Läsgodis på Werock - recension av The Konsortium, Ghost Brigade...

...och mycket mer! Mitt i månaden bjuder nämligen denna gång på rätt mycket riktigt spännande läsning. "Until Fear No Longer Defines Us" med Ghost Brigade är en av de plattor jag ser mest fram emot just nu, och Martins recension gör ju inte saken sämre. Kan den spöa föregångaren "Isolation Songs"?

Dessutom har kollegorna risat och rosat Unearth, Fleshgod Apocalypse (namnet, namnet!) och Sectu.

Själv har jag delat ut betyg och omdömen till Örnsköldsviks Meadows End och Norges The Konsortium. Följer man med Rebellängelns tankar så vet man att i alla fall de sistnämnda får mig att gå ner i spagat lite...

Bra utomhusljud?

Jag är väldigt nöjd med det ljud jag har hemma. Det är en fröjd att lyssna på musik när Marantzgrejorna matar Dynaudiohögtalarna, och jag har verkligen inget att klaga på.
Den här sommaren har ju dock inneburit att jag varit utomhus en hel del, och under denna skäna årstid har en Sony NAS-maskin stått för ljudet. Fine, det är inget fel på den förutom att den helt enkelt är utsliten i laserläsaren. Den har snurrat sina x antal tusen varv, så nu klarar den inte riktigt av det längre. Varje skiva hoppar och hakar upp sig. Inte kan den ta emot en iPod heller, så nu funderar jag på att byta. Ja, kanske inte nu, sommaren är ju snart slut (snyft!), men till nästa sommar.
Och då är den stora frågan – vad väljer man?
Just nu funderar jag på två varianter.
Det ena är en modell med en B&W Zepelinare som är bärbar – det är inte dumt att ställa in sådana där saker över natten, förstås…), och det andra är en mer permanent lösning med fastmonterade utomhushögtalare som sitter under altantaket.
Fasta högtalare är ju en snyggare lösning, och det gör att jag kan mata dem med samma ljudkälla som agerar hjärta i den vanliga stereon, allts oms krävs är att dra ut kablaget från vardagsrummet innanför och sen sätta upp utomhusmiljön som en egen zon i förstärkaren. Lite meckigt att göra permanenta hål i fönsterkarmarna kanske, men det går nog. Nackdelen är förstås att för att då byta låt måste man… just det.
Gå in. Sådär lagom lyckat för en kväll med kompisarna.

Zepelinarlösningen är enklare, men innebär att man flyttar den in och ut – och var ska man då ha den när den står inne och inte används? Så jäkla liten är den nämligen inte… Här har man dock den enorma fördelen med att kunna byta och trixa med musik hur man vill. Till och med fjärrkontrollen verkar bra. Men.. vad säger ni som har en Zeppelinare? Är ni nöjda?

Och har ni testat den utomhus?
Det går ju ganska fort att det fina i ett ljud försvinner om det blåser lite, speciellt om man inte har tillräckligt med kräm, så att säga.
Dessutom finns något som heter Sonos, som verkar vara poppis.
Det kanske är tur att jag har en vinter att fundera…

Gillar du ljud så kanske också ljudkrönikorna kan vara något för dig. Du hittar dem i arkivet för långa artiklar. Här!

Fight the vardag, dämnit!

Idag är det tisdag.
Eftersom onsdag kallas för lillelördag borde det med all logik vara lillefredag idag.
Det är visserligen "bara" korv på grillen, men ändå.
Grillat ÄR godare!

Kämpa ner vardagen. Öl till. Yess!

Sommarboken: Sex, droger och tinnitus

Serien om böcker som passar bra på sommaren har väl kanske inte haft ett enormt flyt. En bok har vi lyckats avverka hitills, men det beror ju mest på att det hela tiden händer en massa andra saker som eder Rebellängel inte riktigt kan avhålla sig från att skriva om... hehe...

Nå, ett av kriterierna för en bra sommarbok i den här serien är alltså att det ska vara en bok som inte kräver massor av engagemang. Inte en biografi eller roman, utan en bok som man med enkelhet kan återvända till lite då och då. Kanske ha liggande i strandryggsäcken eller liknande, och bläddra i om och om igen - samtidigt som man ständigt hittar nya intressanta saker.
En bok som verkligen fyller dessa kriterier är Klas Ericssons "Sex, droger och tinnitus - Satansverserna".
Den är proppfull med fantastiska citat från olika rockstjärnor, och för mig är det en bok som jag mycket ofta återvänder till.
Här finns citat inom kapitlen musik, image, politik, droger, elakheter, influenser och storhetsvansinne - för att ta ett axplock.
Upplägget är att varje kapitel presenteras med ett huvudcitat i lite större typsnitt, innan man dyker ner och visar flera citat från olika artiset - ofta kopplade efter varandra.
Det innebär att får man läsa en elakhet om Dave Mustaine så är det sannolikt att nästa citat kommer från Dave själv.
På så sätt kan man faktiskt läsa boken i ett sträck om man så vill.

Bra jobbat Klas.
Så bra att en del av de citaten som finns i boken har återgetts på den här bloggen, i serien "Veckans Citat".

Nå, söker du underhållning för stunden, uttalanden som ger ett leende och flera skratt så har du en tålmodig partner i den här boken. Den håller för mycket läsning, om och om igen!

Rebellängeln - en Landkrabba?

