Bra. Och dåligt.

Onsdag idag.
Och det är verkligen både bra och dåligt just nu.
Efter att ha krigat med trafiksituationen i Stockholm som de senaste veckorna har varit rent av löjeväckande usel så har jag tagit mig till mitt s.k. jobb. Dagcentret där jag just nu tillbringar all min tid inlåst i en bur där vi försöker besvara en enormt stor upphandling.
Och idag är sista dagen. Idag ska det lämnas in.
Det är både bra (för då tar det ju liksom obönhörligen slut) och dåligt (för hur fasen ska jag hinna med allt som är kvar?).

Det som dessutom är extra spännande är att min dator har bestämt sig för att narras så här på morgonen. Startar om sig lite sådär efter egen vilja. Det är INTE bra.

i de korta stunderna av fungerande dator så hinner jag ändå med en del. Som att kolla lite i mejlen till exempel. Och där fick jag ett just ett besked om att Record heaven skickat iväg en beställning jag väntat på ett tag, med bland annat Kylesa och mera Agalloch. Det ÄR bra.

Onsdag.
Ömsom vin, ömsom urin.
Det blir nog inte roligare än så här på den här bloggen idag. Kila iväg till en bra site istället och kolla läget. Den här till exempel, så du kan hålla lite kolla på slutspurten av Elitserien. Eller den här, så du kan hitta något spännande inför helgen. Vi ses imorgon.
Om jag överlever.

Jo, förresten - en helt annan sak.
Nu har jag plåt till Sonisphere. Mastodon - ni skulle bara våga ställa in nu...

Mer om Semifinal 2 - Zakk Wylde vs Yngwie

Tidigare idag var det första paret ut som fick en närmare presentation, och vad passar då bättre att viga kvällen åt än en likadan titt på sista paret ut, dvs den andra semifinalen i omröstningen om vem som egentligen är Världens Bästa Hårdrocksgitarrist?
Nä, just det.
Inte mycket.
Och just denna semifinal tror jag kommer att bli vansinnigt jämn.


På ena sidan ställer vi karaktären Zakk Wylde, mannen som slog igenom som Ozzy Osbournes unge gitarrist och den som skulle fylla Jake E Lee's skor en gång i tiden. På den andra sidan återfinns en viss herr Malmsteen, svensken som flyttat på andra sidan pölen för att skapa sig ett legendariskt namn bland gitarrister.
Två helt olika spelstilar, faktiskt.


Zakk klarar i mina ögon att spela det mesta, han känns väldigt allround och kan lika väl uttrycka känslor via lite långsammare stycken (lyssna på "In This River", t ex) som att han kan piska upp ett jäkla sväng. Att Zakk också behärskar både låtskrivande, klassiska hårdrocksriff, sologitarr och att dessutom sjunga samtidigt som han spelar är också ställt bortom allt tvivel efter alla år som Ozzys högra hand likväl som i egna bandet Black Label Society.
För egen del är han också en av mina idoler, och genom sin unika förmåga att spela med övertoner, och man kan nästan genast att det är just Zakk som spelar. Tillfället att intervjua honom förra året är ett av de där stora ögonblicken, och för min del kan han mycket väl vinna hela den här omröstningen!





När det gäller Yngwie så är det helt klart en mer skolad och klassisk gitarrist vi pratar om. visst kan han spela allt, men de flesta tänker nog på samma ord som jag när de hör hans namn - nämligen virtuos. För så är det ju. Visst kan han skriva låtar (ja, jag har ju för fasen utnämnt "Oddyssey" till ett av de bästa svenska alstren någonsin!), men det är ändå just gitarrvirtuosen som är mest framträdande. Han tog på något sätt gitarrspelandet till en ny nivå - i alla fall för oss kids i Sverige - när han släppte sin första soloplatta och alla ville lära sig det där introt till "Evil Eye", har jag för mig.
Yngwie kan också mycket väl vara den som vinner alltihop för min del.
Ska man "bara" gå på rent tekniska kunskaper om vad man kan göra med en träplanka och sex strängar så är han antagligen solklar vinnare, till och med.




Som sagt. Det blir jämnt. Riktigt jämnt...

Mer om semifinal 1 - Tony Iommi vs Dave Mustaine

Okej, det är dags att kolla lite närmare på den första semifinalen i kampen om vem som ska röstas fram till Världens Bästa Hårdrocksgitarrist.
I båda ringhörnorna har vi rutinerade herrar.

Tony Iommi är förstås mest känd för att ha bildat Black Sabbath, och står som avsändare på sinnessjukt många klassiska låtar. Han spelar med plastförlängningar på fingrarna efter en olycka i tonåren, något som enligt sägnen har inneburit att han var tvungen att stämma ner strängarna en aning för att kunna spela, men... nja... jag vet inte det jag. Enligt Ozzys självbiografi var det snarare så att bandet hörde Led Zeppelin, och sen bestämde sig för att vara ÄNNU tyngre!
Nå, utan tvekan har Iommi förtjänat sin plats i semifinalerna, och för egen del så finns det ingen gitarrist som bättre klarar att skapa och spela ett riff. Om detta är vad som avgör vem som är bäst - då ligger Tony Iommi bra till!




Motståndaren Dave Mustaine är mer eller mindre Megadeth på egen hand, tycker jag. Han är en gitarrist mer än vad han är en sångare, och det är som gitarrist han egentligen har gjort sig ett namn. Hans sätt att spela känns både drivet och tekniskt, och även han är en habil låtmakare (minst sagt!), som framförallt är en bra thrashmetal-gitarrist.
Jag gillar Mustaine, och jag gillar framförallt Mustaine i tisderan runt Rust In Peace. "Hangar 18", framförd i orange stickad tröja är finfin gitarrporr, men till det ska man addera det faktum att kar'ln verkar ha gått in i andra (eller tredje) andningen numera, och har träffat en fin formtopp med senaste plattorna!

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist - Semifinaler!

Whooohaaaa!
Kvartsfinalerna i omröstningen om vem som är Världens Bästa Hårdrocksgitarrist är avgjorda, och det blev inte alls som jag tänkt mig. Eller, rättare sagt, hur rösterna fördelade sig blev inte som jag tänkt mig, även om de slutliga segrarna kanske inte är helt överraskande.
Förvirrat?
Häng med då, så ska jag försöka förklara mer!

Kvartsfinal 1, Nergal vs Zakk Wylde. Resultatet slutade 16-48, och egentligen är jag inte så vansinnigt förvånad över att Zakk vann, men jag trodde nog ändå att Nergal skulle ta fler röster.

Kvartsfinal 2, Dave Mustain vs Kerry King. Här slutade det 35-32 till den rödhåriga strängbändaren som frontar Megadeth, och detta var en stenhård fight hela vägen in i mål. King hade oftast ledningen, och länge var det oavgjort innan de sista rösterna föll. Lite överraskande för min del, faktiskt, men vi välkomnar herr Mustaine in i semifinalerna!

Kvartsfinal 3, Slash vs Tony Iommi, slutade med fullständig kross för legendaren från Black Sabbath. 17-49 skrevs slutresultatet till, och detta förvånade mig rätt mycket. Jag trodde nog att herr Iommi skulle ta hem segern, men jag var helt inställd på en tät match - inte en fullständig kross?

Kvartsfinal 4, Abbath vs Yngwie. Tja, som Seance konstaterade - det kanske egentligen inte var en match. Det slutade 19-44, och det får väl ses som ett ok resultat för Abbath ändå!

