Recension av The Way Of Purity - och uppdatering av spellistan....

...lång rubrik idag.

Men det beror väl på att det hänt en del.

Först ut - The Way Of Purity. Läser du Close Up eller Sweden Rock (eller båda) så vet du kanske att det är ett band som vill ge ett straight edge-budskap, och göra det genom en image där de inte avslöjar något om sig själva och bär mask. Bandet har släppt en film för att stärka detta, en film som är rena struntet, och har för en månad sen gjort klart med en ny frontfigur, 15-åriga tjejen Tiril Skårdal som från och med nu ska growla för gruppen, och vara ett ansikte utåt för bandets blodiga "skära-sig-i-armarna"-stil.

Det låter som ett skämt alltihop, egentligen.

Speciellt som bandet enligt pressmaterial vill låta musiken tala för sig själv, och låta budskapet komma fram genom att inte ta onödig uppmärksamhet genom flashiga bilder.

Läs den meningen en gång till, och sen klickar du på den här länken och tittar på den photoshoppade bilden.

Motsägelsefullt?

Jodå, så det förslår.

Men det funkar ju ändå, på nåt sätt. Jag har ju ödat massor av ord på bandet redan i det här inlägget. Och musiken i sig är faktiskt inte oäven. Du hittar mer i recensionen som precis publicerats på Werock (jodå, vi är ju så stora numera att vi publicerar en "mitt-i-månaden"-batch också...)

Dessutom har Mest i Spelaren som vanligt uppdaterats eftersom det är onsdag. Där återfinns igen The Way Of Purity (svårt att recensera utan att lyssna...) samt nyheter som Stone Sour och Volbeat. Ska man slå ett slag för något mindre känt så är det väl The Wretched End som jag ska recensera för Werock. Detta är Samoth (Emperor) nya band, och denna platta smiskar faktiskt stjärt på ett riktigt skänt vis. Gillar du Behemoth och ett sound av svärtad döds så borde detta vara precis din kopp te!

För övrigt laddar jag lite i bakgrunden. Dags för Lördagslyx, lite Blogg i Fokus och annat snart, får se hur mycket jag hinner med redan till den här helgen...

Dimmu Borgir intar Arenan

Ikväll landar ett av höstens intressantare paket på Arenan här i Stockholm.
Dimmu Borgir är huvudakten, men de släpar med sig landsmännen Enslaved och SAHG, och min gissning är att det kommer vara rätt många som är lika nyfikna på dessa akter.
Samtliga akter har ju ganska nya alster i bakfickan, och framförallt "Abrahadabra" av Dimmu Borgir lockade ju fram glädjetjut på Werock.

Vi laddar väl?

Här har du "The Serpentine Offering"!

3 Röster om Nevermore

Progressiva Seattlebandet Nevermore berör, i alla fall den senaste given.
Under det senaste året tror jag att detta är den skiva som jag har hört mest spretiga omdömen om - det har haglat såväl ris som ros om alstret. Själv valde jag visst den lite fega vägen och landade på en trea i recensionen...
Panelen denna gång består av JonteRoyal, R2 och "debutanten" Fredrik. Såhär säger de!

JonteRoyal: Allt intressant med Nevermore är bortblåst på denna nya giv. Jeff Loomis fantastiska melodier har förpassats till förmån för tråkiga, komplexa riffstrukturer som inte ens en mor kan uppskatta. Warrel Dane håller visserligen flaggan högt med sin själsfulla sång men det räcker inte för att rädda skivan från ett magplask.
Betyg: 2/5

R2: Inför första lyssningen av denna skiva var förväntningarna ganska nedskruvade, pga av vad andra har sagt. Men återigen fick jag lära mig att man inte ska lyssna på andra. Nevermore har återigen gjort en bra skiva. Dock tycker jag det skiljer sig lite från tidigare släpp, denna är mycket jämnare. Alla låtar är bra, men ingen är jävligt bra. Så ska man spela upp Nevermore för nån som aldrig hört kommer jag inte att välja denna skiva. Betyget nedan är starkt…

Betyg: 3/5

Fredrik: Min relation med bandet Nevermore är som en svamp – den har fått fäste och växer sig starkare för varje skiva de gör. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha lyssnat på Sanctuary då det begav sig, så jag lyssnade på Nevermores debutalster då den landade i skivbutiken. Jag var besviken så det förslog, på den tiden ville jag att sångarna skulle låta som Kiske, Tate eller kanske Midnight (Crimson Glory), att då hålla på att fjanta sig med onödigt och mediokert growl var inte imponerande i min gamla bok. Det tog ända till Dreamin neon black innan vi fann varandra, och sen dess har kärleken till bandet bara blivit starkare. Jag har även börjat uppskatta de gamla skivorna.
Jag var alltså full av förväntan på The obsidian cospiracy.
Det inledande riffet golvar mig, men sen händer något – eller snarare – sen händer ingenting. Terminaton proclamation är bra, men det lyfter inte till de majestätiska höjder som det intrikata riffande från Loomis sida brukar göra. Det är lättsmält och jag märker knappt att det är en ny låt fören jag börjar undra vad felet är.
Många lyssningar senare inser jag att de gjort sin sämsta skiva på länge. Skivan är bra, men den är inte den pärla jag hade önskat. Musikaliskt är Nevermore då de är som bäst, episkt och disharmoniskt, snyggt på ett förvridet sätt. Jag har alltid älskat deras dödsmetalinfluenser som de inkorporerar i sin musik. Det är nästan bortblåsta på denna skiva. Min sambo gillar bandet mer än mig, och hennes kommentar är ganska träffande: de har blivit gamla. Det är kanske inte åldern det beror på, men det låter lite tråkigare. Bästa på skivan är första låten och titalspåret – plus coverlåtarna, som är två till antalet (Temptation av The tea party och Crystal ship av the Doors). Without morals står ut även den som en av skivans höjdpunkter, samt för en galen text.
Allt som allt är skivan ändå bra, men om man ställer bredvid Dead heart in a dead world, Enemies of reality och This godless endeavor, framstår den som ganska svag.
Om siffran 3 betyder bra, är det helt klart det betyg jag vill ge denna skiva. Den är verkligen inte dålig, den är bara tråkig, jag hade hoppats på mer efter en paus på 5 år.
Det kan ju förvisso vara så att det är jag har blivit gammal.

Betyg:3/5

Snittbetyget hamnar alltså på 2,66, och är det något man kan utläsa mellan raderna så är det väl att bandet lider lite av sitt namn. Alltså, skivan är från OK till bra, men eftersom det är Nevermore så är förväntningarna högre!

Måndagmorgon

Det är måndag idag, och det känns på temperaturen här i Stockholm som om vintern är i antågande. Hösten är i alla fall här på riktigt.

Hoppas ni har haft en bra helg, själv har jag verkligen blandat och gett! Missade tyvärr både NHL-premiär och Volbeats spelning pga familjeaktiviteter. Stones delade med sig av hur scenbygget ser ut, och med tanke på hur han beskrivit spelningen och lagt upp bilder så missade jag något..