Sweden Rock Cruise lockade ju med Testament som huvudakt.
Pepp, tänkte undertecknad, och ritade in kryssningen i kalendern. Testament är ett av de band jag faktiskt aldrig sett, och som jag verkligen verkligen vill kolla in. Men nu blir det ju inte så.
De har ställt in.
Klara band är i skrivande stund Helix, Anvil, Exodus och Dark Funeral.
Helix och Anvil lockar mig inte alls, faktiskt, och Exodus var väl OK när de var här senaste gången med bland annat Kreator och Death Angel i sällskap. Dark Funeral har jag rätt lite koll på, de skulle jag absolut kunna tänka mig att se. Men ändå.
Risken är faktiskt rätt stor att jag förbliver en landkrabba om det inte smäller till riktigt rejält när det gäller bokningarna. Får jag en höjdarakt som The Sword eller Primordial så är det förstås inget att tveka om – då mönstrar jag absolut på – men blir det utfyllnad som inte lockar så… ja.. då vete fanken om jag inte förbliver en landkrabba. Sätter mig på Kelly’s eller hemma eller så.
Jojo, det är inte mycket rock’n’roll över det beslutet, men tid är ibland ruggigt värdefullt.

För övrigt – borde man inte få avboka en sån där biljett när huvudakten ställer in?

Sökes: Bra black metal

Jag vete fasen om jag missat något, men inte har väl det här året såhär lånt bjudit på speciellt mycket bra black metal?

Jag kan nog fasen inte påminna mig ett enda "måste-ha"-släpp i år?

Förra året fick vi ju både stora akter som Watain och Dimmu Borgir, likväl som mindre kända saker som Abigail Williams och Winterfylleth med starka skivor (bilderna ovan är klickbara, du kommer till recensionen av respektive skiva om du bemödar dig att flytta muspekaren dit och klicka...).

Dessutom föll jag fullständigt för den här given, trots att den kom 2009.

Den bilden länkar till en Tvekamp, om du vill ha mycket läsning.

Den stora frågan är dock... har jag missat något, eller är det ett mellanår för black metal i år?

Jag har recenserat och har lite koll på Vreid och Rev 16:8, men visst är det fortfarande lite tunnt?

Och det görs garanterat bra black metal fortfarande.

Alltså är det väl jag som är ute och vevar i tomrummet utan att träffa rätt.

Precis det vill jag gärna råda bot på.

Jag gillar black metal som har ett inslag av illasinnat sväng i sig, snarare än fullt rens hela tiden. Jag tycker till exempel att Marduk är som bäst när de lyckas blanda dessa element (som i exempelvis "Rom 5:12"), och ett band som franska Glorior Belli var råbra på "Manifesting The Raging Beast".. men inte alls så bra på efterföljande "Meet Us At The Southern Sign".

Kanske är det dags att på allvar ge sig på hela Deathspell Omega. Jag besitter "Si Monumentum Requires, Circumspice", men den har snurrat högst sporadiskt.

Kanske är jag mottaglig nu?

Det känns som musik som kräver lite av sin lyssnare, och jag är laddad för en ny kärleksaffär med en black metalskiva, så läget är kanske rätt.

Men. Vad säger du?

Sitter du inne med något stalltips på bra black metal - och har jag missat något i år?

Demorecension: Myrkvedr "Tryms Kväde"

Jajamen - det är dags för demorecension igen. Ännu ett gäng kämpar har haft modet att skicka en demo för bedömning, och denna gång rör det sig om bandet Myrkvedr från vår västra kust (Göteborg, närmare bestämt, enligt bandets MySpace!)
Gänget lirar enligt egen utsago en blandning av folk, black och dödsmetall, och hämtar lyrik och tema från gamla vikingasagor. Sången är för det mesta growl med en del rensång, och texterna en blandning av svenska och engelska - ett faktum som antagligen bidragit till att bandets tycks måsta försvara sig och påpeka att man inte har rasistiska eller nationalistiska strömningar (jo, den svenska åsikten om Ultima Thule sitter nog ganska djupt..).
Lyssnar man texterna förstår man att det snarare är kristendomen som attackeras, ur ett asatroperspektiv, men det är väl enklare att dra sig till minnes vad någon annan sa för 20 år sen...

Nå, nog om detta - till själva demon "Tryms Kväde". Detta är 4 ganska långa studiolåtar och till sist en avslutning i livetagningen av "Beast Of War". Ljudet på demon är ganska bra, och rent musikaliskt så kan man ganska snabbt konstatera att rytmsektionen med Robban på trummor och Victor på bas är den starkaste delen av bandet. De gör ett bra fundament som resterande gäng kan lägga sina lager ovanpå, men visst är gitarrljudet väldigt klent med tanke på att det är två gitarrister?

Sången är oftast ok, speciellt i growlsegmenten, men det finns också stunder av pratsång som jag personligen inte gillar alls. De tillför sällan eller aldrig något, och överlag känns det ibland som om låtarna är lite för långa. Intresset falnar lite för min del när det inte hålls tillräckligt konsict, och faktiskt så är jag lite tveksam till att blanda svenska och engelska. Det blir rätt stor skillnad på en folkvisa i mellantempo som exempelvis "Tryms Kväde" och en brutalare dödsdänga som "Brutal Ravage" när dessutom språket skiljer sig.

Och här är väl utmaningen för Myrkvedr (som, för övrigt, betyder "mörk skog" på isländska).

Den demo som gjorts är påkostad, och vad jag förstår har bandet bara funnits sedan vårvintern 2010, Det pratas också på gängets MySpace om en kommande fullängdare, och jag undrar om det inte är läge att stanna upp lite och fundera på vilken sorts band man vill vara? Personligen är jag inte så förtjust i folkmetalspåret, men det är ju en smaksak. Risken finns bara att man hamnar i ett ingenmansland om man vill ta ett för brett grepp, och täcka flera genrer och flera språk!

Lyckas bandet få till ett skivkontrakt för en kommande fullängdare finns det kanske en stor fördel dock. En producent. På demon finns nämligen gott om bra råmaterial - samtliga spår är rätt bra, även ej omnämnda "Flocken" och "Nifelheims Vindar" funkar, med den senare som något bättre i mina öron - att plocka från, och med en skicklig och lagom kritisk producent kan det nog kliva upp ett eller två snäpp. Personligen tycker jag som sagt att man kan vinna på att korta ner en del låtar, och när man vill ha lite längd på det så tar jag hellre det lite episka och elakare anslaget som finns i "Brutal Ravage".

