. Tror dagens soundtrack kan få bli den här skivan. Saknade faktiskt "Riff Raff" lite!

Dagen innehåller läskigt mycket arbete, så mer uppdateringar om känslan kommer om det blir lämplig lucka, nu eller senare i helgen. Till dess - njut av den här packen med bilder!

EDIT: Vill man nu uppleva det här igen så har man chansen nu. Aftonbladet tävlar ut en exklusiv resa till London där man kan se bandet. Även om det inte blir på Stadion...

AC/DC - bilder på scenbygget

Ikväll brakar det som sagt loss, gamlingarna ska rocka röven av Stadion.

Stones har som vanligt kontakter, och de här bilderna på scenbygget för kvällens evenemang är helt enkelt för bra för att undanhålla er.

Nu blir man ju inte mindre sugen!

Ljudkrönika nummer 2...

På Werock körs serien med krönikor avseende ljud.
Långa krönikor med exempel på detaljer som du som läsare enkelt kan lyssna på själv - och igår publicerades den andra krönikan - Hårdrock och Hifi.
Den handlar om hur man lyssnar på sin musik. Gratis via nedladdning eller streaming, i bilen, i hörlurar eller liknande, och vilka konsekvenser det kan få för detaljerna i musiken. Ett av de exempel som tas upp är senaste Katatoniagiven, "Night Is The New Day" som bland annat har en låt som är uppbyggd med smått otroliga 136 kanaler, och i krönikan funderar jag vidare på vad det får för effekt i dagens mediakonsumtion.

Dessutom - jag är fortsatt mycket nyfiken på hur du som läsare tar emot dessa krönikor.
Passar de på Werock? Ska en eventuell fortsättning publiceras här istället - eller ska det inte blir några fler sådana här?
Feedback mottages tacksamt. Dessutom undrar jag förstås hur just DU lyssnar på din musik, och du har chansen att göra rösten hörd i Werocks omröstning.

Första krönikan, Det här med ljud finns här, och du hittar just nu Hårdrock och Hifi här. På fredag kommer tredje och för tillfället sista delen!

AC/DC på Stadion!

Ikväll spelar AC/DC på Stadion.
Jag ska dit. Pepp!
Har aldrig sett dem live, så det ska bli riktigt kul.
Dessutom är Hardcore Superstar förband, det är ju inte illa. Förbandet på scen ca 19:30, så nu är det inte så länge kvar.
För att peppa mig själv - och er, kanske - så bjuder Rebellängeln på en av de absoluta favoritlåtarna med AC/DC. "Can I Sit Next To You Girl". Den lär vi väl inte få höra ikväll, men jävlart... vilket sväng! :)

I Backspegeln: Hardcore Superstar "Beg For It"

Hardcore Superstar, partajjens svenska mästare. Röjig sleazethrash med ett helt eget sound. Den sjävbetitlade svarta plattan från 2005 - med underbara "We Don't Celebrate Sundays" är en av de absoluta favoriterna hemma, och för mig är de bandet som närapå välte Close Up-båten när de var med.

De måste väl ha stått sig bra med senaste skivan "Beg For It"?

Dags att kolla!

Den gamla recensionen ( som för övrigt var en av bloggens allra första) säger betyg 4, fast det var svagt då. Den placerar också skivan mitt emellan de två föregångarna - och så kan jag säga att den har belyssnats sen recensionen skrevs.

Problemet är, precis som i fallet med Mustasch tidigare idag, att jag hellre väljer en annan skiva med bandet när jag är sugen - till stor del beroende på att den andra skivan innehåller högre toppar.

Baserat på hur pass lite jag lyssnat på skivan efter release, och hur den står sig bara ett år senare så skulle jag nog, i dagsläget, ha gett den en stark 3:a istället för en svag 4:a.

Märkligt egentligen. Jag gillar ju Hardcore Superstar, och undrar faktiskt lite för mig själv varför jag inte lyssnar mer på den här plattan...

I Backspegeln: Mustasch "S/t"

Mustasch självbetitlade album från 2009 är förstås ett försök att etablera bandets nya lineup, och att göra en form av nystart. Samtidigt var bandet ute efter att följa upp succén "Latest Version Of The Truth" som innehöll brottarhiten "Double Nature". Ingen lätt uppgift, förstås, och när jag läser den gamla recensionen så inser jag att.. fan, den här plattan har jag knappt lyssnat på under det senaste halvåret! Det är förstås inget vidare betyg.

Åtgärda, tänker jag till mig själv, och gör så.

Och visst, det svänger rätt okej, och jag gillar Ralphs sång. Det känns helt enkelt rätt tryggt, snyggt och jämnt.

Men lik förbannat har jag ju inte lyssnat på den här plattan.