Dessutom landade ett otroligt trist mejl. Som Mattias på Heavy Metal noterade redan i lördags så ställer The Sword in sina Europaturné. Mejlets viktiga rader lyder så här:

The Sword ställer in hela sin Europaturné p.g.a. sjukdom, en av medlemmarna i bandet har fått förhinder och får inte flyga. Detta betyder att konserten på Göta Källare i Stockholm den 11 november och den på KB i Malmö den 12 november är inställda. Köpta biljetter återlöses på inköpsstället dock senast 1 månad efter att konserten skulle ha ägt rum.

Helvete. Det där var verkligen en av de spelningarna jag sett fram emot mest, och nu blir det till att dyka in i kalendern och försöka hitta lite ersättare på spelningsfronten.
Tills vidare kanske man får göra som Per föreslår, och ladda in en beställning på den här DVD'n. Känns som ett givet köp!

Till sist... glöm inte den pågående tävlingen. Vi snackar alltså om ett signerat ex av Bring Me The Horizons käftsmäll "Suicide Season" - som också är denna Veckans Tips.
God morgon!

Remasters: Badlands "S/t"

Jake E Lee, är det namnet bekant kanske?

Borde vara det, han hanterade ju gitarrarbetet hos Ozzy Osbourne ett tag. Dessutom stod han bakom en av de där grupperna som borde ha lyckats och finnas kvar ännu, men som trots internationella stora framgångar inte blev speciellt långlivade. Badlands självbetitlade debut kom 1989, och tidigare i år släpptes den i remastrad version!

Bandet består av en viss Eric Singer på trummor, Ray Gillen på sång och Greg Chansson på bas, och det här är en platta som verkligen andas glädje. Varje gång jag hör den så får jag ett dumt lyckoflin i fejset, och inte blir det sämre av den här extraladdade remastrade historien. "High Wire" och framförallt "Winter's Call" har aldrig låtit så här jäkla bra, och att du dessutom få extramaterial i form av bonusspåret "Ball & Chain" är bara extra lök på laxen.

Detta är helt enkelt plattan för dig som vill ha högkvalitativ hårdrock med stora stänk glädje! "Dreams In The Dark", "Jade's Song", "Devil's Stomp"... ja, du förstår ju att du måste ha den här skivan. Köp den här!

Krock!

Ikväll krockar det i stan!
Volbeat och Danko Jones spelar samma dag men på olika ställen. (ja, Danko Jones ju t o m spela på Globen under dagen, några låtar i samband med NHL-premiären)
Själv hade jag tänkt mig Volbeat, men det får bli familjefirande istället.
Funkar fint det med!

Däremot kan jag bjuda på lite uppladdningsmusik.
Danko Jones är en rocker som jag gillar lite sådär, men "Sticky Situation" faller mig väldigt väl på läppen..




Volbeat är mer spot on för min del, och där finns det en hel del att välja på. Ska vi säga... "Sad Man's Tongue"?


Och, förstås... ska du på något av gigen så får du mer än gärna dela med dig av dina tankar och reflektioner efteråt, liksom bilder!

Tävling: Vinn signerat ex av Bring Me The Horizon

Veckans Tips är brittiska Bring Me The Horizons platta "Suicide Season" - och nu har du chans att vinna ditt egna exemplar, signerat av bandet!
Allt du behöver göra för att medverka i tävlingen är att antingen kommentera detta inlägg, eller skicka ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com där du skriver vilken skiva du tycker har coolast omslag. Enkelt va?
Tävlingen är öppen till torsdag nästa vecka, dvs 14:e oktober så du har inte så lång tid på dig att fundera över ditt svar. Gå med nu!

NHL-premiär med Mustasch

Ikväll smäller det, NHL-premiären på Globen går av stapeln med San Jose Sharks i ena ringhörnan och Columbus Blue Jackets i den andra. Kul grej, och dessutom får du underhållning i form av rock'n'roll. Idag: Mustasch! Ralph och grabbarna lär ju lira den här låten, annars är det illa....

Själv har jag lite annat att stå i. Lillkillen fyller 2 år idag, hur fasen det har gått till att han blivit så gammal vet jag inte, men firas ska han. Lite extra ikväll. Popcorn i skålen, rock'n'roll i högtalarna kanske? Trevlig helg!

Veckans Tips: Bring Me The Horizon "Suicide Season"

Brittiska Bring Me The Horizon är - när man är i min ålder - egentligen bara snorungar. Bildsköna såna dessutom, som ser ut som vandrande reklammodeller. Det är ett sånt band som jag inte borde gilla.

Det är bara ett problem med det resonemanget.

Det går liksom inte att värja sig mot den musik som presteras och den energi bandet alstrar!

Spelningen som bandet gjorde på Metal Town år 2009 är fortfarande det grymmaste jag sett när det kommer til att piska upp frenetisk stämning bland publiken, och skivan "Suicide Season" är så cool i sin kontrast mellan det bildsköna och det blodiga att jag hade med den på min lista över de bästa omslagen på Werock.

Inledande "The Comedown" skvallrar lite om vad som komma skall - välproducerad och tajt döds/hardcore/vansinne, men det är i spår två som bandet verkligen visar klassen. "Chelsea Smile" är en sån jäkla hit att den borde toppa trackslistor och liknande!

Skivan fortsätter med humoristiskt döpt ilska ("Football Season's Over", "Diamond's Aren't Forever" och "No Need For Introductions, I've Read About Girls Like You On The Back Of Toilet Doors" är bra exempel på det), och innehåller även vassa "It Was Written In Blood" och avslutande titellåten "Suicide Season".

Omslaget är faktiskt representativt för vad man får på den här skivan.

Något som ser bildskönt och fagert ut, men som sedan rycker ut tarmarna på dig och låter dig bada i blod. Och sånt gillar man ju förstås!

Du hittar den extramatade utgåvan "Cut Up" på Spotify här, eller så kollar du in bandets MySpace här. Välj vilket du vill - bara du inte missar dem!

Tvekamp: Helloween "Keeper of The Seven Keys Pt 1 vs Pt 2"

Landet var Tyskland.

Åren var 1987 och 1988.

Bakom micken på Helloween hade Michael Kiske klivit in, och i den kreativa mixen som skapades med Michael Weikath och Kai Hansen på gitarr så skapades två av de mest legendariska skivorna som någonsin prånglats ut av ett tyskt hårdrocksband, och kanske de två mest kända power metal-plattorna genom tiderna; "keeper Of The Seven Keys" del 1 och del 2. Fantastiska skivor som skördade massor av offer till ett liv på den mörka sidan, och ledde massor av kids in på än hårdare musik.

Precis här och precis nu så ställer sig Metalbloggen dock frågan... vilken av de två delarna är egentligen bäst?

Det är dags för Tvekamp. Här ställs de två skivorna mot varandra, båda två i något som kallas för Expanded Edition från 2006, med lite förfinat ljud och extramaterial.

Som vanligt i ett gäng ronder, och en form av summering i slutet.

Häng på!

