Tjockt och svepande söndagsvammel

Okej - dags att gå i kyrkan. Det är söndag. We Celebrate Sundays. Eller för att vara mer exakt, hårdrockskyrkan. Det betyder INTE att jag ska tillbe Snickar'n. Det ligger liksom inte för mig.

Kyrkan på bilden är cool dock. Ligger i Reyjkjavik, Island. Brutal arkitektur, vackert land. Dyrt var det också när jag var där, men värt det. I alla fall en gång.

Och visst borde Island kunna levererar väldigt mycket grym black metal med den naturen och kargheten?

Hur som helst, det var inte det detta inlägg skulle handla om (även om jag tycker det är intressant, det där med platsens påverkan på musik, hur myllan som ett land eller en stad består av kan påverka hela det musikaliska uttrycket), utan en hel del annat.

Detta inlägg är nämligen av modellen "svepande svammel" och som sådant har det en tendens att blir långt. Gissar jag, redan innan jag skrivit klart.

Vi börjar i norr.

I Umeå.

Den första Discouraged Fest är nämligen på gång. Discouraged Records ligger bakom, och råkar du ha vägarna förbi eller bor inom en 15 mils radie (läs noga nu, 0910-bor!) så bör du finnas på plats. Schemat är nämligen ruggigt bra. 2 kvällar i September med tillgång till bar och ett helt knippe intressanta band på plats. Khoma på hemmaplan, Plector och Soldier One, Moloken (se där ett givet Veckans Tips om något) samt Terrortory. Bland annat.

Du fattar ju.

Det där måste du kolla in. Är du fortfarande tveksam så kollar du in nedanstående sekvens!

Och - på tal om video.
The Tube Film & Foto har smörat lite för Metalbloggen och kanske framförallt avdelningen demorecensioner.
De gillar't, tydligen, och vill därför att ordet om nedanstående tävling sprids:

Det är väl fint, möjligheten att vinna en video med ditt band?
Visst, det är en tidsgräns som kan vara bökig för många, men hey - vem sa att det skulle vara lätt?
Ja, förutom nya siten Rockis.se då?

Detta är en sajt som gett sig fanken på att samla ihop det som en rocker behöver (eller vill bli av med) på ett ställe enligt följande statement: Sveriges första köp och säljsajt för bara rockers har just nu lanserats. Rockis.se är numera det självklara valet för alla rockers som vill köpa eller sälja nya prylar. Men även för de som är i behov av en ny bandmedlem eller nytt band.

Låter ju bra det, eller hur? Siten finns här och givetvis har man en tjusig logga också.

Annars då?

Tja, det är hyggligt drag på Metalbloggen tycker jag. Sommaren går väl officiellt mot sitt slut (även om det varit en av de sämre ur ett väderprespektiv) och det innebär förstås ishockey.

I år mer osäkert än någonsin, med tanke på stundande NHL-lockout, och det är med bävan jag ser fram emot att snickra ihop det ständigt närvarande tipset inför Elitseriestarten.

Tror att det blir svårare än någonsin att förutspå vilka lag som blir svaga och starka, speciellt om det kommer in tillfälliga stjärnor lite hux flux, och utan tidsgarantier för hur länge de stannar.

Privat så är löpningen igång igen. Måste nog ner i tvåsiffrigt antal kilometer kvar innan kvartalet är slut för att klara målet... (nyårslöftet är alltså att springa 500 kilometer i år) men jag tror att det går. Första veckan i september är bokad till Spanienresa, men sen får man gnugga.

Rätt skönt också, då hinner man lyssna på massa musik under tiden!

Och, på tal om musik och drag på bloggen... Spiring tipsade om att den här plattan (och alla andra Stardogskivor) går att beställa direkt från A West Side Fabrications för ynka 80 pix.

Vaddå Stardog?

Jo, alltså, kolla in detta Veckans Tips så fattar du nog.

Det där är bra skit, för att prata slang som jag tror att slang ska pratas.

Förra veckan var det ju förresten lite av en recensionsbonanza på denna lilla site.

Testament, Jess And The Ancient Ones, Barren Earth, WhoCares och This Gift Is A Curse.

Puh!

Kvar i skivhögen och en platta som rullar på repeat är Gojira, så det kan du se fram emot.

Däremot blir det ingen recension med Vapenlicens, trots att det utlovades.

Anledningen är helt enkelt att det inte alls föll mig i smaken, och eftersom bandet ändå varit så proffsiga och trevliga att ha med att göra så frågade jag dem helt enkelt om de ville ha en recension i alla fall - eller om vi skulle hoppa över det.

De valde att jag skulle spara lite tid och energi och hoppa över det, samt att de slipper läsa en sågning. Okej, det kanske inte är snygg journalistik att styra undan en sån grej.. men... vafan. Jag är ju ingen journalist. Jag är ju för fasen IT-säljare, och knappar lite på den här bloggen på sidan av. Dessutom kan du ju få chansen att bedöma själv. Detta är bandet live från Rockbitch Boat 2011.

Inte min grej, helt enkelt.
Okej.
Ska vi säga så, så länge?

Demorecension: Shrine "Aether"

När jag var ung (här vill man egentligen skriva liten, men det blir ju fel rent tekniskt, jag var nog lika fysiskt stor då som nu... utom kanske runt midjan då, men det kan vi lämna därhän) och gick i högstadiet, gymnasiet nån gång så fanns det ett lokalt band hemma i Skellefteå. De leddes av Ekan, och hetta A Shrine. De var jävulskt bra, (Ekan skulle sedermera gå vidare och bland annat vara inblandad i detta Veckans Tips), och rörde sig i gränslandet och skärningspunkten mellan indiepop och rock. Det ger förstås omedelbara välvilliga tankar när jag sprättar plasten (jo, proffsigt med inplastad platta) på Shrines demo "Aether". Detta är dock inte alls musik i närheten av indiepop - här rör vi oss istället ledigt mellan slömangel, sludge och rätt brötig metal som stundtals bjuder på dubbelkaggar (och då, faktiskt, ger ett eko av black metal).