Okej, klarnar det då?
Bra. Då siktar vi framåt!

Som tidigare nämnts så blir det nu en form av ranking. Flest röster rankas högst, näst flest blir rankad näst högst och så vidare. Sedan ställs nummer ett mot nummer fyra, och tvåan mot trean. Alltså, med hjälp av alla matematiska regler blir semifinalerna på följande sätt:

Semifinal 1: Tony Iommi (49 röster) vs Dave Mustaine (35 röster)
Semifinal 2: Zakk Wylde (48 röster), vs Yngwie Malmsteen (44 röster)

Herrejävlar, nu tightar det ihop sig!

Och det finns bara ett sätt att få reda på vilka som lyckas ta sig till final.
Att rösta, och fortsätta hålla uppe trycket!

Veckans Citat: Brent Hinds, Mastodon

Sonisphere landar ju som bekant i stan till sommaren, och alla som tycker att uppställningen är b får mer än gärna stanna hemma. Det gör mig inget. Själv tycker jag att den är intressant, och att det är ett intressant grepp att välja aningen mindre akter som är heta.
Så, varför inte ta ett citat denna vecka från en av de som kommer att närvara?

"Om det blir för mycket whisky packar snälle söte Brent ihop.
Då kommer elake Brent fram. Det är han som pissar i fickor och skjuter fyrverkerier på folk."

Brent Hinds, Mastodon

Ooops... undrar vem om dem som kommer på besök till sommaren?

Nile och Melechesh i stan!

Klubben bjuder ikväll på högkvalitativ extremmetal med exotiska inslag.
Huvudbandet är väl Nile, men Bibleblack och framförallt Melechesh drar nog skapliga skaror de med!



Nile är ju brutal döds med riktigt skönt sväng, men för egen del sörjer jag nog mest att jag missar Melechesh. Senaste plattan "The Epigenesis" har snurrat rejält många gånger hemma den senaste månaden, och jag kan inte annat än hålla med i orden från recensionen på Werock.
Här får du öppningsspåret från plattan, grymt sköna "Ghouls Of Nineve"!

Live!: Katatonia "Live Consternation"

Sverige är egentligen fantastiskt.

Musikmässigt i alla fall.

Här ryms så otroligt mycket olika världstopp inom så många olika genrer att det egentligen är osannolikt, och speciellt sant kanske det är inom hårdrock.

Ett band som verkar ha svårt att bli profeter i sitt egna land, så att säga, är Katatonia. Hyllade runt om i världen, men oftast spelande på rätt små arenor här hemma (även om det nu senast var rätt bra uppslutning i Stockholm).

Här har du dock en bra möjlighet att få se och höra bandet live i ett riktigt prisvärd kombo. "Live Consternation" innehåller både CD och DVD i samma paket, så det är rejält med värde i paketet.

Spelningen är tagen från Wacken, vilket gör att det finns en tidsgräns som måste hållas. Bandet lyckas ändå med konststycket att fylla sin utsatta timme till bredden med kvalitetsmusik, och eftersom skivan är från 2006 så ligger tyngdpunkten på material från skivan "the Great Cold Distance", och här får man vackra versioner av bland annat "Leaders", "Soil's Song" och "July", men även lite äldre pärlor som "Right Into The Bliss" och "ghost Of The Sun".

har du ingen tidigare erfarenhet av Katatonias vackra och melankoliska musik så är det här kanske det perfekta sättet att sätta sig in i bandet, ljudbilden är riktigt bra och klar samtidigt som man får ett snyggt utdrag av hur bandet låter numera.

Dessutom är skivan och filmen så bra att det funkar även för oss som redan satt oss in i bandet.

Gör som poolare Per.

Kolla in Katatonia, och låt tårarna strömma nerför kinderna när du bits av musiken!

Recension: Vreid "V"

Norska Vreid har hunnit med ett gäng plattor, tydligen. Fem, för att vara exakt - i alla fall om man ska tro bandets hemsida, men inte har jag lagt märke till dem innan. Lite konstigt egentligen eftersom de ligger på Indie Recordings och är ett norskt band som spelar extrem metal med progressiva inslag - något som annars borde dra till sig min uppmärksamhet på samma sätt som blod i vattnet lockar en haj.

Nå, bättre sent än aldrig, och man får tacka Kim för videon till förstasingeln från albumet "V" som väckte uppmärksamheten. Att den efterföljande recensionen på Werock sen var mer eller mindre lyrisk stillade ju inte direkt min nyfikenhet - snarare tvärtom!

Nu, ett tag senare så har skivan rullat hos Rebellängeln i otaliga varv, och det är dags att sätta pränt på mina egna tankar.

Skivan inleder lite trevande, och de första tre minuterna av öppningsspåret "Arche" är visserligen en uppvisning i gott musikantskap, men samtidigt känns det för mig som om bandet håller tillbaka lite. Som om de hellre vill spela bra än med full känsla och satsning. Det ändras dock vid ganska precis treminutersstrecket, då alla hämningar släpps direkt efter breaket. Då öser bandet på, och efter det har jag alltid känslan av att hela plattan öppnar upp sig. Visst, samma riff återkommer senare i låten på samma sätt som i inledningen, men då känns det som om bandet är i "zonen" på ett annat sätt. Kanske är det min bara för min del som det händer, men det spelar ju mindre roll.

Effekten är hur som helst bra, och efter att bandet valt att ösa in sin själv i sitt kunnande så lyfter plattan, tycker jag.

"The Blood Eagle" och "Wolverine Bastards" bjuder sen på bra black metal med säregna inslag, och som Kim nämnde i sin recension så är paralleller till ex Enslaved inte alls fel - även om jag tycker att Vreids musik är enklare och rakare. Mer tillgänglig, kanske, utan att lägga några värderingar i det ordet.

Singeln "The Sound Of the River" är plattans bästa spår, med en riktigt bra hållbarhet. Den fastnat faktiskt rätt fort (jag har nynnat den för mig själv i samband med att jag skrivit på ett upphandlingssvar hela veckan som varit), men klarar ändå att fortsätta locka efter många spelningar. Långa "Fire On The Mountain" och "The Others & The Look" är bra och bjuder på intressanta vändningar, även om jag ibland kan lessna på "pratmomenten".

Avslutningen på skivan är också mycket bra, då "Welcome To The Asylum" och "Then We Die" innehåller både episka partier och mer klassiskt black metal-rens.

In alles en mycket bra skiva som faller mig gott i smaken och som gör mig nyfiken på bandets backkatalog!

Vreid är uppenbart byggt på något mer än bara bra låtar också. Musikantskapet är bra, produktionen är mycket bra, och jag ser framför mig att fans av ex Satyricon senare alster - dvs enklare och välbalanserad och producerad black metal - borde kunna gilla detta, även om det inte är direkt samma raka black'n'roll.

Plattan finns tyvärr inte på Spotify ännu, men de gamla skivorna ligger där så den dyker nog upp vad det lider!

Bästa Spår: "The Sound Of The River", men det finns flera bra låtar.

Betyget blir en fyra. Solid sådan, deta är nog årets bästa platta så här långt!

Vreid "V" - 4

Veckans Tips: Millencolin "Kingwood"

Örebros Millencolin är minst sagt veteraner. Sen starten -92/93 har man hunnit med 8 fullängdare, och det här är nummer 7 i raden. En platta där bandet står kvar vid sitt grundrecept smittsamma, trallvänliga pop-punklåtar med driv, men där man också hör ett inslag av mognad och djup som jag har fängslats av sen plattan kom 2005.