Får vi höra mer av Myrkvedr i framtiden?

Säkert. Det verkar vara ett företagssamt gäng. Om det däremot leder till en varaktig karriär, det är en anna fråga. Det finns i alla fall en stomme och råmaterial att bygga med, sen är frågan om gänget vågar släppa kompromisserna mellan olika musikstilar och språk. Det är ju en helt annan fråga...

Hur som helst, bra guts att skicka en demo för bedömning. Tack grabbar!

Jag kan inte hålla hemligheter. Kolla in The Konsortium!

Äh, jag är ju helt värdelös på att hålla en del hemligheter.
Speciellt bra musikaliska sådana.
Hade tänkt smyga lite med den här skivan, och dra fram den lite överraskande på den kommande Hårdrockskvällen, men det här är för bra för att gömmas undan.
Som en korsning mellan Kvelertak och sentida Satyricon, med Teloch (1349, Ov Hell) på gitarr och ett helt koppel medlemmar från just Kvelertak... detta är The Konsortium!

Glid över till deras MySpace och kolla in låtar som "Lik Ulven" och "Tesla" - men vet samtidigt att du då missar de bästa spåren på plattan. "Gasmask Prince", "Under The Black Flag" och grymma "Slangenes Barn" - som jag tror att Kvelertak körde på Sonisphere senast?
Det kändes i alla fall som om jag hört den förr när jag spelade den första gången.

Hur som helst - gillar du Kvelertak och Satyricon ska du kika på The Konsortium.
Jag blev så till mig att det skrevs en recension av bara farten. Kommer på Werock i nästa vecka, skulle jag tippa.
Se där, ett bra musik inför helgen!

NWOSHM - New Wave Of Satanic Heavy Metal

Tillbaka på jobbet, och givetvis försöker min lilla hjärna hitta annat att fokusera på.
Som musik, till exempel.
Närmare bestämt den ganska starka vågen av band som haft framgångar genom att ta en satanistisk och ockult framtoning och image på senaste tiden.
Ghost är förstås ett bra exempel, liksom The Devil's Blood på bilden överst.
Men det finns fler.
In Solitude, till exempel, som finns på bilden nedan.
Och Portrait.Och säkert en uppsjö fler.

Gemensamt verkar förstås vara att de vill spela klassisk hårdrock, med texter och produktion som hömtar inspiration från kanske främst det här gänget.

Mercyful Fate, med King Diamond i spetsen.

För min del har det faktiskt inneburit att jag återgått till de gamla verken, och nattetid lyssnat igen exempelvis den fenomenala "Abigail" samt en av de snyggaste skivorna i världen - "Don't Break The Oath"

Nå, totalt sett kan man ju ändå fundera hur länge det dröjer innan media kallar fenomenet ett samlingsnamn.

New Wave Of Satanic Heavy Metal, NWOSHM.

Minns var ni läste det först.
Om det nu var här. Annars är jag för sen, som vanligt!

Century Media - vår tids Facit?!

Tom S skrev igår om att Century Media hoppar av Spotify, och det där har pyrt lite i mig i natt.
Konstigt beslut.
Det är verkligen att se saker och ting ur enbart ett perspektiv, speciellt som man dessutom kommer att återföra sina artister på Spotify.
Med "samples".
Jo, men gissa hur bra reklam det blir i en sån kanal?

Är det inte därför det finns saker som MySpace och YouTube?
Spotify slår nog hårdast mot nedladdningen, inte skivförsäljningen.
Det är ju inget litet bolag som tar beslutet heller, kolla in uppställningen med artister bara!

Det påminner helt klart om den berömda historien om skrivmaskinsbolagen, till exempel Facit.
Alltså, de som vägrade tro på att teknologin skulle innebära att folk använder ett annat sätt än deras produkter, och istället för att produktutveckla, följa med i förändringen och erbjuda alternativ höll fast vid sin grej.
Med en dåres envishet.
"Den här båten kan inte sjunka", som kaptenen på Titanic sa.

Jävligt osmart.
Jag menar, jag tillhör de som VERKLIGEN köper skivor. Massor.
Men jag använder Spotify också. Och jag gör det för att lyssna in mig på skivor jag är osäker på, innan jag köper om de är bra.

Till sist - är det inte på spelningar och merch som artisterna egentligen tjänar pengar?
Alla stålars från plattorna går väl till skivbolaget och distributionsbolaget ändå?
Det luktar lite, Century Media.
Lögn.
Det är vad det luktar.
Tror inte ni har tagit beslutet för att artisterna behöver mer pengar...

Är ni över er topp, Dark Tranquillity?

Alltså, såhär på ett kontor när det är lite gråmulet ute (och helt utan hämningar) så passar det sig att spela musik. En av akterna som ramlade igång idag blev Dark Tranquillity, och skivorna "Character", "Damage Done", Fiction" samt "We Are The Void".
Spelade efter varandra är det ändå rätt tydligt att senaste given "We Are The Void" inte alls är en av topparna som bandet presterat... min recension var ganska snäll, faktiskt. 3 Röster om den var spretig, som fan. Och nu har bandet släppt video till låten "Iridium", ett sntycke rätt bra sak - men nästan det sista som går att pressa ur skivan också.




Eller?
Jo. Jag tror det, och nu känns det som att göteborgarna har lite att bevisa nästa gång det beger sig. Just nu pekar faktiskt formkurvan lite nedåt, trots att det man presterar förstås smiskar många akter på fingrarna...
Ett band som däremot inte har vikande formkurva är detta gäng.
The Sword.
Fy fan vid skönt häng det är i den här låten, "Lawless Lands".
De får till ett grymt sväng utan att i princip ta ett enda riff i versen!
Familjen ska till Spanien mot slutet av augusti, och förra året var det skivan "Warp Ride" med just The Sword som fullständigt ägde mig under den resan.
Kan bli så igen faktiskt!