Bandet består av Gus Ring på sång (skrik) och gitarr, Linus Marron de Marton på gitarr, Marcus Skön på bas och Daniel Eklöw på trummor. Bandet bildades 2012 för att enligt egen utsago "play heavy and intense with sludgy psychedelic overtones", och det får man väl säga har lyckats - i alla fall på denna den andra demon.
"Aether" bjuder förutom på den proffsiga förpackningen även tre spår och en mycket bra ljudbild. För att vara demo är det imponerande och snyggt gjort, och eftersom bandet säger sig arbeta på en fullängdsdebut så får man hoppas att man bibehåller tanken om mixning som man haft på "Aether". Den passar bandets musik väl, tycker jag.
Tre låtar serveras man, den inledande längsta "Delusional Kings" är den bästa och mest karakteristiska. Där lyckas bandet flera gånger träffa helt rätt, framförallt gillar jag när man går från lite slöare tempo till att tillfälligt driva upp tempot via snabbare spel och dubbelkaggar på trummorna. Det ger kontraster som funkar mycket bra.
Även sista spåret "Misfit Opening" innehåller en del av det, samt även ett parti mellan 2:30 och 3:00 som bjuder på finstämt gitarrspel över en lite luftigare bakgrund - även detta en snygg kontrast som släpper in lite ljus.
Mittenspåret "Birthmarks" är relativt kort och bjuder på två och en halv minuts mer sammakokad ilska. På det hela en spännande demo, och helt klart kan man se en intressant fullängdare framför sig.
Både låtskrivarnivån och framförandet är bra, även om jag som sagt anser att det är tydligt att man arbetat mest med (och kanske bränt av de bästa idéerna i?) just "Delusional Kings" som är snäppet bättre än de andra två låtarna. Kan man hålla den nivån en hel skiva igenom så blir det här tipptopp!

Båda gitarristerna gör ett habilt jobb, och jag måste säga att jag gillar sången/skrikningen. Den harmomoniserar bra med musiken. Ryggraden med bas & trummor fungerar också väl, och på det hela känns Shrine samspelta, som ett ganksa sammansvetsat gäng.
Jag förutspår att vi får höra mer av gänget i framtiden, men vill du inte vänta så går det bra redan nu. Då kollar du in bandets hemsida!

Leaders Of The Pack 2012

Eder ödmjuke ordbajsare fick en intressant kommentar från Kim igår, till recensionen av Testaments nya "Dark Roots Of Earth", och eftersom min plan med att avsluta sommarens serie med kopplingar mellan öl & hårdrocksskivor idag går i stöpet (min sista tanke och koppling hinner jag inte föreviga på bild och i text av olika orsaker, jag får istället samla ihop allt i ett kommande stort inlägg där serien också avrundas och kompletteras) så passar det väl väl att titta lite på vilka skivor som egentligen ligger där framme och drar, drygt halvvägs in på 2012?
Precis.
Jag orkar helt enkelt inte klikppa in bilder på allt - det blir ju världens längsta inlägg! - men har försökt peta in lite länkar i alla fall. För att inte avslöja allt till kommande årsbästalista så blir det ingen inbördes ranking mer än klumpvis.
Lev med det!

Längst fram
Det finns, tycker jag, ett knippe skivor som har näsan före de andra.
Jag har inte riktigt satt ner foten om hur de ska placeras sinsemellan, men följande skivor anser jag vara där och nosa på tätplaceringarna så här långt:

Alcest "Les Voyages De L’Âme" Fransmännens fina melankoliska shoegazing har helt enkelt tagit ett ruggigt hårt fäste hos undertecknad.
Nekromantheon "Rise, Vulcan Spectre". Knäckande bra dödsthrash från Norge. Kommer till Sthlm för spelning i september!
Soen "Cognitive". Enkelt och svårt på samma gång. Loggar vansinnigt mycket speltid hos mig...
Black Breath "Sentenced To Life". Årets bästa döds. Sen kommer ingenting, sen kommer Asphyx. Typ. Och Dying Fetus.
Ne Obliviscaris "Portal Of I". Episkt, vackert, hårt, mjukt i en enda röra.
Baroness "Yellow & Green". Växer... och växer... och växer!

De rutinerade
Jag tycker det kan vara värt att nämna att det är de gamla rävarna som levererat bra i år också. I kategorin jävligt stabila, bra skivor med oväntat mycket glöd för att ha varit i farten så länge skulle jag villja nämna:

Accept "Stalingrad"
Paradise Lost "Tragic Idol"
Candlemass "Psalms For The Dead"
Marduk "Serpent Sermon"
Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
High On Fire "De Vermis Mysteriis"

Inte mycket att säga om, egentligen, men kul.
Jag gillar när rutinerade akter kommer med bra plattor, inte trötta saker.

Rookiegängen
Såklart finns det några nya som spottat ur sig redigt bra skivor.
En del av dem återfinns ju längst upp, i tätklungan, men dessutom vill jag nog nämna dessa tre:

Captain Crimson "Dancing Madly Backwards"
Kill Devil Hill "S/t"
Jess And The Ancient Ones "S/t"

...och sen ett koppel av spännande akter som Odyssey och Lakei, och...
 ja. Det finns ju en hel uppsjö.

Dessutom har jag ovan inte kommenterat Gojira, Royal Thunder eller Katatonia, exempelvis. Och vi väntar på skivor från Tiamat, Rival Sons, Khoma och inte minst Graveyard.

Tha race is on!

Recension: Testament "Dark Roots Of Earth"

Kvalitet.
Det hörs redan i första anslaget av inledande "Rise Up" att Testament är just kvalitet.
Ljudbilden, leveransen, låtarna - det håller rakt igenom, och trots att vi ju fick vänta länge på bandets tionde fullängdare (rykten gick om utgivning redan förra året, men det har blivit uppskjutet till nu) så visar man ganska snabbt att det varit värt väntan.
Inledningen på "Dark Roots Of Earth" är vansinnigt bra, "Rise Up" känns som en given skråla-med-live-favorit, och eferföljande förstasingeln "Native Blood" är närapå beroendeframkallande (trumspelet som Gene Hoglan bjuder på lyfter låten ännu ett snäpp).
Skivomslaget är rasande snyggt, och med det första intrycket och inledningen så är det lätt att ta till superlativ.
Med tiden visar det sig dock att hela plattan inte är lika fantastisk som just inledningen, och att det gömmer sig svaga partier lite här och där, tycker jag.
Topparna på plattan utgörs av de två nämnda inledningsspåren samt "True American Hate" och "Throne Of Thorns", men titelspåret går lite på halvfart och halvballaden "Cold Embrace" är mest tråkig efter tiotalet lyssningar. Det blir ofta till och med så att jag hoppar över den.
Detta är, med andra ord, inte en av Testaments bästa plattor, men det ska man kanske inte gnälla så mycket om. Har man den backkatalogen som Bay Area-veteranerna har så är det förstås inte lätt att toppa tidigare alster, och man ska ändå ha en eloge för att man gör det så bra.
Det finns inte många andra band som på sin tionde platta, 25 år efter debuten, fortfarande låter så vitala.