Jag tycker personligen att bandet lyckas fusionera sin passion och glöd med en kompetens och tajthet som är outstanding.

Dessutom är låtmaterialet fenomenalt bra!

Från inledande "Farewell My Hell" till avslutande "Hard Times" bjuds lyssnaren på starka sånger, snabba låtar och nästan melankoliska slingor.

Produktionen är väl balanserad, och Nikola sjunger otroligt bra. Bandet fick lite minihits med "Ray" och "Shut You Out", men egentligen hade de väl kunnat prångla ut fler singlar med det här materialet. "Birdie", "Novo", "Stalemate"... plocka valfri pärla bara.

Nå, Veckans Tips den här gången är ett stycke spelglädje som sätter ett riktigt glädjegrin på mina läppar. Låt det göra detsamma hos dig. Du hittar bandets MySpace här, och du kan förstås också ladda in plattan i Spotify. Rätt coolt omslag också, som sticker ut lite.

Enjoy!

Vafan?

Hur gick det där till?
Mitt i all röran idag så lyckades jag tydligen, på något sätt, missa att det var betydligt fler band än tidigare nämnda Slipknot, In Flames, Mastodon (yess!) och Mustasch som är klara för Sonisphere. Vilken klant jag är!
Nå, det finns en hel del riktiga mumsbitar bland de övriga akterna.
Airbourne som exempelvis gav förra årets bästa livespelning på Tyrol. Mumma, riktigt bra liveband som dessutom hade en rätt bra förra platta i "No Guts. No Glory" Veckans Tips har de hunnit med att vara också.
Men nu är dte ju inte slut med det.
Graveyard ska spela också. Sanna mina ord, de kommer vara stekheta till sommaren, när nya "Hisingen Blues" har briserat. Och räcker inte det så kanske du är sugen på lite knogmacka i form av Kvelertak, kanske?
Läs vad Werock-kollegan Jonas tyckte om spelningen på Kafé44 senast så fattar du...
Hur jag kunde missa just de där tre banden övergår egentligen mitt förstånd, faktiskt.

Får skylla på att jag var exalterad över Mastodon.
För övrigt ramlar det in fina rapporter från Arenan. Grand Magus fick visst bara 6 låtar, men startade med "Kingslayer" innan de släppte lös "Like The Oar Strikes The Water", och dominerade. Väntan på Accept var spänd...

Mastodon klara för Sonisphere!

Jajamen - det blev Mastodon som kommer hit på Sonisphere!
Halleluja!
Ja, bilden är ju Corey Taylor från Slipknot, de ska visst också dit men det är ju mindre viktigt...

Biljetter släpps den 25/2. Jag ska dit. Det ska Brent Hinds och company också.
Per däremot, min vän, ska nog inte det. Han ska på Getaway Rock istället.
Nä, det är inte synd om honom, men som han själv konstaterade... vafan ska det vara på samma dag för?

Nå, mer om det på Aftonbladet. Nu är det bara att ladda vidare, även om In Flames och Mustasch faktiskt inte höjer pulsen nämnvärt. Mastodon ska ju dit. Chaschwing!

Accept är i stan

Ikväll smäller det. Accept är i stan för att sprida lite klassiska heavy metalvibbar, och de får hjälp av bland annat Grand Magus. Det låter det!

Vill du ladda (ja, det är klart du vill) så bjuds det här på mer läsning.

Först - recensioner av bandens senaste plattor "Blood Of the Nations" samt "Hammer of The North", sen en debut på Werock, där Alex (som även står för bilden ovan) bjuder på en skön recension av bandets spelning i Göteborg tidigare i veckan, samt den setlist som presenterades där.

Räcker inte det så finns det mer att ta av. Accept har ju ändå medverkat med en liveskiva samt en remastrad skiva i de två serierna - och den första Tvekampen av alla! Grand Magus har också varit med i mer än recensioner. Som Veckans Tips, till exempel.

Nå, ska du dit så mottages förstås bilder och intryck tacksamt!

Och nu till något helt annat.

Sonisphere. Jag var ju bensäker på att den skulle komma hit (vilket visade sig bli rätt), men vi får ju se vilka banden blir. Det släpps väl senare idag, men Aftonbladet verkar iaf ha grävt upp anledningen till att Megadeth och Slayer ställde in i mars. (De har ju också lite enkel info om att festivalen kommer hit) Dessutom hintar Stones om att det blir mindre kanoner i år, men... ja, vi får väl se. Personligen skulle jag lägga av ett brallskott om det var Mastodon, men det är väl att hoppas på för mycket. Området blir också något nytt, Globe Arenas Open Air kommer ju i alla fall att borga för en bra service!

Nå, om några timmar vet vi väl vilka band som kommer också. Hepp!

Recension: Napalm Death Live. Och en knippe plattor!

Werock tuggar på, så pass att jag nästan får dåligt samvete för att jag inte hinner bidra så mycket just nu. Nå, jag får väl istället tipsa om en del av den läsning som finns, och varför inte starta med Martins recension av Napalm Death live? Finfin läsning, och dessutom ett knippe sköna bilder som den ovan. man önskar lätt att man var där...

Gillar du din musik lite softare så rekommenderas istället recensionen av "Hisingen Blues", det första smakprovet från kommande Graveyardplattan med samma namn. Den låten kan du förresten också hitta på Spotify, om du är nyfiken.

Räcker inte det som morgonläsning så finns ytterligare sprillans nya recensioner på Werock. Av Architects och Deathening till exempel.

Undrar du för övrigt vad undertecknad lyssnar på just nu så hittar du en uppdaterad "I Spelaren" i kanten till höger. Läser man mellan raderna så kan man misstänka att det snart kommer en recension på den här siten av Vreid, samt på Werock av kommande Cavalera Conspiracy....

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist - Kvartsfinaler!

Hey, nu är det dags!
Omröstningarna runt om i världen har tagit oss fram till 8 stycken slutgiltiga strängbändare som ska få chansen att ta hem nomineringen som Världens Bästa Hårdrocksgitarrist.


Följande namn återstår:


Zakk Wylde, Black Label Society
Kerry King, Slayer
Tony Iommi, Black Sabbath
Nergal, Behemoth
Yngwie Malmsteen, solo
Abbath, Immortal
Dave Mustaine, Megadeth
Slash, solo


Okej, då kommer det att gå till såhär nu.

Lotten kommer att dra fram 4 stycken matcher där dessa herrar möts i omröstning av modell utslagning. Den som får flest röster av de två går vidare till nästa omgång, och dessutom så funkar det såhär - den som får flest röster totalt rankas högst i nästa omgång, så det blir viktigt att pusha fram din favorit!


Papperslappar i en pappersmugg av modell kontorskaffe, och de första två som plockas upp är:


Nergal vs Zakk Wylde!
Spännande, rätt olika typer som kan attrahera röster av fullständigt olika fans.
Okej, nästa match - och upp kommer...


...Dave Mustaine. Och... Kerry King.
Men, vad fasen, de drabbade väl nästan samman i första kvalomgången? Eller var de i olika kvalgrupper då? Äh, skit samma, det är ju inte viktigt nu. Nu får de en egen match i alla fall!

Kvickt, vidare till nästa då.
Upp ur muggen kommer en lapp där det står Slash. Och en till, där det står Tony Iommi.
Kul, Slash vs Tony, det känns ju faktiskt som en stormatch det!