Jaja, det om detta. "Sommarregn" (läs åska, hagel, ösregn) ute igår. Lite mesigare än "Raining Blood", men det får duga.

Till sist: vet du om det finns någon möjlighet till boende i Stockholmsområdet? Lägenhet, rum eller liknande? Allas vår vän JonteRoyal är lite på det hala och behöver din hjälp i så fall. Helst genast!

En hemlighet i spelaren

Onsdag idag igen, och det betyder att det är dags att uppdatera vad som spelas mest frekvent i det Rebellängelska hemmet. Denna gång är det dessutom inte vilken lista som helst, utan den innehåller en hemlighet!
Vadan detta då?
Jo, men det närmar sig ju ändå på sitt sätt den årliga Hårdrockskvällen (ja, eller närmar sig och närmar sig, det är 5 månader kvar - men min hjärna funderar redan på små pärlor man kan avslöja!), och jag tror jag har hittat ett riktigt litet guldkorn.
Det lyssnas frekvent på detta, men jag vill inte riktigt avslöja vad det är. Det enda tips jag kan säga är att det härstammar från vårt grannland till väster om oss...

I övrigt är det detta som rullar mest.

August Burns Red snurrar fortfarande runt massor, av någon anledning. In Solitude och Portrait är ju lite snarlika i sitt sätt att närma sig musiken från lyrikens tema, men skivorna i sig låter ganska olika.Sist men inte minst finns ju förstås Yngwie Malmsteen. Inte lika bra låtmaterial som på "Trial By Fire", men betydligt bättre ljud.

Grym liveskiva.

Fan vad jag gillar hans sätt att sjunga, den gode Levén. Han kan verkligen sjunga allt, både klassisk hårdrock á la Yngwie, likväl som stenhård doom metal i Krux.

Cudos!

Annars är det inte länge kvar innan Ghost Brigade släpper sin nya platta.

...när man här sånt där vet man att det blir bra! Förra skivan "Isolation Songs" var snäppet bättre än debuten "Guided By Fire", och jag förväntar mig faktiskt ännu ett steg framåt...

Bra jobbat. Verkligen. INTE!

Nä, allvarligt. Ibland överträffar ju sanningen fiktionen, och jag undrar om inte detta är en sån gång. Michael Todd, basist i Coheed & Cambria, har alltså fått sparken efter att han försökt råna ett Apotek, misslyckats och åkt fast. Snyggt.
Sannolikt ett missbruk bakom det geniala beslutet, men ändå.
Ett Apotek?
Fantastiskt karriärdrag.
Bandet verkar dock inte alltför brydda, och säger att det var ett gemensamt beslut. Bra det. Förra skivan "Year Of The Black Rainbow" var ju ganska stark, även om den nog inte nådde upp till samma nivå som "No World For Tomorrow", som ju varit Veckans Tips en gång i tiden.

Den största frågan är väl dock... krävs det droger för att hitta på en ny historia, nu när man har gått i mål med följetången om just Coheed och Cambria - och ska bandet behålla namnet eller börja med en annan mastodontsaga?

Sound Pollution!

Förra veckan var jag inne och traskade i stan. Fick lite dötid i väntan på Jolly Jonny, och passade då på att knata in på Sound Pollution – Stockholms bästa skivnasare. Då hände något märkligt.
Jag spenderade gott och väl en halvtimme därinne, letande bland i stort sett varenda bokstav…och hittade en (1) skiva jag var sugen på. Ovan avbildade Behemoth ”Abyssus Abyssum Invocat”, som egentligen är en samling av två singlar med extraspår samt pålagda livelåtar. Dubbla CD-skivor, och just den här fanns i två exemplar. Ett som kostade 99 spänn, och ett för 169. Jag frågade förstås varför, och det visade sig att det var helt rätt. Sound Pollution hade dock själva tagit över distributionen av plattan, och därmed sänkt priset till sig själva på det ena exemplaret.
Jo, det var det jag köpte.
Men mest förvånad var jag ändå över att inte hitta mer som fångade mitt intresse. Visst, jag vet att jag är en Skivaholic och att det typ är jag som stödköper så att CD-industrin ska klara sig (ja, vinyl är tuffare, men nu har jag ju inte det.. och de jag hade skänkte jag till Stones!)… men ändå.
1 skiva??
Jävligt surt. Visst finns det fler jag vill ha, men inte som butiken hade hemma.
Tur att det kommer en uppsjö bra releaser snart!
Förresten, på tal om Sound Pollution – de har ju alltid haft baksidan på de stora tidningarna inom genren, Sweden Rock Magazine och Close-Up Magazine, så döm av min förvåning när den här landade i min brevlåda i fredags.

Lövtunn dessutom, så jag höll på att kasta den som reklam innan jag vände den och såg att ”vafan, det är ju nya Close-Up”. Ganska trist nummer dock, typiskt sommarblaska – trots goda insatser av allas vår Tom S.
Till sist – vill du veta hur det låter när Behemoth tolkar Danzigs ”Until You Call On The Dark”?
Då plockar du upp samma platta som jag gjorde. Se till att ta den för 99 bagis bara…

Vinnarna av Badmouthplattorna är...

...dubbelt Norrköping, bisarrt nog med tanke på att jag varit i stan nyligen.
Vafan?
Hur som helst - imorgon skickas en platta till Grimgoth och en till SpinningBlack.
Tack för alla bidrag, kommentarer och ärlig feedback avseende varför ni läser denna blogg.
Det har kommit in svar från både läsare som läser varje dag och dem som knappt läser allt, och jag är mycket tacksam för att ni tagit er tid att svara.
Till slut föll lotten på dessa två vinnare dock.
Du missade väl inte recensionen av skivan heller?