Rond 1 - Omslag
Liten mjukstart kan tänkas, men detta är trots allt det första som möter oss som betraktare. "Pt 1" stoltserar med en kåpklädd skummis som i mörkret leker med magi, medan "Pt 2" har en ljusare framtoning och en människohand som tar en gyllene nyckel från en monsterhand. Båda två får nog räknas som klassiska omslag, med en skön touch av fantasy som faktiskt passar musiken mycket bra, tycker jag. Dock, ska man vara krass så är helt enkelt det första omslaget snyggare. Det är bara snyggt, medan tvåan har en touch av att kunna vara corny. Det balanserar liksom på gränsen.
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 4

Rond 2 - Inledning
Så, hur börjar det hela sen då, nu när vi väl kollar in musiken?
Denna rond kollar in de tre första spåren, samt det inledande instrumentala spåret.
"Pt 1" inleder ganska mörkt, precis i stil med omslaget. "initiation" känns faktiskt rätt elakt som intro, och sedan får vi en öppning som brakar av "I'm Alive", "A Little Time" och "twillight Of The Gods". Jodå, det heter duga det, möjligtvis är det sistnämnda av dessa spår lite svagt men annars är det ju världsklass på den starten!
"Pt 2" svarar med ett klissiskt men i mitt tycke lite vekare intro i form av "Invitation". Den glättigheten försvinner dock spårlöst när man smäller av hela skivans bästa spår som öppningslåt; "Eagle Fly Free" är inget annat än magi! "you Always Walk Alone" är en sån där låt som är bättre än vad du minns, medan "Rise And Fall" är rätt okej men tappar en hel del på buskis-lyriken.
Det är bra, förstås, på båda håll, och med de år som skivorna har på nacken så är det ändå rätt fantastiskt att det känns så vitalt när man spelar dem.
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 5

Rond 3 - Fortsättningen
Jaha, tänker du... vad är det för skumt namn på en rond?
jo, det är helt enkelt resten av skivan förutom mastodontlåten (som får en egen rond, läs vidare bara). Alltså, i "Pt 1" så är det låtarna "A tale that Wasn't Right", "Future World" och "Follow the Sign", medan "Pt 2" svarar med "Dr Stein", "We Got The Right", "March Of Time", "I Want Out" och "Save Us". Den första skivan dras här med en del ekon från tidigare Helloween, "Future World" andas till exempel så mycket känsla från tidigare släppta "Walls Of Jericho" att det är nästan larvigt. Trots det så är det sista spåret "Follow the Sign" som fäller ner betyget mest, medan den nyare skivan andas ett jämnare material.
Av många fans räknas väl "Dr Stein" som en av de vassaste låtarna bandet har gjort, men jag gillar inte den alls av någon anledning. Bättre är då både "March Of Time" och "I Want out", samt coola avslutningen "Save Us". Bra som fan, helt enkelt!
"Pt 1" - 3
"Pt 2" - 4

Rond 4 - Den episka låten
Jodå, de finns där. varsin episk, majestätisk best som klockar in långt över 10 minuter och sätter mer eller mindre dessa två skivor på kartan. Den första plattan stoltserar med "Halloween", medan den ett år nyare uppföljaren svarar med svitens titelspår "Keeper Of The Seven Keys".
Och hur bedömmer man då kvalitet på detta?
Genom egen smak, i det här fallet.
Jag gillar båda låtarna, faktiskt, och måste tillstå att det är imponerande att bandet lyckas komponera två stycken så pass vassa låtar på den längden - utan att de blir ointressanta.
Dock, det är svårt att slå just "Keeper Of the Seven Keys", det går liksom inte att komma ifrån...
"Pt 1" - 4
"Pt 2" - 5

Rond 5 - Extramaterial
Eftersom detta är Extended Editions så får man vackert med extramaterial. "Pt 1" laddar på med grymma "Victim Of Fate", "Starlight" och två alternativa mixar av "A Little Time" samt "Halloween".
"Pt 2" svarar på den utmaningen med "Savage", "Livin Ain't No Crime", "Don't Run For Cover" samt remixar av "Dr Stein" och "Keeper Of The Seven Keys".
Bra på båda håll förstås. Riktigt bra, till och med, och jag väljer här den enkla vägen och delar ut bra med poäng för båda plattorna. På så sätt blir inte heller extrameterialet avgörande för vilken skiva som segrar...
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 5

Rond 6 - Produktion
Så, om man nu lämnar själva låtkvalitén därhän och tittar på lite andra saker så är det förstås intressant att titta på själva produktionen. Helt klart har det hänt saker sen skivorna spelades in, men ljudbilden på den lite äldre "pt1" är helt enkelt allt annat än bra. Burkigt, rätt trist gitarr- och trumljud. Att låtarna är så bra som de är trots ljudbilden säger nog egentligen mer om låtmaterialet!
Blir det sen bättre till den ett år äldre "Pt 2" då?
Nja.. lite. Lite klarare ljud, men man kan liksom konstatera att ingen av skivorna kommer att gå till historien för just produktionen.
"Pt 1" - 2
"Pt 2" - 3

Rond 7 - Spelglädje
Trots eventuella klagomål på produktionen så kan man inte säga annat än att detta är två glädjebomber. Lyssnar man på "Pt 1" så kan man ju för tusan i stort sett höra hur hela gänget spelar med ett glädjeflin på läpparna, och att det finns en upptäckarlust som är enorm.
Den ett år äldre "Pt 2" är likaledes glad, men tyvärr tycker jag att det går överstyr ibland, och blir mer eller mindre buskis. Texterna är inte alls bra ibland, trots lite spetsfundigheter, och bandet har kul - men inte lika spontant "dethärärdetbästaivärlden"-kul.
"Pt 1" - 5
"Pt 2" - 4

Rond 8 - Känslan
Dags för sista ronden.
Den där svåra.
då Rebellängeln ska försöka dela ut lite poäng för den generella känslan för skivan, och motivera det. på sin plats kan då vara att berätta att den första av dessa skivor jag hörde faktiskt var den senare. Det var i kompisen Mattias rum, och jag var helt bortblåst av inledningen. kanske är det därför jag fortfarande blir mer eller mindre mållös av just "Eagle Fly Free", men det ögonblicket är en av anledningarna till jag är hårdrockare idag.
De väger ju rätt tungt.
I efterhand har jag upptäckt den första skivan (jaja, i efterhand... typ direkt efter!), och när jag idag ska lyssna på Helloween så är det nog oftast dne första plattan jag plockar fram. Jag gillar den mer, den har lite mer känsla i sig.
Men kan det slå minnet av den där första, brutala lyssningen?
Nä, det kan nog inte det!
"Pt 1" - 4
"Pt 2" - 5

Sammanfattning
Såååå... dags att räkna. Fram med miniräknaren och papper och penna och revisorerna... och resultatet är...

"Keeper Of The Seven Keys Pt 1" - 33
"Keeper Of The Seven Keys Pt 2" - 35

Resultatet är helt enkelt obestridligt, Helloween blev bara bättre under det år som gick när de skapade legendariska dubbeln "Keeper Of The Seven Keys"!
Märkligt ibland, hur det kan bli, speciellt som jag personligen nu lyssnar mer på "förloraren" av dessa två. Nå, så är det. Det är ju det som är charmen för egen del med Tvekamperna, att ibland blir man själv lite överraskad.
Du hittar alla andra Tvekamper här - och får förstås mer än gärna säga din mening.
Vilken av de båda "keeper"-skivorna tycker du är bäst?