Kvar borde alltså skandinaverna vara. Bästa att kolla dock.
Första lappen säger Abbath. bra så. Och andra säger... Yngwie.
Ja, men då stämmer det alltså.

För att sammanfatta:

Kvartsfinal 1: Nergal vs Zakk Wylde
Kvartsfinal 2: Dave Mustaine vs Kerry King
Kvartsfinal 3: Slash vs Tony Iommi
Kvartsfinal 4: Abbath vs Yngwie

Härligt. Kör igång och rösta, så kommer det väl lite mer läsning om de olika matcherna vad det lider under veckan.
Hepp!

Some pics from Åre

Hemma i vardagen igen, efter en helg med företaget i Åre. Grymt bra väder som ni kan se på bilderna, och fantastiskt före. Fredagen var rätt kall, lördagen var bara skön. Sol, snö...

...och en öl eller två.
After Skin var inte så bra som jag minns den, eller så är det mig det är fel på.

Antagligen det sistnämnda, faktiskt.

För övrigt har jag lyckats boka en riktigt fullsmetad dag med arbete idag, det hade ju varit skönt med lite softare start på veckan - men så kan det ju gå ibland.

Det innebär dock att jag väntar med starten av kvartsfinalerna på Världens Bästa hårdrocksgitarrist till imorgon bitti.

Jag vill kunna lotta dem i lugn och ro, och då skriva lite om de matcher som blir!

Dock - lägg märke till hur tajt det blev till slut mellan Slash och Angus Young. 1 röst skiljer dem åt. 1. Det är hårda bud det. Till slut ska vi dock addera Slash och Dave Mustaine till de sista åtta stränbändarna, och det är ju nu det blir riktigt spännande!

Veckans Citat: Lars Ulrich och Marylin Manson

Veckans Citat kollar lite närmare på ämnet "storhetsvansinne".
Skönt underlag för helt verklighetsfrämmande kommentarer, och dessa får nog vackert tala för sig själv. Eller hur?

"En av mina brister är att jag inte kan förutspå framtiden"
Lars Ulrich, Metallica

"Vad händer om fler människor äger mina album än Bibeln en vacker dag? Då blir jag Gud eftersom fler människor tror på mig än på honom"
Marylin Manson

...eh..ja. Ska vi säga så?

Remasters: Nevermore "Enemies Of Reality"

Den här bloggen har ju en hel serie om remastrade skivor som du verkligen behöver i skivhyllan. Oftast är det äldre alster, klassiska, som fått en fräschare ljudbild och matats med extragodis för att säljas på nytt, men det finns undantag.

Dagens Remaster är en sådan.

Seattles Nevermore är nämligen ett band med alldeles egna definitioner av perfektion.

Så pass att deras "Enemies Of Reality" som släpptes 2003 inte fick mer än 2 år på nacken innan bandet helt enkelt bestämde sig för att ljudbilden inte dög, och underkände det arbete som Eddie Schreyer hade gjort till förmån för en ny mastring av en viss Andy Sneap.

2 år, i modern tid. Det är ingenting, och det gör den här skivan till något rätt så ovanligt i serien.

Så, är det bara därför du behöver den här skivan då?

Nä, förstås inte.

Den råkar ju också vara sprängfylld med bandets rätt egna progressiva thrash (eller vad man nu ska kalla det...), och några av deras främsta kompositioner återfinns på den här given. Halvballaderna "Tomorrow Turned Into Yesterday" samt "Who Decides" är goda exempel på där Warrel Dane får glänsa med sin sångröst och där den där speciella Nevermorekänslan av att vara större än livet infinner sig, men för min del är plattans guldkorn Jeff Loomis gitarrspel och dominans i spår som "I, Voyager", det inledande titelspåret samt avslutande "Seed Awakening" (som på ett snyggt sätt sluter an lyrikmässigt till den inledande titeln "Enemies Of Reality" genom att ha en uppepad textrad som lyder ungefär "there is no stronger drug than reality").

Extramaterialet som fins med är ett gäng videospår, med videoclipen till "Enemies Of Reality" och "I, Voyager", likväl som en livetagning från Wacken av den förstnämnda låten, men i ärlighetens namn kollar jag aldrig på dem. Det behövs liksom inte när resten av skivan är så bra.

Ljudet blev dessutom riktigt bra när det rattades av Andy Sneap, så jag kan inte säga att de gjorde fel när de valde att göra om allt!

Det är hårt, det är hittigt, det är hållbart och invecklat men ändå direkt. Det är, kort sagt, Nevermore. Kolla in!

Kungen

Jag är på kickoff i Åre. Kungen kom visst också hit.
På bilden har han fyllt 160 år, men det var på vår årliga Hårdrocksfest. Idag måste han alltså vara 160 år och en månad.
Skål. Vi ses. Kanske. Man kan inte lita på kungen...

Berg

Jomen, jag är ju inte här.
Jag är ju borta.
Åre, på kickoff med hela företaget. Det går bra nu.
Du får roa dig med annat idag.
Som att kolla på berg, t ex, precis som jag. Jag gillar berg. De är sjukt coola.
Majestätiska, tysta, tuffa. Lite som jag, fast tvärtom.
Så, här och här finns lite bilder från när jag and the wife went to Canada once upon a time.
Där har de berg.

Äh, vafan. Vi tar väl en spellista på det.
Här har du Metalyze Hail to Mountains Extravaganza, en jävligt spretig historia med allt från Dozer, Immortal, Grand Magus och Helloween. Bland annat!

Veckans Tips: Trident "World Destruction"

Det är dags för en överkörning som Veckans Tips.

Ladda skivspelaren med Tridents debut "World Destruction" och hör på varför den är döpt till just det!

Fullständig överkörning av svärtad dödsmetall med influenser av exempelvis Morbid Angel utlovas på den här skivan, och har du hängt med på dne här bloggen så vet du att jag både recenserat skivan samt intervjuat basisten Alex Impaler för Werocks räkning.

Värt att nänma om du inte har hängt med på det är att detta är en debut av ett band som består av idel veteraner. Nämnde Alex Impaler huserar i vanliga fall tillsammans med sångaren Tobias sidegård i Necrophobic, och de har sällskap av Johan Norman (som bland annat har ett förflutet i Dissection) samt Jonas Blom (Grief Of Emerald) för att piska upp stämningen på den här given.

För piska stämningen gör de!

Öppningsspåret "Jaws Of Satan" är ett öppningsspår som heter duga (som också blev skivans första video), och de följs fint av "Nemesis" samt "Luciferian Call" och skivans kanske starkaste spår "Black Velvet Wings".

Totalt sett är detta dock en skiva som inte är tvärenkel att komma in i.

Den kräver lite av dig som lyssnare.

Och belönar de som är värdiga.

Din fundering bör alltså vara om du är värdig.

Är detta din typ av musik?

I så fall ska du kolla in skivan.

Du hittar bandets MySpace här, och du kan också tjuvlyssna på Spotify.

Up The Trident!

Paradise Lost på Close-Up jollen...

...ikväll... och - buhuhuhu, jag kan inte åka!
Visserligen är det för att vi ska ha lattjolajban med jobbet - hela gänget åker till Åre - men i alla fall.
Jag hade nog hellre varit med på den där båten, faktiskt.
Jag menar... Paradise Lost! Napalm Death!