Är det Gene Hoglans förtjänst?
Kanske.
Klart är i alla fall att hans trumspel tillför än extra dimension till låtarna. Det är som sagt mest tydligt i "Native Blood", men gäller faktiskt överlag. Chuck Billy sjunger bra som vanligt, Eric Peterson och Alex Skolnick utgör ett fantastisk gitarristpar och Greg Christian på basen gör... ja, vad han ska.
Det är som en enhet bandet känns suget, laddat och piggt ändå, och det är roligt att skriva.
Testament har inte fått vara i sällskapet av "de fyra stora" (Anthrax, Slayer, Megadeth, Metallica) av någon anledning, men förtjänar egentligen minst lika mycket cred och uppmärksamhet som någon av sina vapenbröder. Kanske får man det nu, på "ålderns höst"?
"Dark Roots Of Earth" är i alla fall ett styrkebesked.
Räcker det till en framskjuten placering på årsbästalistan?
Nej. Jag tycker inte det. Skivan är lite för ojämn för det, och oavsett hur bra de bästa spåren är så känner jag mig ganska mätt på skivan som helhet nu när jag befinner mig någonstans mellan femton och tjugo varv på den. Lyssna själv!

Betyget kommer således att hamna på en solid fyra. Jag tycker inte att det går att avvika åt något håll egentligen, även om jag förstås har ågren för att jag missade bandets spelning i Västerås nyligen.

Bästa Spår: Konkurrensen står mellan "Throne Of Thorns" och "Native Blood", men har du läst texten ovan vet du ju var lotten kommer att falla.
Just det. "Native Blood"!

Testament "Dark Roots Of Earth" - 4

Recension: Barren Earth "The Devil's Resolve"

Okej, det är ett tag sen finska bandet Barren Earth kom med sitt andra album "The Devil's Resolve", men ibland blir det ju så. Hade tänkt plocka upp plattan när den kom i senvinter/våras, men det tog till i sommar innan det blev så. Förväntningarna på skivan har väl varit rätt stora ändå, speciellt eftersom debuten "Curse Of The Red River" satt som en smäck, och det ju faktiskt aldrig är fel med ett stycke snyggt levererad progressiv dödsmacka.
På denna uppföljare är det mer av samma vara.
Inledande "Passing Of The Crimson Shadows" är en sån där sjuminutershistoria som jag initialt inte riktigt fattade varför man lagt först. Ett lite märkligt val, som ändå tar sig med tiden och växer till sig. Den kan ändå inte mäta sig med de två efterföljande spåren, skivans mest givna höjdpunkt. "The Rains Begin" är både svidande vacker och svängig, medan "Vintage Warlords" bjuder på ett härligt gung.
Skivan igenom är det dock bara där som bandet träffar helt rätt i hela låtar, annars finner jag mig efter flera varv med skivan tycka att det är delar av låtar som är magiska.
Ett bra exempel är spåret "The Dead Exiles", där de försa två och en halv minuterna är relativt slätstruken och trist doom, för att sen vända och piska upp ett sånt sväng att det är hart när omöjligt att sitta still. "Oriental Pyre" är väl den låt som kommer närmast (förutom tidigare nämnda) att hålla hela vägen - men det ska ändå påpekas att det aldrig blir dåligt, inte ens när man vågar sig på att ha med säckpipa i finstämda "As It Is Written".
Det är gänget helt enkelt för stabila för.
Det är en sak som skiner igenom. Hantverksskickligheten. Sången (Mikko Kotamäki) är bra oavsett om det är ren eller growl, gitarrspelet (Janne Pertillä och Sami Yli-Sirniö) läckert utlagt och balanserat, samt med en fin bakgrund av keyboard (Kasper Mårtensson), trummor (Marko Tarvonen) och bas (Olli-Pekka Laine). Skivan är snygg, med grånruna och röda vackra målningar i samma stilo som omslaget, och eftersom skivan mixats och mastrats av en viss Dan Swanö i Unisound så låter det fläckfritt.
Har du inte koll på bandet sen tidigare så är det absolut dags nu - men, i ärlighetens namn... du kan faktiskt hellre börja med debuten.
Det blir nämligen rätt tydligt med tiden tycker jag. "The Devil's Resolve" är bra, men det är inte Barren Earths finaste stund som helhet.
Betyget kommer därför rätt så givet att landa på en stabil trea för uppföljaren, och egentligen blir det kanske mest intressant att se var bandet väljer att gå härifrån? Samma hjulspår framåt, stady as she goes? Eller ny kurs?

Du hittar båda skivorna på Spotify så att du kan jämföra själv. "The Devil's Resolve" finns här, så är det bara att leta sig vidare efter det.

Bästa Spår: Det får bli duon "The Rains Begin" och "Vintage Warlords". Jag kostar på mig att säga två spår denna gången, eftersom de är väldigt olika i sin stil...

Barren Earth "The Devil's Resolve" - 3

Recension: Jess And The Ancient Ones "S/t"

"Sulfur Giants".
Den låten är fan inget annat än 12 minuters ren magi. Rå glädje, underbar refräng, smittande riff och en sån där låt som bara sitter från första gången man hör den. Visst, det börjar med en två minuters stämningsgrej, men sen är det ett enda brett leende hela vägen. Den låten är faktiskt ensam anledning till att den här plattan hamnade i min ägo, jag hade dissat Jess And The Ancient Ones som en finsk The Devil's Blood-wannabee när jag läst om dem till dess att Stones (som vanligt, han är skyldig till många av mina skivinköp...) hade låten som Tune Of The Day.
Dra mig baklänges - jag fastnade direkt, och när jag sprang på plattan hamnade den genast i inköpskorgen.
Totalt sett får man 7 spår av rätt tillbakalutad men ändå episk rock'n'roll. Omslaget, bildspråket och låtarnas namn vill ange ett ockult tema, men det märks inte speciellt mycket i musiken tycker jag, en sak som är av godo.
Det blir nämligen inte en kopia av just The Devil's Blood tycker jag. Här är det mer rock'n'roll kombinerat med en smålustig känsla av jazz och mindre försök att vara täckt i blod, liksom. Ändå heter spåren saker som "Prayer For Death And Fire", "Twilight Witchcraft" och "13 Breath Of The Zodiac".
Skivan öppnar också urstarkt.
De första tre-fyra spåren är en fröjd för örat både med en gång och med fler lyssningar. Så småningom tappar plattan lite av kvalitén, de två sista låtarna "The Devil In G-Minor" och "Come Crimson Death" är förstås inte dåliga... men inte heller av samma svindlande klass som exempelvis "Sulfur Giants". Just giganterna har fått mig att nynna på den refrängen så många gånger sen skivan kom i min ägo att jag inte blir förvånad om familj och grannar kan sjunga med numera. Jag kan liksom inte hjälpa det, den vägrar släppa taget om min skalle!