GRATTIS till vinnarna så länge. För övriga.. stay tuned for more!

NP: Van Halen

Dags att jobba idag.
Som tur är bara en vecka, men i alla fall.
Det är ju inte så att arbetsentusiasmen sprudlar direkt - jag är rätt bra på att vara ledig.
Tröstar mig med "glad-musik".
Van Halen.
Både den första självbetitlade plattan och den glättiga, ta-livet-som-det-kommer "1984.
Skön bild på bandet på baksidan. 80-talet, hey!
För övrigt är ju omslaget riktigt snyggt, om man kollar noggrannt på det.

Eller hur?

Krönika: Highway To Hell - En Musikalisk Uppfostran

Att bli förälder ändrar livet.
Det ställer andra krav på dig som människa, och för egen del tycker jag nästan att det är först efter att jag fick barn som livet började på riktigt.
Nu är livet fullt av både bus och dagliga konflikter, och ansvaret för att ge mina två grabbar en god uppfostran och rätt värderingar och verktyg för att klara livet vilar på oss vuxna.
Jag vill ju låta dem välja sin egen väg, följs sina egna hjärtan och ändå ha så bra grundtrygghet att de inte bara följer med strömmen.
Jag är motvilligt beredd på att de kommer att ha andra favoritlag än jag - det är ju inte ens säkert att de kommer att gilla sport, även om jag verkligen hoppas att de blir bitna av ishockeyflugan som sin far.
Kanske blir de musiker eller bilmekaniker, och för att revoltera mot sina föräldrar får de bli kyrkligt aktiva.
Jag kan ta det.
Men det finns en sak jag verkligen vill, och det är att de ska bli rockers.
Jag vill att de ska få erfara samma fantastiska känslor som hårdrocken gett mig. Att de ska få utlopp för sina aggressioner genom Tom Arayas skrik, eller att känna håren resa sig på armarna när Mikael Åkerfeldt leder Opeth inninen passage som är vacker och stenhård på samma gång.
Jag vill kunna ledsaga dem genom alla dolda pärlor som gömmer sig i min skivhyllan, och ta med dem på spelningar.
Ja, jag vill verkligen att grabbarna blir rockers.

Därför pågår just nu projekt musikalisk uppfostran. Det går ju knappast att gå från "Imse Vimse Spindel" till Behemoth, så sakta men säkert planerar jag att skruva upp temperaturen på den tonsatta kosten här hemma - utan att gå för fort fram så jag får bakslag!
Hur ska det då gå till?
Jo, jag har bestämt mig för att se resan i olika faser. Tillsammans utgör alla delmoment en helhet som väl motsvarar krönikans titel. På ett bra sätt är min familj på väg till Helvetet!

Steg Ett - rytm och sång
Detta är det mest basala steget. Det handlar om att få barnen - eller kanske rättare sagt bebisarna, för det är i mycket tidig ålder det här sker - att gilla musik. Rytmer. Sång.
Det sker otroligt långt från hårdrockens domäner, och här sjungs det barnvisor utan instrument först.
Lite senare är det dags för instrument, och då fortfarande i form av barnvisor och skivor. Klassiker som "Krokodilen i bilen", "Ketchup ska Prutta" och Electroc Banana Band är de första staplande stegen på resan mot fulländad galenskap!


Steg Två - Hårdrockens Grund
Med åren är det snabbt dags att introducera den distade gitarren, trummornas attack och sköna skrik. Här är min äldsta son just nu, även om han nog inte vet det själv...
Här pratar vi enbart klassiska akter som utgör grunden för en rocker. De där som sitter i resten av livet, och som är enkla att ta till sig. AC/DC, Iron Maiden, KISS, Ozzy, Guns'N'Roses, Van Halen. Perfekt att ha som bakgrundsmusik hemma, likväl som att fläska på i bilen.
Jag låter oftast den äldsta killen välja mellan ett par plattor, och min plan är att vi kommer att befinna oss i den här fasen rätt länge - flera år.
Det finns också goda möjligheter att komplettera ett begynnande hårdrocksliv med tillhörande T-shirts och mössor i barnstorlek, eftersom de akterna är så pass stora att de säljer merch på exempelvis H&M.
Kort sagt, här läggs den så viktiga grunden till den livslånga kärleken till hårdrocken, och då handlar det om att nöta. Massor av varv på "Back in Black", "Destroyer" och "Live After Death"!

Steg Tre - hårdare, skitigare
Var går man från de lättillgängliga beprövade klassikerna?
När själva musikstilen fått fäste, men det är fördjupning som gäller för att låta allt slå rot?
Naturligtvis ett snäpp mot ett skitigare och hårdare sound - utan att ge avkall på att sången ska vara bra.
Fortfarande klassiskt, med beprövade akter, men nu kan det spreta mer avseende genrer. Metallica får introducera thrash, Helloweens "Keeper of The Seven Keys" är perfekt för powermetal, och inte kan man väl undanhålla dem Paradise Lost?
Naturligtvis finns också möjlighet att smyga in lite mindre akter också. Grand Magus, exempelvis!

Steg Fyra - Growl
Ojoj, detta är ett känsligt steg. Många av mina vänner har backat när de kommit hit, och väljer ett liv utan skriksång. Inget fel i det, men personligen anser jag nog att man missar mycket bra musik då.
Här gäller det att tassa varsamt fram för att inte skrämmas, och jag tänker ta vägen som innefattar Slayer, In Flames och först och främst Amorphis.
Det finska vemodet bjuder på mycket välpresterad sång både rent och growl, och det är tillräckligt balanserat för att börja med. Funkar det bra kan man nog även börja föra in lite lättlyssnad black metal här, så som Dissections "Reinchaos" eller Satyricon "Now, Diabolical" - men precis som alla de andra faserna är detta ett gradvis sjunkande. Inte svart till vit, utan mera gråskala....