Förra året var ju jävligt kul Sammanfattningen från den resan finns här, likväl som lite bilder och info om spelningarna med Bullet, Cult of Luna, Entombed, Deathstars och Tribulation.
Årets resa blir nog lika kul, minst.
Så, för er som ska åka så tar vi väl lite laddning?

Förraförra årets bästa video var ju titelspåret från skivan "Faith Devides Us - Death Unites Us", men den är ju spelad rätt mycket. Vi tar en annan, lite äldre dänga. Från bandets lite mjukare period...




Bandet är dessutom på väg att skriva nytt material, enligt senaste Close-Up har de ca 2 låtar klara och hoppas på att kunna släppa nästa giv i slutet av året eller början av nästa.
Det bådar gott det!

Ja, vafan - vi tar väl lite Napalm Death också. Bara för att.

Detta är en av de bättre låtarna på vassa skivan "The Code Is Red, Long Live The Code"



Tystnaden är öronbedövande, en helt briljant titel faktiskt.
Nå, för er som ska ut på böljan - ha en fantastisk resa!

Mastodon "Live At Aragon"

Fick mess i morse, av Per.

Goda nyheter.

Samma dag som jag fyller år (37, jäklar vad tiden går) så släpper ett av världens bästa band ett fett livepaket på DVD och CD.

Mastodon.

"Live At Aragon" heter paketet, och du kan läsa mer här.

Perfekt! Till dess kan du alltid roa dig med att öppna Spotify och kolla in filmmusiken till Jonah Hex, musik skapad helt av bandet. Filmen i sig är en rätt meningslös (och kort!) bagatell, men musiken ger blodad tand efter nytt material med bandet. Räcker inte det så får du trailern här!

Misslyckad reklam

Allvarligt talat - jag har respekt för Rolling Stones.

De var ju i stort sett med och skapade den moderna rockstjärnan. Att bandet står upp fortfarande är inget annat än en gåta, de har ju sugit upp mer skit i näsan än valfri myrslok, likväl som att de marinerat sig i alkohol. På köpet har de lyckats skapa en hel del av musiken som inspirerat dagens hårdare akter, och ett knippe bra låtar.

Deras samarbete med Dressman har tidigare kommenterats här.

Jag gillar verkligen inte den klädkedjan. Eller, rättare sagt, jag har aldrig varit in där eftersom jag tycker att de ska straffas för sin reklam, men nu tänkte jag att... ja... kanske ändå.

Tills jag fick se deras senaste reklam.

Den med Rolling Stones merchen.

Allvarligt talat... hur tänkte ni nu?

Kräkreflexen ligger tung i rummet, och först funderade jag på att ta med filmen i detta inlägg innna jag kom på bättre tankar. Vore synd att besudla min fina blogg med något sånt!

Nä, fy fanken!

Det bringar för övrigt tankarna till annan misslyckad reklam.

När jag var yngre stod Max Hamburgare för en riktig klassiker. (Förresten, varför har Max slutat med pappakartongen - hur fan ska man nu kunna äta burgaren med kniv och gaffel? Jävla papper nu bara... nä, tacka vet jag Frasses!)

Man hade tryckt upp och tapetserat hela restaurangerna och alla muggar med den genomtänkta texten om erbjudandet för en större dricka.

"50% Mer - Dubbelt Så mycket"

Ehh... nä, det blir ju inte så. 100% Mer blir dubbelt så mycket.

Personalen var gaaaaaaanska less på att få den frågan kan jag säga, och man kan bara hoppas att deras ekonomicehf inte var den som hade hand om marknadsföringen.

Fast, det är klart.

Det kunde ju vara värre.

Fastighetsbolaget för vård och omsorg i huvudstaden har nog det rekordet.

De heter Locum. Med stort L, men o loggan skriver de allt med små bokstäver. locum.

Fint så.

Till dess att något geni kom på att de skulle göra en reklam i juletider där de bytte ut "o" mot ett hjärta. Och... allvarligt talat... det ser inte så bra ut, eller hur?

Vet du inte vad det innebär att I "love" cum så kan du ju alltid googla det. Se till att du är ensam bara...

This one's for you Gary

Tidigare i veckan sipprade nyheten ut, att gitarrhjälten Gary Moore hade funnits avliden på ett hotellrum. Det verkar lite osäkert om anledningen, men en sak är säker.
Världen har tappat ännu en legendarisk hårdrockshjälte.
Nä, sorgen och chocken går inte att jämföra med när Ronnie James Dio gick ur tiden, men det är rätt lätt att glömma vilken fenomenal sångare, låtskrivare och gitarrist han faktiskt var när det begav sig. Den senaste tiden försvann karl'n in i bluesen, men jävlar i helvete vad han dominerade en gång i tiden!

Skivan "After The War" är långt ifrån hans bästa men har ändå figurerat i serien om Remastrade skivor du behöver i backen. Jag har också haft med en av mina absoluta favoritlåtar med herr Moore, "Murder In The Skies", på en av gängets hårdrockskvällar (kategorin var Bortglömd Klassiker, om du nu undrar).

Så, nu kommer en kort hyllning i form av en Spotifylista med Garys bästa låtar.
Här finns varken blues eller ballader.
Här finns bara jävligt bra hårdrock!

Lyssna på den här listan, och inse att det är en stor rocker som gått ur tiden.
This one's for you Gary,
Thunder is rising!

Världens Bästa Hårdrocksgitarrist, del 4

Sådärja, nu är det dags att sålla fram de sista två gitarrhjältarna till slutspelet i följetången om vem som egentligen är Vräldens Bästa Hårdrocksgitarrist.
Denna omgång får kallas Wild Card, och är indelad i två röstningsbara pooler.
Den första är "resten av världen", dvs i stort sett Sydamerika och Australien. Till denna tillkommer också ett gäng stränbändare från Staterna som av någon anledning blev missade i första vevan.

Den andra poolen är alla de som lyckats sno till sig en andraplats, och därmed i sann melodifestivalsanda förtjänar en andra chans. Till denna pool adderar vi sen personer från Europa (främst Skandinavien, visar det sig faktiskt) som av någon anledning missades i första vändan.

Så.
En vecka kvar, två namn som ska tillkomma.
Sen tidigare väntar alltså:

Zakk Wylde
Kerry King
Nergal
Tony Iommi
Yngwie Malmsteen
Abbath

När de sista två namnen är klara så är det dags för en klassisk utslagning. Lotten får avgöra vilka som möter varandra i par om två och två. Vinnaren går vidare, förloraren slås ut.
Men det tar vi nästa vecka.
Just nu fokuserar vi på den sista omgången, alla Wild Cards!

Värdlens Bästa Hårdrocksgitarrist - del 3 avklarad

Jaha, ni har sagt ert om Skandinavien.
Till finalröstningen om vem som är Världens Bästa Hårdrockgitarrist går Yngwie Malmsteen och Abbath från Immortal. En andra chans ges till Patrik Jensen (The Haunted) och Obsidian C från Keep of Kalessin samt Alexi Laiho från Children of Bodom som båda skrapade ihop 15% av rösterna i sin grupp.
Totalt sett röstade en hel del av er, 82 röster på den svenska gruppen och 52 i den för resten av Skandinavien. Härligt, och att vinnarna knep 29% (Yngwie) respektive 23% (Abbath) visar att här finns två storfavoriter till slutvinsten.

Så, vad händer nu då?