Det finns ändå en sak som irriterar mig.
Förpackningen.
Jag har den limiterade boxen (den enda som fanns att köpa, så man kan ju undra vilken utgåva som egentligen är limiterad...?), och jag gillar initiativ som utvecklar produkten totalt sett.
Men.
Om man nu ska tänka utanför boxen, så att säga, när det gäller CD-förpackningar så får man fan inte sluta med en box! Svart Records har skapat en kartong helt enkelt, en kartong som är helt fyrkantig. Den är för grund för att ha i hyllan och för hög för standardformatet för en CD-platta. Och det kan jag kanske leva med om man fick något i kartongen - men icket. Här ligger en bit papper so minnehåller själva disken, samt en ihopvikt affisch som föreställer det (iofs snygga) omslaget på ena sidan, samt information om bandet och låttexter på andra sidan.
Snyggt. Och så vansinnigt opraktiskt. Okej, kanske ändrar jag mig med tiden och hyllar detta eftersom jag ideligen plockar ut den felformaterade kartongen ur skivhyllan, men just nu är jag mest irriterad över den. Lite som med Pearl Jams senaste, faktiskt...

Nå, skivan är ändå riktigt bra, och det är just en sån där som växer.
Biter sig fast.
Tyvärr verkar skivna i skrivande stund inte finnas på Spotify, så du som vill lyssna får göra det via länken nästan längst upp i recensionen. Där får du å andra sidan just bästa låten "Sulfur Giants", så du borde inte klaga tycker jag.
Betyget då?
Stark fyra, vill jag påstå.
Detta är helt klart en utmanare till årsbästalistan - speciellt om det fortsätter att växa på det här sättet. Det som håller det hela från toppbetyget är väl att avslutningen är lite svagare, och min hangup med förpackningen...

Jess And The Ancient Ones "S/t" - 4

Recensioner This Gift Is A Curse och WhoCares. Med mera!

 Måndagmorgon, och där letar du efter lite bra läsning att vakna till/fördriva tiden och se upptagen ut.
Passar bra det, det kommer nämligen här.
Werock är platsen, och det är inte bara en sak som du bjuds på.
Från undertecknad kommer dubbla recensioner.
This Gift Is A Curse och plattan "I, Guilt Bearer" kan vara det svåraste jag gett mig på, och det är en skiva som ger mig huvudvärk... men som jag lik förbannat inte kan låta bli.
Till det lite sköna mustascher och rock'n'roll-hår i form av Ian Gillan och Tony Iommi med vänner. Det är dubbelgiven "WhoCares" som avses, en skiva som passar finfint in som pusselbit för min del.

 Kollegorna har dessutom sågat (!) Testament, delat ut maxpoängen till In Mourning (en riktigt bra platta, det håller jag med om, men... max? Det vet jag inte om det är rätt!) och Martin går i spinn över instrumentala If These Threes Could Talk.
Och, som om det inte var nog - du får också bildspecial från Getaway Rock Festival (signerat sitens antagligen bästa fotograf Kitty), samt möjligheten att både läsa recension av och vinna den här saken:

Inte illa, eller hur?
Själv ska jag jobba lite. Avsluta. Nu startar sista kapitlet i sagan om mitt liv på företaget Cygate, den sista augusti är det finito med det. Sen väntar nästa utmaning, mer om det vad det lider.
Ja, just det ja - jag ska försöka färdigställa min egen Testament-recension också...!

Metalbloggen 3 år!

Whoohaa!
Tro't eller ej, idag fyller Metalbloggen 3 år.
Märkligt. Tiden bara rasar på, samtidigt som det ibland känns som om man varit i farten längre än så.
Nåväl.

Än så länge har det blivit nästan 2 000 inlägg, närapå 200 000 sidvisningar, 117 Veckans Tips och fler recensioner än jag vågar tänka på. Massor av underbara kommentarer (nästan 4 500 publicerade kommentarer!) från läsare, kontakter med band och en hel skrälldus med plattor som flutit förbi. Vilken som är den absolut bästa skivan som kommit under dessa tre år? Nästan omöjligt att säga... men om jag spontant ska plocka en som sticker ut så får det nog bli den här:

Den har spelats om och om igen, i alla möjliga sammanhang och håller ändå. Graveyard "Hisingen Blues" kommer att stå ut som en klassiker när det ska sammanfattas om tiotalet år (du har väl förresten inte missat att bandet kommer med uppföljaren "Lights Out" i slutet av oktober?).

Men - kandidaterna är många. Det har varit många fantastiska skivor - och det kommer fler, det kan man vara säker på.

Ett tag tänkte jag fira storstilat denna treårsdag. Skriva mycket och ta in gästbloggare men allt det rann ut i sanden. Det gick helt enkelt för fort att ta sig hit, till denna dag, och det är inte utan att jag är lite överrumplad själv. Det enda jag kan göra är att tacka ödmjukast för att ni varit med så långt, och utlova en del läsning framöver också. Till veckan kommer exempelvis recensioner av bland annat nya Testament samt Jess And The Ancient Ones, så det finns all anledning att fortsätta kika in är även framöver!