Steg Fem - Vansinnet breder ut sig

Här är growl accepterat, och det är inga problem att släppa på hämningarna. Akter som Bolt Thrower och Behemoth finns i slutet av detta steg, som ändå får börja med relativt enkla saker att sätta i sig. En modern skiva med Arch Enemy, till exempel, eller Göteborgskollegorna Dark Tranquillity.

Här är det också läge att fläska på med mer svårlyssnad black metal. Kanske Watain och Marduk, för att plocka två svenska stoltheter!?

Vid det här laget lär min plan antingen ha fungerat så pass att det säkert är tvärtom - mina barn utbildar mig i ny musik - eller ha fallerat gruvligt!

Steg Sex - Beyon The Realms Of Sanity

Vad finns då längst bort, bortom Behemoth och Marduk?

Extrem musik.

Grindcore av akter som Misery Index och Nasum utgör väl kanske en del av det, likväl som teknisk amerikansk döds av Hate Eternal eller Job For A Cowboy. Funeral Mist kan vara ett exempel på en black metal-akt som ryms här, men alla har de en sak gemensamt.

Det är krävande musik som siktar på att belöna den smo har tålamod att tränga in i den.

Jag är personligen kanske i början av detta steg, där jag klarar av att ta till mig och uppskatta delar av musiken, medan annat går mig helt förbi och kräver fler år av träning innan jag förstår och uppskattar.

Så - detta är alltså den enkla och ändock så avancerade planen.

Naturligtvis finns mängder med fler akter som ska med - vi har ju inte ens nämnt klassiker som Led Zeppelin eller Black Sabbath - men det är inte det viktiga.

Får det hela fotfäste så kommer det nog att ge sig själv.

Det gäler bara att se till att det får fotfäste - så man slipper gå på spelning med Eric Saade eller liknande!

Om det funkar?

Hitills ser det lovande ut.

Senast vi åkte bil, jag och äldsta killen M så lyssnade vi på Saxons senaste giv "Call To Arms".

M: Pappa.... vad den musiken heter?

Jag: Saxon.

M: Saskon?

Jag: Japp, Saxon. Gillar du det?

M: Mmmm.... och fortsatte digga med huvudet.

Jodå. Han har nog satt foten på motorvägen till Helvetet...

Recension: Badmouth "Heavy Metal Parking Lot"

Killarna i Stockholmsbandet Badmouth är verkligen inga fegisar.
Inför andra given stegade basisten Chris LeMon fram till en viss Chips Kisbye med förflutet i Sator och frågade om han inte kunde producera den kommande skivan. Den döper man till "Heavy Metal Parking Lot", men efter den berömda dokumentären - utan för att amerikanske gitarristen Randy Joy haft precis de erfarenheterna själv.
För att sticka ut än mer så laddar man med singeln "Radiator" med kommande nummer av Sweden Rock Magazine, och lägger man dessutom till det faktumet att bandet haft spelningar på fängelser, endast någon meter från några av de mest kända förbrytarna vi har i Sverige så är det bara att konstatera: Badmouth drar sig inte för att våga sticka ut.

Och det är det som är så konstigt.
Att ett gäng killar som vågar sig på det mesta i riktiga livet väljer en så trygg och tråkig medelväg när det kommer till själva musiken.
"Heavy Metal Parking Lot" är från första till sista ton breddfylld med välproducerad, snygg och duglig hårdrock med ena benet i den klassiska hårdrocksmyllan och det andra i rock'n'rollträsket - och slutresultatet är alldeles för välpolerat och ointressant för att det ska sticka ut i dagens brus b
Tufft?
Jo. Men med det briljanta omslaget och den karskhet som bandet besitter så tycker jag nog att förväntningarna förtjänad att skruvas upp.
Inledande "Son of Sam", sköna "Silver Lining" och "City is Burning" samt balladen "Jake Brakes" är de bästa stunderna på plattan och håller upp slutbetyget något, men för att bäst symbolisera min känsla för denna platta ska bi kolla in just singeln "Radiator".
Det hörs långa vägar att den låte är producerad av Chips, doften av Sator ligger tung över främst refrängen, och på det hela taget är låten snygg och duglig. Det finns bara ett problem.
Den svänger inte. Alls.
Och musik som hämtar kraft i en refräng byggd på groove och känsla som sen inte svänger...nä, det funkar inte alls för mig.
Tyvärr.
För visst vill man gilla ett band som pryder insidan av konvolutet med texten "It's Gotta Be Metal, Cause The Rest Is Crap"?

Nå, gillar man välproducerad hårdrock som garanterat kommer att dyka upp som utfyllnadsbokning på kommande sommars festivaler - då är det inte mycket att bråka om. Då ska man kolla in detta.
Själv glider jag nog vidare i mediabruset...

Bästa Spår: "City Is Burning"

Badmouth "Heavy Metal Parking Lot" - 2

A Call to Arms - Hårdrockskväll 2012 närmar sig!

Mitt i sommaren. Det har den senaste veckan varit fantastiskt väder.
Då kan det vara både lite skrämmande och skänt att tänka sig att det bara är 5 månader - på pricken - kvar till Hårdrockskväll 2012.
Jo, det är sant.
Den 5/1 är det som vanligt Trettondagsafton, och då är det dags.
Förra årets succé hittar du mer om här, men egentligen handlar detta inlägg om andra saker.
Två andra saker.