Besöksstatistik & bloggfakta

Idag är det onsdag, och det innebär som vanligt att "Mest i spelaren" är uppdaterad.
När jag gjorde det så slog det mig också att det var ett tag sen videon byttes, så jag passade på att byta Danzig mot Testament. Sen kom jag på att det dessutom kommit med nya länkar i listan över bloggar (Daniella och gamle favoriten Tomasz), och till slut så insåg jag att det var länge sen jag gjorde ett inlägg som är generellt om bloggen.
Dags för det nu alltså.
Vi börjar med bloggfakta, framförallt för alla nytillkomna!

Förutom de nyheter som nämnts ovan så kan det vara värt att veta följande...

1) Jag försöker publicera något på den här siten dagligen. Kolla in ofta, alltså!
2) Varje fredag får du ett nytt Veckans Tips, varje söndag antingen en Remaster eller en Live!-platta, och varje onsdag uppdateras Mest I Spelaren. Du hittar massor av de gamla grejerna publicerade i arkiven som finns nere till höger...
3) Det finns ett gäng återkommande inslag som publiceras när Rebellängeln orkar med det, och lusten faller på. Dit räknas t ex Blogg I Fokus, Tvekampen och lite annat smått och gott.

Så, med det ur världen - mot besöksstatistiken!
kanske undrar du hur stor eller liten den här siten är?
Svaret är förstås att den är ganska modest.
Varje dag tittar oftast 50-80 personer in här.
Mest brukar det bli i samband med större event här i Stockholm, när Ozzy Osbourne spelade i Globen nyligen så landade ca 180 personer på siten dagen efter. Det är samma sak när man tittar på ex AC/DC eller liknande, det märks att många är ute och söker bilder och recensioner via Google. Mest besök på en dag står ändå en helt annan sak för, nämligen min Blogg I Fokus med Demonia! Det drog över 280 unika besökare den dagen, och det säger väl egentligen mest om hur stor hennes site är... :)

Populäraste innehållet sedan årsskiftet är dock SM i Hårdrock, den serien inlägg är väldigt välläst. Även släppet från nya Iron Maiden har lästs massor av gånger, vilket intygar att det var en värdig vinnare av VM-tävlingen till slut.

Secdan årsskiftet har den här siten haft ca 25 000 besök, varav ca 9 500 av dem är unika besökare. En besökare stannar i snitt 1,52 minuter, och läser nästan 2 artiklar per besök.
Med andra ord - det är en helt vanlig blogg, inte speciellt stor - men inte heller minst av dem som finns där!

Imorgon är det torsdag. Då blir det ingen torsdagstrave denna gång, jag är på kurs hela dagen. istället får du något bättre - en helt ny Tvekamp. Undrar du vilken så finns ledtråden bland Mest i Spelaren.... vi ses!

I Backspegeln: Killswitch Engage "S/t"

Killswitch Engage är ett band som gjort riktigt bra skivor.

Jag gillar "The End Of Heartache" som fan, och det är alltid bra röj på bandets spelningar (säga vad man vill om gitarristen Adam Dutkiewitcz outfit...).

Sångaren Howard Jones är dessutom en av de bästa inom "härma-Göteborgsdöds-genren" när det kommer till att blanda ren sång och skrik. När den självbetitlade plattan släpptes år 2009 så var det alltså en rejäl besvikelse då recensionen hamnade på en tvåa, och nu är det dags att kolla hur den stått sig.

Och nu pratar vi ambivalens!

Jag har nämligen lyssnat ganska mycket på den här skivan även efter recensionen skrevs, utan att jag kanske vill erkänna det riktigt - men jag tycker lik förbaskat att det inte är bra?!? Med andra ord.... har jag lyssnat en massa på en skiva jag inte tycker är bra?

Puckat.

Vid närmare eftertanke så skulle jag fortfarande vilja hålla detta som en av de sämsta plattorna bandet släppt. Helt meningslös, egentligen, men samtidigt så besitter gänget en sådan kvalitet att det aldrig spårar ur. Det blir tryggt och lugnt hela tiden dock. Mellanmjölk, hushållsost och Skogaholmslimpa, typ. Det fungerar, men det är ingen festmåltid.

Ahhh.... så vad säger man då?

Tror jag står fast vid betygstvåan, faktiskt. Men på ett förvirrat sätt!

Alla goda ting är tre?

Jag satt och funderade lite i bilen i morse. Bilköer kan vara kreativa, minsann.
Denna gång rörde sig tankarna om årets topplista, och hur svårt det kommer att bli att hitta rätt i den. Och då var det en sak som slog mig.

Detta kanske är trions år?
Watain, High On Fire, Grand Magus kommer säkert att vara med när det är dags att summera, något annat kan jag inte tänka mig just nu. Och alla är det grupper med tre medlemmar.
Slump? Kanske. Eller kanske inte. Men det känns som om det blivit vanligare med grupper som baserar sitt ljud på tre medlemmar.

Är alla goda ting tre, alltså?

Kanske inte. Inte om man kollar in denna video... hehe.. :)

Recension: Accept "Blood Of The Nations"

Tyska Accept är tillbaka med sitt första studioalbum på 10 år, och det tar ungefär 30 sekunder av inledande "Beat The Bastards" att inse två saker:

1) Detta är verkligen gamla hederliga Accept, fast i nyare kläder, och...

2) Grymtandet sköts inte längre av en viss Udo, och ersättaren Mark Tornillo gör ett storartat jobb!

Den här skivan har fått lysande kritik på flera håll (läs t ex Stones recension på Werock), och det tog ett tag innan jag satte tänderna i den. När det väl händer så sker det dock till ganska höga förväntningar och med hjälp av bloggens läsare R2.

Så. Hur håller den då?

Svaret är att den håller fint. Det når förstås inte samma svindlande höjder som när det väl begav sig en gång i tiden (jag menar, kolla in den här Tvekampen t ex, så inser man att "Balls To The Wall", "Metal Heart", "Restless And Wild"... ja, det är helt enkelt inga skivor man slår på fingrarna med lätthet), men det är ändå bra.

Framförallt är det hungrigt för att vara hårdrock framförd av ett gäng gubbar.

Produktionen är dessutom signerad Andy Sneap, och han har lyckats både behålla det klassiska Accept-ljudet samt klä allt i en ny och modern skrud.

Det hela får också ett lyft av tidigare nämnda sångaren Mark Tornillo, som både klarar av att vråla på det sätt man förväntar sig, samt att faktiskt sjunga rätt bra när så krävs.

Starka spår är inledande knippet "Beat The Bastards", "Teutonic Terror" samt "The Abyss" och titelspåret, men generellt är det här en jämn skiva. För egen del invänder jag eventuellt mot att den faktiskt känns aningen lång, samt att balladen "Kill The Pain" inte är något vidare.

Högst toppar når skivan i "New World Comin'" och "Shades Of Death", två spår som håller verkligt hög klass.

Är det här årets comeback?

Kanske. För egen del håller jag den här skivan som starkast konkurrent, en skiva som vuxit och vuxit sen den släpptes, och det ska bli verkligt intressant att se var Accept till slut hamnar. Det känns nämnligen som om betyget på "Blood Of The Nations" kan växa till sig med tiden.