Three Hearts Stockholm Blodbath

Okej.
Förra veckan hade vi en skiva, flera öl (samma sort på dem, men ändå - flera flaskor).
Denna vecka har vi en öl, två olika skivor - och du undrar förstås vad kopplingen är. Hur i all världen kan man koppla ihop Krönleins Bryggeris (Halmstad) med både Trident och Astral Doors??
Enkelt, sägert jag.
Svaret ligger i titeln, men inte på skivorna. "World Destruction" respektive "Requiem Of Time" (recensioner klurigt gömda bakom respektive namn, utan istället för sina låttittlar.
Båda skivorna har ett spår döpt till "Stockholm Bloodbath", och det ger förstås en given koppling likväl som ett intressant tema. Vilken skiva är, egentligen, den som främst förmedlat tanken och känslan av Stockholms Blodbad?
Själv är jag ganska kluven, men efter det är ett extraspår hos Borlängeborna Astral Doors får jag nog hålla dödsskvadronen högre.
Trident har dessutom hunnit med att både vara Veckans Tips och bli intervjuade för Werock.se).
Ölen är svamlig, vanlig lager.

Bryggeriet försöker med fina ord få oss att tro mer om det hela: En hyllning till vår vackra huvudstad ett ljust helmaltsöl av yppersta kvalitet, naturbryggt till rätt styrka och smak, av speciellt utvalt halländskt kornmalt, en blandning av de finaste humlesorter och vårt kristallklara källvatten.

Vi som smakat ölen vet bättre.
Detta är öl som funkar om det är varmt eller fint att bli redigt berusad till, inte om man söker en fin smakupplevelse... egentligen kanske dess främsta funktion är för dem som vill bli rejält packade.
Skivorna är detta fall betydligt bättre än den öl som erbjuds, och såväl Astral Doors som Trident erbjuder några riktiga höjdpunkter.
Den förstnämnda avslutar egentligen sin skiva med tunga "When Darkness Comes" (om det nu inte var för det extra bonusspåret som ger oss dagens koppling), en låt som är riktigt bra, medan Trident inleder med ursinniga "Jaws Of Satan (Spawn Of Hell)".
Det roligaste kanske är att jag verkligen gillar båda sångarna i dessa band, trots att de är helt väsensskiljda.
Patrik Johansson är den klassiska hårdrocksrösten som ger Astral Doors sin stil, medan Tobias Sidegård gör ett stortartat jobb med growlen i Trident (hans insatser i Necrophobic är förövrigt riktigt bra anser jag, främst "Hrimthursum" är en riktig höjdarplatta).
Nå, denna fredag avslutar vi tydligen i blodbadets tecken. Stockholms blodbad!!

Recension: Kreator "Phantom Antichrist"

Tyska Kreator är veteraner inom thrashscenen.
För att sätta senaste alstret, "Phantom Antichrist", i rätt sammanhang avseende denna recension så ska jag börja med att berätta om min absolut första kontakt med bandet.
Då hörde jag dem inte ens.
Det måste ha varit 15-20 år sen (eller liknande, det känns i alla fall länge sen), och gode vännen Niclas frågade mig om jag ville ha en platta med Kreator som han i sin tur hade fått.
Minns inte vilken det var, men - håll i er nu - jag sa nej. Ville inte ha sån där skrikmusik.
Jävligt puckat, och det är en sån där händelse som jag minns och har ångrat sen dess.
Jag har också gett mig på bandet, men mest deras sentida alster. Har förra given "Hordes Of Chaos" i skivhyllan, och gillade skarpt deras spelning på Debaser för snart två år sen, men ändå har jag alltså ingen stark relation till de plattor som räknas till bandets största stunder.
Ja, jag har hört dem, men inte lyssnat på dem. Om ni är med på skillnaden.
Det gör att en recension av skiva nummer 13 i ordningen för Essens hårdaste thrashgubbar med Mille Petrozza i spetsen känns lite knepig att skriva. Knepig, och rolig.
En långvarig relation med en grupp ger trygghet och goda referenser och jämförelser, men samtidigt slipper jag alltför mycket bagage att ta hänsyn.
Oavsett, du som läser detta kan ju ha det i åtanke.
Here we go:

"Phantom Antichrist" har ett omslag som andas furiös död. Det är rätt snyggt, tycker ja, och min första tanke är att detta antagligen går igen i musiken. Aggressiv thrash.
Så är det dock inte, ska det visa sig. I alla fall inte under stora delar av skivan.
Istället slår man många gånger an en mer episk stäng, och en låt som "From Flood Into Fire" får med Petrozzas tyska brytning mig snarast att tänka på när ett band som Running Wild hade sin fornstora dagar. Melodi och allsångsrefräng, utan vansinnestempo. Inte det Kreator jag väntar mig, faktiskt, även om det förstås finns sådana stunder också. Överlag dock, "Phantom Antichrist" känns... intelligent.
Inte lika ursinnig och rasande mot världens orättivsor som ens föregångaren "Hordes Of Chaos" eller ännu mer vad jag hört av bandets unga år, utan med mer tanke.
Kanske är det effekten av att spela in en skiva med Jens Bogren i Fascination Street Studios (medföljande bonusdvd på skivan bjuder bland annat på dokumentären "Conquerors Of The Ice") i ett kallt Sverige som gett effekten, men nästan alla låtar har allsångskaraktär.
Jag gillar det.
Jag gjorde det inte direkt, det tog mig ett tag att acceptera, men jag gillar det.
Det är inte en känsla av att vilja slåss som låtarna fyller mig med, snarare en känsla av att i förbrödring stå med en näve i luften, i en stor klunga, och vråla med.

Låtmaterialet då?
Bra, och jämnt. Titelspåret och "Death To The World" är relativt snabba, "Your Heaven, My Hell", "The Few, The Proud, The Broken" och främst nämnda "From Flood Into Fire" är melodiösa och episka. Låtar som "Civilizations Collapse", "United In Hate" och "Until Our Paths Cross Again" faller absolut inte ur ramen, och som väntat gör samtliga medlemmar ett bra jobb (inklusive, självklart, herr producent som skruvat fram en snygg och stabil ljudbild).
Det är, på det hela, ett stycke kvalitetsplatta som serveras, och allt blir lite extra bra med den tyska brytningen som fortfarande finns hos frontmannen.
Det ger en extra krydda som inte går att bortse ifrån, och egentligen - visst är det väl så att europeisk thrash ska komma från Tyskland? Även om det tydligen tog mig sjukt lång tid att fatta det?

Betyget hamnar på fyra, och detta är en skiva som verkligen jobbat sig upp för min del. Kreator levererar, helt enkelt!