För det första - detta är ett Call To Arms.
Nej, inte den senaste plattan med Saxon, men väl ett upprop och en uppmaning till alla er rockers därute att göra Trettondagsafton till ER årliga Hårdrockskväll.
Alltså, det vore fantastiskt kul om det dök upp ett antal lokala Hårdrockskvällar runt om i Sverige!
Hur gör man då?
Jo, först bestämmer du och dina kompisar ett gäng kategorier som ska spelas. Vi har 8 st i vår grupp, men så är vi ganska många också. Sista låten är alltid "Bäst Just Nu", men annars kan ni välja att ta kategorier som vi haft sen tidigare, eller bara vänta en stund och använda samma som vi kommer att ta i år (omröstningen har inte skett ännu, så du får kolla in här lite då och då för att få uppdateringar).
Alla kategorier, bilder och annat hittar du här.
Sen bestämmer man var man ska vara.
Vi flyttar mellan olika personer varje år. Kan vara bra för grannsämjan...
Den som är värd fixar dricka, snacks och mat (hämtpizza, FTW!) till alla.
Sen återstår bara att under hösten fila fram DIN perfekta skiva med de låtar du vill spela.
Inte så lätt, faktiskt, kommer det nog att visa sig.
Märk sedan din skiva och ta med den på Hårdrockskvällen. Väl där slumpar ni vilken ordning som ska gälla, och sen är det bara att beta av kategori efter kategori.
Vi väljer ofta att säga ett par ord om varför man spelat låten innan man släpper lös den, och inte sällan blir det gissningstävling om vad vi hör - men det gör ni ju som ni vill.
Vad säger ni?
Får vi en lokal avdelning i Helsingborg, Metallbibliotekarierna, och en i Norrköping, Grimgoth och SpinningBlack (eller kanske t o m två)?
Faktum är att det gäller er allihop... känn er utmanade!

Men...jag sa ju att detta inlägg skulle handla om två saker?
Jo, precis. Det hänger ihop.
Det andra är nämligen det där med hur jag ska formera strategin inför vår Hårdrockskväll 2012.
Ska jag ta klassiker, eller försöka hålla en bra upptäckt hemlig för att överraska gänget?
Förra året var jag jävligt nöjd över att ha lyckats hålla Winterfylleth halvhemlig, och Zombiekrig helt hemlig - men det är inte så lätt.
Bra musik vill man ju verkligen dela med sig av, eller hur?
Hmmm.. mycket att fundera på, helt enkelt.
Trevliga tankar.
Det är bara 5 månader kvar nu!
Här hittar du förresten alla mina val till förra året, med lite text om varför...

Recension August Burns Red - och en massa svammel!

Werockrecensionerna denna månad bjöd från min penna (eller..ja, tangentbord då, men ni fattar...) på två alster. Dels gammal skåpmat där jag i stort sett plankade min egen recension av Saxon, och dels August Burns Red som totalt överraskat mig. Riktigt bra skit, och det betyget var välförtjänt. Finns här, om du vill läsa!
Kollegorna har inte heller legat på latsidan. Stones presterar en riktigt vass sak om Rival Sons (jodå, dte kommer en på denna site av undertecknad så småningom... jag bara sparar den lite...hehe...), medan Martin som vanligt sätter tänderna i en packe rens (smaka bara på namnet Fleshgod Apocalypse!).
Alla recensioner här, och det är väl finfin läsning såhär en torsdag i hettans Sverige?

Bra. Redo för något hemskt då?

Aftonbladet har ju sin Rockbjörnenomröstning, och Metallbibliotekarierna har uppmärksammat en abomination. En av kandidaterna är... håll i er nu... Dead By April.

Jo, dte är sant. VAD I HELVETE?

Visst är det så att man egentligen inte får klaga om man inte röstar (och det har jag ju inte gjort, så jag borde bara hålla klaffen), men visst blir man lite orolig? Vad är det med folk? Kan man inte, med dagens utbud, hitta en bättre liveakt inom kategorin hårdrock så är det verkligen illa ställt med världen. Det är ju så att an önskar att.. ja... saker och ting var döda till april, typ...

Jaja. Från ett elände till ett annat. Det här.

Jag försöker under sommaren att springa lite, med hjälp av denna. Det går... sådär. Kul att se satellitmottagare med exakt avstånd, men jag har inte ens vågat koppla in pulsmätaren. Tror inte den fixar den frekvens mitt hjärta haft på de 6-7 grispass jag lyckats slugga mig runt.
Fy fan.
Får kämpa som ett djur för att hålla mig runt 4:30 per kilometer, och egentligen skulle jag vilja spela Iron Maidens "The Loneliness Of The Long Distance Runner" från coola "Somewhere In Time" nu, men för att göra det borde man väl.. ja, ha sprungit långt?
Jag har hållit mig mellan 6-9 km per pass.
Det blir mer den här låten då...

Skulle egentligen vilja skylla på att det är varmt och dagarna ägnas åt sånt här:

...men det är inte sant.

Sanningen är att jag är otränad, och gillar öl för mycket när jag har semester.

Fan.

Alltså - tips på musik som får mitt lite för tjocka arsel runt spåret oftare?

Norrköping - bilder från ett dårhus?!

Familjen och jag besökte ju Norrköping och Kolmården i helgen. Norrköping, hem till både SpinningBlack och Grimgoth visade sig vara en riktigt mysig stad - och med en vrickad sida.
Ovanstående fanns där.
Knäppingsborg.
Jodå. Ffrugan var säker på att jag äntligen hittat hem.
Den här fanns däremot inte där i. Den stod centralt och bra.
Tycker nog att den platsat på en plats döpt till just Knäppingsborg - vilket istället var ett vansinnigt mycigt kvarter med restauranger, caféer och butiker, rubbet inhyst i något som väl säkert en gång i tiden varit fängelse eller kanske mentalsjukhus.

Den här bilden tar jag hjälp för att kommentera...

Mitt i allt solsken så bjöds det på galet väder också. Regn. Passade på att ta en bild från hotellet, som låg riktigt bra till.