Dagens dom lyder en svag fyra, och det är fullt möjligt att den stärks så småningom!

Du hittar skivan på Spotify här om du är nyfiken - och det borde du vara!

Bästa Spår: "Shades Of Death"!

Accept "Blood Of The Nations" - 4

Opethintervju!

Nu är den publicerad, min intervju med skinnpiskaren i Opeth - Martin "Axe" Axenroth.
Kul grej att göra, och det var en intervju där det flöt rätt så bra i snacket.
Om jag sen lyckades förmedla det till den skrivna texten är en helt annan sak, och det får du avgöra själv. Du hittar hela härligheten här!

Live!: WASP "Double Live Assassins"

1998, det känns som länge sen - men redan hade legenderna i WASP släppt så många klassiska skivor att det är rent av löjligt!

Dags för ännu en av deras liveskivor, den här gången en dubbelgiv som innehåller några av bandets bästa stunder någonsin, i alla fall i mina öron...

"I Wanna Be Somebody" har faktiskt aldrig låtit bättre än här, liksom "Animal (Fuck Like A Beast)". Otroliga tagningar, rentav!

Det som dock verkligen lyfter hela given till ett måste i din skivhylla är de fantastiska hopslagningar som bjuds. Hela klabbet startar med något som kallas "The Medley", en mix av låtarna "On Your Knees", I Don't Need No Doctor", "Hellion" och "Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue)".

Senare får du också "The Crimson Idol Medley" som består av låtar från en av världens bästa konceptskivor, samt en kombinerad "Mean Man/Rock'n'Roll To Death".

Sånt måste man ju bara gilla!

Naturligtvis innehåller skivor proppfullt med fantastiska hits i övrigt också; du kommer inte att sakna i stort sett någon låt bland klassikerna som "Wild Child", "L.O.V.E Machine", "Blind In Texas", "The Headless Children" m fl. Bilderna i det medföljande häftet får en också att önska att man verkligen fick se bandet i dess fullfjädrade, galna, köttkastarform.

Så är tyvärr inte fallet längre, om jag förstår det rätt så vill Blackie inte ens framföra en del av de gamla låtarna på grund av sin nyvunna tro, så man får trösta sig med annat.

"Double LIve Assassins" är ett bra sätt!

Recension Spiritual Beggars, SAHG och Circle II Circle

Ny månad - nya recensioner att läsa på Werock!
Denna gång har jag personligen satt tänderna i två stycken alster som har rötterna fast placera i 70-talets melodiösa och tyngre hårdrock, samt lite progressiv power metal.

Svenska Spiritual Beggars är Mike Amott's hobbyprojekt på sidan av Arch Enemy, och precis som tidigare är det hårdrock av hög kvalitet som serveras på nya plattan "Return To Zero". Recensionen finns här!

Norska Sahg kanske kan ses som den norska motsvarigheten, även om det
inte är riktigt samma stämpel av supergrupp över dem.
Musiken är dock av mer eller mindre samma bakgrund, och detta är den tredje skivan som Sahg gör. Bra sväng, bra tyngd, och dessutom är de aktuella som förband åt Dimmu Borgir för tillfället.
Kolla in recensionen här!

Circle II Circle är en ny bekantskap för min del, även om detta faktiskt är bandets 5:e platta och det är solid bakgrund på deltagarna.

Den här skivan har helt klart varit svårast att sätta betyg på av månadens skörd. Stundtals gillar jag det som fasen, stundtals faller det platt. Hur som helst så hittar du hela recensionen här.

Naturligtvis har kollegorna varit flitiga också. Som vanligt.

Denna månad hyllas Dimmu Borgir , Raubtier och Kvelertak, medan Volbeat och Vince Neil går helt andra betyg till mötes...

Dagens Spotifylyssning...

...är det här. Kolla in Martins och Jannes dubbelrecension av Kvelertak.

Sen öppnar du Spotify på den här länken och firar in fredagen.

Jävlart, vad bra! Sån här musik gör mig glad och sätter ett flin på mina fredagsläppar... :)

Veckans Tips: The Gates Of Slumber "Conqueror"

Klassisk heavy metal.

Det är den enkla beskrivningen av The Gates Of Slumber.

Texterna behandlar ämnen som du kan föreställa dig genom att kolla på omslaget, och musiken låter faktiskt därefter också. Det är grymt bra sång av frontmannen Karl Simon, och de övriga medlemmarna i trion (basisten Jason McCash och trummisen "Iron" Bob Fouts) piskar fram ett fundament av doominfluerad klassisk heavy metal som gör att jag får ett riktigt grisflin av lycka på läpparna varenda gång jag hör det!

"Conqueror" är utgiven av svenska I Hate Records år 2008, och det är bandets andra fullängdare. Själv upptäckte jag bandet i samband med min recension av senaste alstret "Hymns Of Blood And Thunder", och det var en sån där upptäckt som gjorde att jag genast visste att jag var tvungen att söka mig bakåt i katalogen.

Något jag är mycket glad över, för om "Hymns Of Blood And Thunder är bra (jag har nog egentligen anledning att revidera det där betyget uppåt en aning egentligen...), så är detta än vassare.

Låtar som "Trapped In The Web", "Ice Storm", "To Kill And Be King" och "Eyes Of The Liar" dominerar helt enkelt.

Det är storslagen heavy metal, och gillar du band som Grand Magus så får du inte missa det här. Tyvärr verkar de inte finnas på Spotify för lyssning, men du kan glida över till bandets hemsida pronto och kolla in lite låtar - jag föreslår att du börjar med "Chaos Calling", men lyssna igenom allihop. Och köp sen plattan!

September - bra eller anus?

Snart är det slut på september.
Sjukt bra månad när det gäller skivsläpp.
För egen del har jag inte ens hunnit sätta tänderna i Megadeth "Rust In Peace Live", Dimmu Borgir "Abrahadabra", Volbeat "Beyond Hell/Above Heaven", Amorphis "Magic&Mayhem", Kataklysm "Heaven's Venom" eller lite mindre kända spännande akter som Kvelertaks självbetitlade album.
Det är helt enkelt för mycket bra musik som släppts nu, som det brukar vara i september.

Förr i tiden var det ju så att det kom typ 4 bra plattor per år. Trist i sig, men då gav man också dem rikligt med tid (jo, jag pratar waaaaaay back nu...). Ibland önskar jag att det var mer utspritt än nu.
Frågan är alltså - hur är det egentligen med en månad som september, när det regnar kanonplattor.
Är det bra eller anus?

Vinn torsdagstraven!

Denna vecka bjuder torsdagstraven på inte mindre än 6 st riktiga tungviktare!

Hole "Live Through This"
Candlemass "Live"
Marylin Manson "Portrait Of An American Family"
Megadeth "Peace Sells... But Who's Bying"
Metallica "Reload"
Ulf Lundell "I Ett Vinterland"

Metalbloggens mecenat Magnus Ö besatt en hel del guldklimpar, minsann - och just dessa kan bli dina! Allt du behöver fixa är at tvara först att kommentera på detta inlägg - och svara rätt på den här frågan...:

En av skivorna du kan vinna är Candlemass. Samma band firar 25 år i december (håll utkik efter en riktigt smaskig tävling så småningom!), bland annat genom att framföra hela sin debutskiva "Epicus Doomicus Metallicus" med originalsångaren... och, frågan är: vad heter den sångaren?