Bästa Spår: Ohh... svårt, faktiskt. Det är ju en av grejerna med skivan, just att den är så jämn och full av allsång. Ändå, den låt som först fastnade får nämnas. "From Flood Into Fire"! Lyssna själv, på Spotify.

Kreator "Phantom Antichrist" - 4

Bildspecial: Baroness på Debaser, 4/7

 Jag hade ju lovat det för länge sen.
En kavalkad med bilder från en av årets bästa spelningar, sydstatarna Baroness på utmärkta Debaser Slussen.
Det är dags nu, och anledningen till förseningen är enkel.
Jag hade skickat alla bilder till mitt arbete... och... glömt lösenordet under semestern!
Nu är hjärnan påslagen igen, likt datorn, och därför finns det ingen anledning att undanhålla er bilderna mer.
Denna spelning var fantastisk, och jag hoppas att det syns lite av det på dessa bilder. Man kommer ju nära på just Debaser Slussen (alla bilder tagna med iPhone), och det ger en häftig upplevelse. John Dyer Baizley sjöng på pricken som på skiva, bandet levererade med både bra ljud och klockrent spel, jag köpte en vansinnigt läcker t-shirt, och hade sällskap av både Per och Stones (där har du fler bilder, som vanligt i bättre kvalitet).
Extra kul med denna spelning var att det var en sån där kväll där jag fick alla låtar jag ville höra. Ingen saknades i setlistan. Det är faktiskt inte så vanligt.
Fler spår från nya och utmärkta "Yellow & Green" hade väl varit en sån sak, men när denna spelning genomfördes så hade ju inte plattan kommit ut än - och förhoppningsvis innebär den nya skivan kanske att Baroness återkommer snart till Sverige. I så fall är jag där!

A Holiday From My Vacation!

Första dagen på jobbet avklarad.

Ja, efter en lång sommarledighet, alltså.

Alltid lika märkligt att komma tillbaka tycker jag. Allt är nytt, inget har förändrats, liksom.

Bloggen kommer väl att fortsätta gå på halvfart ett tag till, men lite ska vi ändå hinna med att klara av de närmaste veckorna innan det blir "business as usual" med återkomsten av Veckans Tips, Remasters, Live! och Veckans Citat.

Tills vidare kan jag bjuda på sporadiska nedslag i sommarens händelser.

Det här, t ex.

Utomhusljudet som jag funderade så mycket på förra sommaren slutade på detta vis. Enklast möjligt, inte något fantastiskt ljud - men väldigt väldigt smidigt.

Och ganska billigt.

Logitech, står det om man kollar nära.

Och det har ju behövts.
Denna sommar har jag nämligen spenderat sjukligt mycket tid på baksidan av huset. Grillat, softat, lekt med kidsen. Druckit öl. Slappat. Inte sprungit... och lyssnat på musik då.
Mer om just sommarens lyssning kommer i ett separat inlägg, hade jag tänkt mig, så det får du vänta lite på.
Annars var det ju kul att göra intervjun med Terrortory.
Var ett tag sen jag gjorde en riktigt telefonare, känns det som, och det var roligt.
Dessutom fick man se denna affish när man var "hemma" i Skellefteå ett tag i somras.
Då kändes det extra kul!

Annars då?
Tja... firat svärmor (60 år), firat mor (60 år), kräftskivat, åkt lite båt (Birka).
Köpte en whisky som jag är rejält nyfiken på, men faktiskt inte kommit runt till än.
Rosebank 20 YO. Dyrare än utomhusljudet, typ.

Ska ge mig på den en vacker dag, men inte än.
Hoppas den är bra i alla fall.
Kanske passar väl till en god bok, sommaren har i det största ägnats till serien som ligger till grund för TV-serien "Game Of Thrones". Är mitt i tredje delen "A Storm Of Swords" just nu, och serien blir bara bättre och bättre!

Hur som helst.
Första dagen avklarad. Känns udda, men samtidigt lite bra.
Lite ordning.
Det är inte bra att bara vara ledig och grilla och dricka öl.
Man kan behöva lite ledighet från semestern - och, dessutom, den sista augusti slutar jag på mitt vardagsjobb efter nästan 12 år. Går vidare till nästa utmaning.
Det blir något att skriva om!

Metalbloggen, var god dröj...

...just nu är det extremt mycket som ligger i pipen för bedömning och recension. Kul, men det innebär också att alla ni som hör av er och vill ha era plattor och demos recenserade kommer lite i kläm, tyvärr. Värst ute är just nu Vapenlicens, som väntat länge på att få plattan "Hat 101" bedömd, men jag får mana till lite fortsatt tålamod.
Den som väntar på något gott gör det bäst någon annanstans, den som orkar hänga kvar kommer att få recensioner av:

Kreator "Phantom Antichrist"
Testament "Dark Roots Of Earth"
Gojira "L'Enfant Sauvage"
Barren Earth "The Devil's Resolve"
Vapenlicens "Hat 101"
The Wiped Out Generation demo
Jess And The Ancient Ones - och, dessutom, på Werock: This Gift Is A Curse samt Ian Gillan & Tony Iommi "WhoCares" samt - om promotjejen håller vad hon lovat - Eclipse nya platta.
Bland annat. Bilden ovan är ett exempel på vad som kan hända en vanlig dag på stan, och då fattar ni ju hur det blir med efterverkningar!

Imorgon återgår jag dessutom till jobbet, så just ikväll får ni vara lite snälla med mig och visa extra tålamod...

Bildspecial: Testament i Västerås, 9/8 2012

 Allvarligt talat - det är få gånger jag har ångrat att jag varit hemma så mycket som i torsdags.
När sommaren började verkade det som om jag skulle vara norrut denna helg (mamma fyller 60), men det visade sig att så blev intre fallet.
Det spelade mindre rol, jag missade Testaments spelning i Västerås ändå.
Tyvärr, om man lyssnar på alla som var där, för det var visst en grej i livet.
Ett av världens västa bästa liveband på en så liten klubb....

Nå. För oss som missade detta, vassegod. Här kommer lite bilder som kan göra oss gröna av avund. jag rekomenderar denna till!

Sista bilden visar The Woan och R2, som ibland förkommer i bloggens texter samt 3 Röster.
När jag såg den bilden kan jag säga att det var enda sak jag kände.

Just det.
Avundsjuka...

Primal Fear "Seven Red Seals"!