Jo, klara för finalerna är sedan tidigare Zakk Wylde, Tony Iommi, Nergal och Kerry King - och med Yngwie och Abbath i samma fålla så saknar vi nu bara 2 namn.
Dessa två ska röstas fram med start antingen ikväll eller imorgon bitti. Beror på hur livet går ihop för eder Rebellängel...

Och egentligen kanske man borde ha haft med ett namn som Gary Moore, men nu har han tyvärr gått ur tiden. Mycket trist, jag kommer att minnas honom som en av de som verkligen bar hårdrocken en gång i tiden för att sedan gå vidare på sin musikaliska resa.
RIP!

Veckans Citat: KISS

Veckans Citat denna gången fokuserar på huvudpersonerna i ett band där det var poppis att sminka sig - KISS. De har verkligen aldrig hymlat med att de gillar att tjäna pengar, och dessa två citat tycker jag är sköna "glimten-i-ögat"-grejer från dem!

"Jag är jude. Jag betalar inte dig. Du betalar mig."
Gene Simmons, KISS

"Mitt hus är byggt av dålig kritik. Och du skulle se mitt hus!"
Paul Stanley, KISS

Live!: Motörhead "Everything Louder Than Everyone Else"

"Guten Abend. How are you doing Hamburg?

We are Motorhead. We're gonna kick your ass."

Så inleds dubbelliven "Everything Louder than Everyone Else" som fästs i den tyska staden 1998, och sen händer precis det som Lemmy utlovar. Motörhead sparkar stjärt!

Bandet som vid detta tillfälle består av just Lemmy, en av mina favoriter på trumpallen Mikkey Dee samt Phil Campbell på gitarr är oftast inte ett av de bandet jag pockar fram när jag vill lyssna på musik. Jag har ett par plattor i skivhyllan, men jag har ändå respekt för vad de åstadkommit under alla dessa år - och jag kan inte komma på många bättre sätt att låta det komma fram än just via en liveskiva.

Och i detta fall så är det riktigt bra, och är det någon skiva jag spelar med bandet så tycks det bli denna. Lemmy bjuder plattan igenom på lysande mellansnack (bland annat när han berättar de spelar in, och att det vore bra om de kunde låta mycket så att bandet inte verkar impopulära), men framförallt är det låtmaterialet som är grejen.

Att höra gänget framföra klassiker som "Iron Fist", "Stay Clean" (lyssna på svänget i inledningen, sådär drar man en rock'n'roll-slipsten!), "Metropolis", "I'm So bad Baby I Don't Care", "No Class", "Orgasmatron", "Going To Brazil", "Killed by Death", "Bomber" och allsångsfavoriten "Ace Of Spades" live är helt enkelt något man inte får missa, och produktionen gör den här skivan rättvisa, vill jag säga.

Det är högt, lagom rått, men ändå bra. En bra livekänsla.

Det är, helt enkelt, en liveskiva du bör ha i din hylla!

3 Röster om Dimmu Borgir

Dimmu Borgir, ett av världens största och mest populära band inom extrem metal.
Dimmu Borgir, ett band som är på väg att leta sig från ytterligheten till en mer lättillgänglig mittfåra?
Åsikterna om senaste alstret Abrahadabra" går verkligen isär, och jag har hört oerhört mycket om just denna platta. Ris, och ros. Själv gillar jag plattan skarpt, och tycker att dess symfoniska vansinnesproduktion med hel storbandsorkester och körer lyfter det hela från att fastna i ett allmänt "black-metal-träsk", och jag står fast vid den fyra som jag delade ut på recensionen.
Vad är blott en enda åsikt?
Inte mycket, och därför är det med glädje jag kan släppa lös en "3 Röster om" när det gäller just den här plattan, och det är med spretig bakgrund som gästerna sätter tänderna i skivan.
Enjoy!

SheerFaith: Jag har inte hört nåt av Dimmu Borgir på ganska länge. Tror att jag kan ha lyssnat på Enthrone Darkness Triumphant när den kom. När jag nu lyssna på denna platta förstår jag varför. Jag antar att man ska "känna" nån skags ond atmosfär med alla symfoniska inslag. Det enda jag ser framför mig är Gargamel som aldrig får tag på smurfarna. Inte blir det bättre av att bilderna på bandet är i någon slags satanisk Djingis Khan stil. Plattan är klinisk ren i sin stil och innehåller ingen ondska överhuvud taget. Ett tips till bandet: Ändra stilnamnet från "symphonic black metal" till "Child friendly fluffy metal"
Betyg: 2

R2: Första gången jag hörde Dimmu Borgir hörde jag låten Dimmu Borgir (ja jag är ny inom Black Metal) och det första jag tänkte var storslaget. Kan black metal låta såhär? Jag gillar mixen av symfoni och black metal, en cool kombination. Mycket bra låtar, härlig produktion, bra ljud! Jag fick på ett bräde låna 12 black metal- plattor av Chief Rebel Angel och Abrahadabra är lätt den mest spelade, än så länge. Jag ska köpa!
Betyg: 4

Per: Det som varit på gång sedan länge har nu hänt fullt ut, gitarren har hamnat i baksätet till förmån för en hel symfoniorkester.
En mycket dålig idé om jag får tycka.
Tycker de ska satsa fullt ut och skriva en musikal istället vilket nog innerst inne kanske är vad de vill göra, vem vet.
Klanderfritt framfört med bra produktion men för mig funkar det inte.
Betyg: 2

Hehe... skön mix - en som aldrig hört bandet, en som lyssnat någon gång för urminnes tider och en som följt med deras resa och känns på väg att hoppa av den. Snittet hamnar hur som helst på 2,66, dvs precis under "bra".
Rätt?
Fel?
Allt är som sagt subjektivt. Hur som helst är det kul med flera personers åsikter, tycker jag, och vill du medverka i "3 Röster" så går det bra - panelen ändras lite hela tiden. Släpp ett mejl till chief-rebel-angel@hotmail.com bara!

Intervju med Ghost

Svenska Ghost har verkligen gjort en kometkarriär.
Minst sagt.
Från ingenstans till totalt erkännande.
Att jag personligen anser att skivan i sig inte riktigt håller vad hypen lovar är ju en annan sak, jag kan ändå tycka att det är kul och fascinerande att ett koncept där man öppet hyllar Hin Håle kan nå så stor kommersiell framgång. Ghost har väl tillsammans med Watain detta år tagit den mörkare sidan av den den teologiska världen ganska stora steg framåt.

Nu kan du dessutom sätta tänderna i en rätt bra intervju med just Ghost signerad Christoffer Röstlund Jonsson (kanske står han för bilden oivan också, kanske inte - det framgår ingen sådan källhänvisning på sidan jag lånar den ifrån...).

Den finns här, och utgör väl lagom bra fredagsläsning, tycker jag!

Veckans Tips: Baroness "Red Album"

Förra veckan var Veckans Tips debutalbumet från Ghost Brigade, vilka jag upptäckte genom deras andra album.

Denna vecka är tipset Baroness debutalbum från 2007, en grupp som jag upptäckte genom deras andra album ("Blue Record").

I båda fallen så stod det tidigt klart att detta var band där jag kände mig mer eller mindr etvingad att söka mig bakåt i deras historia och diskografi.

Där slutar emmelertid de liknelser jag har mellan banden, förutom att de står för bra musik som borde spridas till fler.

Jänkarna i Baroness gör musik som bör avlyssnas som skivan är upplagd. Inledning, instrumentala partier och glimrande låtar vävs ihop till en helhet som är otroligt imonerande, och det är tydligare på "Red Album" än på uppföljaren, tycker jag.