Högt upp, detta. Eller "Above", som Mad Season skulle sagt. Grymt bra för äldsta killen att kolla ut på bussar och spårvagnar, och hotellet var generellt bra. Elite Grand Hotell. Bra restaurang, bra bar. Bara en sak fel, en riktigt sur tjej i receptionen. Såg ut som 25, agerade som 150 och djupt religiös och mot glädje här i världen...

Det var ju söndag, så själva puben var stängd, tyvärr. Då fick man inte kolla själv, utan gå på personalens rekommendationer. Funkar ju det med....

Slut på Norrköping sen. Bra stad, över förväntan. Dit återkommer jag, kanske med mer tid för en bägare om någon har lust?

Sen väntade det här stället.

Därifrån blir det inga bilder, i stort sett.

Har de vettiga på kameran istället telefonen, och det känns sådär lagom privata så jag håller dem för mig själv. Du får åka dit själv istället och kolla, det var klart värt det.

I sammanfattning kan man säga att...

• Äldsta killen ville kolla på följande djur: Elefant, häst, gräshoppa, rullad gräsmatta(!)


• Noshörning är ett stort djur. Den muckar man inte med...


• Fåglar är rätt trista, faktiskt.


• Delfiner är inte det. Roligast av allt enligt äldsta killen, inklusive filmen där Markoolio fiser.


• Vädret var vansinnigt bra. Sol, sol och sol!


• Det där gör man om. Blir mer än en dag i parken nästa gång, vill jag tro!

Ja.. det var väl det för denna gång.

Norrköping + Komården - stark 4:a!

In Flames ställer in - och resultatet av omröstning Ghost/Kvelertak

In Flames har fått problem, och tvingas ställa in Amerikadelen av turnén. Sjukdom hos en närstående familjemedlem, rapporterar Aftonbladet. Antagligen är det inte alltför farligt ändå, eftersom det verkar vara OK att spela närmare. Ingen fara med Sverigespelningarna i alla fall.
Även om jag inte ska dit.
Prioriterar andra spelningar i höst, Opeth och Machine Head.

Dessutom har alla läsare sagt sitt om vilket band som får svårast att upprepa sin succédebut.
Ghost tog hem 76% av rösterna, medan Kvelertak fick nöja sig med 24% Förstås, matematiken säger ju det.
Och jag tror nog att jag håller med.
Det blir klurigt för dem. Och det tuffaste vore fortfarande om de inte gjorde någon uppföljare alls...!

Black Country Communion i stan!

Idag intar de Cirkus.
Supergruppen Black Country Communion!

Metalbloggen har förstås recenserat både den självtbetitlade debuten och efterföljaren "2", och det vore inte fel att se dessa gubbar rocka röven av klassiska Cirkus ikväll. Hur det blir med den saken återstår att se dock - i småbarnsland vet man aldrig vad som händer.
Oavsett så kan vi ju ladda, eller hur?
Ska vi ta en lite oväntad låt, med tanke på att den knappt nämnts i samband med recensionerna?
Detta är "Man In The Middle"!

Recension: Queensryche "Dedicated to Chaos"

Queensryche är ett av mina absoluta favoritband genom tiderna. Jag räknar eposet "Operation: Mindcrime" som en av de fem bästa skivorna som gjorts genom tiderna (om inte den bästa!), och DVD'n "Mindcrime At The Moore" är den bästa konsertfilm jag sett.
När Seattles stoltheter så talar lite om att nya plattan påminner om klassiska "Rage For Order" i förhandsintervjuerna så luras min puls att stiga lite. Förra given "American Soldier" var överlag svag, men innehöll en del lovande delar och detaljer, så till slut är det med lite spänd förväntan som jag tar del av årets giv från Queensryche. Tyvärr.
För detta är inget annat än lurendrejeri.
Att man satt bandets namn på den här utflykten av märklig frijazz, Di Leva-efterapningar och hissmusik får mig att vilja begära pengarna tillbaka.
Hade det inte varit för Tates egensinniga och formidabla sångröst så hade jag aldrig på en miljon år gissat att detta är mina gamla hjältar som ställer till det.
Borta är all tillstymmelse till riff.
Borta är de progressiva melodierna, de allvarliga texterna och de intressanta mellanperiodens. Kvar är..ja. Inget.

Hur ett band som presterat odödliga klassiker som "Eyes of a Stranger" och "Sister Mary" kan släppa dynga som "Higher", "Around The World" och "What We Do" är egentligen helt makalöst, men den stora frågan är varför man gör det under namnet Queensryche.
Experimentera, visst, men besudla inte namnet.
Det finns trots allt goda exempel på det i bandets egna historia, då man släppt en skiva med bara coverlåtar som inspirerat bandet. Annorlunda, men ändå så att jag som ett av bandets fans har chansen att veta vad jag får.

Finns det då inga ljusglimtar? Nja, inledande "Get Started" svänger stundtals, och "Drive" som drivs av ett egensinnigt och enerverande riff i versen besitter plattans bästa refräng - men det är otroligt långt mellan ljusglimtarna.
Så långt att det är dags för bloggens första 1:a i betyg någonsin, och det smärtar mig verkligen att det är just Queensryche som står för den.
Om bandet befinner sig där just nu så förstår jag verkligen att de fick usel kritik på spelningen på Sweden Rock!
Nå, i vanliga fall brukar jag skriva lite mer om de olika låtarna, men "Dedicated to Chaos" gör mig arg, besviken och dödligt less, så jag stannar här. Som sista observation kommer istället en fråga: hur tänkte ni med albumtiteln, gubbar? Det finns inte mycket kaos i hissmusik...

Bästa Spår: Ja..det får väl bli "Drive" då. Motvilligt...

Queensryche "Dedicated to Chaos" - 1