Okej, kolla noggrant på bilden. Det är 5 ex av den fantastiska ölen Red Seal Ale, samt ett ex av skivan "Seven Seals" med Primal Fear.
Det rimmar inget vidare.
Men, denna öl finns inte på mitt lokala Systembolag, och när jag hade bunkrat upp i Solna så tog det tyvärr ett gäng flaskor innan jag kom på den här kopplingen... så nu blir den halvdassig.
Det får du leva med.
Ölen är nämligen sjukt bra, och just nu årets favorit!
Bryggd av North Coast Brewing och tappad på 5,6% så är detta 355 ml (den amerikanska modellen av flaska) ren jävla njutning, och det är som etiketten säger:

Malt & hops are beautifully married in this copper red Pale ale. Generously hopped fot à long spicy denouement. Water, malted barley, hops, yeast & that's all.

Fantastisk öl, som sagt, och det är en en sort jag verkligen rekommenderar till var och en.
Skivan då?
Jo,,, alltså, detta är den enda plattan jag har med tyska Primal Fear, och den är helt okej. Låtern "Rollercoaster" är mer än okej, den har jag ofta med i spellistor. Riktigt bra.
Snyggt förpackad också, och med en sådan öl.. ja... vad kan egentligen gå fel med den kvällenh?
Inget.
Speciellt med lite humor till.
Givetvis menar tyskarna "7 förseglingar" som ska brytas, men nog vore det roligare att knäcka "7 sälar", liksom. 7 Röda Sälar Ale!

Recension: Baroness "Yellow & Green"

En av de skivor jag haft absolut störst förväntningar på detta år är amerikanska Baroness uppföljare till den "Blue Record" som knep sjundeplatsen över 2009 års bästa album för min del.
Den spelning som bandet genomförde på Debaser Slussen i somras minskade inte direkt den förväntan, och att det dessutom är tal om ett dubbelalbum gör ju att det är lätt att salivera av glädje - samtidigt som min tanke var att "oj, detta kommer ta tid att ta tilll sig".
Det senaste visar sig vara ruggigt fel.
"Yellow & Green" är nämligen mindre meckig och mindre metal än sina föregångare, och betydligt rakare och mer direkt i sin dialekt. Det är också mer rock än metal, och jag gissar att detta kommer att vinna bandet fler fans - samtidigt som man kanske tappar en del äldre.

Båda skivorna innehåller 9 låtar, och båda plattorna startar med ett instrumentalt stycke benämnt Yellow respektive Green Theme.
Det är förstås hoppa över varning på dem, för det man vill åt är ju låtarna sen, speciell öppningen på Yellow är helt magisk.
"Take My Bones Away" är antagligen en av årets tio bästa låtar, och den följs av "March To The Sea" som också håller fanan högt. "Little Thing" känns sämre, men till slut kommer en brygga som får en avv vilja stå bredbent med handen i luften och sjunga med. Vidare är "Cocanium" rätt bra och avslutningen med "Sea Lungs" och främst "Eula" helt grym.
Den gröna skivan hänger faktiskt inte riktigt med. "Board Up The House", "Foolsong", "Collapse"... nja, det är bra men mer tillbakalutat och stämningsfyllt än riktigt jävla bra. Snyggt, förstås, och bra, men inte mycket bra.
Som den gula plattan, som har "det" med lite råge.

Relapse har förstås förpackat skivan vansinnigt läckert (till och med CD digipacken är snygg, och jag kan bara tänka mig hur jäkla snygg vinylskivan är...) med omslag av frontmannen John Dyer Baizley. Den övre bilden är Yellow, den undre Green, om du nu undrar.
Dessutom har den här skivan en extra sak som hamnar på pluskontot.
Ljudet.
Det är helt jäkla fantastiskt, i alla fall om man spelar det i en stereo som ger det rättvisa. I mina hörlurar via iPod låter det inte alls lika djupt och välbalanserat, men i stereon... wow. Basspelet (John Dyer Baizley spelar även bas på skivan, men inte live... förstås) är fenomenalt. Snärtigt, djupt, distinkt där så behövs. Gitarrerna perfekt balanserade (Baizley igen, samt Pete Adams) och trummorna läckra (Allen Blickle).
Det var ett tag sen jag sprang på en skivan som verkligen tog andan ur mig avseende ljudbilden. Inte speciellt högt mixad, men jävligt... ja... bra. Eller, passande för min smak, kanske man ska säga.

Jaja, nog orerat om det.
Skivan då.
Hur landar det?
Betygsmässigt blir det en fyra. Yellow touchar på det högre betyget, Green hamnar snäppet lägre så totalen med fyra känns bra. Kan det blir årets skiva? Nja. Kan det bli en ny plats på topp tio? Kanske. Den växer nämligen på en, dessutom. Och har man med "Take My Bones Away" så finns chansen för repetitiv spelning alltid där...

Bästa Spår: Mja... har du nu läst så här långt så borde du ju fatta. "Take My Bones Away"!

Baroness "Yellow & Green" - 4

Who Cares?

Vem bryr sig. Who cares. Eller, WhoCares, Ian Gillans och Tony Iommis satsning för att skrapa ihop pengar till en musikskola i Armenien (ja, det är riktigt, det är vad barnen i Armenien verkligen behöver, en musikskola).
DubbelCD.
Proppfull med undangömda godisar och udda bitar. Här finns en vital nyinspelning av "Thrashed" (tillsammans med originalet "Zero The Hero") från underbara "Born Again" sida vid sida med låtar som "Slip Away" som inte togs med i samband med Iommis och Glenn Hughes samarbete "Fused". Här finns spretigt funkiga rock-nummer som "Get Away" med Gillian på sång.

Det är riktigt kul, speciellt för oss som gillar både Iommi och Gillan.
Vem som bryr sig?
Jag, tydligen. Stay tuned för recension....