Faktum är att just "Red Album" är en sån där skiva som jag lyssnar på ganska ofta, men i stort sett aldrig kan plocka ut vilken låt det är som spelas när jag hör den. Det är långt från pang-på-rakheten som exempelvis Ozzy Osbourne slog igenom med (vere, refräng, vers, refräng... allt väldigt tydligt), och istället bildar summan av alla delar en helhet som är större än alla lösa bitar tillsammans.

Flummigt kanske, men så känner jag.

Det hela kompletteras dessutom av en förpackning som är genomtänkt och passande (om man kollar på omslaget så kan man faktiskt se hur musiken låter), med omslag skapat av frontmannen John Baizley.

Därför är detta den första gången i Veckans Tips historia som inte en enda låt kommer att lyftas fram som extraordinär. Du behöver istället helheten!

Bandets MySpace finns här, och skivan finns förstås på Spotify. Mycket nöje!

Blogg I Fokus: Radiogirl

Okej, det var ett tag sen nu - men det betyder inte att serien Blogg I Fokus är död.
Den har bara vilat lite!
Och nu är det dags igen. Vi kollar denna gång in en av de där skönt personliga bloggarna, en som jag följer för att det svänger om den. Ena dagen är det högt, andra lågt - och alltid intressant.
Radiogirl verkar helt enkelt vara en ärlig och stand-up reko tjej som jag tycker om att man får chansen att kika in under ytan på!

Dags att kolla in vad hon har att säga om livet, alltså. Häng med (och, för all del, gillar du den här typen av läsning så kollar du upp de andra Blogg I Fokus som gjorts, de finns i arkivet)!


Radiogirl. Fast du heter ju Charlotte egentligen. Det där är intressant, berätta var namnet på bloggen kommer ifrån, och om det finns någon koppling till bloggens innehåll!

Ja, jag heter Charlotte, men jag tycker att det känns rätt bra att vara lite halvanonym. De flesta som jag känner vet inte om att jag har en blogg. Det behöver de inte veta heller, haha. Jag har heller inget behov av att min blogg ska växa och bli stor eller att jag ska ha många läsare.

Namnet "radiogirl" tycker jag känns rätt som bloggnamn, då det anspelar på att jag lyssnar mycket på musik. Jag växte upp med radion som främsta källa till rock, som en kanal ut mot världen. TV var inte lika stort som det är idag med alla kanaler, internet fanns ju inte. Det var radio och tidningar som gällde. Sen har ju Volbeat en bra låt som heter just "radiogirl", det gillar jag också.

Vad är din filosofi när det gäler inlägg på bloggen - och finns det några återkommande inslag? (ja, förutom att Amazonen går sönder då... hehe...)

Jag har ingen uttalad filosofi kring bloggen. Återkommande inslag hade varit trevligt, men jag är för ostrukturerad för det. Musiken finns som en röd tråd. Annars vill jag tänka på bloggen som min lekstuga där jag får lägga ut precis vad jag känner för. Det som jag tycker om, det som känns aktuellt. Det har blivit många bilder, men förhoppningsvis blir det fler texter.

...du kägger ut en hel del bilder, ibland av annat - men ofta av dig sjölv. Aldrig av din familj, även om de förekommer i text ibland. Berätta, hur tänker du om det?
Finns det några egna regler, och varför?

Ja, jag har familj, sambo och två barn. Jag älskar dem enormt förståss, de är mitt liv. Jag fick barn tidigt i livet, jag var bara 20 år. Så det känns som att min identiet som mamma har varit regerande, typ alltid. Här på bloggen har de förekommit både i text och bild, men du har rätt, här är familjen för en gångs skull inte i fokus. Det känns nästan lite spännande för mig att presentera mig själv utan familjen. Att jag kan vara någon annan än den som sköter hushållet, läser barnböcker eller veckohandlar. Mina barn är så stora nu också, 16 och snart 9 år. Det är väl dags för mig att fokusera på att hitta andra intressen än bara familjen.

Min sambo vet hur mycket som helst om musik. Han har spelat trummor i flera band, och gjort egen musik. Han tycker att det är lite komiskt att jag skriver om musik. Men, det får han väl lov att tycka då. Den här bloggen handlar ju om mig, ego ;)

En annan aspekt av det hela är att varje gång jag lägger ut något om familjen så känns det fel i maggropen. Där slår integritetsspärren till på nåt sätt.

Varför bloggar du, egentligen? Vad är de bästa, rspektive värsta, med det?

Det hela är en rätt lustig historia. Det började med att jag skrev lite små grejer på skoj, lattjade runt med orden kan man säga, tillsammans med en polare på jobbet. Jag skickade lite texter till honom och fick lite feedback. Han hade kommit mycket längre än mig i sitt skrivande och jag blev inspirerad av honom. Han, allamagoosalum, hade en blogg, "route 666", och han gillade det jag skrev och uppmuntrade mig att starta en egen blogg.

(Idag är vi inte polers längre, och det är något av en sorg för mig...)

Men, jag tänkte liksom "why not?" Jag testar, jag lägger ut lite texter och ser vad som händer. Men pga omständigheter, som jag inte vill gå in på, har jag haft en rätt tung period den här hösten, så det har fan inte alls blivit särskilt mycket texter på bloggen. Man kan väl säga att jag startade bloggen i ett jävligt konstigt skede i mitt liv.

Men nu känner jag mig mer inspirerad igen, och ambitionen ligger på att börja skriva mer. Vad dessa texter kommer att handla om? Ja, det kan väl bli lite vad som helst. En blogg ska inte ha för stora krav på kvalitet, då blir det för pressat.

Sen är jag är en sån där person som jämt tjatar på om musik, men jag har få kompisar som är särskilt intresserade av ämnet. Jag har teroriserat mina vänner på facebook med diverse youtube klipp, men fått föga respons på det.

Men nu känner jag att jag har hamnat i rätt forum och det är jag glad som fan över! Det är roligt att få responsen på bloggen, om det så bara är på nån låt som man fastnat för och tycker är bra. Vettigt folk fattar ju vikten av sånt ;)
.

Vilka andra bloggar följer du själv, och varför?

Ja, det är bara att kolla på min länklista på min blogg. Den uttökas hela tiden. Jag är på jakt efter bra bloggar. Det som tilltalar mig är när folk skriver om musik förståss, men även om livets små funderingar. Det som går bort är människor som skriver om självklarheter, hur fina deras barn är, vilka kläder, prylar de köpt etc. Det intresserar mig inte.

Västerbotten... home of the brave and glorious. Vad är bäst med Västerbotten, tycker du? Varför?

Hahaha, rolig fråga. Jag kommer från Tornedalen i norra norrbotten. Riktigt långt bort i världens ände. Sedan har jag bott i Piteå i många år, men där trivdes jag aldrig. Småstadsmentaliteten var alltför påträngande. I Västerbotten och Umeå har jag bott i snart 8 år. Jag gillar Umeå. Det finns en framtidsanda i Umeå som inte går att finna i Norrbotten. Stan växer. Det finns ett visst kulturutbud. Så det går faktiskt att få ta del av live musik lite då och då. Men kanske jag flyttar vidare när barnen vuxit upp. Det vet man aldrig.

Okej, ibland är det lite lurigt att utröna hur mycket metal du är via din blogg. Alltså bäst att kolla vad du anser om det nyss avslutade 2010! Vad var bäst, totalt sett?