EDIT: Jajamen, snabbast i stan är Fredrik! Rätt svar var Johan Längqvist, vilket kanske är lite av en slamkrypare. I konvolutet på nämnda "Epicus Doomicus Metalicus" så är det nämligen ett feltryck - prickarna har fallit bort, och det står Langqvist!
Fredrik - mejla din postadress till chief-rebel-angel@hotmail.com så kommer skivorna med posten.
GRATTIS (...och ja, du har för lite att göra!)

Fel pusselbitar...

...jag fortsätter at tjata lite om det där md den kommande Hårdrockskvällen.
Varför?
För att jag tänker en hel del på det!

I dagarna har jag dessutom fått klart för mig vad jag tänker spela på hela 3 st kategorier, och sorterat ut de felaktiga pusselbitarna som först fanns i tankarna.
Exempel på sådana är...

Bästa Detalj:
At The Gates och Tompa Lindbergs fantastiska "go" i början av "Slaughter of The Soul". Den låten har jag själv haft med i tidigare år, och vill inte upprepa mig. Dessutom dyker den säkert upp från nån annan...
Immortal och Abbaths grymt coola "uähh" i "One By One". Coolt, men jag tror det också dyker upp från annan deltagare.
Black Label Society "Southern Dissolution", och det brutna riffet halvvägs in i låten.

Något Oväntat:
Bad Religion och "Generator". Bra låt, men det blir inte den. Inte heller "Time" med Anthrax eller något med Disturbed eller Backyard Babies (jo, jag har faktiskt lyssnat igenom det material jag har med dem för just den här kategorin!
Fortfarande har jag dock en lista på tre låtar som jag velar mellan här - alla med några år på nacken...

Ja, det får vara nog med avslöjande för denna gång.
Imorgon är det torsdag, och det betyder ny torsdagstrave!

Denna gång kan du plocka hem hela 6 st plattor, och jag utlovar godbitar som Marylin Manson, Hole och Megadeth. Inte illa, eller hur?
Någon gång under dagen släpps tävlingen. Här.

Listig läsning

I brist på tid att skriva egna vettiga inlägg just nu så tänker jag göra en riktig klassiker:
Jag snyltar!

Just nu finns en hel del bra läsning out there in the internetworld, och som den stundtals vänliga själ är så så passar jag på att tipsa er om den.

Listor är kul, tycker jag, och just nu pågår två riktigt roliga nedräkningar som du inte får missa.
Det är Metal Bastards upprabbling av de 30 bästa plattorna på 00-talet, ett mastodontjobb som är väl värt att följas - samt Mr MASA's nedräkning av de 10 mest överskattade banden som är aktiva idag. 2 roliga listor, tycker jag. Även JonteRoyal har en lista över de bästa låtarna på 00-talet, men eftersom han - tyvärr - aviserat bloggpaus så får vi hålla tummarna och se om listan blir komplett.

Söker du andra bra saker att läsa så rekommenderas den skarpa iaktagelse som Blasphemedia gör i det här inlägget. Jajamen, det är inte för inte som den bloggen blev Årets Blogg 09 på den här siten... :)

Dessutom bjuder Slusk på ett fint musiktips. Kolla in The Crystal Caravan på Spotify!

Hårdrock i bilen?

Kolla in den här reklamen - en av de roligare som rullar på dumburken just nu, precis som Grimgoth konstaterade redan igår...



Det har i alla fall fått mig att fundera lite.. tänk om man skulle ha ett rockband i bilen!
Jädrar, vad coolt. Och opraktiskt. Men ändå, vilka skulle man välja?

Först var jag inne lite på Immortal, för det vore tufft att ha en galet sminkad orkester i baksätet när man står i kö på Essingeleden - samtidigt som musiken är grym.
Men sen ändrade jag mig.
Vete fan, men jag orkar nog inte ha Immortal varje dag i bilen.
AC/DC eller Van Halen kanske. Machine Head eller Guns'N'Roses som jag valde som bilmusik i Werocks sommarsammanställning.
Det andra alternativet är ju att välja praktiska saker. Satyricon är ju egentligen bara två personer (om man kan pruta på basen, men med tanke på hur förra plattan är mixad så är det väl sak samma...) och det ryms ju bra.
Iron Maiden verkar å andra sidan vara väldigt sympatiska, och ska man dela bil med samma personer dag ut och dag in så kanske det ska värderas högst...

Det är ändå tur att jag slipper ha ett helt band i bilen, skulle inte funka.
Vilka skulle du ha valt?

Månadens DVD-tips: Testament

Werock publicerar månadsvis ett tips på en sevärd DVD som förtjänar plats i hyllan.

Denna månad är det dags för en sådan som inte bara borde ha plats i din hylla - det är faktiskt närvaroplikt på den!

Testament har en lång och brokig karriär bakom sig.

De borde enligt all rim och reson vara ett av de absolut största banden som drar storpublik, men har lik förbaskat tillhör de gängen om tvingats spela på Skellefteåfestivalen istället. Konstigt, för det är ju ett gäng av yppersta världsklass som borde ha horder av fans och hyllas i media...

Nå, på den här given så gör bandet en fullständigt briljant ilsken och taggad spelning på klassiska The KoKo i London, och du får faktiskt hela originalsättningen på scen samtidigt.

Kolla in text & video i artikeln som du hittar här!

Remasters: Morbid Angel "Altars Of Madness"

Dags för en högernäve i ansiktet.

Morbid Angels debutalster "Altars Of Madness" (finurligt döpt, man kan se vilken skiva i ordningen detta är med amerikanerna genom att kolla första bokstaven i titeln, A = 1:a plattan, B som i "Blessed Are The Sick" = 2;a plattan, osv... utom med undantag från udda "Abominations Of Desolation" kanske) är en av de där skivorna som verkligen format en hel genre.

Den amerikanske dödsmetallen föddes väl nästan med den här given!

Själv upptäckte jag inte bandet förrän senare, jag var helt enkelt lite för feg för den typen av extremmetall när plattan dök upp -89 (som för så många andra blev dock vägen in i denna underbara värld så småningom Slayer!)

Dessutom kan man ifrågasätta om det här är en "riktig" remasterskiva, det kanske snarare ska ses som en remix, eller återutgivning. Fast det känns mindre viktig egentligen.

Plattan håller ju än!

Med ett omslag som kan skrämma småbarn och låtar som "Immortal Rites", "Chapel Of Ghouls", "Lord Of All Fever And Plagues" och "Maze Of Torment" så har bandet skapat en riktig klassiker! Trey Azagtoth (coolaste namnet i metalvärlden?), David Vincent, Pete Sandoval och Richard Brunelle står bakom mästerverket, och på just den här återutgåvan får du dels extraspåret "Lord Of All Fevers And Plague", samt remixar av "Chapel Of Ghouls", "Maze Of Torment" och "Blasphemy".

Det räcker liksom bra så.

Mosh!