Recension: Dying Fetus "Reign Supreme"

För mig är jänkarna i Dying Fetus en ny upplevelse.
Hade ingen koll på dem innan, men efter att Martin hyllat dem såväl på skiva som live, samt poolare Per hyllat spelningen på Getaway så var det inte mycket att fundera över.
Det är två snubbar so mkan sin extremmetal, och när de unisont ger tummen upp så gör man bäst i att lyssna.
Tur det, för "Reign Supreme" är ett album med en helt passande titel.
Det är snabb och teknisk döds som stundtals anstryker grind, och stundtals är sådär fläskigt krossartung som bara döds av hög kvalitét kan vara.
Det är en sån där skiva som sitter redan vid första lyssningen, även om den givetvis växer en del när man kan alla låtarnas vindlinagar och vändningar.
Det är ändå ett bergsäkert tecken för min del, det när man kan höra en sån här skiva en enda gång och ändå veta att det är bra.
Det påminner faktiskt lite om Misery Index (eller,m det kanske är tvärtom med tanke på att Dying Fetus är gamla i gemet...men ni fattar vad jag menar!), även om det nog inte är samma svindlande höjder som man når.
Nåväl - skivan öppnar med ett läckert soloriff som är lika snyggt som dödsmetalligt, och dte är passande nog bara starten på låten "Invert The Idols", som sedan följs av ett av plattans bästa spår; "Subjected To A Beating" där bandet visar prov på att man verkligen kan ställa kontrasterna mot varandra. Det är illersnabba dubbelkaggar och stenkrossartyngd i vacker samklang!

Skivan är som bäst mot slutet ändå.
"in The Trenches" är Bolt Thrower reinkarnerat, och skivans höjdarlåt enligt mig, men den följs också av starka "Devout Atrocity", "Revisionist Past" och avslutningen "The Blood Of Power" och gör att man väldigt lätt halkar till repeatknappen efter det crescendot.
Kanske inte årets dödsmetallplatta - där håller jag nog fortfarande Black Breath i den gula ledartröjan - men det är inte långt ifrån. Herrarna John Gallagher (sång, gitarr), Sean Beasley (sån, bas) och Trey Williams (trummor) kan verkligen vara nöjda med sitt hantverk!

Bästa Spåret? Får bli "In The Trenches", men en av skivans absoluta styrkor är att den är så jämn. Inga låtar faller ur ramen, alla är bra.

Du hittar skivan på Spotify, och betyget kan inte bli annat än en stabil fyra. Extra plus till namnet - det är rå dödsmetall över det, och riktigt bra!

Dying Fetus "Reign Supreme" - 4

Avantasia Scarecrow Organic Ale!

...om vi nu haft ett par kopplingar mellan öl och skivor där det varit tveksamma och långa slutledningar som satt samman det som presenterats så är det lite tvärtom denna fredag.
Denna fredag är det nämligen rätt tydligt.
Vi pratar om Avantasia och skivan "The Scarecrow", samt Wychwood Brewerys öl Scarecrow.
Räcker inte det nmanet så kan man dessutom kolla in omslag och etikett - det är rätt samma vibb på den fågelskrämma som presenteras. Lätt rutten, och med undertoner av skräckfilm, snarare än barnsaga.
Skivan i sig är riktigt bra, med flera olika sångare (Tobias Sammet sjunger förstås själv, men han får också sällskap av Jorn Lande, Michael Kiske och Alice Cooper), och på det hela taget är skivan väldigt varierad. Långa episka titelspåret är nog min favorit ändå, och just det tycker jah har ett drag som minner mig om denna öl.
Här har jag hällt upp ölen i ett riktigt högt glas, vilket ger mig än mer känsla av att ölen är lång, liksom. Den tar sin tid att inmundiga.
Helt organiskt tillverkad och tappad på 4,7% så påstår Wychwood att English Barley malt and whole leaf Target Hops combine to evoke lazy, hazy days of summer in this serenly satisfying Golden harvest brew.

Ölen är nästan lite gyllene (vilket förstås rimmar med etiketten, där står att det är Golden Pale Ale), och doftar lite sött. Hö? Kanske.
På det hela är det i alla fall en svalkande öl, som mår bra av att få ta lite tid på sig.
Precis som skivan!

Intervju med Terrortory och recensioner av Captain Crimson och Blodhemn!

 Jo, men visst. Sommarens skrivande har till viss del tillägnats Werock (ja, som vanligt då!), och eftersom det nu är månadsskifte så är det dags att avtäcka lite av det.
Först - intervjun med gitarristerna Stefan och nye Emil i Terrortory. Kul sak, både att göra och att skriva sen. Kan ha med det faktum att bandet är från Skellefteå (liksom jag!), eller att skivan är redigt bra, men också att dte var ett tag sen jag faktiskt gjorde en telefonintervju. Har varit lite slö på den fronten ett tag...
Hur som helst, kul var det - och jag tycker det blev rätt så bra. Faktiskt!

Grabbarna har också. lagom till intervjun, premiärat sin nya video. Låten "DeReign". Kolla in!





Dessutom har jag dragit mitt strå till stacken avseende nya recensioner:

Svenska Captain Crimson svänger hårt, norska Blodhemn gör det inte.
Dubbel så högt betyg i denna svenskanorska kamp, faktiskt, men varför? Det får du läsa recensionerna för att hitta fram till...

Månadsskiftet är annars ganska skralt avseende nya recensioner, men Dew Scented och kanske framförallt Gojira borde ju locka...?

Allt på Werock.se Stället där det händer!

This Gift Is A Curse

Jag har hört det glunkas om dem, likt semestervattrnet som slår mot bryggan.
Underifrån.
Ibland mjukt och smekande, ibland rasande.
Tom S försöker få alla att se bandets storhet, och det är väl en av anledningarna till att jag tagit på mig att kolla in dem och komma med en recension för Werocks räkning.
Han brukar ha bra koll på kvalitetsmusik, den där polacken..
Gissningsvis läser du och hör en hel del om this Gift Is A Curse lite överallt snart, då debuten "I, Guilt Bearer" är en otroligt udda och helt andtagande upplevelse...

Utan att avslöja för mycket inför den kommande recensionen så kan jag säga att premiärlyssningen av plattan skedde när familjen somnat, hela huset var tyst och jag lyssnade med lurar i sängen. Bandets sludge/black/punk/getmusik är av den sorten som både fyller en med energi samt lämnar en helt tom efteråt, och när jag spelade låten "Att Hata Allt Mänskligt Liv", med en inledning av suggestiva mörka gitarrtoner innan helvetet rasar igång - då var det fan nära att jag hade en olycka som krävde nya lakan. Skiträdd och lickad på en och samma gång, och detta är verkligen en skiva jag inte alls vet var jag ska placera eller göra av.
Ännu.
Det kommer nog med tiden.

Kolla in "The Swarm" själv. This Gift is A Curse. Nästa stora grej?