Och lik förbannat saknar jag ju fortfarande den där dunderhiten, som jag konstaterade i recensionen. Och lik förbannat så plockar jag ju fram "Latest Version Of The Truth" (eller ännu tidigare plattor) när jag är sugen på Mustasch...

Betygsmässigt vete fasen alltså. Det är ju bra, men jag lyssnar visst inte på det. Bevisligen.

Tror ändå att jag står kvar på betygstrean. Även om den är svag, så svag.

Jag har ju trots allt förlikat mig med omslaget. Det är fortfarande inte snyggt, men nu kan jag ju leva med det...

I Backspegeln: Baroness "Blue Record"

Först ut i bloggens nya återkommande serie "I Backspegeln" är en platta med USA-baserade Baroness. "Blue Record" var verkligen en skiva som var svår att sätta betyg på, och när jag läser den gamla recensionen så ser jag att en av de saker jag verkligen ville göra i ett senare skede var att gå tillbaka för att se vad som hänt.

Faktum är att det till stor del är en sån här skiva som gör att den nya avdelningen finns alls - alltså önskan att se på en skiva med mer tid emellan än vad som kanske är möjligt vid en recension.

Så, hur har den utvecklats och mognat för min del då?

Svaret är - mycket bra.

För det första så är det här en skiva som jag konsekvent har återvänt till, och spelar ganska ganska ofta. Gärna i lurar, inser jag när jag tänker till.

Dess rytm och uppbyggnad tycker jag fortfarande gör gällande att skivan är en enhet och bör avlyssnas så, men däremot så har Baroness i min hjärna tagit ett kliv bort från Mastodon. Jag tycker inte längre att släktskapet är lika uppenbart, inser jag.

Betygsmässigt anser jag dessutom nu att jag var aningen för snål. I skrivande stund så skulle jag ha utfäst maxbetyget 5 på den här skivan!

Ny avdelning på bloggen - I Backspegeln

Idag är det premiär för en ny fast avdelning här på bloggen.
"I Backspegeln" heter den, och den kommer att dyka upp lite då och då, ungefär som "3 Röster om...". Här skärskådas bloggens gamla recensioner, och det ger en möjlighet att kolla närmare på skivor en ganska lång tid efter att själva recensionen skrevs.
Det är nämligen en av de svåraste sakerna med att sätta ett betyg, det där med att skivan ska vara hyggligt aktuell i samband med recensionen, men att man kanske inte egentligen vet hur den står sig förrän ett halvår eller ett år senare.

Så småningom kommer även arkivet för recensioner att uppdateras med tillhörande "3 Röster om..." samt "I Backspegeln" för de skivor som är aktuella, men det får bli ett projekt för en regnig dag i sommar. Tills vidare får du nöja dig med de första återkollarna. Baroness, Mustasch och Hardcore Superstar kommer under dagen!

Månadsrecensioner på Werock

...och inte bara några. Tror faktiskt att det är rekord för siten i antal recensioner, dryga 20 stycken ligger uppe här!
Ett flertal riktigt stora släpp behandlas, så som Burzum, Danko Jones, Hole, Keep Of Kalessin (som får en ruggigt lång och träffsäker recension), Misery Index och Nevermore.

För egen del har jag satt tänderna i Bullet For My Valentine, Coheed And Cambria och Candlemass. En fläskig trio, och jag kan avslöja att den innehåller både en positiv och en negativ överraskning...!
Med andra ord - här finns mycket läsning för dig som undrar vad du ska använda kvällen till. Hugg in!

Iron Maiden vinner VM i hårdrock!

Grattis Iron Maiden - efter en mängd omröstningar och hårda fighter så står det klart att britterna vinner den här bloggens VM i Hårdrock! Finalen slutade till slut med seger 34-25 över svenska Opeth, och det står därmed ganska klart att Iron Maiden är värdiga vinnare.
Personligen gillar jag bandet, förstås, trots att jag kanske håller andra band högre.
Nåväl - för att avsluta med en hyllning till bandet som vann VM i Hårdrock så kör vi en riktig klassiker...





Dessutom kan det ju vara intressant att fundera över bandets historia. 15:e plattan är på gång snart, det imponerar ju, och dessutom är bandet verkligen en förebild i förmågan att hålla sams. Lineupen ändrar sig inte mycket, och de förändringar som sker verkar enbart vara att man adderat medlemmar, eller tar tillbaka gamla...
Bäst i bandets digra historia?
För min del håller jag följande plattor på topplistan:

1. "Powerslave", 1984
2. "Piece Of Mind", 1983
3. "Brave New World", 2000

Överraskad? Kanske. Det är förstås ingen enkel sak att peka ut de tre vassaste skivorna, och att hoppa över klasiker som "Number Of The Beast", "Seventh Son Of A Seventh Son" och "Somewhere In Time" är verkligen inte speciellt enkelt...

Vilken skiva håller du högst?