Queensrÿche

Seattles stoltheter Queensryche är ett av mina favoritband, brukar jag hävda.
De spelas ofta, och jag har under hela mitt liv haft bandet som en kompanjon vid speciella tillfällen. Jag anser att DVD'n "Mindcrime At the Moore" är bland det bästa som skapats i DVD-väg, och jag hävdar med bestämdhet att "Operation: Mindcrime" är världens bästa konceptskiva - och kanske världens bästa skiva totalt sett (den är i alla fall på Topp 5, det är odiskutabelt som alla vet... )

Det är bara det att jag har kommit på en sak.

Allt detta baserar sig på en svunnen tid. Neddimpandet av "Promised Land" på hallmattan i veckan får mig att inse att jag lever i det förgångna. Visst är den skivan bra, men på senare tid så har bandet inte rosat marknaden direkt. Förra given "American Soldier" innehöll t ex bara ett fåtal ljusglimtar i ett för övrigt genomgrått och överpretentiöst material.
Det kanske rent av är dags att... ja... ni vet... lägga av?
Bandet kanske ska sluta nu. Luta sig tillbaka och vara fantastiskt nöjda över allt man åstadkommit? Det måste förstås vara en av de allra svåraste frågorna en artist eller grupp kan ställa sig - när det är dags att lägga ner verksamheten - men ibland kanske det är bättre.

Jag vet inte, förstås, men medan jag funderar vidare så bjuds det på fin underhållning. "My Empty Room" som förstås bara är uppvärmningen innan en av världshistoriens bästa låtar tar vid. "Eyes Of A Stranger". Fyyyy fan vad bra!!!

Kan Queensryche någonsin nå den här nivån igen, eller ens i samma division? Tveksamt. Tyvärr.

Veckans Tips: Shinedown "Leave A Whisper"

Om förra Veckans Tips var smutsig musik med skitigt ljud och rå sång så är den här Veckans Tips något av motsatsen.

Amerikanska Shinedowns debutalbum från 2003 sålde en miljon exemplar i Staterna, men för min del var det inte förrän Zappzott tipsade mig som jag fick upp ögonen för skivan.

Musiken som bjuds är generellt rock och hårdrock med sväng och ganska härligt driv, och precis lagomt hårt för att kunna logga massor av speltid på radio.

Och.

Det finns två saker som verkligen står ut över mängden av band.

Det är sången, som hanteras av Brent Smith, som är rent av fenomenalt jäkla bra - och så är det två ballader som kan få vuxna män att gråta.

"Burning Bright" och ".45" är helt enkelt jävligt bra, och i de versioner där just sången tillåts dominera så gör de sig extra väl (plattan innehåller remixar i akustiska versioner).

Du vill helt enkelt inte missa dem - framförallt det som kallas "Burning Bright - Sanford Remix" är ett måste att kolla in.

Skivan i övrigt innehåller också singlarna "Fly From The Inside" och "Simple Man" som är en cover på Lynyrd Skynyrd's gamla örhänge.

Du hittar skivan på Spotify, och det är väl inte mycket att tveka om.

Har du inte koll på Shinedown sen tidigare så är det bara att åtgärda det så fort som möjligt!

Vinn torsdagstraven!

Såhär ser den ut, dagens hög med plattor som du kan vinna. Som vanligt är de donerade av Magnus Ö, och du får dem i befintligt skick!

De Lyckliga Kompisarna "Tomat"
Ardis "No Man's Land" (singel)
Ministry "Psalm 69"
System OF A Down "Toxicity"
Testament" Souls Of Black"

Traven blir din om du är först att kommentera med rätt svar på följande fråga:

...vilken av artisterna/grupperna som ingår i dagens trave har medverkat i någon av Metalbloggens serier Live!, Remasters eller Veckans Tips - och med vilken skiva?

EDIT: Stones knep denna trave med skivor, endast en kvart efter att inlägget lades ut. Svaret var Testament och skivan "Live In London". Grattis!

Det kommer förresten att bli en hel del torsdagstravar framöver. På torsdagarna (doh!). Stay tuned!

Härligt mejl

Det kom ett mejl i den elektroniska brevlådan i dag.
Ett sånt som lyfte hela den VAB:ande torsdagen.
Det var från Record Heaven och lyder som följer:

Din order har levererats 2010-09-23!

Ordernummer: #10651
Lagd: 2010-09-22
Item Format Qty à Price Amount
QUEENSRYCHE - Promised land CD 1 99.00 SEK 99.00 SEK
BRAZEN ABBOT - Guilty as sin CD 1 189.00 SEK 189.00 SEK
EMPEROR - Live Inferno (2xcd) CD 1 189.00 SEK 189.00 SEK
OPETH - In live concert at the royal albert hall (5pc) DVD 1 379.00 SEK 379.00 SEK

Ser enormt mycket fram mot Opeth-boxen från jubileeumsspelningen, speciellt som jag nyligen genomfört en intrevju med Axe, trummisen, och där vi pratade en del om bandets upplevelse av de spelningarna (kommer nog på Werock snart, ha tålamod...).
Dessutom är detta bara del ett av beställningen. Del två har lite längre leveranstid, och innehåller bland annat Megadeths nya liveskiva, senaste Bad Religion och annat mumsigt...

Dessutom kanske det är läge att förtydliga det där med reklam i blogg, alltså det förra inlägget.
Jag har inte, och har aldrig haft, för avsikt att sparka igång reklam på den här bloggen.
Det är inte intressant för min del.
Däremot har jag noterat att en del andra kollegor i bloggandets ädla konst använder sig av det, och jag ville bra gärna ha lite tankar och reaktioner över just reklamfunktionen.
Som jag fick! Tackar!

Bloggreklam. Varför det?

Här kommer en fråga som jag funderat lite på i min egna lilla värld.
Bloggreklam.

Alltså, inte den typen som jag själv har för exempelvis Record Heaven eller Werock, utan den där funktionen som finns där det sprängs in allehanda reklam lite här och där.
Enligt Blogger och Google så ska man kunna tjäna pengar på det.
Jag är ju skeptisk, och kan för egen del tycka att det blir rätt mycket sämre upplevelse av siten när det blandas in så pass kommersiella banners, men jag är lite nyfiken ändå.

Ni som har reklam på era siter, ger det verkligen några pengar?
Och vad säger ni andra, tänker ni på det?
Betyder detta att det kommer reklam på Metalbloggen?
Nä. Inte alls. Jag vill bara veta.

Nå, med det avklarat kan man kasta sig över allehanda andra grejer.
Först, en heads up. Imorgon är det torsdag, och det kommer att innebära en möjlighet att vinna torsdagstraven med skivor. Som vanligt vinner den som först svarar rätt på frågan som kommer på bloggen imorgon, så det är bara att ladda med kaffe och plåstra fingret så du kan trycka "F5" skitofta!

Sen, allmänt svammel. Mest I Spelaren är uppdaterad. Circle II Circle är en ny bekantskap som recenseras kommande månadsskifte på Werock och som jag har en hel del svårigheter att sätta fingret på vad jag egentligen tycker om. Förutom de angivna plattorna och låtarna så har även senaste Stone Sour och Accept rullat. Accept är rätt bra, framförallt sjunger han riktigt bra, "den nye". Stone Sour var jag initialt skeptisk mot, men den har växt. Med tanke på kommentarerna från bekantskapskretsen misstänker jag också att den kommer vara välrepresenterad på Hårdrockskväll 2011...