Oj, nu hoppas jag inte att du vill att jag ska rabbla upp en massa nya skivsläpp. Det är ju din expertis. Jag gillar så mycket musik i olika gengrar, men mitt hjärta ligger närmast hårdrocken. Mer hårdrock än metal om jag säger så. Jag har grottat ner mig i gammal musik detta år. Exakt vad jag lyssnat på finns att hitta massor av på min blogg. Live har jag sett Hardcore Superstar, all rock som spelades på Peace & Love festivalen, Volbeat, Bullet, Imperial State Electric.

...och så ser vi framåt. 2011 då, vad finns där att se fram emot?

Jag ser fram emot att 2011 ska bli så jävla mycket bättre än 2010 som inte alls infriade mina förväntningar på livet i stort. Här i Umeå ska jag se på Sator och på Danko Jones om ett par månader. Jag funderar på vilken festival jag ska satsa på i sommar; Sweden Rock eller Peace & Love. Hitills lockar Ozzy och Judast Priest på SRF, men då har vi ju Social Distortion, Hank von Helvetes nya band, och säkert en hel del andra bra grejer på P&L. Jag gillar ju all den gamla hårdrocken, men det görs ju också rätt mycket ny bra rock. Det tycker jag hamnar i skym undan på SRF. Dessutom är det jävligt långt till Sweden Rock om man bor i Umeå, så det kan hända att jag åker på P&L, för fjärde året i rad i såfall.

Till sist - men inte minst - så är det förstås läge att kolla vad du föredrar om du tvingas välja... får jag be om ett antingen eller, tack!

Piercing - Tatuering?
Tatuering alla gånger!

Thrash metal - Death metal?
Trash!

Umeå - Skellefteå?
Umeå! (vafaaaaan? CRA's anmärkning!)

Ishockey - Fotboll?
Hockey!

James Bond - Helgonet?
Say what?

Amazon - 240?
Oh, my god, nu retas du med mig. Amazon!!

2010 - 2011?
2011!!!

Tack Radiogirl. Dessutom kan det vara läge att förtydliga en sak - Radiogirl har kollat av med Allamagoosalum att det är OK med en så ärlig text. Snygg sak att göra tycker jag, och bara ännu en anledning att fortsätta följa bloggen i sig. Du hittar den här!

Megadeth och Slayer ställer in - Big 4 till Sverige?

I mars var det tänkt att Megadeth och Slayer skulle besöka Stockholm.
En lördag och allt.
Nu blir det inte så.
Banden ställer in, och anger enbart "andra åtaganden" som anledning, samt hälsar att de snart kommer tillbaka.

Aftonbladet skriver mer, och givetvis kan man fundera över vad detta betyder.
Jag tror - med många andra - att det betyder att paketet med Big 4 ska ut på vägarna under Sonisphereflaggan, och att Sverige föräras med ett besök i sommar.

Faktum är att jag nästan kan hålla vad om det.
Vad villl ni slå vad om?

Betraktelser

Ibland är det märkligt att skriva i en blogg, tycker jag.
Vissa dagar och gånger är det så otroligt enkelt att hitta en bra rubrik och ett koncist inlägg, medan andra dagar blir ett svamlande som kanse inte riktigt tar någon riktig form.
Idag är en sån dag.
En sån där dag som samlar en massa olika tankar och betraktelser i ett spretig och ickekonkret inlägg!

Först ut: Close-Up Magazine. Eller rättare sagt den medföljande skivan.
Allvarligt talat, en av den tidningens stora fördelar har för min del varit den gratisskiva som medföljt, vilken lett mig in på jäkligt mycket ny och bra musik. Nu verkar den delen av prenumerationen ha blivit rätt blaskig, senast fick man en platta med en massa demoband.
Med tanke på hur mycket annan musik som släpps så vill jag nog hellre ha ett smakprov på aktuella skivor, som det en gång var. Tidningen i övrigt innehöll rätt mycket intressant läsning denna gång, och för egen del var det extra kul att läsa recensionerna från både Thrashfest (bildspecial här, recension här) och Candlemass (bildspecial här och recension här) eftersom det gav en chans att jämföra intrycken!

För övrigt är det just nu lite skralt med nya skivor som lockar mig. Per vurmar för nya Crowbar, men jag vete fan. Den typen av musik är mer hans guilt trip än min, och jag har för tillfället öronen fulla med bland annat Porcupine Tree. En skiva som jag däremot är sugen på är Vreid, som BiblioteKarin recenserade på Werock nyligen. Det smakprov som fanns på Kims blogg lockar mig också, så den kommer jag att kolla in vad det lider i februari.
Annars känns dte som om första halvårets stora bomber inte har briserat ännu, och jag väntar väl mer på The Haunted, Amon Amarth och Arch Enemy, t ex.
De sistnämnda blev ju dessutom klara för Metal Town igår, och de båda festivalerna Getaway Rock och Metal Town fortsätter biffa upp sig. Det ser ut att bli en bra festivalsommar för er som ska dit. Även Bring Me The Horizon blev klara för Göteborg igår, och det är ju bara att hoppas att de gör en bättre spelning än senast i Stockholm...

Nu till något helt annat - kampen mot fettet. Eller, mot midjemåttet, och en liten anekdot om det.
För en tre veckor sen eller så råkade jag trampa fel, och hamnade på vågen. Den skrek "get off me, you fat f**k", ungefär, och noterade all time high efter julhelgernas frossande.
Inte bra, så nu pågår en liten kamp för att skärpa till det där.
Och det känns ju bra, det ger dessutom bra med lägen att spela lite skön musik på larvigt hög musik medan man springer eller så.
Och nu till storyn.
Jag har en vardag som innefattar hämtning på dagis. Det betyder att dagen istället börjar tidigt.
Och nu på senaste tiden ibland med ett pass i gymmet.
Skönt att vara först, och det innebär ju som alla vet att man får välja musik när man håller till på ett företagsgym (alltså ingen stor kedja eller så, utan en klart oglamorös svettig och lite unken lokal i en källare). Och jag väljer förstås bra musik.
Senaste tiden har det varit Lamb Of God, Machine Head och Mastodon om jag hinner först.
Nu råkar det vara så att ungefär hälften av gångerna jag tränar på morgonen så kommer en tjej dit kanske tio minuter efter mig. Ingen aning om vem hon är, men varje gång hon kommer in så ser jag att hon egentligen ville vara ensam, och att något i hennes i ögon slocknar när hon får höra Robb Flynn skrika ut sin ångest på mycket hög volym.
Det är lite synd om henne - men jag byter inte musik ändå.
Fast jag skulle kunna.

Am I Evil?
Yes I Am.

Hon brukar träna en kort stund då och sen smyga iväg.

Imorgon återkommer förresten "Blogg i Fokus".
Det var ett tag sen, men ni vet ju vad man säger?
Den som väntar på något gott och allt det där...

Recension: Krieg "The Isolationist"

Ahhhhhhhh!

Månadsskifte - och det innebär i vanlig ordning att du hittar nya spännande recensioner på Werock.

För egen del har jag satt tänderna i ett stycke amerikansk black metal av en helt vansinnig sort. Krieg levererar en platta som stundtals får mig att applådera, stundtals ta fram stora motorsågen!

Du hittar den recensionen här, och dessutom finns fin läsning om band som Deathspell Omega, Bullet, Vreit och Intronaut. Årets första fullpoängare delas ut också.

Till Dreamshade!