Till sist... saknar du längre inslag här?
Undertecknad har mer eller mindre drunknat i jobb den senaste tiden, men var lugn. Det kommer...

In Flames släpper nytt!

In Flames, kanske Sveriges största namn inom metallvärlden släpper i september något helt nytt - två stycken egna tappningar whisky! Detta är extremt ovanligt, och en ynnest som är få förunnade. Naturligtvis har det med frontmannen Anders Fridéns enorma intresse för drycken att göra (han har själv haft dialogen med Glenfarclas som är ett litet familjeägt destilleri). Bilden ovan visar just nämnde Fridén tillsammans med George S. Grant från Glenfarclas.

De två tappningarna kommer att heta 105 samt 73, och de lanseras i samband med den stora Öl- och Whiskymässan i Stockholm, där även herr Fridén kommer att finnas på plats för att besvara frågor och prata med folk. Vill du se bilder på den specialdesignade etiketten, och få veta ännu mer om de två tappningarna så klickar du dig vidare här till Maltbloggen.
Vill du läsa ännu mer svamlande av undertecknad på ämnet In Flames och Anders Fridén så klickar du här för att komma till en mindre krönika!

Skål!

Bästa Instrumentala Spår...

...blev inte en kategori i årets kommande Hårdrockskväll 2011.
Däremot har jag en del tankar om det.
En bra instrumental låt är nämligen inte fel alls tycker jag, speciellt som en höjare av en hel platta.

Favoritskivan för tillfället, The Swords "Warp Riders" innehåller två stycken såna stycken, och totalt sett så blir det liksom ett bättre slutresultat - även om just de två styckena inte är helt fantastiska i sig. Inte som grymma "Tänk På Döden" med Kongh eller klassiska "Fluff" med Black Sabbath. Eller nästan valfritt instrumentalt stycke med Yngwie...

Äh. Vi tar en spellista. På Spotify! God morgon!

Intervju med Death Angel

Måndagens läsning för dig är en ganska lång intervju med Rob Cavestany, gitarrist i amerikanska thrash metal-akten Death Angel. Intervjun är gjord en sen fredagkväll, och bjuder på allt från känslor avseende bytet av medlemmar till tankarna om nya plattan "Relentless Retribution".

Du hittar intervjun här - mycket nöje!

Live!: Machine Head "Hellalive"

Alla som sett Robb Flynn och hans mannar i Machine Head live vet att bandet tillhör de tajtaste akterna i metalvärlden.

Jag törs även säga att de tillhör de hårdast arbetande, då de verkar befinna sig på vägarna mer eller mindre konstant - ofta till priset av en eller annan av medlemmarnas hälsa!

Den här tagningen släpptes 2003, och den är gjord på klassiszka Brixton Academy i London. Det betyder två saker:

1) Det är bra ljud och bra drag på spelningen

2) Låtmaterialet saknar alla hits från bandets fantastiska epos "The Blackening".

Bandet är synnerligen laddat på den här spelningen, och en sak som jag fascineras av varenda gång den här plattan åker på är gitarrljudet. Grymt, elakt och med bandets karakteristiska tjut på toppen av det (lyssna på "Ten Ton Hammer", t ex, så förstår du vad jag menar!).

Mellansnacket är dessutom ganska bra, och lyfter t ex inledningen på "Crashing Around You" rejält - det är helt enkelt lätt att höra och förstå att här står en riktigt förbannad frontman och förkunnar sitt evangelium.

Få se. Tajt band, bra ljud, het publik.... vad kan man mer önska?

Ja, just det ja.

Bra låtar!

Tur då att plattan innehåller 14 stycken väl valda stycken. "The Blood, The Sweat, The Tears" låter fantastisk, liksom "Take My Scars" och inledande "Bulldozer". Och, naturligtvis finns klassikerna här, som "Old", "Supercharger" och superhiten "Davidian".

Let Freedom Ring With A Shotgun Blast!

Recension: Abigail Williams "In The Absence Of Light"

Nä, men se där en trevlig bekantskap!

Amerikanska Abigail Williams andra platta "In The Absence Of Light" är min första kontakt med gänget, och eftersom jag för tillfället varit sugen på högkvalitativ black metal med en egen själ så har den här skivan gått varm ett tag nu!

Kim, alias BiblioteKarin, är en av kollegorna på Werock, och i samband med hennes recension av plattan så träter vi lite om betygsskalan (recensionen är dessutom bra skriven och full med fakta om bandet, så är du nyfiken så rekommenderas varmt en läsning av den...), men trots det så håller vi oss både i den övre skalan av betygssystemet - något som kanske är en indikation på kvalitén på den här given.

Tyvärr börjar det rätt svagt.

Inledande "Hope The Great Betrayal" är rätt bra men innehåller så pass mycket pretentiösa detaljer att gränsen för vad som är okej passeras (vargtjut i en låt kan funka, men fasen inte dåligt samplade vargtjut som kommer som floskel nummer 5 i låten).

Nåväl, sen blir det fest.

Efterföljande "Final Destiny Of The Gods" börjar med en fantastisk gitarrslinga, och bakar stundtals in perioder när jag nästan kan svära på att det är Opeth som spelar. "The Mysteries That Bind The Flesh" är en av skivans starkaste spår och bjuder både på ett inledande sväng, krossande tyngd och ett skönt rens, "Infernal Divide" är episkt skön med ett bra riff - och så fortsätter det.

Bra och lite udda black metal.

Jag hör stundtals element som kan vara tagna från Enslaved likväl som tidigare nämnda Opeth, medan det andra gånger låter Satyricon eller för den delen Gorgoroth, och kanske är det bloggläsaren Per som beskriver det bäst när han sa "du, det där låter väl ungefär som om det är Emperor"... det har jag för dålig koll på Emperor för att avgöra (den enda skiva jag har är "In The Nightside Eclipse") Likväl tycker jag att Abigail Williams har något eget, och jag gillar plattan.

Den är mångfacetterad och växer med varje lyssning.

Det är, med andra ord, black metal värd att kolla upp!

Du hittar bandets MySpace här, och eftersom plattan inte finns på Spotify ännu så får du nöja dig med lite aäldre alster på sagda tjänst.

Bästa Spår: "What Hells Await Me" är fantastisk black metal!

Abigail Williams "The Absence Of Light" - 4

TGI Friday!

Jag klarade det, den här veckan också - trots att det stundtals känts som en balans på kanten till avgrunden. Mycket i skallen nu, så det är skönt att det är fredag.
Dessutom finfrämmande.
Brorsan är i stan, så helgen kommer garanterat att bli bra. Kan bli lite TV-spel, lite lattjande med lillkillen, lite öl, lite ishockey på dumburken och en hel del skratt.

Det betyder till exempel att det inte blir någon lördagslyx imorgon på bloggen (du får läsa förra veckans premiär en gång till istället!), men det blir en recension som ligger laddad. Utan att avslöja vilken så är det ett band som börjar på "A", och det är positiva tongångar om plattan!

Du har väl inte heller missat att Megadeths "Rust In Peace - Live" finns på Spotify nu?
Ett utmärkt sätt att fira in helgen på.
Thank God It's Friday!